Idag kom jag tillbaka efter två dagar på cirkusen i Göteborg, Bok- och Biblioteksmässan som den egentligen heter, eller Bokmässan som den kort och gott brukar kallas i folkmun. Det har på samma gång varit intensivt, inspirerande, lärorikt och avskräckande plus att jag träffade gamla goda vänner från uppsalatiden som jag inte sett på 20 år. DET var väldigt skojigt. Men två dagar på mässan känns som två veckor och jag har ingen aning om hur många mil jag har vandrat runt, men huvudsaklig andel promenad har åtgått till att lokalisera mig inne i mässlokalerna och ute på stan för att hitta något ätbart som inte innehåller några animalier.
Nej, det var inte första gången jag var i Göteborg, men vissa av oss har inte begåvats med något som helst lokalsinne och för detta är det kroppens alla delar ner till minsta molekyl som får betala.
Intressant var det i alla fall att lyssna på och träffa Hassan Blasim, en irakisk flykting som kom till Finland för tio år sedan som släppt en novellsamling som just kommit i svensk översättning. En fri själ som inte lät sig avskräckas av att jag även är israel. Det är alltid intressant och väldigt upplyftande att träffa människor från länder som påstås vara fiender men som sätter förutfattade meningar på skam och att samtidigt inse att de som säger sig vara alliansfria och neutrala är de som föraktar oss mest. Detta är en med högt stående bevisvärde indikation på att det är individen som betyder något och att ett land består av så mycket mer än en regering och en enda uppfattning.
Kom även in och lyssnade på slutet av ett samtal mellan ett antal "medelålders vita män" som de själv benämnde sig i Aftonbladet Kulturs monter och hur det påverkar vad som debatteras och hur. Men det duger faktiskt inte med att försvara sig med att även "medelålders vita män" kan skildra andra kulturer och kön om det samtidigt betyder att inga andra kulturer och kön släpps fram för att också ge sin skildring. Det var som Hassan Blasim beskrev det, att det går inte att förstå en annan kultur om du inte också tar del av dess litteratur och dess språk. Det går helt enkelt inte att förstå Mellanöstern utan att ta del av dess kultur. Frågan är då hur många arabiska eller israeliska författare som översatts till svenska. Jag tror det går att räkna på ena handen; Naguib Mafouz, Hassan Blasim, Amos Oz och David Grossman. Två araber, två israeler. Ungefär så. Trots detta har varenda svensk en uppfattning om Mellanöstern.
I övrigt andades mässan något av en hysterisk desperation, kanske var det förlagsbranschens kris som skönjdes därigenom, blandat med pompösa och självgoda bufflar tillbakalutade i fåtölj som ogenerat gjorde ner författarkollegor som usla och framhävde sin egen unika förträfflighet.
Förmodligen ett tecken av tiden vi lever i.
Men jag förundras ändå över att de pompösa bufflarna fortfarande har en publik som vill lyssna på sånt skitsnack och läsa deras böcker, för inte heller imponerar stilistiken (tvärtom, faktiskt). Mobbing har blivit legio liksom "litteratur" är bokstäver mellan två pärmar som säljer om författarnamnet är tillräckligt känt, framförallt inte i första hand från författarskap.
Varken bildning eller samhällsutvecklingen främjas av att kulturens sista försvarsbastion kapitulerar för populism, opportunism, ytlighet, bekvämlighet och breda vinstmarginaler.
Desperation, var ordet. Ja, desperation var ordet.
