Shmooza
f. Tel Aviv, Israel 2003 - d. Munsö, Sverige 7/1 2016
Igår morse var stunden kommen när jag tvingades fatta det oåterkalleliga beslutet att hjälpa min fina lilla Shmooza över Regnbågsbron.
Det är lika mycket en ynnest som en förbannelse att behöva ta ett sånt ansvar.
Lika mycket innan som efteråt, när det är försent, kommer våndorna, förtvivlan och maktlösheten: Väntade jag för länge, lät jag henne lida i onödan i mina ansträngningar att få det att vända, kunde jag gjort något mer för att få henne frisk igen, svek jag henne?
Min fina lilla Shmooza. Min svart-vita vackra lilla katt som fött en kull ungar i en synagoga i Tel Aviv, levt på gatan och fått mat av en barmhärtig kvinna som försökte hjälpa alla men som också behövde hjälp att hjälpa. Hon letade efter ett hem åt den svart-vita katthonan som troddes vara ett år då. Det var 2004, jag sa ja och katten tittade på mig med sina stora vackra ögon och sa "Hej!"Hon var kelig, tillgiven och fick heta Shmooza.
Whiskas där hemma blev överförtjust när jag kom hem med den vackra lilla flickan, och sen den dagen glittrade hans ögon varje gång han såg henne och fram tills lymfomet tog hans liv för fyra år sedan gav han aldrig upp sina försök att få hennes odelade uppmärksamhet.
Igår förmiddag fick Whiskas en ny chans, och jag är säker på att han stod där på andra sidan Regnbågsbron för att möta henne med samma glittrande blick som när de båda var här nere, på jorden, hos mig.
Nu är Shmoozas njurar friska igen, såren runt munnen läkta och hon har fått tillbaka sitt hull och sina muskler, allt det där som hon förlorade i slutet av sitt liv, hon är åter full av kraft och kan hoppa upp på allt det som hon inte längre kunde här nere. Där uppe kan hon äta och dricka själv igen, hon kräks inte mer och behöver inga mediciner, inga blodtryckssänkare eller några fosfatbindare.
Här nere är huset fullt men ändå så tomt.
Saknaden är plågsam och jag sörjer min otillräcklighet att inte kunnat hjälpa henne att bli frisk. Saltet svider i mina tårdränkta ögon över att jag aldrig mer i detta jordeliv kommer att smeka hennes mjuka päls, pussa henne mellan öronen eller brottas med henne för att få klippa hennes klor. Aldrig mer kommer jag att ropa hennes namn eller höra hennes svar när hon meddelar genom det höga gräset att hon är på väg.
Aldrig mer.
Ändå känner jag en befriande lättnad över att min fina lilla Shmooza har fått frid.
Någon gång kommer vi alla att ses igen - där borta, på andra sidan Regnbågsbron.
