Den nye amerikanske presidentens installationstal idag lämnade mig perplex, eller kanske var det mer skrämd jag blev. För jag trodde faktiskt, på riktigt, att han skulle skärpa till sig, att han skulle bli mer statsmannalik i takt med att allvaret infann sig. På valdagen, då när det stod klart att han vunnit, kunde man skymta det, ana det, att nu var kampanjsmutsen bortborstad och försoningens tid inne, men av den lilla, tunna ljusglimten syntes idag inget. Inte en skymt. Istället andades talet 30-tal när han pratade om hur han skulle ordna jobb åt folket genom att bygga nya vägar, att han skulle skapa ett storslaget land (det fjärde riket?), och på det detta konfrontatoriska språkbruk. Trump tycker säkert att han låter handlingskraftig och vill framstå som effektiv. Jag tycker bara han låter otäck.
Så jag förstod Michelle Obamas olust när hon stel som en fura utan leende tog avsked och inte ens vände sig om och vinkade innan hon gick in i helikoptern. Jag förstod däremot inte hennes mans hyllning till Trump när han sa "Good job" efter installationstalet. Good job?!
Men ändå finns det saker jag både förstår och håller med Trump om, som att de amerikanska skattebetalarna inte ska behöva betala för Europas försvar. De övriga NATO-länderna - och Sverige genom PFF - åker snålskjuts på USA:s försvarsförmåga när ingen av oss ens proportionerligt bidrar med lika mycket som USA till försvarsalliansen men samtidigt vill ha alla fördelarna av den säkerhet som organisationen ger. Det är ynkligt att Europa, att EU, inte kan skramla ihop till ett eget gemensamt och starkt försvar om man nu ska vara en union utan istället göra sig beroende av andra, att man snyltar på andras tillgångar. Ett eget starkt försvar eller åtminstone proportionerligt betalande till NATO lär vi bli tvungna att ombesörja nu, både för Trumps pro-ryska hållning där vi förmodligen inte kommer att kunna räkna med något stöd när det kniper och för att Trump retirerar från det europeiska försvarssamarbetet.
Jag kan inte heller klandra Trump för att vara nationalist, eller för att sätta sitt eget land främst. Det gör alla ledare, det är det de är till för, att föra en politik som i första rummet gagnar den egna befolkningen. Men det finns olika sätt att göra det på.
Jag har också förståelse för Trumps syn på FN, även om han inte nämnde organisationen i sitt tal idag. Tidigare har han emellertid sagt att FN inte främjar fred eller består av demokratier, och det är ju en korrekt beskrivning. FN är en pratbubbla som inte åstadkommer vad den är avsedd för. Det har inte minst kriget i Syrien med (icke) önskvärd tydlighet visat.
Jag har också förståelse (förstås) för Trumps syn på Israel. Israel är inte bortskämd med goda vänner i världen. Tvärtom. Men jag vill inte ha vänner som Trump, och det är inte alldeles solklart att han ens kommer att vara en vän i skarpt läge. Han är en oförutsägbar, oförskämd, ouppfostrad och rasistisk misogyn. Och även om han inte nämnde något om sin syn på kvinnor i sitt tal idag så visade attityden och det han faktiskt sa att han inte lämnat kampanjretoriken bakom sig varför vi nog kan dra slutsatsen att kvinnoföraktet inte bara var saker han hasplade ur sig i stridens hetta.
Etablissemanget har missat allt det som banat vägen för Trump, det har inte tagit människors missnöje på allvar och detta straffas nu vi alla för. Vad värre är att etablissemanget i Europa fortfarande inte har greppat problemet eller problematiken så missnöjet fortsätter att växa även här och i takt med det växer också anti-etablissemangspartierna. För egen del har jag idag inte en aning om vad jag ska rösta på i det svenska valet 2018. Men hur missnöjd jag än vore skulle jag inte förmå mig att rösta på ett parti som i grunden har en rasistisk åskådning. Då kan det vara hur många frågor som helst i övrigt som jag delar deras syn på, men det går inte. I det avseendet finns ingen vågskål med x antal plus och minus att väga frågornas betydelse i. Eller så finns det en sådan skål där rasism alltid kommer att vara det tyngsta minuset som sänker skålen alldeles oavsett hur många plus som läggs i den andra.
Rasismen eller den generaliserande främlingsfientligheten är en dealbreaker. Där går min gräns. Så hur jag ska visa mitt missnöje med etablissemangets verklighetsfrånvändhet i alla de frågor där jag anser att Sverige idag är ute och cyklar och oppositionen visar ointresse eller saknar trovärdighet för att kunna förändra återstår att se.
Kanske blir det en riven valsedel från vart och ett av partierna som jag stoppar ner i kuvertet men som gör min röst ogiltig. Då har jag i alla fall gjort något, på mitt sätt sagt något - men utan att någon kommer att bry sig heller om det eller ens reflektera över vad den markeringen betydde.
