Carina Bergfeldt skrev häromdagen i Aftonbladet att det var sommaren 2015 som hatet blev rumsrent.
Jag tror inte att det är riktigt så illa. Åtminstone inte än. Dessutom tror jag inte att hat kan bli rumsrent eftersom det kräver en majoritet. Jag tror istället (men det är minst lika illa) att det är alldeles för många som antingen inte vågar säga ifrån eller, som det heter, inte "orkar". De tror inte att det spelar någon roll vad de säger, tror inte att det gör någon skillnad om de säger ifrån. Det är en farlig inställning, för när den majoriteten tystnar, när den gömmer sig bakom den som fortfarande står pall där framme, när den multihövdade demokratiska kraften där bakom duckar, det är då hatet bereds väg och förtrycket kan få fäste. Som Oisín Cantwell skrev om nätpöbelns ökade påverkan, att "det är på intet sätt en trevlig utveckling."
Nej, det är det inte.
Ansvaret ligger i första hand (självklart) på hatarna själva. Därefter på dem som låter dessa hållas, vilket är alla som inte säger ifrån när de i vilken form som helst stöter på det. Men det övergripande ansvaret har ändå våra politiker (vi får de politiker vi förtjänar) som tagit på sig ledartröjan men inte verkar förstå innebörden av den.
De har istället samlats på mitten och lämnat både höger- och vänsterflankerna fria för vem som helst att fylla tomrummet. Detta gredelina kluster har tappat bort sin ideologiska kompass och tycks inte längre begripa sig på den verklighet som de allra flesta av oss befinner sig i, de tycks inte förstå vilka problem folk möter i sin vardag - eller så struntar de blott i det.
Att så många trots allt röstade på Sverigedemokraterna i förra valet, och ännu fler verkar överväga att göra det i nästa val, handlar inte om att Sverige tar emot flyktingar eller att det finns rumänska tiggare på våra gator. Så många svenskar kan omöjligen ha gått och blivit rasister. Eller ens kommunister med tanke på de som gick vänsterut istället. Det handlar istället om att de fått en syndabock presenterad för sig genom vilken missnöjet kan kanaliseras, precis som Hitler gjorde när judarna fick bära skulden för Tysklands dåliga ekonomi och höga arbetslöshet. Vi vet hur det gick sen även om vi också vet att alla tyskar inte var antisemiter. Däremot var alldeles för många av dem alldeles för tysta, såg åt ett annat håll när retoriken eskalerade och vågade inte äventyra eget liv när retoriken övergick i övergrepp och utrensningen började. Nästan samma sak i Polen under kommunismen på 70-talet; judarna gjordes till syndabockar, utsågs till ansvariga för Israels politik, blev av med sina jobb och sedan medborgarskap och tvingades fly.
Om inte förr så är det alltså hög tid att börja ta vanligt folks missnöje på allvar nu. Gör det med en politik som rör vanligt folks vardag, gör det med prioriteringar som ger folk tillbaka vad de betalat skatt för. Och använd aldrig, aldrig argumentet att det inte finns tillräckligt med pengar, eller att det handlar om att vi tar emot flyktingar. Det är inte där problemet ligger.
Det handlar mer om att pengarna inte räcker till det de är avsedda för; och grupper ställs mot varandra. Vård, skola och omsorg ställs mot flyktingar och brottsbekämpning istället för att se till att pengarna räcker till allt detta om bara rätt prioriteringar görs och det fanns rätt ledarskap på våra myndigheter.
Det påstås att det inte finns adekvata löner till lärare eller sjuksköterskor men det är inga problem att höja de redan skyhöga skattefinansierade riksdagslönerna eller att avlöna generaldirektörer med astronomiska belopp, t ex Trafikverkets GD som inte ens kan se till att få spåren lagade utan utsätter kollektivtrafikanterna för rysk roulette på deras väg till och från jobbet. Klart att folk blir missnöjda. Händer det något sparkas generaldirektören uppåt medan vanligt folk får sparken när de visslar om oegentligheter på arbetsplatsen och bollas sedan runt på en arbetsförmedling som inte förstått sin uppgift att förmedla just arbeten. Och istället för att lösa brott får polisen betalt för att lägga ner anmälningar.
Äldreboenden läggs ner med motiveringen att det inte finns pengar, så mamma, mormor, pappa, morfar, farmor och farfar får ingen plats eller den hjälp de behöver när de inte längre klarar sig själva. Denna nyfascistiska hantering av våra gamla är Socialdemokrater, Moderater, Centerpartister, Miljöpartister och Folkpartister ansvariga för. Jag har sett det med egna ögon, varit med och hört dem med egna öron. Och det är många andra som också sett, hört - och upplevt. Klart att folk är missnöjda.
Principiellt är det alldeles för många offentliganställda höga tjänstemän och politiker som verkar ha glömt bort vilka de jobbar åt, på vilkas uppdrag och med orimligt höga – skattefinansierade – löner.
