Jag håller med Markus Larsson i allt han säger här om att Sverige ska vara ett välkomnande och multikulturellt samhälle, öppet för alla.
Men åsikterna då? Ska alla åsikter också välkomnas för att stötas och blötas i öppna diskussioner med fri takhöjd?
Jag vill påstå att ängsligheten, viljan att hela tiden vara, som det heter, "rätt" och behovet att placera in människor i åsiktsfack (en slags åsiktsregistrering så man vet var man har dem, antar jag) gör att bara de med de rätta åsikterna känner sig inkluderade och välkomna, vilket i sin tur betyder att vi är tillbaka i diskussionen om åsiktskorridoren, vilket förstås aldrig blivit en riktig diskussion eftersom de som inte märker av väggarna som ramlar på en därinne, de som håller sig i fåran aldrig märkt av den korridoren, avfärdar den såklart som icke existerande. För de har aldrig försökt forcera väggarna, aldrig nått upp till taket, aldrig slagit i huvudet där. Därför aldrig känt av den.
Och det är det som är problemet. De som redan är inkluderade, de som har "rätt" åsikter, de som känner sig välkomna, har inget problem och förstår det därför inte heller. Men alla andra som ständigt går i motvind, som oavsett hudfärg och etnicitet (sånt ska ju vara irrelevanta faktorer ändå) har andra åsikter, som brännmärks för sina avvikelser, hur ska det lika demokratiskt allvarliga problemet adresseras?
För det lär inte räcka med en vacker sång i en mellanakt på Melodifestivalen, alldeles oavsett hur många språk den sjungs på.
Svenskar (oavsett hudfärg och etnicitet) måste sluta se varenda diskussion med olika åsikter som en konflikt man ska värja sig för och bemöta med tystnad, eller motsatsen - hot och hot om våld.
I en levande, och stark, demokrati är det inte tillräckligt att bara "se" den andre, man måste lyssna på den också.
Och till Lena Mellin, jag upplever inte att åsiktskorridoren blivit bredare - och har svårt att tro att jag är den enda som ser det så.
