Jag läser om Lars Adaktussons berättelse från sin tid som utrikeskorre på SVT, om hur han tillrättavisades av hemmaredaktionen för hans rapporter om hur (och att) Israel besköts med raketer från Gazaremsan, om att han inte fick säga att det var Hizbollah som startade kriget mot Israel 2006 och om hur det i allmänhet aldrig fick framstå som att Israel var oskyldigt.
Okej. Israel bär självfallet också sin del av ansvaret för hur saker och ting ser ut, Israel är inte oskyldigt eller ens felfritt. Det går inte att komma ifrån för det finns alltid två parter i en konflikt, och principiellt är det svårt att till och med säga när konflikten började, för den bär trots allt med sig 5000 år av historia.
Men det är inte riktigt det som är poängen. Istället är den hur konflikten presenteras, i synnerhet i svenska media (men även annorstädes) - och hur presentationen och urvalet i många fall snarast kan betecknas som "alternativa fakta", det vill säga precis så som även svenska media idag gör sig lustigt över när Trump och hans team presenterar sin version av verkligheten.
Svensk public service är så snart det har med Israel att göra inte mycket bättre. Det är för den delen inte heller TT eller annan svensk dagspress.
Det är något med Israel som gör att svenska media (bland andra) har så svårt att se sakligt på problematiken och konflikten där nere. Det är något med Israel som gör att fakta är så svåra att rapportera så att det skapar en hel bild och inte bara den som svenska media vill förmedla. Urvalet gör därför att intrycket blir en presentation av "alternativa fakta", istället för fakta.
Den svårigheten som svenska media, kanske i första hand SVT och TT, har med Israel märks också när de väljer bort sådant som i sammanhanget hade varit relevant för just sakligheten. Såsom i Rapport igår. Då var SVT:s Mellanösternkorrespondent Stefan Åsberg på Gazaremsan och gjorde där ett reportage om en cancersjuk palestinsk flicka som inte fick åka till Västbanken för att få den bättre vården hon behövde för att ha en chans att bli frisk. Varför hon inte fick åka till Västbanken framgick inte men det insinuerades att det var Israel som satte stopp. Att Gazaremsans sjukhus hade brist på mediciner sades bero på blockaden och ånyo insinuerades att det var Israels fel att den sjuka flickan inte fick den vård hon behövde. Ingen ställdes till svars, Israel tillfrågades inte heller, och inga förklaringar fick man till vad skälet egentligen var att flickan inte fick åka till Västbanken för att få vård. Varför valde man insinuationer istället för att presentera fakta?
Att blockaden beror på att Gazaremsan styrs av en terrororganisation (Hamas) nämndes inte, inte heller att Israel regelmässigt tar emot svårt sjuka patienter från både Gazaremsan och Västbanken för vård på sjukhus i Israel. Och i linje med det nämns naturligtvis heller aldrig att Israel ger vård åt krigets offer från Syrien. Förmodligen för att det skulle få Israel att framstå i en alldeles för god dager.
Sammantaget blir därför bilden en presentation av "alternativa fakta" istället för en bild av verkligheten som den ser ut. Man presenterar alltså en verklighet som man vill att den ska se ut, ungefär som när Trump ser solen skina på sin presidentinstallation, medan alla andra ser att det regnar.
Denna syn om verkligheten i relation till Israel är på inget sätt något nytt, tvärtom. Som när jag som generalsekreterare och informationschef för Svensk Israel-Information på 90-talet föreläste i bland annat skolor om det som då var ett nytt fenomen - Jihad4Kids. Det var klipp från den palestinska myndighetens egen TV-kanal som hjärntvättade barn (och vuxna) med jihadpropaganda för att få dem att vilja fortsätta strida mot judarna, mot israelerna, mot Israel och som visade att Osloöverenskommelsen i stort sett bara vara ord på ett papper.
Jag visade klippen, jag ville visa hur den palestinska myndigheten inte var så intresserad av fred (utan mest av territorium) som världen ville få det att se ut, att den palestinska myndigheten uppviglade sin befolkning på arabiska som västmedia ofta inte kunde och sedan sa något helt annat på engelska som västmedia förstod och världen ville höra.
Trots att det var autentiska bilder och korrekta citat vägrade lärare ute på ett par av skolorna tro på vad de såg och hörde. Istället valde de att skjuta på budbäraren. Alltså mig. Man ville inte ta till sig av den sakliga informationen, utan hade sin uppfattning redan klar av vad som inte kan betraktas som annat än "alternativa fakta", det vill säga en egen bild av verkligheten som inte fick störas av fakta.
En annan variant på hur fakta kan hanteras illustrerades av när jag i morgonstudion på SVT debatterade mot dåvarande utrikesministern Sten Andersson (s) som då det begav sig gärna gick hand i hand med PLO-ledaren, tillika palestinska myndighetens president, Yassir Arafat.
Jag hade tagit med mig en video med Jihad4Kids till studion, alltså klipp från palestinsk TV och kuppade in frågan till Sten Andersson om han verkligen inte kände till uppviglingen. Han skruvade på sig och sa att jo, det gjorde han ju. Det blev aldrig någon riktig diskussion av det och Marianne Rundström som var programledare var märkbart besvärad.
Men av detta blev sedan ändå ingenting. Trots att ämnet redan då var både relevant och intressant följdes det aldrig upp av SVT, frågan sopades under mattan även om orsakerna till de våldsspiraler som kontinuerligt pågick och fortfarande pågår med olika intensitet hade kunnat få en bättre belysning av dessa fakta. Istället valde man, då som nu, att fokusera på sånt som bosättningar och omöjliga högerledare som orsak till både våldet och allt annat som drabbar palestinierna som praktiskt taget alltid tycks vara utan skuld. De är bara offer.
Någonstans och någon gång inser även mediekonsumenter att det är något som inte stämmer och när man förstått det börjar förtroendet för medias bevakning naggas i kanten. Då spelar det inte längre någon roll hur mycket statistik som presenteras om hur högt det förtroendet egentligen är. Det är nämligen som vilka opinionsundersökningar som helst nuförtiden, man måste ta dem med en nypa salt. Vad man inte kan ta med en nypa salt är däremot hur verkligheten ser ut - och det är den som SVT och alla andra mediebolag - och politiker - måste förhålla sig till, alldeles utan att lägga in egna personliga värderingar i hur den borde vara.