Politikerna kan inte fortsätta att sätta sina egna intressen i främsta rummet, de kan inte luta sig tillbaka med att de gått i medieträning och sedan vänta på att allt blåser över och hoppas att ingen fattat ett jota. Men folk fattar, de ser uppgivet vad som sker, och ser igenom det som sägs och bortförklaringarna som ges. Och allt det där straffar sig i valen. Vi har sett det ett tag nu. Ganska länge faktiskt. Alltsedan de där skinheadsen i bomberjackor och stålhättade dr. Martens lät håret växa ut och satte på sig kavaj och slips i slutet av 80-talet har vi sett utvecklingen. De flesta trodde däremot inte att de skulle nå riksdagen. Tvärtom. De flesta var säkra på att de aldrig skulle få en maktposition. Men nu är de där.
Och om det gredelina klustret inte tar sig samman så kommer de obönhörligen att bli många fler. Och värre när Sverigedemokraterna kommer att framstå som en västanvind och vi drömskt tittar tillbaka och undrar varför vi inte stoppade utvecklingen medan vi kunde. Som det var med PLO. För efter PLO kom Hamas. Efter Hamas kom al-Qaida och nu känns både Hamas och al-Qaida som just den där västanvinden när vi har fått IS. Man undrar alltid om det kan bli värre - och då brukar jag just hävda att ingenting är så illa att det inte kan bli värre. Så vad tror vi kommer efter Sverigedemokraterna om det politiska initiativet inte vrids ur deras händer inom kort?
Och så var det detta med tiggeriet.
För mig är det alldeles självklart att ingen i Sverige ska behöva tigga. Vilket betyder att vi lika självklart ska ta hand om de rumänska tiggarna. Vi ska ge dem en värdig tillvaro om de vill stanna här - och de ska inte behöva tigga. Men lika självklart borde det vara - det är det för mig - att vi skickar räkningen till Rumänien. Rumänien är ansvarig för sina medborgare och därför är det Rumänien som ska betala vad det kostar Sverige att ta hand om deras medborgare när de inte själva gör det, eller framförallt är orsak till att de tigger här. Rumänien är ett EU-land och som sådant har det ett särskilt ansvar.
Money talks, brukar det ju heta, och genom att skicka räkningen kan Sverige ge Rumänien den anledning det idag saknar för att ge sina medborgare skäl att stanna kvar i Rumänien – och slippa tigga utomlands.
För mig är det också självklart att ha en generös flyktingpolitik och att ta emot människor som flyr för sina liv från krig och förtryck. Varenda människa som befunnit sig i krig eller i närheten av det vet vilket trauma det innebär.
Ingen människa vill egentligen fly sitt land, men när man gör det måste vi andra begripa hur illa det verkligen är, om nu TV-bilderna inte skulle vara tillräckliga för att förstå. Just därför, och med anledning av dessa enorma flyktingströmmar som vi upplever från Mellanöstern och Afrika nu, är det högst besynnerligt att det pratas så lite om - och görs något åt - själva orsaken till att människor flyr.
Syrien, Eritrea, Somalia, Libyen, Yemen - och nu verkar det hetta till mellan Nord- och Sydkorea också...
Det socialdemokratiska Sverige kandiderar för en plats i FN:s säkerhetsråd i tron om att där kunna utföra mirakel. Det kommer man förstås inte kunna och det handlar mer om prestige än om något annat att man vill ha en plats där. FN:s säkerhetsråd är förlamat och det är bäst att inse och acceptera detta faktum (om man nu inte äntligen tänker börja driva på en reformering av organisationen från grunden och kasta ut dem som i strid med FN-stadgan trots allt är både medlemmar och har rösträtt) så att andra effektiva vägar kan sökas för att få ett stopp på krigen som de flyktingproducenter de är. För ingen kan med gott samvete idag luta sig tillbaka och påstå att vi bara kan göra något om det finns ett FN-mandat.
Att krigen tar slut och förtrycket upphör ligger på alla sätt i allas intresse.
Men FN kommer inte att ge något mandat för att lösa de här konflikterna som pågår och tvingar folk på flykt. Det är för många ryska intressen involverade som sätter stopp för det.
Därför vore det bättre om Sverige istället fokuserade på att trycka på för att agera inom EU och NATO. Vi är medlemmar i den ena och bästa kompis med den andre.
Så är det någonting som borde debatteras mer så är det just detta att vi i väst, i den fria världen, måste jobba hårdare för att få slut på konflikterna - inte bara handfallet konstatera att det kommer många flyktingar till Europa och Sverige och var ska de ta vägen? Var det förresten inte därför som det svenska försvaret "omorganiserades" för att vi skulle kunna skicka våra soldater till konflikthärdar utomlands istället?
