När Barak Obama blev president första gången 2008 var jag lika lyrisk som många andra. Efter George W Bush som alltid gick omkring med en kostym han inte riktigt kunde fylla, var Obama motsatsen; lågmäld, sansad och med en politik som det åtminstone utifrån såg ut som att USA behövde. I synnerhet efter Bush cowboypolitik som sköt från höften.
Men Obama blev en i många avseenden stor besvikelse. Inte minst utrikespolitiskt, särskilt hans Mellanösternpolitik, och framförallt den Israelpolitik han förde. Obama har kramat diktaturer och strukit dem medhårs vilket blev än tydligare med Iranavtalet som är gravt illavarslande när det ger utrymme åt de iranska mullorna att bara fortsätta kärnvapenframställningen under radarn. Samtidigt har han kontinuerligt tryckt upp regionens enda demokrati mot väggen, som om det var Israel som utgjorde ett hot mot världsfreden, eller ens var det huvudsakliga hindret för en fred mellan Israel och palestinierna.
I det avseendet finns det andra många fler och allvarligare hinder, såsom ett fortfarande fientligt grannskap med både terrorister och terrorfinansierande stater som inget hellre skulle se än att Israel dukade under en gång för alla. Och även om det finns mycket i övrigt att önska om israelisk politik så rör de invändningarna i huvudsak inrikespolitiska problem och handlar om ungefär samma saker som i Sverige: Dåligt med bostäder (inga förstahandshyresrätter alls), låga löner, hög skuldsättning per invånare, ökande fattigdom bland äldre och barn, pengakorruption, vänskapskorruption och ett land där klyftorna ökar.
Och i linje med den Israelpolitik som Obama fört avslutar han den med ett crescendo i form av en FN-smocka från säkerhetsrådet. Resolutionen fördömde bosättningarna och uppmanade Israel att upphöra med dem och det var Obama som regisserade den bakom kulisserna och bakom Israels rygg när den antogs med rösterna 14 för och USA:s nedlagda.
Inte ett ord om palestinskt våld eller om det palestinska officiella stödet åt terrorism som om en död israel i terror inte var ett lika stort problem som en död amerikan i en motsvarande situation. Om man tolkar Obamas - och västvärldens överlag - resonemang i den här frågan är det bosättningarna som är hönan och det palestinska våldet ägget, det vill säga Israel får skylla sig självt när det utsätts för våld eftersom det bygger hus på vad man kallar ockuperad mark.
Men "ockuperad" betecknas marken för att FN har sagt att den är ockuperad. I folkrättslig mening är den inte det, men så långt vill varken Obama eller någon annan i västvärlden gå eftersom det skulle komplicera saken för dem. Inte minst skulle diktaturerna i regionen bli putta - och det vill man inte. Så om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir den sann. Eller?
Lika lyrisk som jag var när Obama vann då för åtta år sedan, lika förfärad blev jag (om än inte särskilt förvånad eller ens chockad) när Donald Trump vann för en sisådär femtio dagar sedan; en rasistisk, putinvänlig, antisemitisk misogyn, och jag började se mig om efter nödutgången. Vart tar man vägen när USA och Ryssland gör gemensam sak, när USA med ny NATO-politik ger Ryssland fri lejd till Sverige och Europa? Kanske hade vi stått ensamma här ändå, men risken tycks ändå öka med Trumps inställning om att vi nog får klara oss själva med våra två man på Gotland.
Sen ömsar han skinn igen, den nye presidenten, inte om Ryssland kanske eller om att ge Europa en lycka-till-biljett, men i ett par, tre andra frågor som ligger mig varmt om hjärtat; Israel, demokrati, FN-skepsis och fred. Och jag börjar ändra uppfattning om honom. Är han vettig, trots allt, den där stenrika såpakändisen? För han säger (tydligen) att FN består inte av demokratier och kämpar inte för fred (det är ju faktiskt sant, men det är sällan någon politiker också säger det som så kallat vanligt folk förstått), han är mot Iran-avtalet (so am I), och han sträcker ut sin hand till Israel med orden "Håll ut, 20 januari är inte långt borta", efter Obamas FN-smocka. Sånt är vi inte bortskämda med. Från någon världsledare. Vilket inte bara betyder att man suger åt sig som en svamp, utan jag tvingas ännu en gång konstatera att man måste ta de vänner man kan få. För ingen klarar sig helt ensam. Som en judisk stat och med sådana grannar den omgärdas av har Israel inte råd att vara kräsen. Det är så världen ser ut.
Som av en händelse kommer "Neighbourhood bully" upp i mitt huvud. Igen. Det beror nog på att det var Dylan som förärades årets Nobelpris i litteratur. Eller så är det för att den texten fortfarande så väl beskriver hur världen ser på den enda judiska staten i världen.
Säg, vad beror det på?
Tags: Israel, Iran-avtalet, Donald Trump, Bob Dylan
