Ett skitår som tycks övergå i ännu ett

Snart nytt år. Nu igen.

För ett par år sedan pratade jag om att det här landet, Sverige, gått in i en nyfascistisk era. Då handlade det om hur vi behandlar våra äldre, om synen på människovärdet. Äldreboenden som lades ner och politiker som lät de gamla och sjuka isoleras i hemmen med förevändningen att de själva ville ha det så och lade problemet i händerna på en överbelastad hemtjänst som tvingades stressa sig igenom sina uppgifter för att samhället inte längre ville lägga resurser på dem som byggt upp det här landet, de som betalat skatt i hela sina liv, som inte längre orkar kämpa för sin rätt.

Men för några inlägg sedan, i samband med den våg av värme och humanitet som svepte över Europa efter bilden på den drunknade lilla Alan Kurdi på stranden i Bodrum, Turkiet, hyste jag hopp om framtiden och att främlingsfientlighet och människofientlighet ändå var på tillbakagång.
Tills...

Kom igen då katten, det svänger ju.

Jo, det kan man säga, för sen dess har det svängt igen och idag är den politiska polariseringen dessutom större än någonsin. Extremismen till både höger och vänster växer och skapar rädsla hos många av oss andra att överhuvudtaget yttra oss. Till den extremismen ska också rädslan för islamister läggas.
Yttrandefriheten har börjat begränsas av rädslan att stöta sig med någon och att det ska generera en våldsam reaktion, eller kanske bara en nätmobb som kan vara tillräckligt illa för att man börjar se sig över axeln när man sagt eller skrivit något som kan uppfattas som misshagligt.

Detta är en farlig väg, en slippery slope, mot fascism på riktigt. Mot diktatur. I Europa. Igen. I Sverige efter två hundra år av fred.

Cyniska politiker och tjänstemän har skapat förvaltningar där ändamålet med dem förlorats på vägen, där resurser alltid saknas för allt det som skatter var tänkta att finansiera. Ett land med världens bästa tillväxt och världens högsta skatter har inte råd med det mest grundläggande; vård, skola, omsorg, polis eller ett militärt försvar som kan hålla stånd ens en vecka mot en invasion. 

Istället verkar pengar läggas på konsulter, utredningar, höga tjänstemannalöner, höga politikerlöner och på riskkapitalister där alla välfärdens nyttjare inte längre ses som medborgare utan som kunder. Kapitalism är i grunden en god sak, men den ska verka vid sidan av skatte- och välfärdssystem, den ska fungera som ett komplement och en samhällelig tillväxtkatalysator med samhällsansvar.
När kapitalismen börjar parasitera på välfärdssystemen som det blivit i Sverige har man missat själva poängen, såväl med kapitalismen som med välfärd och skatter. Då skapas också det där enprocentssamhället som inte ens enprocentarna vill ha eftersom den procenten inte kan bära upp ett helt samhälle som i slutänden därför kommer att vända sig mot dem. Som i Sydafrika och på andra ställen kommer de till slut att tvingas bygga murar runt sina egna hem och ändå inte känna sig säkra.

För mig, som inte tillhör den där procenten, är det emellertid mest bekymrande att den cynism som kännetecknar dagens svenska politiker kompletteras av en påtaglig verklighetsfrånvändhet. Det spelar ingen roll vilken av de etablerade partiernas politiker man lyssnar till. De tycks varken förstå eller ens vilja se vad som fått Sverigedemokraterna att växa till snart största parti. 

De har inte hört missnöjet ute i landet, inte förstått vad problemen handlar om och står därför handfallna inför detta faktum. Och de har fortsatt att inte begripa. Från att ha vägrat förhandla med Sverigedemokraterna men ändå inte dragit undan mattan för deras politik genom att adressera missnöjets ursprung kopierar de nu samma Sverigedemokraters politik. Ställer grupp mot grupp och lyssnar till den inhumana extremismen istället för de humanitära och långsiktigt hållbara rösterna och argumenten. I praktiken legitimerar politikerna nu en fortsatt utveckling mot diktatur som i slutänden kommer att leda till krig.

Det låter naturligtvis alarmistiskt och likt en domedagsprofetia som inte kan tas på allvar. Ändå är det precis så, för diktaturer är själva grundorsaken till att krig bryter ut, själva grundorsaken till att terroristorganisationer kan existera och grundorsaken till att människor flyr för sina liv. Diktaturer är självaste hotet mot internationell fred och säkerhet, och ska man prata om gott och ont så är diktaturer ondskan självt och goda demokratiska värderingar kan inte tas för givna. När Europa nu stänger gränserna för dem som flyr diktatur och krig skapar Europa samtidigt förutsättningar för att vi också ska tvingas fly av samma skäl som de flyktingar vi nu förvägrar en fristad. Oförsvarbar idioti.

Tar vi demokratin här för given och rycker på axlarna åt alla tecken som visar att politiken går i motsatt riktning är vi illa ute. Att Sverige blir ett Ryssland, ett Syrien, Saudi eller Egypten är kanske inte så långt borta trots allt. Polen och Ungern har trots sin närliggande historia av diktatoriska ledarskap (eller kanske just därför) inskränkt pressfriheten och tagit steget i den riktningen. Vad värre är att andra europeiska länder inte ens reagerar. När Österrike gjorde det genom valet av Haider vände Österrike om igen, men nu är det i övrigt tystnad som råder. Och den är livsfarlig. För oss alla.
När svenska politiker nu kopierar Sverigedemokraternas politik, när de stänger gränser för människor på flykt, när de avfärdar lagrådet och i arrogansens namn därmed avvisar kunskap som utgångspunkt och grund för politiska beslut, när de ställer grupper mot varandra och legitimerar den pengastinna retorik där mänskliga rättigheter bara är till för vissa, och när de utser syndabockar som tär på välfärdsstaten som inte har så det räcker till alla (inte?) så eldar de också på främlingsfientligheten. Det har varit oroväckande tyst kring alla de flyktingförläggningar som stuckits i brand, vilket också är ett illavarslande tecken. Tystnaden kan aldrig vara ett alternativ. Inte i en demokrati. Men tystnaden har blivit ett alternativ för både de humanitära rösterna och för politikerna som borde hålla i taktpinnen med en väg framåt. Istället har de valt att överlämna taktpinnen till dem som företräder våld och förtryck. Varför?

