Sedan resultatet av brexit-omröstningen landade i fredags morse har domedagsprofetiorna haglat tätt precis som okvädningsorden mot den brittiske premiärministern som hade den dåliga smaken att fråga folket om hur det ville ha sin framtid, i eller utanför den europeiska unionen.
Det är en underdrift att påstå att de svenska medierna förhållit sig ordentligt osakliga i omröstningens efterdyningar med krigsrubriker om att de unga som velat stanna kvar i EU körts över av en outbildad landsbygd som bara tycks bestå av äldre och rasister.
Inom ramen för domedagsprofetiorna om att ekonomin och dessutom allt annat också kommer att gå åt helvete och ingen längre kommer få resa eller arbeta var de vill har det varit tomt på sakliga argument på vilka profetiorna baserats. Kanske är det därför jag inte kallar dem analyser. För inte en enda sådan har gjorts om vad brexit nu kommer att innebära, vilket i sin tur betyder att ingen faktiskt har en aning när de känslomässigt rusat åstad och målat fan på väggen. Ett tips vore att ta ett djupt andetag och sedan en lång funderare.
Media borde nämligen ha klarat av att hålla huvudet kallt och ta reda på fakta, ta fram argument för det ena och det andra scenariot och presentera åtminstone någotsånär verklighetsbaserade framställningar istället för att driva personlig opinionsbaserad journalistik utifrån förhoppningar (före omröstningen) och sedan utifrån farhågor (efter omröstningen). Med något undantag (Johan Hakelius i Expressen) har alla medier betett sig som börsen; de har agerat på känslor. Det var exempelvis ingen hemlighet att opinionsundersökningarna i Storbritannien inte gick att lita på och ändå kom resultatet på Midsommaraftonen som en "chock" och "en jordbävning bortom Richterskalan". Det borde det inte gjort om man dels besvärat sig med att förstå på vad missnöjet med EU grundar sig (för det är inte bara invandringsfientliga som är negativa till EU), dels tagit varningarna om opinionsundersökningarnas trovärdighet på allvar.
Jag är också mycket förundrad över frånvaron av frågor som ställts över varför en majoritet av britter valde att lämna EU och att det i andra europeiska länder finns de som vill lämna, att man inte frågar sig varifrån de nationalistiska krafterna kommer som nu "vädrar morgonluft" och att man inte ser att det finns många, många andra än bara nationalister och rasister som också vill lämna EU (Storbritanniens UKIP har ju knappast varken sakpolitiskt eller partipolitiskt stöd hos alla de 51,9 procent som röstade för ett utträde).
Att frågorna inte ställs och att alla utträdesivrare stigmatiseras som rasister, nationalister och allmänna bakåtsträvare är ett skrämmande tecken på det gap som tycks finnas mellan just etablissemanget och vanligt folk, och i det etablissemanget ingår både media och politiker. Därifrån tycks man fortfarande varken ha hört eller förstått. Och när politiker som den svenske statsministern Stefan Löfven dessutom omedelbart efter britternas val vid en presskonferens säger att det inte är aktuellt med någon folkomröstning i Sverige, visar det på ett direkt förakt för både folket och folkviljan, samtidigt som det blottar en rädsla för att det kan saknas folkligt stöd för ett fortsatt svenskt medlemskap i EU. Om man tolkar statsministern så betyder det att han vill tvinga svenska folket att vara kvar. Det är ett illavarslande budskap och kanske ligger det i tiden, för allt oftare ser och hör vi politiker på allehanda nivåer som ignorerar folkets protester (Nobelcentret till exempel), som struntar i kommunala folkomröstningsresultat som inte gått deras väg (Sorsele om vattenkraften till exempel) och som rider på snuttifieringen, på att folkstormar blåser över, att folk glömmer snabbt, att folk glömmer att ett löfte getts och sedan brutits, att folk går på deras bortförklaringar såsom att "det inte finns pengar" till de grundläggande samhällstjänsterna, att folk inte klarar av att koppla ihop underskotten i välfärden med höjda politikerlöner, konsultarvoden, korrumperade upphandlingar och annat.
När politiker börjar behandla folket som en skock får man ska driva framför sig och bestämma över huvudet på, när det inte går att ställa någon till ansvar för politiska beslut för att de fattats i en annan huvudstad, när andra länders grevars, baroners och kungligheters markegendomar finansieras av de egna undersköterskorna och underbetalda skattebetalare i gemen, och när EU framstår som (och de facto är) ett socialistiskt bidragsprojekt men som ger till de rika och tar från de fattiga, och när ledarna där inte ens klarar av att enas när det verkligen gäller som med flyktingkrisen, då bör man inte vara förvånad att det folkliga missnöjet växer.
EU byggs upp till ett imperium framför våra ögon utan att vi tillfrågats. Alla imperier är byggda på förtryck, det finns inget annat sätt att upprätthålla dem på, och det är därför de till slut också faller när den folkliga grunden inte finns att bygga dem på. De är i praktiken korthus med potemkinkulisser. Att lägga locket på folkets möjligheter till inflytande blir som en tryckkokare - och till slut exploderar det.
Det är det som EU är, ett korthus med potemkinkulisser, och det blir allt tydligare när man inte ens vill tillfråga folken om deras åsikt om det ska fortsätta så, och det blir det till slut också en bekräftelse på att vi alla är farligt ute när det sedan brister. För det kommer att brista om man inte tar tillfället med brexit i akt och försiktigt lättar på trycket, tar flera steg tillbaka och i praktiken börjar om.
Att som Anne Linde (den nya EU-ministern) och andra EU-förespråkare mitt i detta hävda att vi måste snabba på den europeiska integrationen och att vi måste göra EU-projektet ännu tajtare är ett tecken på att man inte förstått vad grundproblemet egentligen är - eller vad det innebär om man inte åtgärdar det.
För nationalismen som nu frodas i EU:s alla länder är inte sprungen ur intet, den kommer ur EU:s toppstyrning och folkens brist på inflytande. Att nationalisterna använder invandring och flyktingar för sitt motstånd är bara en scapegoat som folk i alla diktaturer använder för att appellera till ett allmänt utbrett missnöje mot maktlösheten inför överheten.
EU har aldrig varit ett fredsprojekt och har aldrig kunnat vara ett fredsprojekt eftersom hela dess imperialistiska karaktär och toppstyrning är ett bevis på dess motsats.
EG, den europeiska gemenskapen, var det däremot och det är dit vi borde sträva. För med det kan vi fortfarande handla, resa och bo i andra länder utan att digna under politiska brysselpampars beslut över oss, beslut som vi aldrig kunnat påverka som tagits av dem vi aldrig kan ställa till svars.
Vad vi behöver, vad såväl Europa som världen behöver för att vara fredlig är folkens demokratiska inflytande på politiska beslut, respekt för mänskliga rättigheter, handel, resande, arbete och hemvist. Sånt kan man få med vanliga mellanstatliga avtal som ligger i ländernas, staternas, människornas och folkens egenintresse, och för det behöver vi ingen politisk, överstatlig, byråkratisk och kostsam union.
