Vad är det som gör det så svårt att kategoriskt och utan omsvep fördöma terrorism och terrorister när offren är israeler? Varför måste du alltid översläta det palestinska våldet och klandra det judiska offret och de åtgärder Israel vidtar för att stävja fortsatt terror? Varför är det alldeles självklart att stå axel mot axel med Frankrike när det landet drabbas, att inte ifrågasätta svaret mot terroristerna, till och med erbjuda svensk hjälp, men alltid fördöma Israels svar på terrorism och visa förståelse för den palestinska terrorismen mot israeler?
Den svenska utrikesministern framstår inte bara som historielös, men hennes uttalanden vittnar också om en besynnerlig okunskap om den israelisk-palestinska (tidigare den arabisk-israeliska) konflikten.
Expressen berättar idag om interpellationsdebatten i Sveriges riksdag. Margot Wallström kallade då Israels svar på terrordåden för "utomrättsliga avrättningar", sen tar hon tillbaka det och kallar det ett missförstånd men tar samtidigt tillbaka det i nästa andetag med att hävda att båda sidor måste visa återhållsamhet. Av lätt insedda skäl har den israeliska ambassadören ilsknat till.
Margot Wallström rycker som tidigare på axlarna åt det och försvarar sig med att israelerna upprörs av allt hon säger. Så kanske det är och det borde föranleda utrikesministern att rannsaka allt hon sagt och säger. Eller menar hon att israelerna är överkänsliga kanske, att det är dem det är fel på - inte det hon säger? Men det är inte bara det officiella Israel som upprörs av det Margot Wallström säger. Jag blir också upprörd. Eller upprörd är väl att ta i. Jag blir förbannad när ministrar som är satta att representera folket beter och uppför sig som idioter.
Det får nämligen oss alla att framstå i samma dumma dager.
Utrikesministerns korkade uttalanden är kort sagt respektlösa både mot svenskar och mot israelerna.
Om utrikesministern ändå varit konsekvent, om hon ändå behandlat alla fall och folk lika, om hon ändå förmått se skillnad på en terrorhandling och en handling i självförsvar, då hade det inte funnits skäl för någon att uppröras. Allt det där hade hon garanterat klarat av - om hon velat.
Problemet är att utrikesministern gör skillnad på fall och folk, ser inte skillnad på terrorhandlingar och handlingar i självförsvar, eller så gör hon det, men lyckas då få israelerna till någon form av terrorister och palestinierna till offer och alla ska visa återhållsamhet.
Margot Wallström menar följaktligen att palestinierna ska visa återhållsamhet när de genomför sina terrordåd mot israeler och israelerna vara återhållsamma när de försvarar sig? Såna kullerbyttor kan man bara lyckas med i Kafkas värld. Och det verkar vara där hon håller hus, vår utrikesminister.
Det senaste årets alla klavertramp som Margot Wallström gjort i Mellanöstern tyder på något underliggande förakt för den enda demokratin i regionen, eller så handlar det om en undfallenhet mot diktaturer, kanske till och med en rädsla för att inte utmana de allt otäckare uttryck av Israel-, israel- och judeförakt, och hat, som vuxit sig starka i Sverige. Kanske handlar det om alla tre, kanske har hon ännu fler skäl.
Oavsett vilket är det inget annat än häpnadsväckande att Sveriges utrikesminister nedlåter sig till att släta över terrorism - i synnerhet i dessa tider. Sverige såväl som hela Europa borde ta hjälp av Israel i kampen mot terrorn istället för att marginalisera landet som sedan sin tillblivelse har stått i främsta raden av alla dem som därefter skulle följa som offer på terroristernas blodbesudlade väg, och det spelar ingen roll om de heter Daesh, Fatah, Hamas, Islamiska Jihad eller al-Qaida. Gemensamt har de alla sitt hat mot judar. Hatet och våldet riktas alltid först mot judarna. Så har det varit sedan urminnes tider, för antisemitismen började inte med Israels tillblivelse. Det betyder emellertid inte att det också måste fortsätta vara så.
Sedan en god tid tillbaka står det bortom allt rimligt tvivel, eller med andra, helt vanliga ord, är det glasklart sedan en god tid tillbaka att den islamistiska terrorismen, jihadismen som den också kommit att kallas, inte längre slår mot enbart judar utan mot hela det västerländska och demokratiska samhället.
Av ren självbevarelsedrift borde Sverige därför stå upp för Israel och bistå den judiska staten med att "hålla gränsen" (som Fälldin lär ha sagt när Sovjetunionen kränkte svenska vatten med u-båtar under 80-talet), istället för att mäta terrordåd efter olika skalor, beroende på vem offret är och var dådet sker.
För terror är terror är terror...
Slutligen, vill Margot Wallström svara på varför det var rätt av den svenska polisen att skjuta ihjäl den nazistinfluerade terroristen, eller hur man nu väljer att beteckna honom, när han gick bärsärk med sitt svärd på skolan i Trollhättan? Hur jag än vrider och vänder på de olika situationerna så kan jag inte se att det dådet skiljer sig från de palestinska knivdåden mot israeler som också de besvaras och avvärjs med att terroristen i de flesta fall skjuts ihjäl. Men de dödsskjutningarna är alltså jämförbara med utomrättsliga avrättningar och brister på så sätt i proportionalitet?
Som en (annan) upprörd israel svarade SVT för en tid sedan på djupt skorrande hebreiskbruten engelska:
"They come with a knife, they want to kill you, what do you want me to do? Give them a flower?! Eh?!"
