"Ah, men du fattar ju vad jag menar!"
Nej, jag gör faktiskt inte det, inte när ett ord med en betydelse används för att uttrycka något helt annat som vanligtvis benämns med andra ord och begrepp med annan innebörd.
Ibland beror valet av ord och begrepp säkert på okunskap om innebörd och betydelse, ibland används felaktiga begrepp avsiktligt för att styra in tankarna på något man vill ha sagt men inte nödvändigtvis visa vad det egentligen handlar om. Två sådana exempel som jag sent omsider blivit varse om är användningen av "papperslösa" och "ensamkommande barn".
Jag medger att jag är grundlurad, på riktigt, för papperslösa, trodde jag, på riktigt, betydde att man saknade papper, att man tvingats fly hals över huvud från krig och helvete och inte fått med sig pass, födelsebevis och annat man kan behöva för att få resa in i ett annat land. Dokument man behöver för att kunna visa vem man är och varifrån man flytt.
Jag kan själv föreställa mig den situationen om kriget kommer hit. Det är inte precis en charterresa man packar för då. Men: Papperslös i Sverige betyder inte att man saknar papper, pass och andra nödvändigheter för att bevisa sin identitet. Papperslösa här i landet, och det gick upp för mig efter terrorattacken på Drottninggatan i april, betyder att man saknar tillstånd att vistas här, att man fått avslag på sin asylansökan eller ansökan om uppehållstillstånd. Terroristen, den där Akilov som lastbilade sig in på Drottninggatan i april, var papperslös. Han hade fått avslag på sin ansökan om asyl och saknade tillstånd att vistas i landet.
Vem är det som myntar den typen av begrepp som kan lura en hel befolkning (nåja, i alla fall mig och en massa andra) till sympati för människor som med ont uppsåt eller ej uppehåller sig i landet illegalt?
Och så har vi begreppet "ensamkommande barn". När jag hör det tänker jag på lille drunknade Alan Kurdi, ett barn på flykt som dog alldeles för tidigt under omänskliga förhållanden i en omänsklig situation.
De "ensamkommande barn" som tog sig till Sverige under stora flyktingvågen 2015 är inte barn, de är inga halvmetersungar som föräldrarna skickat i förväg i ett desperat försök att först rädda barnet och sedan komma efter för att rädda sig själva. Vore det så hade det varit behjärtansvärt, och vore det så skulle både hjärtan, famnar och gränser fortfarande varit öppna. Hoppas jag.
Men de som här betecknas "ensamkommande barn" är inte barn, i de allra flesta fall inte heller särskilt hjälplösa. De är ungdomar, ibland förslagna unga vuxna som ljuger om sin ålder, och i väldigt många fall förefaller de framförallt inte ha flytt från krig. De är afghaner, födda i Iran, som fått för sig att de ville vidare i livet och då tagit sig till Sverige. De är marockaner som tyckte att livet i Marocko inte var någon höjdare och ville pröva lyckan i annat land och kommit till Sverige.
Ingen av dessa ungdomar har flytt från krig, de är inte ensamkommande, de kommer i gäng, och de är inga barn, men mig lyckades våra myndigheter länge lura att de var barn med skyddsbehov.
Varför väljer man begrepp som så uppenbart missleder människor?
Det finns förstås även andra situationer när begrepp med olika innebörd och betydelse används som synonymer och skulle göra ordvrängare som Robert Broberg och Povel Ramel gröna av avund, såsom en dom från Förvaltningsrätten som min mamma fick häromdagen i ett överklagat skatteärende.
Där konstaterar rätten först att en försäljning har skett, några stycken senare att det handlar om ett återköp och i sista stycket att det rör sig om en återförsäljning (sic!). Som om min mamma plötsligt startat detaljhandel med fastigheter.
På en direkt fråga till föredragande notarie (som förstås är den som också skrivit domen) om vilket begrepp och således vilken grund som rätten egentligen baserat sin slutsats på svarade notarien att de tre orden betyder samma sak.
Så nu vet vi att försäljning, återköp och återförsäljning är samma sak. Det fattar ju vem som helst, och vi fattar till och med att vilket begrepp som helst kan användas bara det i slutänden inte betyder befrielse från skatt. Det är svensk rättssäkerhet som kan jämföras med att det i en brottmålsdom konstateras att den åtalade gjort sig skyldig till mord, i nästa stycke till dråp och slutligen kommer fram till att offret kanske inte ens har dött men dömas ska den åtalade ändå. Det är svensk rättssäkerhet som också kan jämföras med att rätten i ett förmögenhetsrättsligt åtal först konstaterar att den åtalade för en och samma händelse gjort sig skyldig till stöld, i nästa stycke till bedrägeri och slutligen till häleri.
Alla rubriceringarna betyder samma sak och är du inte nöjd så kan du överklaga. För du fattar ju vad jag menar, något är du i alla fall skyldig till.
