... London, Bagdad, Amman, Bali, Stockholm, Paris, Köpenhamn, Bryssel, Berlin med flera och ytterligare städer kommer att läggas till den redan långa listan som präglas av 2000-talets säkerhetspolitiska läge. Islamistisk terror.
För även om vit makt-terror också har förekommit, såsom i Oslo, liksom terror från extremvänstern, är det den islamistiska terrorn som utgör det avgjort största säkerhetspolitiska hotet mot västvärlden idag. Inklusive mot Sverige. Det kan ingen längre med trovärdighet förneka.
Ändå. Långtradarmassakern i Berlin i måndags föranleder inte den svenska säkerhetspolisen att höja hotnivån, eller rekommendera att utsatta och givna mål får extra skydd, såsom julmarknader, kollektivtrafik och stora köpcentra. Istället går regeringsföreträdare ut och säger att vi ska leva som vanligt.
Det är klart de kan säga. De behöver ju inte ta några sådana risker. Åt dem görs ju säkerhetsbedömningar innan de går utanför dörren och i flera fall har de även personskydd med livvakter vid sin sida.
Inrikesminister Ygeman påstår även att vår beredskap vid en terrorattack är god. Toppen. Hur många sjukhussängar kommer det att finnas då och hur många timmar ska folk behöva vänta på akuten om helvetet bryter lös i Stockholm, eller i någon annan svensk stad? Tills de dör av sina skador? Om det är snöstorm den dagen, kommer ambulanserna ens att kunna ta sig fram utan fyrhjulsdrift som de saknar idag? Kommer ens snöröjningen att fungera? Och poliser, hur många kommer att finnas kvar i kåren den dagen en sådan katastrof är framme?
Jag tänker tillbaka på myndigheternas handfallenhet under tsunamikatastrofen, och jag tänker tillbaka på handfallenheten under branden i Västmanland. Sverige hade inte ens egna brandbekämpningshelikoptrar eller brandbekämpningsplan. Ingen myndighet tog ansvar och alla skyllde på någon annan.
Och sedan tillsatte man en utredning. Alla dessa utredningar. Lär man sig någonsin något av dem, av alla fel som begåtts? Eller ska man sedan skylla på att den ena situationen inte är den andra lik och därför gick det som det gick? Och så utreder man det också. Har sunt förnuft och ansvarstagande blivit alldeles omodernt på myndighetsnivå? Handlar allt numera bara om att kritiken ska blåsa över och att gå oskadd ur nästa intervju medelst papegoj- och gåsmetoden?
Beredskapen i det här landet verkar mest handla om ett hopp om att inget otäckt ska inträffa, och när det trots allt gör det så fungerar ingenting. Det är inte beredskap. Det är kortsiktigt idiottänk anpassat för bananrepubliker.
När terrorn slagit till eller bara kommer närmre, då går det inte att leva som vanligt och låtsas som om inget har hänt. Det är bara nys att påstå något sådant. Man blir mer eller mindre knäpp av att leva under ett konstant terrorhot. Så är det. Och ju mer troligt eller sannolikt det blir att man själv och de sina kan drabbas desto stissigare blir man. Jag vet. Jag levde tillsammans med alla andra israeler i Israel under ett dagligt hot om terror som iscensattes under fyra år. Under hela den palestinska terrorintifadan. Och därefter kom kriget mot Hizbollah 2006. Missiler mot civila mål. Terror alltså.
Det skapar trauman även om jag inte fysiskt drabbades av eller ens såg en enda terrorattack under de sju år jag bodde där nere. Det är hotet om att drabbas av en attack som lägger sig som ett vått täcke över hela tillvaron och känslolivet. Det är hotet som man påverkas av, även om alla nog påverkas på olika sätt. Jag blev argare. Otåligare. Lättirriterad. Ledsnare. Mentalt stressad. Man drabbas helt enkelt av ett posttraumatiskt syndrom som blir allvarligare för varje gång det smäller i ens närhet.
Vill man underlätta för medborgarna att leva som vanligt trots hotet om terror måste man hjälpa till med sådana säkerhetsarrangemang så att man också kan känna sig så säker som det går. Varenda buss i Israel fick till slut säkerhetsvakter, liksom varenda café, restaurang och köpcentra, och betongsuggor vid utsatta platser för bilbomber ställdes ut för att stoppa det som kallas helvetesbilar, bilar fyllda med sprängmedel.
I Sverige sätter man inte ens ut betongsuggor vid julmarknader, inte ens i ljuset av vad som skedde i både Nice och Berlin. Inte ens när man vet att IS nu uppmuntrar sina anhängare att slå till vid just julmarknader. Även om de kan slå till var som helst där det finns mycket folk. Där det finns många och helt oskyldiga människor.
Sverige och svenska myndigheter agerar och resonerar fortfarande som om det inte kunde hända här.
Samtidigt vet vi att de visst inser det, att det visst kan hända även här, men de tycker att det vore att ge terroristerna en delseger om vi ställde om våra liv under hot. För de ska inte få vinna.
Vad vore Ygemans och Wallströms och förnumstiga skribenters svar om jag följde deras råd och sedan sprängdes i småbitar, kördes ihjäl i någon lastbilsmassaker eller mejades ner av urskillningslös eldgivning från en Kalashnikov, "lite svinn får man räkna med", eller?
Det duger inte. Tillse att medborgarna åtminstone ges ett minimum av skydd, så långt det går utan att resa en järnridå, så skulle ett sådant råd i alla fall kännas något mer trovärdigt och rimligt. Om helvetet då ändå skulle bryta ut har man åtminstone gjort vad man kan och ändå hållit samhället öppet.
Så är det inte nu. Nu ställer myndigheterna med regeringen i spetsen oss mot IS och terrorismen och gör oss vanliga människor till någon slags mänsklig sköld för att vi minsann inte ska vika oss för några terrorister. Nej, det ska vi inte, men på sådana premisser har vi inte mycket till alternativ.