Inför det nya året önskar jag mig mer reflektion från politikerna, att de tänker över vad de egentligen pysslar med och vad deras uppdrag egentligen är. Se till att ta tag i missnöjet där det började gro genom att ge våra gamla den omsorg de har rätt till och behöver, jag vill inte behöva läsa fler artiklar om att ännu en 93-åring nekats plats på äldreboende som jag senast gjorde i Expressen idag. Se till att skolan fungerar genom att ge lärarna de incitament de behöver för att undervisa och låta sig rekryteras, se till att sjukvården får resurser för att vårda istället för att gödsla med skattepengar på byggbolag i extravaganta OPI-projekt, se till att polisen får de resurser de behöver för att kunna upprätthålla ordning och lösa brott.

Kort och gott, se till att skattepengarna går till det som de är ämnade. Det är nämligen där det brister och började brista långt innan alliansen fick makten. För det finns en brist på ideologi hos de etablerade partierna och därför har de kopierat varandra. De signalerar en brist på vilja att åstadkomma något men uttrycker en vilja att ha makt. Det är inte positivt. Tvärtom. Makt i sig ska bara vara ett medel för att åstadkomma något, makten får inte vara ett självändamål. Inte i en demokrati. Men så har det blivit. Vi lever lika mycket i en kvartalsekonomi som i en kvartalspolitik som svänger efter vindar och opinionsmätningar. Det funkar helt enkelt inte. När vi dessutom har en regering (och det verkar vara så överlag i samhället idag) där chefen omger sig med ja-sägare och folk som inte kan mer än honom själv så kommer vi inte framåt. Det tjatas om att utbildning är så viktigt för att få jobb, men många av dessa som fått jobb inom regeringskansliet (jag hoppas att de har någon form av utbildning) och vid våra andra myndigheter (där också) verkar ändå ha missat det mest grundläggande som en universitetsutbildning ska bidra med: Analys. Och för att kunna göra en analys krävs att man förmår reflektera. Det råder en påtaglig brist på det i samhället idag. Det verkar liksom inte finnas tid för att stanna upp och tänka till. Tänka långsiktigt. Eller tänka överhuvudtaget. Det rusas i allmänhet yrt omkring i jakt på...Ja, på vaddå?

Med dumdristig kortsynthet och en anmärkningsvärd historielöshet (jag undrar hur våra politiker som ojar sig över barnens resultat på PISA-tester själva skulle klara proven) har Europa nu stängt sina gränser för människor som flyr från förhållanden som nog ligger så nära helvetet man kan komma. Men i grunden är ju människan en egoist, och med deviser om att har du det inte bra själv kan du inte heller hjälpa andra så är stängningen en logisk slutledning. Frågan är var gränsen går för att ha det bra? En kanske ännu viktigare fråga är hur mycket empati är värd och vad bristen på den kostar - på sikt.

Europa 2015, 70 år efter andra världskrigets slut och 26 år efter murens fall faller nu också den fredliga, frihetliga, människorättsfrämjande och värnande organisationen EU ihop likt en sufflé framför våra ögon. Nationalistiska och rena nyfascistiska partier går starkt framåt i Europa. 1930-talet, någon?

Men varför blev det så? För att EU vilar på ett koncept som aldrig varit förenligt med demokrati, en överstatlighet med beslut som fattas långt bort från medborgarna och som av många upplevs som omöjliga att påverka, särskilt som politikerna här hemma själva säger att de inte heller kan göra något åt de beslut som fattas. Sedan EU-inträdet behöver de inte ta något ansvar för kontroversiella beslut och i övrigt sätter de upp fingret i luften och känner varthän det blåser. Ad hoc. Ingen riktning. Inget ansvarstagande. Och en påtaglig respektlöshet för kunskap och kompetens.

Det säger sig självt att nationalismen skulle växa i takt med den europeiska centraliseringen. Det var också av dessa skäl jag själv röstade nej till EU i folkomröstningen 1994. För att jag vurmar för demokrati i dess reella mening och för att jag räds nationalism på de sätt den kommit att uttryckas och för att jag är bekymrad över varthän den ska leda. Den fortsatta utvecklingen i samma riktning är dessutom oundviklig med lomhörda och medietränade politiker som aldrig svarar på frågor, som kan avgå utan konsekvenser eller sparkas uppåt när de sabbat något och som låter som papegojor när de ställs till svars. I den mån de inte besvarar allt med tystnad och gör sig otillgängliga, eller med ett överseende leende uttrycker förståelse för upprördheten men inte gör ett dyft för att ändra på ett korkat beslut.

De säger att de lyssnar men på något underligt vis verkar de aldrig höra problemet. Som Johan Hakelius så fyndigt också skriver om i sin kolumn idag: "Svara bara på den förbannade frågan!"

Kriget i Syrien fortsätter och det islamistiska terrorhotet mot övriga världen växer. På den syriska sidan av Golanhöjderna finns nu också en ansamling av hundratals krigare från Daesh som när de är klara med att bekämpa al-Qaidaknytna al-Nusrafronten tycks ha siktet inställt på Israel. Söderöver, i Sinai, växer Daesh också sig starkare trots egyptiska ansträngningar att eliminera dem och inne i Israel växer hotet från israeliska araber som ansluter sig till Daesh.
I sitt tal den 26 december sa Daesh ledare al-Baghdadi att de inom kort är på väg mot Israel för att göra landet till en kyrkogård för judar. Intressant nog använde al-Baghdadi samma språkbruk som Hamas har inskrivet sin stadga. Daesh och Hamas är två sidor av samma mynt, och det tål även att påpekas att Hamas inte har kommenterat al-Bagdadis uttalande.

