Rana Sabbagh skriver på DN Debatt att journalister i Mellanöstern behöver stöd från omvärlden för det som är grundläggande i en demokrati: yttrandefriheten.
Med den arabiska våren kom ett hopp om att diktaturerna äntligen fallit omkull, och att fortfarande gryende demokratier successivt skulle växa upp ur våldets aska.
Så blev det inte och skälen därtill är flera, ett av dem är västvärldens svek mot de fria röster bland journalister och människorättsaktivister som lämnades i sticket när islamister istället tog över, ibland genom demokratiska val som i Egypten, ibland genom hot om våld, som i Libyen.
Vi skulle alla tjäna på om diktaturerna i omvärlden blev fria, om mänskliga rättigheter respekterades överallt och oberoende röster faktiskt fick vara just oberoende och yttra sig fritt.
Länder som med våld och hot om våld inte förtrycker sina medborgare, hotar inte heller sina grannar med våld eller går i krig mot dem.
Då tvingas inte människor fly och Europa skulle kunna känna sig lugnt över att slippa flyktinginvasioner.
Men varken journalister, demokratikämpar och människorättsaktivister får det stöd de måste ha utifrån för att våga säga det som måste sägas, för att kunna bilda opinion och skapa de förutsättningar som behövs för att få en stabil, hållbar och demokratisk frihet.
Erik Helmerson är inne på en liknande linje: Mellanöstern är inte förlorad och drar slutsatsen att diktaturerna måste vältas över ända.
