"Bilder som borde fylla alla européer med skam", lyder en rubrik i SvD idag.
Jag såg bilderna på nyheterna redan igår, och redan då fylldes jag av skam, och, precis som när bilderna på Alan Kurdi 3 år kablades ut över världen, med känslan av maktlöshet.
Skam och maktlöshet. Ilska och frustration. Förtvivlan.
"Aldrig mer", sa FN i sin begynnelse. Men ändå. Igen och igen och igen och återigen...
Då stängdes judar ute, flyktingbåtar kapsejsade, människor drunknade, fick inte angöra land. I Sverige fick de som togs emot sina pass stämplade med ett J. Skickades tillbaka. Gasades.
Nu är det araber. Muslimer eller kristna, spelar det någon roll? Europa gör sig skyldigt till ännu en humanitär katastrof. Genom sin passivitet också till folkmord.
I fem år har vi tittat på och nu stänger vi dem ute. Bygger murar och felet är alltid någon annans. Spelar det någon roll vems felet är när människor lider? Här pratar vi om civilkurage, här ska det bli olagligt att inte ingripa och det enda jag hör är en signalpolitik fylld av hyckel.
Det är en skam. Jag skäms, men skammen är lika stor över att jag inte ens vet vad jag kan göra för att få Europa, denna bastion av fanbärare för mänskliga rättigheter, fred och frihet, att släppa in dessa människor, släppa dem vidare, åtminstone ge dem tak över huvudet, mat och pröva deras asylskäl. Åtminstone det. Att lindra deras lidande.
Vi kommer att få betala ett högt pris för detta. På något sätt kommer vi alla att ställas till svars. Men det räddar inga liv, lindrar inget lidande idag eller ens i framtiden.
För det enda vi tycks lära av historien är att vi aldrig lär av den.