Lika intressant är det att Sverige har erkänt ett Palestina där detta Hamas är en del av styret och att Sveriges utrikesminister Margot Wallström tycker att Israel använder sig av utomrättsliga avrättningar när det försvarar sig mot terror.

Varför är Israel ett sånt rött skynke för svensk socialdemokrati, och varför är det så kontroversiellt att vara, som det heter, pro-Israel, och varför används alltid olika måttstockar för Israel och andra demokratiska staters handlingar?

Antisemitism, förstås, för att Israel är efterkrigstidens jude. Svårare än så är det inte, men ändå tillräckligt svårt. Med det sagt ska det också sägas, att Israel på inget sätt är en perfekt stat med ett perfekt samhälle som gör allt rätt. Icke så. Men det är sannerligen inte Sverige heller, eller Frankrike, USA, Tyskland, Polen, Danmark etcetera. Israel existerar däremot vid frontlinjen mot ett hav av diktaturer som skapat de terrororganisationer, de terrorister och den ideologi på vilken terroristerna rättfärdigar sitt barbari, vilket hela världen det senaste decenniet fått smaka alltmer av och på sitt sätt nu försöker värja sig mot.

Därför vore det både rationellt och logiskt om Sverige och Europa tog hjälp av Israel för att bekämpa ondskan istället för att genom marginalisering motarbeta det i sin kamp mot samma terror. Även för att Daesh enda fruktan är just den israeliska militären.

Inför 2016 hoppas jag att pendeln nu snabbt ska svänga och stabilisera sig på empati, humanitet och med respekt för människovärdet. Alla människors lika värde. En förutsättning för det är, att vi som inte bekänner oss till extremism i någon form håller ihop kring dessa värden och vägrar vara tysta. Demokrati är som jag hört att äktenskap är; man måste kämpa för det varje dag.

För även om politikerna är lomhörda måste vi ändå göra vad vi kan för att på sikt värna fred och säkerhet som i förlängningen nu står på spel även i det här landet. Inte på grund av flyktingströmmar, utan på grund av våra utomordentligt tafatta politiker i kommuner, landsting, riksdag och regering.

Gott Nytt År!

Margot igen...

Igår kväll var Margot Wallström med på SVT:s Agenda, dels för att tala om den nya diplomatiska krisen som blossat upp mellan Sverige och Israel med anledning av utrikesministerns uttalanden i riksdagen i fredags, dels för att berätta hur det går med det svenska biståndet till Frankrikes (och de andras) kamp mot Daesh efter terrorattackerna i Paris.

Trots allt är det förvånansvärt fascinerande hur en människa kan prata så mycket, använda så fantastiskt många ord i en strid ström utan att överhuvudtaget säga någonting. Men det ska väl vara en skolad politiker till att åstadkomma något sånt. Ännu mer fascinerande är att Margot Wallström insisterar, till och med med hänvisning till det omtalade inlägget där hon nämner "utomrättsliga avrättningar", att hon inte alls sagt så som det uppfattats, "det kan ju alla se här", säger hon, och att det då skulle vara uppenbart att det är Israel som medvetet missförstår henne. Gång på gång.

Nej, Margot Wallström, alla kunde inte alls se det du hävdar att alla kunde se, tvärtom, och att insistera på det är att hävda att kejsaren visst är påklädd, det ser ju alla.

Anmärkningsvärt i det här sammanhanget är också att Margot Wallström inte en enda gång har karaktäriserat knivattackerna mot israeler som terrordåd. Är det kanske för att hon tycker att det är en frihetskamp som palestinierna ägnar sig åt, att målet därför helgar medlen, och att det är därför som det är så svårt att fördöma dem, och att det därför är så enkelt att kalla israelernas försvar för utomrättsliga avrättningar?

I så fall är det gammal 70-talsretorik utrikesministern lutar sig tillbaka mot då skillnaden mellan en terrorist och en frihetskämpe låg i betraktarens öga, utan några sakliga argument som drog skiljelinjen.
Därför blir jag också beklämd när Margot Wallström försöker sig på det andra retoriska knepet att använda folkrätten som ett slagträ, men förstås utan att närmare specificera vilka regler i den som avses, och utan att någon journalist någonsin begär att få det tydliggjort. Skulle någon ens komma på tanken att i en inrikespolitisk debatt hänvisa till att "så säger juridiken"? Vän av ordning vill förstås då veta vilka lagar och regler som avses, för att kunna kontrollera vederhäftigheten i argumenten och på så vis även hela argumentationen vars bärighet inte är starkare än dess svagaste länk.

I utrikespolitiska debatter är det däremot inte så noga med det, där svingas det folkrättsliga slagträet friskt och kanske träffar det någon som faller av dess tyngd och kraft, för att "folkrätten säger...".

Does it really?

På tal om folkrätt. Får jag påminna Margot Wallström om att Sverige har erkänt Palestina som en stat, vilket inte varit (rättsligt) möjligt om det palestinska styret inte haft kontroll över sitt område, åtminstone inte enligt den internationella sedvanerätt som utvecklats om effektiv kontroll över ett territorium utifrån Montevideokonventionen On the Rights and Duties of States från 1933. Erkännandet av Palestina betyder att Sverige betraktar palestinierna som så fria som det går att vara från yttre kontroll, varför det borde vara hög tid att, istället för att dalta med Palestina, kräva av dess effektiva styre att de tar ansvar för sina medborgare och hindrar dem från att attackera israelerna - och samtidigt kalla en spade för en spade?

