Gårdagens artikel i Debka files under rubriken "Resolving the Syrian war is not the silver bullet for stopping ISIS" är ingen upplyftande läsning för den som trodde att det fanns en lösning inom räckhåll för att få slut på konflikten i Syrien och för att stoppa IS. Vad värre är, om man ska tro det som står i artikeln, att konflikten nu befinner sig i ett skede där den riskerar att skapa en ännu större katastrof när den ser ut att eskalera, men utan att för den skull då avskräcka IS eller stoppa dess framfart.
När alla försök att stoppa den islamiska staten från att rycka fram har misslyckats på praktiskt taget alla fronter (utom möjligen där kurderna bjuder kraftfullt motstånd) uppges nu Iran släpa in sin Zelzal-3B-missil, även kallad "jordbävningen", till Irak och Putin sägs även ha erbjudit kärnvapen för att bekämpa IS.
Det går knappt att föreställa sig vilken katastrof i sig något av detta skulle innebära om scenariot iscensattes men det tyder på en remarkabel desperation bland såväl arabstaterna som hos Iran och USA.
I den mån det är möjligt att bortse från de humanitära konsekvenserna av ett sånt scenario så går det inte att bortse ifrån att IS inte kommer att stoppas ens av en bombmatta med kärnvapen eller Zelzal-missiler. Den anden är nämligen släppt ur sin flaska och en ideologi som den IS representerar göds och närs dessutom dagligen av radikalister i bland annat Saudiarabien där wahabismen har sitt sköte och även i de saudisponsrade moskéer och kulturcentra som finns över stora delar av världen.
Att tro att det räcker med att förgöra och förstöra det territorium där IS idag har sitt fäste för att också stoppa den ideologi den representerar och som lockar så många jihadister att ansluta sig till organisationen tror jag misstar sig. IS kommer att sticka upp någon annanstans istället.
För att stoppa IS krävs mycket mer än bomber, bland annat en ideologisk rannsakning hos de länder som när dessa sinnen och detta monster vid sin barm och det krävs att omvärlden börjar stödja och på allvar föra fram de röster, de reformister, som vågar kritisera sina regeringar där demokrati inte finns och där bristen på frihet får människor att ansluta sig till radikala idéer och grupper. Men kanske är det viktigaste av allt i denna genre ändå att omvärlden på riktigt backar upp de troende muslimer som ser och vet att islam måste moderniseras och behöver reformeras, och att de våldsamma tolkningar av islam som alltför många idag gör motarbetas effektivare. Det krävs att röster inifrån hörs - och det krävs att vi backar upp dem hela vägen.
Av de tre monoteistiska religionerna, judendom (5000 år), kristendom (2000 år) och islam (600 år), har ingen någon fredlig historia och av dessa tre är islam den yngsta. Även om både judendom och kristendom efter uppgörelser med sitt förflutna och modernisering till den tid de lever i fortfarande har sina våldsamma avarter som lever kvar i en bokstavstro så är utbredningen av motsvarande kategori inom islam för närvarande större.
Det ligger följaktligen i civilisationens - och fredens - intresse att dessa krafter motverkas också på ett ideologiskt och religiöst plan, för kampen mot IS kommer inte att vinnas med enbart militära medel.
Avslutningsvis tål det att understrykas att det som i detta sammanhang inte för frågan framåt är att smeta den bruna sörjan av förutfattade meningar och snabba slutsatser om politisk tillhörighet på dem som tar det här problemet på allvar. För ingen kan med hedern i behåll förneka att den medeltida form av islam som praktiseras i (bland annat) Saudiarabien och plockas upp av unga män och kvinnor runt om i världen för en sedermera anslutning till IS är ett växande problem som berör oss alla.
PS 31/8: Precis också så som Johanne Hildebrandt skriver i dagens SvD.
