Jag följde inte utrikesdebatten i onsdags, men läser Maria Ludvigssons text i SvD om utrikesministerns utrikesdeklaration.
Om Mellanöstern sade hon ”rädslan och desperationen breder ut sig i Mellanöstern. Vi måste ge ungdomar både i Israel och Palestina hopp om framtiden. Sveriges erkännande av Palestina syftar till att skapa momentum för tvåstatslösningen.”, berättar Ludvigsson.
Margot Wallströms geografiska perspektiv om vilket område som utgörs av Mellanöstern förefaller synnerligen begränsat. Att hänföra problemen mellan israeler och palestinier och adressera lösningen på Mellanösterns problem med en palestinsk stat är även i intellektuell mening inskränkt. Det är att bedriva utrikespolitik med skygglappar.
Fick inte Syrien, Iran, Irak, Yemen, Saudiarabien och de andra diktaturerna plats i den svenska Mellanösternpolitiken, i den svenska utrikesdeklarationen? Länderna där människor lever under krig och förtryck, där inte en tillstymmelse till demokrati eller respekt för mänskliga rättigheter existerar, där våldet är utbrett och kvinnans rättigheter noll och intet.
För svenskt vidkommande omfattar Mellanöstern Israel och ett geografiskt odefinierat Palestina och anses utgöra kärnan till hela regionens djupa problem. Den ståndpunkten går arabvärldens och Irans ärenden, länderna som sedan konflikten började - långt innan palestinierna existerade som en egen arabisk nation - inte velat erkänna någon judisk stat i Mellanöstern men framförallt använt palestinierna som ett politiskt slagträ för att avleda uppmärksamheten från sina egna tillkortakommanden.
De lyckades, Sverige gick på det.
På grund av krigen mellan Israel och arabvärlden har palestinierna hamnat i flyktingläger i arabstaterna, och inte ens efter alla dessa år har de tillerkänts några medborgerliga rättigheter där. Med vederbörligt bistånd från FN-organet UNRWA som sett till att palestinierna också kan ärva flyktingstatusen. Även PLO gjorde likadant. Med sitt eget folk som man sa sig företräda och vilja kämpa för insisterade man på att behålla palestinierna i flyktingläger.
De ville visa världen hur illa Israel behandlade dem.
Detta är ingen hemlighet, men tål att påminnas om när Wallström nu plockat upp Palmes fallna utrikespolitiska mantel.
Varken arabstaterna eller PLO ville få palestinierna ur flyktingskapet och ingen förbättring av deras levnadsvillkor skulle ske förrän Israel utplånats - och de fick stöd av FN vars majoritet i generalförsamlingen under 70- och 80-talen utgjordes av arabstater och Sovjetunionens kommunistiska lydstater som alla gick på samma linje.
Förr kanske folk i Sverige och Europa gick på socialdemokratins och vänsterns problemformulering och med vederbörligt stöd från 68-vänsterns mediala redaktionsbemanning under 70- och 80- och 90-talen itutades vi att Israel är en ockupationsmakt och att en lösning på hela Mellanösternkonflikten, det vill säga Mellanösterns alla problem, hängde på att en palestinsk stat upprättades på Gazaremsan och Västbanken med Jerusalem som huvudstad.
För att FN:s säkerhetsråd sagt så.
Att tvåstatslösningen låg på bordet redan innan Israel etablerades, men förkastats från arabisk sida fram tills de insåg att den judiska staten inte kommer att kunna förintas genom krig, har inte ingått i den svenska vänsterns problembeskrivning. På senare tid, inte heller högerns.
Det blir därför något av historierevisionism att bortse från vad som varit, och att på samma redan misslyckade grund försöka sig på att lösa problemen en gång till. Man missar målet, och det skadar inte bara dem som svensk utrikespolitik säger sig vilja hjälpa - palestinierna - utan också folken i resten av Mellanöstern som lever under förtryckarregimer och har det så fasansfullt mycket värre än vad palestinierna har det. Fruktansvärt mycket värre.