På tal om terror så visade det sig igår kväll också att tillräckligt lång tid har förflutit sedan attackerna i Paris då Sverige "självfallet" skulle ställa upp för Frankrike med vad landet behöver i kampen mot Daesh för att solidariteten med offret nu har börjat svaja. För av Wallströms svar kan det tolkas som att regeringen inte vill utsätta Sverige för några som helst risker i kampen mot fascismen. Inte den här gången heller. På något sätt känns det som en déjà-vu från en svunnen tid då det neutrala och alliansfria (jojo...) Sverige lät nazisterna nyttja svenskt territorium för sina ändamål. Allt för att inte stöta sig med ondskan.

Arma svenskar.

Men kära Margot,

Vad är det som gör det så svårt att kategoriskt och utan omsvep fördöma terrorism och terrorister när offren är israeler? Varför måste du alltid översläta det palestinska våldet och klandra det judiska offret och de åtgärder Israel vidtar för att stävja fortsatt terror? Varför är det alldeles självklart att stå axel mot axel med Frankrike när det landet drabbas, att inte ifrågasätta svaret mot terroristerna, till och med erbjuda svensk hjälp, men alltid fördöma Israels svar på terrorism och visa förståelse för den palestinska terrorismen mot israeler?

Den svenska utrikesministern framstår inte bara som historielös, men hennes uttalanden vittnar också om en besynnerlig okunskap om den israelisk-palestinska (tidigare den arabisk-israeliska) konflikten.

Expressen berättar idag om interpellationsdebatten i Sveriges riksdag. Margot Wallström kallade då Israels svar på terrordåden för "utomrättsliga avrättningar", sen tar hon tillbaka det och kallar det ett missförstånd men tar samtidigt tillbaka det i nästa andetag med att hävda att båda sidor måste visa återhållsamhet. Av lätt insedda skäl har den israeliska ambassadören ilsknat till.

Margot Wallström rycker som tidigare på axlarna åt det och försvarar sig med att israelerna upprörs av allt hon säger. Så kanske det är och det borde föranleda utrikesministern att rannsaka allt hon sagt och säger. Eller menar hon att israelerna är överkänsliga kanske, att det är dem det är fel på - inte det hon säger? Men det är inte bara det officiella Israel som upprörs av det Margot Wallström säger. Jag blir också upprörd. Eller upprörd är väl att ta i. Jag blir förbannad när ministrar som är satta att representera folket beter och uppför sig som idioter.

Det får nämligen oss alla att framstå i samma dumma dager.
Utrikesministerns korkade uttalanden är kort sagt respektlösa både mot svenskar och mot israelerna.

Om utrikesministern ändå varit konsekvent, om hon ändå behandlat alla fall och folk lika, om hon ändå förmått se skillnad på en terrorhandling och en handling i självförsvar, då hade det inte funnits skäl för någon att uppröras. Allt det där hade hon garanterat klarat av - om hon velat.

Problemet är att utrikesministern gör skillnad på fall och folk, ser inte skillnad på terrorhandlingar och handlingar i självförsvar, eller så gör hon det, men lyckas då få israelerna till någon form av terrorister och palestinierna till offer och alla ska visa återhållsamhet.

Margot Wallström menar följaktligen att palestinierna ska visa återhållsamhet när de genomför sina terrordåd mot israeler och israelerna vara återhållsamma när de försvarar sig? Såna kullerbyttor kan man bara lyckas med i Kafkas värld. Och det verkar vara där hon håller hus, vår utrikesminister.

Det senaste årets alla klavertramp som Margot Wallström gjort i Mellanöstern tyder på något underliggande förakt för den enda demokratin i regionen, eller så handlar det om en undfallenhet mot diktaturer, kanske till och med en rädsla för att inte utmana de allt otäckare uttryck av Israel-, israel- och judeförakt, och hat, som vuxit sig starka i Sverige. Kanske handlar det om alla tre, kanske har hon ännu fler skäl.

Oavsett vilket är det inget annat än häpnadsväckande att Sveriges utrikesminister nedlåter sig till att släta över terrorism - i synnerhet i dessa tider. Sverige såväl som hela Europa borde ta hjälp av Israel i kampen mot terrorn istället för att marginalisera landet som sedan sin tillblivelse har stått i främsta raden av alla dem som därefter skulle följa som offer på terroristernas blodbesudlade väg, och det spelar ingen roll om de heter Daesh, Fatah, Hamas, Islamiska Jihad eller al-Qaida. Gemensamt har de alla sitt hat mot judar. Hatet och våldet riktas alltid först mot judarna. Så har det varit sedan urminnes tider, för antisemitismen började inte med Israels tillblivelse. Det betyder emellertid inte att det också måste fortsätta vara så.

Sedan en god tid tillbaka står det bortom allt rimligt tvivel, eller med andra, helt vanliga ord, är det glasklart sedan en god tid tillbaka att den islamistiska terrorismen, jihadismen som den också kommit att kallas, inte längre slår mot enbart judar utan mot hela det västerländska och demokratiska samhället.

Av ren självbevarelsedrift borde Sverige därför stå upp för Israel och bistå den judiska staten med att "hålla gränsen" (som Fälldin lär ha sagt när Sovjetunionen kränkte svenska vatten med u-båtar under 80-talet), istället för att mäta terrordåd efter olika skalor, beroende på vem offret är och var dådet sker.
För terror är terror är terror...

Slutligen, vill Margot Wallström svara på varför det var rätt av den svenska polisen att skjuta ihjäl den nazistinfluerade terroristen, eller hur man nu väljer att beteckna honom, när han gick bärsärk med sitt svärd på skolan i Trollhättan? Hur jag än vrider och vänder på de olika situationerna så kan jag inte se att det dådet skiljer sig från de palestinska knivdåden mot israeler som också de besvaras och avvärjs med att terroristen i de flesta fall skjuts ihjäl. Men de dödsskjutningarna är alltså jämförbara med utomrättsliga avrättningar och brister på så sätt i proportionalitet?

Som en (annan) upprörd israel svarade SVT för en tid sedan på djupt skorrande hebreiskbruten engelska:
"They come with a knife, they want to kill you, what do you want me to do? Give them a flower?! Eh?!"

