Jag läser om den syriske läkarens rop på hjälp från östra Ghouta, en förort till Damaskus, och hans berättelse om Assads dubbelattacker som annars varit de mest cyniska självmordsterroristernas fulaste vapen när den första attacken följs av den andra när hjälppersonal hunnit dit för att ta hand om döda och sårade. Så säkrar bödlarna en fullträff, sin massaker. Gång på gång.
På nyheterna hör jag hur finländare bildar mänskliga kedjor för att stoppa flyktingar från att komma in och hur ungrarna sätter upp rakbladsstängsel för att stoppa flyktingarna. Europa stänger gränserna. Detta frihetens Europa på den stabila basen av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter...
Jag läser Jennifer Wegerup som slår fast att det som kan rädda de syriska barnen är inte Europa utan en varaktig fred i Syrien. Och hon har så rätt.
Men vad gör de som kan göra något, vad gör de som manipulerat sig fram till sina maktpositioner i Sverige och Europa för att kunna förändra och förbättra landet och världen? Vad gör de nu när de sitter där, när de nu fått folkets förtroende att förändra och förbättra landet och världen? Var det bara makten, makt utan ideal och ambitioner, det egentligen handlade om?
De, eller ni, som har makt att göra något på riktigt, ni som fått mandatet att göra världen till en bättre plats för alla att leva i, det är hög tid att ni sätter igång att jobba nu. För barn dör medan ni fortsätter att trixa runt och letar efter nya avvärjande ord som ska förklara varför ni inte ska eller kan göra något, varför det alltid är någon annan som är ansvarig. Men det är ni som har ansvaret, ni har valt att åta er det. Det är upp till bevis nu.
Det har blivit hög tid att rädda världen från sig själv.