Men det är där som lösningen trots allt finns.
Efter sexdagarskriget, när Israel - inte större än Småland till ytan - vann sitt försvarskrig mot Syrien, Egypten, Jordanien, Libanon, Irak och "Palestinian Liberation Army", dessutom tog territorium från dem, försåg sig Israel samtidigt med ett starkt förhandlingskort. Trodde man. Men Egypten ville inte ha tillbaka Gazaremsan och Transjordanien ville inte ha tillbaka Västbanken som annekterats 1950 och gjort Transjordanien till Jordanien. Ändå tyckte Jordanien att de kunde ge bort Västbanken till PLO 1988.
Istället för förhandlingskort utvecklades den israeliska kontrollen över Västbanken och Gazaremsan till en ny sorts säkerhetspolitisk mardröm; man kunde inte släppa dem utan att det fick säkerhetspolitiska konsekvenser och man kunde inte behålla dem heller. Av samma säkerhetspolitiska skäl - men också av demokratiska. Områdena annekterades inte och därför gavs palestinierna där inte heller några demokratiska rättigheter.
Trots att arabvärlden tillsammans med palestinska företrädare förkastat varje delningsförslag då det begav sig redan efter första världskriget, och trots att britterna genom Balfourdeklarationen 1917 sagt att ett judiskt nationalhem skulle etableras i deras mandatområde Palestina, som redan då hade delats upp, betyder det inte att någon form av självständig palestinsk entitet ändå bör etableras idag. Det ligger till och med i Israels egenintresse att så sker.
Men det är inte där man ska, eller ens bör, börja, för det är inte Israel eller Israels politik som är central för lösningen på konflikterna i Mellanöstern, en region som är mycket större än den Margot Wallström vill se.
Mellanösterns diktaturer måste demokratiseras, och det är där man måste börja, för diktatur är själva orsaken till att konflikter bryter ut, man har helt enkelt ingen tradition att lösa tvister och åsiktsskillnader med fredliga medel.
Visst håller diktaturerna val, det gör till och med Nordkorea, men valen är spel för gallerierna som befäster diktaturernas makt och syftar till att legitimera dem inför omvärlden.
Det är reella förändringar som måste ske, och de måste ske stegvis.
Yttranden måste göras fria, åsikterna likaså, och information, föreningsliv och media. För vad händer när alla får lära sig läsa, även på landsbygden, och får möjlighet att se att det finns andra sanningar än de staten och religionen förser en med, att det finns annat än bara Koranen att se på sin omvärld genom? Vad händer när folk får utbyta åsikter utan risk att fängslas, samlas till demonstrationer som inte sanktionerats av regimen, när media utan repressalier får möjlighet att granska staten?
Vilka effekter får det på hela regionen om människor börjar lösa tvister med fredliga medel inom sina egna gränser?
För revolutioner slutar sällan väl, och vi har blivit vittnen till hur den arabiska våren övergick i en karg, kall och lång vinter. Det som såg så bra ut föll pladask. Och inte ens Margot Wallström kan väl påstå att kriget i Syrien startade för att palestinierna inte har en egen stat?
Förtryck skapar tryckkokare och plötsligt smäller det.
Lyft på den tryckkokaren lite i taget, se till att demokratiutvecklingen hela tiden går framåt.
Ge öppet stöd åt reformisterna, de som med livet som insats kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter i sina hemländer. Att inte stödja dem är att legitimera diktaturerna. Det manifesterar hyckleriet och det håller förtrycket under armarna.
Om Margot Wallström menar allvar med sin vurm att skapa fred och säkerhet måste hon ändra utrikespolitiken och ta bort sina skygglappar.
Den liggande utrikespolitiken är direkt kontraproduktiv för att nå det uppställda målet.
Ps. Israel är redan en demokrati. Ds.