Cirkusen i Göteborg

Idag kom jag tillbaka efter två dagar på cirkusen i Göteborg, Bok- och Biblioteksmässan som den egentligen heter, eller Bokmässan som den kort och gott brukar kallas i folkmun. Det har på samma gång varit intensivt, inspirerande, lärorikt och avskräckande plus att jag träffade gamla goda vänner från uppsalatiden som jag inte sett på 20 år. DET var väldigt skojigt. Men två dagar på mässan känns som två veckor och jag har ingen aning om hur många mil jag har vandrat runt, men huvudsaklig andel promenad har åtgått till att lokalisera mig inne i mässlokalerna och ute på stan för att hitta något ätbart som inte innehåller några animalier.
Nej, det var inte första gången jag var i Göteborg, men vissa av oss har inte begåvats med något som helst lokalsinne och för detta är det kroppens alla delar ner till minsta molekyl som får betala.

Intressant var det i alla fall att lyssna på och träffa Hassan Blasim, en irakisk flykting som kom till Finland för tio år sedan som släppt en novellsamling som just kommit i svensk översättning. En fri själ som inte lät sig avskräckas av att jag även är israel. Det är alltid intressant och väldigt upplyftande att träffa människor från länder som påstås vara fiender men som sätter förutfattade meningar på skam och att samtidigt inse att de som säger sig vara alliansfria och neutrala är de som föraktar oss mest. Detta är en med högt stående bevisvärde indikation på att det är individen som betyder något och att ett land består av så mycket mer än en regering och en enda uppfattning.

Kom även in och lyssnade på slutet av ett samtal mellan ett antal "medelålders vita män" som de själv benämnde sig i Aftonbladet Kulturs monter och hur det påverkar vad som debatteras och hur. Men det duger faktiskt inte med att försvara sig med att även "medelålders vita män" kan skildra andra kulturer och kön om det samtidigt betyder att inga andra kulturer och kön släpps fram för att också ge sin skildring. Det var som Hassan Blasim beskrev det, att det går inte att förstå en annan kultur om du inte också tar del av dess litteratur och dess språk. Det går helt enkelt inte att förstå Mellanöstern utan att ta del av dess kultur. Frågan är då hur många arabiska eller israeliska författare som översatts till svenska. Jag tror det går att räkna på ena handen; Naguib Mafouz, Hassan Blasim, Amos Oz och David Grossman. Två araber, två israeler. Ungefär så. Trots detta har varenda svensk en uppfattning om Mellanöstern.

I övrigt andades mässan något av en hysterisk desperation, kanske var det förlagsbranschens kris som skönjdes därigenom, blandat med pompösa och självgoda bufflar tillbakalutade i fåtölj som ogenerat gjorde ner författarkollegor som usla och framhävde sin egen unika förträfflighet.
Förmodligen ett tecken av tiden vi lever i.
Men jag förundras ändå över att de pompösa bufflarna fortfarande har en publik som vill lyssna på sånt skitsnack och läsa deras böcker, för inte heller imponerar stilistiken (tvärtom, faktiskt). Mobbing har blivit legio liksom "litteratur" är bokstäver mellan två pärmar som säljer om författarnamnet är tillräckligt känt, framförallt inte i första hand från författarskap.

Varken bildning eller samhällsutvecklingen främjas av att kulturens sista försvarsbastion kapitulerar för populism, opportunism, ytlighet, bekvämlighet och breda vinstmarginaler.

Desperation, var ordet. Ja, desperation var ordet.






 

Men så jaga FN-pamparna med blåslampa nu!

Varenda TV-bolag har korrar i USA, SVT har det också, precis som TV4, så varför får vi aldrig se dem jaga FN-pamparna i New York, med blåslampa om så krävs, för att ge oss svar på vad exakt de gör för att få ett slut på kriget i Syrien. Till att börja med. Sen vill jag gärna också veta vad pamparna gör för att ordna upp kaoset i Irak och det utomordentligt laglösa Libyen som världen lämnade i sticket efter Khadaffi, plus ett antal andra härdar där respekten för liv helt saknas.

FN-pamparna för en alldeles för bekväm tillvaro i förhållande till sitt ansvar när de slipper stå till svars för sina fullständiga misslyckanden att leva upp till sin egen stadga. De är ansvariga för internationell fred och säkerhet, och för respekten av mänskliga fri- och rättigheter. I ljuset av verkligheten börjar båda dessa begrepp framstå som obsoleta.

Internationell fred och säkerhet...Mänskliga fri- och rättigheter...

Börja jobba för en fred nu

Jag läser om den syriske läkarens rop på hjälp från östra Ghouta, en förort till Damaskus, och hans berättelse om Assads dubbelattacker som annars varit de mest cyniska självmordsterroristernas fulaste vapen när den första attacken följs av den andra när hjälppersonal hunnit dit för att ta hand om döda och sårade. Så säkrar bödlarna en fullträff, sin massaker. Gång på gång.

På nyheterna hör jag hur finländare bildar mänskliga kedjor för att stoppa flyktingar från att komma in och hur ungrarna sätter upp rakbladsstängsel för att stoppa flyktingarna. Europa stänger gränserna. Detta frihetens Europa på den stabila basen av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter...
Jag läser Jennifer Wegerup som slår fast att det som kan rädda de syriska barnen är inte Europa utan en varaktig fred i Syrien. Och hon har så rätt.

Men vad gör de som kan göra något, vad gör de som manipulerat sig fram till sina maktpositioner i Sverige och Europa för att kunna förändra och förbättra landet och världen? Vad gör de nu när de sitter där, när de nu fått folkets förtroende att förändra och förbättra landet och världen? Var det bara makten, makt utan ideal och ambitioner, det egentligen handlade om?

