Thank you Am Israel - Tack Israels folk, så heter websidan som en syrisk flykting startat från sin nya hemvist i Turkiet.
Han berättar om hur han i Syrien lärde sig hata judar och israeler, men har fått se, under konfliktens gång, att det är israeler och judar som hjälper och vårdar skadade syrier som tagit sig till den israeliska gränsen i norr, men inte bara där, utan runt om i världen. Det sker medan hans egen regering spyr ut kemisk gas mot sitt eget folk, bombar dem urskillningslöst, och när Gulfstaterna som sagt sig vara syriernas vänner vänt bort blicken när folket behövde deras hjälp som mest, och det sker när Europa återigen stängt sina gränser under en pågående humanitär katastrof med människor på flykt.
Israel hade inte behövt göra någonting i den här konflikten, israeler hade kunnat tiga still och titta på, men de har valt att hjälpa dem som söker hjälp, valt att hjälpa syrierna överleva, kvinnor, barn, gamla och rebeller.
Det är så han ser det idag, Aboud Dandachi, när hans bild av världen förändrades.
Hans berättelse är det finaste jag någonsin läst från Syrien, om Syrien och i relationen mellan israeler, judar och syrier.
Varför får vi inte läsa om sånt i svenska tidningar? I europeisk media?
Är det för att upprätthålla bilden om att Israel och judar trots allt är roten till allt ont, för att inte utmana de arabiska regimerna, eller den iranska, de som halshugger, hänger, gasar, bombar och lemlästar sina egna folk?
Läs artikeln i Ynet här.
