Igår kväll var Margot Wallström med på SVT:s Agenda, dels för att tala om den nya diplomatiska krisen som blossat upp mellan Sverige och Israel med anledning av utrikesministerns uttalanden i riksdagen i fredags, dels för att berätta hur det går med det svenska biståndet till Frankrikes (och de andras) kamp mot Daesh efter terrorattackerna i Paris.
Trots allt är det förvånansvärt fascinerande hur en människa kan prata så mycket, använda så fantastiskt många ord i en strid ström utan att överhuvudtaget säga någonting. Men det ska väl vara en skolad politiker till att åstadkomma något sånt. Ännu mer fascinerande är att Margot Wallström insisterar, till och med med hänvisning till det omtalade inlägget där hon nämner "utomrättsliga avrättningar", att hon inte alls sagt så som det uppfattats, "det kan ju alla se här", säger hon, och att det då skulle vara uppenbart att det är Israel som medvetet missförstår henne. Gång på gång.
Nej, Margot Wallström, alla kunde inte alls se det du hävdar att alla kunde se, tvärtom, och att insistera på det är att hävda att kejsaren visst är påklädd, det ser ju alla.
Anmärkningsvärt i det här sammanhanget är också att Margot Wallström inte en enda gång har karaktäriserat knivattackerna mot israeler som terrordåd. Är det kanske för att hon tycker att det är en frihetskamp som palestinierna ägnar sig åt, att målet därför helgar medlen, och att det är därför som det är så svårt att fördöma dem, och att det därför är så enkelt att kalla israelernas försvar för utomrättsliga avrättningar?
I så fall är det gammal 70-talsretorik utrikesministern lutar sig tillbaka mot då skillnaden mellan en terrorist och en frihetskämpe låg i betraktarens öga, utan några sakliga argument som drog skiljelinjen.
Därför blir jag också beklämd när Margot Wallström försöker sig på det andra retoriska knepet att använda folkrätten som ett slagträ, men förstås utan att närmare specificera vilka regler i den som avses, och utan att någon journalist någonsin begär att få det tydliggjort. Skulle någon ens komma på tanken att i en inrikespolitisk debatt hänvisa till att "så säger juridiken"? Vän av ordning vill förstås då veta vilka lagar och regler som avses, för att kunna kontrollera vederhäftigheten i argumenten och på så vis även hela argumentationen vars bärighet inte är starkare än dess svagaste länk.
I utrikespolitiska debatter är det däremot inte så noga med det, där svingas det folkrättsliga slagträet friskt och kanske träffar det någon som faller av dess tyngd och kraft, för att "folkrätten säger...".
Does it really?
På tal om folkrätt. Får jag påminna Margot Wallström om att Sverige har erkänt Palestina som en stat, vilket inte varit (rättsligt) möjligt om det palestinska styret inte haft kontroll över sitt område, åtminstone inte enligt den internationella sedvanerätt som utvecklats om effektiv kontroll över ett territorium utifrån Montevideokonventionen On the Rights and Duties of States från 1933. Erkännandet av Palestina betyder att Sverige betraktar palestinierna som så fria som det går att vara från yttre kontroll, varför det borde vara hög tid att, istället för att dalta med Palestina, kräva av dess effektiva styre att de tar ansvar för sina medborgare och hindrar dem från att attackera israelerna - och samtidigt kalla en spade för en spade?
På tal om terror så visade det sig igår kväll också att tillräckligt lång tid har förflutit sedan attackerna i Paris då Sverige "självfallet" skulle ställa upp för Frankrike med vad landet behöver i kampen mot Daesh för att solidariteten med offret nu har börjat svaja. För av Wallströms svar kan det tolkas som att regeringen inte vill utsätta Sverige för några som helst risker i kampen mot fascismen. Inte den här gången heller. På något sätt känns det som en déjà-vu från en svunnen tid då det neutrala och alliansfria (jojo...) Sverige lät nazisterna nyttja svenskt territorium för sina ändamål. Allt för att inte stöta sig med ondskan.
Arma svenskar.