De, eller ni, som har makt att göra något på riktigt, ni som fått mandatet att göra världen till en bättre plats för alla att leva i, det är hög tid att ni sätter igång att jobba nu. För barn dör medan ni fortsätter att trixa runt och letar efter nya avvärjande ord som ska förklara varför ni inte ska eller kan göra något, varför det alltid är någon annan som är ansvarig. Men det är ni som har ansvaret, ni har valt att åta er det. Det är upp till bevis nu.

Det har blivit hög tid att rädda världen från sig själv.

Iran tar in trupper i Syrien

Nu rapporterar israeliska medier att även Iran förstärker i Syrien med sin al-Qudsstyrka vars syfte är att hjälpa al-Assad jämte ryska trupper och Hizbollah att återta kontrollen över Syrien. Detta är naturligtvis olyckliga nyheter, dels för att det kommer att förlänga kriget och i sig innebär en upptrappning, dels för att det utesluter att Assad kommer att kunna plockas bort ur den ekvation som efter en fredsuppgörelse hade kunnat leda till ett demokratiskt Syrien inom en överskådlig framtid.

Sammanfattningsvis ser läget för den syriska civilbefolkningen och landet som sådant dystrare ut än på länge.

Tack, Mats Svegfors!

Mats Svegfors har idag en debattartikel i Dagens Nyheter "Det pågår ett världskrig och vi låter dem dö".

Jag skriver under på varenda bokstav i den texten. Vi har inga giltiga förevändningar att inte hjälpa eller att bistå precis på de sätt han beskriver.

Politikerna kan inte sitta på händerna och fortsätta prata om att "alla måste ta ansvar", att bolla potatisen mellan sig, och sedan inte göra mer när katastrofen utspelar sig framför våra ögon.

Fegheten låter människor dö. Vi låter dem dö.

Historiens dom kommer att bli mycket hård.

Sufflépolitik

TV4 puffade hela morgonen för att FN:s vice generalsekreterare Jan Eliasson skulle intervjuas i programmet med anledning av den stora flyktingkatastrofen, men när tiden äntligen var inne och frågan ställdes om vad FN gör gick luften ur. Som en sufflé.

För svaret på vad FN gör var att FN ska träffas för att prata om saken. I slutet av den här månaden.
 
Vi har en världsorganisation som ska verka för fred och säkerhet, det är hela grundsyftet med den där organisationen, som får enorma belopp från världens alla stater (skattepengar alltså) och bidrag från enskilda för att upprätthålla och skapa fred och säkerhet. Samtidigt har vi ett krig som rasat i Syrien under fyra år vilket genererat den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget - men det enda FN dristar sig till att göra är att börja prata om saken.

Om tre veckor.

Jag har högre förväntningar på Jan Eliasson att åstadkomma mycket mer än så, men varenda en av oss ska också ha högre förväntningar på FN än att nöja oss med dessa kafferep som inte leder någonstans annat än till en axelryckning vid mötets slut om att det är komplicerat.
Situationen kräver handling och en stor dos beslutsamhet för att lösa de här problemen. Människor och djur dör och lemlästas varenda dag i det där kriget, ett ofattbart lidande som inte kan vänta på en lösning en enda dag till.

Om FN nu ska börja prata om saken, så börja åtminstone göra det idag.

Det är skillnad på terrorister och flyktingar i nöd

Nu diskuterar tydligen Ungern och Bulgarien med Israel för att få köpa sexmetersstängslen med övervakningskameror för att kunna stänga ute flyktingarna.

Jag hoppas att affären inte blir av, jag hoppas att israelerna säger nej, för det är en sak att ta till stängsel som en sista säkerhetsåtgärd för att stoppa terrorister, det är en helt annan att sätta upp ogenomträngliga stängsel för att stoppa människor som söker skydd i nöd.

Om Bulgarien och Ungern trots allt anser att den mycket kostsamma investeringen är något de har råd med vilket de då väljer att prioritera framför att släppa igenom flyktingarna och ta ett humanitärt ansvar, så måste dessa båda länder faktiskt anses ha diskvalificerat sig som medlemmar i EU.
Den människosyn de då skulle representera strider mot EU:s grundvalar och syfte och då hör de inte heller hemma i detta fredsprojekt som kallas Europeiska unionen.

 

De när monstret vid sin barm

Gårdagens artikel i Debka files under rubriken "Resolving the Syrian war is not the silver bullet for stopping ISIS" är ingen upplyftande läsning för den som trodde att det fanns en lösning inom räckhåll för att få slut på konflikten i Syrien och för att stoppa IS. Vad värre är, om man ska tro det som står i artikeln, att konflikten nu befinner sig i ett skede där den riskerar att skapa en ännu större katastrof när den ser ut att eskalera, men utan att för den skull då avskräcka IS eller stoppa dess framfart.

När alla försök att stoppa den islamiska staten från att rycka fram har misslyckats på praktiskt taget alla fronter (utom möjligen där kurderna bjuder kraftfullt motstånd) uppges nu Iran släpa in sin Zelzal-3B-missil, även kallad "jordbävningen", till Irak och Putin sägs även ha erbjudit kärnvapen för att bekämpa IS.

Det går knappt att föreställa sig vilken katastrof i sig något av detta skulle innebära om scenariot iscensattes men det tyder på en remarkabel desperation bland såväl arabstaterna som hos Iran och USA.

I den mån det är möjligt att bortse från de humanitära konsekvenserna av ett sånt scenario så går det inte att bortse ifrån att IS inte kommer att stoppas ens av en bombmatta med kärnvapen eller Zelzal-missiler. Den anden är nämligen släppt ur sin flaska och en ideologi som den IS representerar göds och närs dessutom dagligen av radikalister i bland annat Saudiarabien där wahabismen har sitt sköte och även i de saudisponsrade moskéer och kulturcentra som finns över stora delar av världen.
Att tro att det räcker med att förgöra och förstöra det territorium där IS idag har sitt fäste för att också stoppa den ideologi den representerar och som lockar så många jihadister att ansluta sig till organisationen tror jag misstar sig. IS kommer att sticka upp någon annanstans istället.

