"Should I stay or should I go?"
Vi börjar med EU, en politisk union som aldrig hymlat med sin avsikt att fatta beslut så långt bort från medlemsländernas medborgare som möjligt så att besluten inte kan påverkas i någon större utsträckning. På så sätt behöver politikerna, alltså beslutsfattarna, inte ta något eget ansvar för hur (illa) det blev utan kan istället gömma sig bakom den europeiska kjolen och just hänvisa till...EU, och jag kan i god På Spåret-anda fråga mig "vem där?" ska jag ställa till svars.
För mig är det obegripligt att liberaler är sådana EU-vurmare, och det enda argumentet de anför är att vi måste samarbeta för att Sverige är för litet att stå ensamt. Vem har sagt att man inte kan samarbeta utan att ha en politisk union (som uppenbarligen ändå inte klarar att samarbeta när det verkligen gäller)?
EG, alltså Europeiska Gemenskapen som var EU:s företrädare, var ett ypperligt exempel på just en sådan samarbetsorganisation med fri handel som kunnat utvecklas utan att göra om alltihop till en dysfunktionell politisk union. Den kunde Sverige anslutit sig till och då hade vi förmodligen också sluppit betala mångmiljardbelopp i medlemsavgift som sedan kommer tillbaka i form av EU-bidrag till bland andra grevar och godsägare som gömt skattepengar utomlands.
Liberaler som är för frihet och i andra sammanhang har en stabil demokratisk kompass borde vara för ett utträde (och borde aldrig varit för ett medlemskap), men tycker ändå efter alla dessa år av miserabel politisk utveckling med demokratisk tillbakagång och växande nationalism i EU-länderna att unionen är bra. Jag begriper det inte. Och därför förstår jag inte heller hur Sverigedemokraterna, som i likhet med andra nationalistiska partier i EU har vuxit de senaste tjugo åren, är mot EU. De har gynnats av den demokratiska tillbakagången sedan makten flyttade till Bryssel och borde därför vara för ett fortsatt medlemskap. Men det är de alltså inte, vilket är mycket besynnerligt. Jag får helt enkelt inte ihop dessa motpolers respektive bevekelsegrunder för sina ställningstaganden.
Ekvationen går inte ihop.
Böhmermann och Erdogan
Och så detta om den tyska satirikern Böhmermann, som Erdogan nu begärt och fått beviljat skall åtalas för "smädekritik", alltså ärekränkning.
På ett sätt är det bedrövligt att en sån sak ska prövas rättsligt eftersom EU, genom Tyskland, ånyo sätter sig i knäet på en diktator som Turkiets Erdogan är. En lättkränkt sådan. Men så är diktatorer. Lättkränkta. Det är därför de har blivit diktatorer, för att de har ett mastodontiskt ego.
På ett annat sätt är det bra, eftersom jag utgår ifrån att Böhmermann frias. Inte för att det han sa var särskilt roligt, inte heller för att det tagit ur sin kontext inte kan anses kränkande, men för att det i sin kontext tydligen var ett exempel på vad som hade utgjort "smädekritik" vilken Erdogan tidigare anklagat Böhmermann för när han skämtat om hans maktfullkomlighet. Det, menade Böhmermann, var inte smädekritik, däremot skulle det vara smädekritik om "jag sa så här" och så drog han en lång och, i delar, vulgär "dikt" vilken Erdogan alltså gått i taket för.
Fälls Böhmermann är den tyska yttrandefriheten faktiskt inte mycket att hänga någonstans.
För övrigt hoppas jag att Europas alla komiker gör gemensam sak och kampanjar mot Erdogan medelst satir. Mycket satir. Och trycker yttrandefriheten upp i nyllet på honom, yttrandefriheten som han förnekar sitt eget folk, mer och mer för var dag som går.
Satir kan komikerna gott bomba IS med också, såsom U2:s Bono föreslog häromdagen, även om jag inte delar hans uppfattning om att det är vad som krävs för att en gång för alla knäcka dem.
På tal om Erdogan så kommer vi helt osökt fram till sista programpunkten för dagen, nämligen bostadsminister Mehmet Kaplan (mp) som alltså ånyo har begått "misstag" och "hamnat"i sällskap han inte haft "en aning om" att de ens var där, och hade han haft en aning om det så såg de i alla fall inte varandra.
Kaplan har också innan sin tid som minister bjudit in en ökänd antisemit, Yvonne Ridley, att prata vid en muslimsk tillställning och sedan sagt att han inte gjort den bakgrundskontroll av henne som han borde gjort. Han påstod alltså, och kom undan med det, att han inte visste vad Ridley stod för, och hade han vetat det så hade han inte bjudit in henne.
Näe, eller hur?!
Mehmet Kaplan har från olika håll, bland andra Nalin Pekgul, anklagats för att röra sig i islamistiska kretsar, han har också relativiserat IS-resenärer och jämfört dem med de som åkte till Finland och stred i finska vinterkriget, vilket alltså betyder att Kaplan anser att IS är någon form av legitim motståndsrörelse. Det är inget annat än skandalöst, och ändå sitter han kvar som minister och därigenom representerar Sverige och svenska värderingar. Är det verkligen svenska demokratiska värderingar Kaplan hyser?
Igår briserade nästa mina när han avslöjades med att ha dinerat med bland andra den fascistiska turkiska föreningen Grå vargarnas ledare i Sverige, men påstår nu att han dels inte visste att han skulle vara där, dels inte sett honom om han nu varit där. Men de satt alltså vid samma bord, fem stolar ifrån varandra. Självklart har Kaplan sett honom, och även känt till att han skulle vara där. Det var väl inte första gången de firade Iftar tillsammans och nog förstod Kaplan vilka som då "borde" vara där.
Men varför talas det inte mer om att också Barbaros Leylani var där, den numera avgångne viceordföranden i Turkiska riksförbundet som häromdagen uppviglade sina åhörare på Sergels Torg i Stockholm att ta död på armenier - och som också kallade sina åhörare för "raskamrater" i sann nazistisk anda? Luftar man så öppet dylika åsikter på Sergels Torg så kan det knappast varit någon hemlighet heller för Mehmet Kaplan som länge varit aktiv i det turkiska föreningslivet att Leylani hyste dem - och ändå umgås han med dem?
Det är en berättigad fråga att ställa var Mehmet Kaplan egentligen står och vad han har för värderingar. Gustav Fridolin försvarade igår Kaplan som han påstod var både demokratisk och feministisk.
Feministisk? Kaplans fru bär ju slöja som är en symbol för kvinnoförtryck i den muslimska världen.
I sitt försvarstal i Aktuellt igår hävdade Kaplan att han förklarar för de personer han träffar vilka värderingar han står för, men jag minns inte att han förtydligade vad de innehåller även om han sa att han inte delar Grå vargarnas idéer. Men delar Mehmet Kaplan Barbaros Leylanis idéer och åsikter?
Den frågan kom aldrig upp. Alla Kaplans "misstag" och situationer han "hamnar" i får en att allvarligt undra. Under alla omständigheter är ministern osedvanligt omdömeslös och en sån person blir i förlängningen en säkerhetsrisk för både sig själv och landet.
Därför varken kan, bör eller ska han sitta kvar som minister.
Mehmet Kaplan måste helt enkelt avgå.
