Efter Expressen-artikeln om att det finns ett nytt borgerligt parti som siktar på Riksdagen i nästa val har etablissemangsrepresentanter fällt syrliga kommentarer om att partiet inte har en chans att få ens 0,5 % av rösterna. Likadant fnös man när SD fortfarande var i sin linda.
Jag minns tydligt en kväll 1988, jag var 22 år och ny juridikstuderande och ringde hem till mamma från studentkorridoren i Flogsta och grät för att jag var livrädd att det nya nynazistiska partiet Sverigedemokraterna skulle kunna komma in i riksdagen. Men ingen röstar på skinnskallar i bomberjackor och Doctor Martin-kängor, hette det då, alldeles utan tanke på att håret kunde växa ut och att det fanns kostymer att köpa för ändamålet. Mamma tröstade och etablissemanget fnös, sa att risken var obefintlig att SD skulle få makt. Till och med nazistforskaren Helén Lööw har på senare tid medgivit att inte ens hon förstod varthän det barkade.
Det vore klädsamt om i alla fall dagens etablissemangsrepresentanter lärde sig något av historien. Alldeles utan jämförelse i övrigt borde de börja ta folk på allvar och fundera på vad behovet av nya partier kommer ifrån istället för att manifestera sin arrogans. För av deras kommentarer att döma har de verkligen inte en aning.