För att stoppa IS krävs mycket mer än bomber, bland annat en ideologisk rannsakning hos de länder som när dessa sinnen och detta monster vid sin barm och det krävs att omvärlden börjar stödja och på allvar föra fram de röster, de reformister, som vågar kritisera sina regeringar där demokrati inte finns och där bristen på frihet får människor att ansluta sig till radikala idéer och grupper. Men kanske är det viktigaste av allt i denna genre ändå att omvärlden på riktigt backar upp de troende muslimer som ser och vet att islam måste moderniseras och behöver reformeras, och att de våldsamma tolkningar av islam som alltför många idag gör motarbetas effektivare. Det krävs att röster inifrån hörs - och det krävs att vi backar upp dem hela vägen.

Av de tre monoteistiska religionerna, judendom (5000 år), kristendom (2000 år) och islam (600 år), har ingen någon fredlig historia och av dessa tre är islam den yngsta. Även om både judendom och kristendom efter uppgörelser med sitt förflutna och modernisering till den tid de lever i fortfarande har sina våldsamma avarter som lever kvar i en bokstavstro så är utbredningen av motsvarande kategori inom islam för närvarande större.
Det ligger följaktligen i civilisationens - och fredens - intresse att dessa krafter motverkas också på ett ideologiskt och religiöst plan, för kampen mot IS kommer inte att vinnas med enbart militära medel.

Avslutningsvis tål det att understrykas att det som i detta sammanhang inte för frågan framåt är att smeta den bruna sörjan av förutfattade meningar och snabba slutsatser om politisk tillhörighet på dem som tar det här problemet på allvar. För ingen kan med hedern i behåll förneka att den medeltida form av islam som praktiseras i (bland annat) Saudiarabien och plockas upp av unga män och kvinnor runt om i världen för en sedermera anslutning till IS är ett växande problem som berör oss alla.

PS 31/8: Precis också så som Johanne Hildebrandt skriver i dagens SvD.

Läste just den fantastiska berättelsen om den egyptiske studenten Haisam Hassainen som bestämde sig för att göra sin master vid Tel Avivs universitet i Israel trots sin mammas varningar för israeler. Prata inte med någon, de kommer att försöka rekrytera dig till spion och kanske har de inte ens rinnande vatten där, varnande hon.

Laddad med en vilja att lära känna israeler men med förutfattade meningar från sin mor i bagaget om israeler som barnamördare och spioner reste han till Israel. De första två månaderna hade han sin mammas ord i bakhuvudet och det var besvärligt för honom, men sakta började han se att israelerna inte levde upp till sitt dåliga rykte och han började trivas.

Hassainen stannade i Tel Aviv i tio månader och höll ett uppmärksammat tal vid examensceremonin som fick långa applåder när han höll det, men sedan klippet lades ut på Youtube har han från egyptiska landsmän kallats landsförrädare. Själv konstaterar han att det är alldeles för mycket misstro mellan folken, men att han varken är den första eller sista egyptiern som besöker Israel, och vill bli en goodwillambassadör för att bidra till att överbrygga den misstron.

Hassainens nästa steg är att återvända till Israel för att skriva sin doktorsavhandling vid Dayan Center vid Tel Avivs universitet och som handledare har han fått Professor Shimon Shamir som tidigare också varit Israels ambassadör till Egypten.

Läs hela berättelsen i Yediot Aharonots engelska nätupplaga här.  

Den nya terrorlagstiftningen

Idag presenterade regeringen ett förslag om hårdare lagar som stöd i kampen mot terrorism. Det är väldigt bra att den gör något i den här frågan, men frågan är hur mycket som hårdare straff kommer att avskräcka någon som till syvende og sist ändå är beredd att dö för sin sak. Exempelvis undrar jag hur kriminalisering av terrorförberedande resor, som nämndes på presskonferensen idag, ska avhålla jihadister från att ge sig iväg. Men kanske är det så att när övervakningen intensifieras, som också är en del av regeringens nya strategi, är det med den typen av avlyssningsbevis som de avresande ska stoppas och ställas inför rätta innan de kommer så långt.

Nu vet inte jag vad Norge har för terrorlagstiftning, eller Finland heller för den delen, men om det räcker med att jihadisterna tar sig över till dessa länder för att ge sig av så kommer det bli svårare att stoppa dem. Det är inget finmaskigt nät vi har i Norden för att stoppa terroristernas väg ner till IS (eller andra jihadistgrupper) och det är en synnerligen komplicerad historia liksom det är en mycket svår balansgång att upprätthålla rättssäkerheten, öppenheten och att bevara en rättsstat när man samtidigt ska bekämpa den här typen av element.

Så länge terroristerna ger sig av till en annan del av världen för att begå sina illgärningar kommer nog svenskarna inte att störas nämnvärt av problematiken, men när IS-anhängarna ska iscensätta sin plan att utvidga Kalifatet till Europa som de sagt att de ska göra inom fem år (fyra år till deadline) hoppas jag att även Sverige börjar ta lärdom av hur Israel hanterat och hanterar problematiken. Det är trots allt den demokrati med västliga värderingar som har bekämpat en omfattande terrorism mot sig allra längst av dem som IS nu tagit sikte på.

"Spain, which was ruled by Muslims for 700 years until 1492, is marked out as a territory the caliphate plans to have under its control by 2020. Elsewhere, ISIS plans to take control of the the Balkan states - including tt, Romania and Bulgaria - extending its territories in eastern Europe as far as Austria, which appears to be based on a pre-First World War borders of the Austro-Hungarian Empire" , berättade bland andra Daily Mail förra året. Mot bakgrund av den utveckling vi har sett sen dess, västvärldens och arabvärldens politiska oförmåga och ovilja att bekämpa IS framfart inkluderat, så finns det ingen anledning att betvivla att precis den utveckling som IS har som sin målsättning är den vi också går till mötes.

