Brysselpamparna, alltså de 27 regeringschefer som rattar den europeiska unionen, är kränkta djupt in i själen av att britterna haft den dåliga smaken att välja utträde. Såna demokratiska beslut och val ska förstås bestraffas, och det sker med hot, besvärjelser och mobbing. Med maktspel och härskarteknik, och allt som kan avskräcka andra länder att gå samma väg.
Jean-Claude Junker var en av dem som visade prov på EU:s attitydproblem när han igår talade i EU-parlamentet och ifrågasatte vad UKIP:s ledamöter gjorde där - de hade ju röstat för att lämna.
Men än så länge är ju britterna faktiskt medlemmar och tills de de facto och de jure har trätt ut är de medlemmar med samma rättigheter och skyldigheter som alla andra.
Britterna ska inte tillåtas att plocka russinen ur kakan, säger statsminister Stefan Löfven, det ska vara skillnad på att vara medlem och inte medlem, säger han. Förstås. Det var ju hela poängen med att rösta för ett utträde istället för att välja att stanna kvar.
Och Boris Johnsons artikel i the Telegraph häromdagen där han lovade britterna fortsatt tillgång till EU:s inre marknad avfärdades helt av EU-minister Ann Linde, för det ska vara skillnad på att vara medlem och inte medlem.
Jo. Därför har vi här då bestämt oss för att göra det så surt som möjligt för britterna, trots att det förmodligen inte gagnar någon, och för att avskräcka svenskarna att också gå samma väg.
Men om EU nu är så kränkt över britternas val att lämna unionen måste det ju bero på att de har nytta av Storbritannien. Då borde det ligga i EU:s egenintresse att få till ett avtal med britterna som båda parter tjänar på även fortsättningsvis, även som icke-medlem, där de har tillträde till EU:s inre marknad men slipper överstatligheten och all lagstiftning som fattas över folkens huvud.
EES-avtalet är ett sånt. Det är den relationen som Norge och Schweiz har med EU. Norge betalar 2 miljarder i avgift för detta istället för 20 miljarder i medlemsavgift och då får de dessutom bestämma över sig själva och slipper överstatligheten. Det var så Sverige också hade det innan medlemskapet 1995 och som vi borde återgå till. Det skulle frigöra 18 miljarder, plus spara en väldig massa pengar som alla dessa resor och ständiga möten kostar, pengar som istället kan läggas på vård, skola och omsorg som idag, trots "starka statsfinanser", inte får pengar så de räcker för att betecknas värdig välfärd.
Detta skulle förstås betyda att de vita, kränkta männen som rattar den maktfullkomliga unionen vi numera dignar under skulle få ännu lite mindre pengar att spela med och några färre människor att bestämma över.
Man kan ju bli kränkt för mindre.
