Bojkotta Israel-rörelsen (BDS) har blivit ett allt större problem för Israel, men kanske mer politiskt än ekonomiskt.
Samma sak med EU:s beslut att alla varor som produceras i israeliska bosättningar ska varumärkas. Men faktum är att med en sån märkning kan också de som stödjer Israel, och palestinska jobb i fabrikerna på områdena, lättare se vad de ska köpa. Det behöver alltså inte nödvändigtvis betyda att man väljer bort, utan istället väljer. Kanske en effekt EU inte räknat med.
Problematiskt är dock att EU:s sändebud Lars Faaborg-Andersen idag försvarar märkningen med att bosättningarna är "illegala under internationell rätt".
Med risk för att stämplas som extremreligiös fanatiker (för det är den risken man tar här i Sverige om man uttalar sig om något som kan tolkas till fördel för något som framhärdats i att vara kontroversiellt såsom israeliska bosättningar anses vara) så vill jag ändå understryka att bosättningarna faktiskt inte alls är illegala och jag vet inte vad EU ens grundar påståendet på annat än att det har upprepats så många gånger under årens lopp att alla bara slår sig till ro med att det förhåller sig på det sättet.
Det är ett problem som folkrätten bär på, att varenda politiker gör sig till uttolkare av den utan att egentligen ha något på fötterna, och vad värre är att ingen ifrågasätter grunden för såna uttalanden.
Jag har gjort det några gånger och faktiskt alltid fått svaret: "För att FN sagt det."
Att FN sagt något betyder emellertid inte att det också är gällande rätt, för FN är i första hand ett politiskt organ med omfattande politiska intressen, och det krävs mer än resolutioner från generalförsamlingen för att uttalanden därifrån ska bli internationell rätt.
Såväl Västbanken som Gazaremsan och östra Jerusalem hade redan innan sexdagarskriget då Israel tog områdena en oklar internationellrättslig status eftersom de togs som res nullius i ett aggressionskrig 1948 mot Israel som just förklarat sig självständigt. Israel definierade inga gränser i självständighetsförklaringen när det brittiska mandatet i Palestina upphörde och man la under sig de områden som sedan blev de gränser inom vilka Israel erkändes inom.
Men det var (Trans)Jordanien som la beslag på Västbanken och östra Jerusalem i samma krig 1948, och Egypten som tog Gazaremsan. Aggression är rättsstridigt och från orätt kan inte rätt härledas, alltså ex injuria jus non oritur.
Någon palestinsk stat utropades inte, utan Transjordanien annekterade istället Västbanken och östra Jerusalem 1950 och blev då Jordanien, en annektering som bara Pakistan och Storbritannien erkände. Egypten behöll Gazaremsan under ockupation fram till sexdagarskriget 1967 då Israel i ännu ett försvarskrig erövrade områdena, och sedan bara väntade på att Jordanien och Egypten skulle begära dem tillbaka - och Israel kunna kräva fred och säkerhet i gengäld.
Så blev det nu inte, för Jordanien och Egypten ville inte ha tillbaka områdena. Men det betyder inte att de hade rätt att bestämma över områdenas öde. Var palestinierna kommer in i detta? De har varit en bricka i arabvärldens spel om makt över Mellanöstern och de israeliska bosättningarna är naturligtvis en nagel i ögat på såväl den palestinska befolkningen på Västbanken som på världssamfundet eftersom de sakta tuggar i sig alltmer territorium som palestinierna vill ha som sitt att ingå i en palestinsk stat.
Och så kan det fortfarande bli, men det förutsätter naturligtvis en fredsuppgörelse mellan Israel och PLO. Men it takes two to tango, och det europeiska förhållningssättet att ständigt utpeka Israel som den felande parten och hindret för fred gagnar inte saken.
Tvärtom.
Men det är en missuppfattning att tro, att Palestina var en stat som Israel kom och tog från palestinierna och att man på den grunden skulle vara skyldig att lämna tillbaka områdena till palestinierna, eller skyldig att acceptera etablerandet av en palestinsk stat.
Det stämmer alltså inte.
Palestina har ingått som en provins i olika herravälden under årtusenden, senast som ett brittiskt mandatområde i vilket araber och judar levde och där araberna vägrade kalla sig palestinier som då var ett medborgarskap som associerades med den judiska befolkningen. Det var först när mandatet upphörde och Israel upprättades i Palestina (som för övrigt redan hade delats upp och där Transjordanien skapades i den östra delen om Jordanfloden) och judarna blev israeler som araberna i det forna mandatområdet ville kallas palestinier. Genom sitt motstånd mot Israel, och sin förnekelse av den judiska statens existens, föddes alltså ett nytt folk.
Intressant i sig, tycker jag, men också att det där motståndet aldrig falnar.
Så mycket konstruktivt som saker hade kunde ägnas åt istället.