Det finns alltså all anledning att ta situationen och spridningsrisken på allvar liksom att vi förbereder oss på att ännu fler insatser kan komma behöva göras för att stoppa nyrekryteringen till IS, såväl i Sverige som i andra länder.

Men det avgörande viktigaste är trots allt att få slut på kriget i Syrien.

Inte heller detta är någon enkel uppgift med organisationer som al-Nusrafronten (al-Qaida) som krigar mot Assadregimen och IS, Iranstyrda Hizbollah som krigar med Assadregimen mot al-Nusrafronten och IS, USA (mfl) som flygbombar IS och så Assadregimen som bombar civila oppositionella i största allmänhet. 

Den här konflikten är också en kamp mellan Shia och Sunni vilket i förlängningen även är en kamp och konflikt mellan Iran (Shia) och Saudiarabien (Sunni). Och detta utspelar sig idag i Syrien, men även i Irak - och mitt emellan står miljoner oskyldiga civila som dör och lemlästas i tusentals.
 

Svarta augusti 2015

Just idag är jag glad att jag inte har en spänn på börsen. Det hade jag däremot under svarta oktober år 2000 när jag fallit för trycket istället för att lyssna på mitt eget sunda förnuft och magkänsla och investerat alldeles för mycket pengar i...IT och allt det andra som också kraschade samtidigt.
Med facit i hand hade det varit väldigt mycket bättre med ett bankkonto med noll-ränta.

Idag äger jag inget och det är då man har allt att vinna, inget att förlora. Förutom de där stackars pensionspengarna på banken som jag aldrig fått rädda förstås. Får se vad som återstår av dem när det är dags för utbetalningar om ett antal år.

Börsen är som självaste livet - det går upp och så går det ner. Tack, men för mig räcker det med det liv jag har. Det är alldeles tillräckligt med upp-å-ner som det är.

The cruelty must stop

Israel is the most vegan friendly country in the world, yet it imports calves all the way from the EU.
The live transports must be stopped. The killing and the suffering must stop.

You too, could sign this petition.

Att placeras i fack

Är jag vänster om jag är vegan?

Är jag höger om jag tycker att Israel är bra?

Är jag vänster om jag vill ha fred?

Är jag höger om jag inte tycker att terrorister är frihetskämpar?

Är jag höger om jag tycker att Sverige ska gå med i NATO?

Är jag vänster om jag tycker att köttätande och jakt är våldsbejakande övergrepp på djur och borde förbjudas?

Är jag höger om jag tycker att individens frihet från staten är viktigt?

Är jag vänster om jag tycker att ett generöst flyktingmottagande är en humanitär och moralisk skyldighet?

Är jag vänster om jag tycker det är en samhällelig skyldighet att ta hand om våra äldre på ett värdigt sätt och erbjuda dem plats på äldreboende när de behöver?

Är jag höger om jag tycker att kriminella inte ska släppas ut efter två tredjedelar avtjänad tid?

Är jag vänster om jag tycker att klimatfrågan är vår tids viktigaste?

Och vad är jag om jag hävdar att demokrati, läskunnighet och respekt för mänskliga (inklusive kvinnors) rättigheter är avgörande för en hållbar fred i Mellanöstern och att västvärlden måste driva den frågan mycket hårdare?

Den frågan är fortfarande "up for grabs".

Freden då?

Ingen pratar om fred.

Ingen pratar om hur orsaken till att tusentals människor flyr för en fristad i Europa ska lösas. Under tiden som tystnad råder fortsätter passiviteten att döda, lemlästa och traumatisera.

Krigen. Förtrycket. Tortyren.

Handfallenheten är total. Som den alltid är.
"Det går inte". "Vi kan inte". "Det är inte vårt ansvar". "Vad kan vi göra?"

Allt går, och det är allas moraliska ansvar att göra vad som krävs för att lösa konflikten.
Sverige är en fredsnation och EU sägs vara ett fredsprojekt. Det är dags att leva upp till det ryktet och det är hög tid att någon av dessa drar på sig ledartröjan, kavlar upp ärmarna och börjar ta initiativ för en konstruktiv lösning på självaste orsaken till de största flyktingströmmarna sen andra världskriget.

Släpp FN, tänk utanför boxen och samla ihop relevant folk som kan snickra ihop en fredsplan.

Och underskatta inte opinionsbildning, det är själva sprängkraften i en demokrati. Alltså hög tid även för ledarsidorna att börja kampanja för fred.

Det gredelina klustrets misslyckande

Carina Bergfeldt skrev häromdagen i Aftonbladet att det var sommaren 2015 som hatet blev rumsrent.
Jag tror inte att det är riktigt så illa. Åtminstone inte än. Dessutom tror jag inte att hat kan bli rumsrent eftersom det kräver en majoritet. Jag tror istället (men det är minst lika illa) att det är alldeles för många som antingen inte vågar säga ifrån eller, som det heter, inte "orkar". De tror inte att det spelar någon roll vad de säger, tror inte att det gör någon skillnad om de säger ifrån. Det är en farlig inställning, för när den majoriteten tystnar, när den gömmer sig bakom den som fortfarande står pall där framme, när den multihövdade demokratiska kraften där bakom duckar, det är då hatet bereds väg och förtrycket kan få fäste. Som Oisín Cantwell skrev om nätpöbelns ökade påverkan, att "det är på intet sätt en trevlig utveckling."

Nej, det är det inte.

Ansvaret ligger i första hand (självklart) på hatarna själva. Därefter på dem som låter dessa hållas, vilket är alla som inte säger ifrån när de i vilken form som helst stöter på det. Men det övergripande ansvaret har ändå våra politiker (vi får de politiker vi förtjänar) som tagit på sig ledartröjan men inte verkar förstå innebörden av den.

De har istället samlats på mitten och lämnat både höger- och vänsterflankerna fria för vem som helst att fylla tomrummet. Detta gredelina kluster har tappat bort sin ideologiska kompass och tycks inte längre begripa sig på den verklighet som de allra flesta av oss befinner sig i, de tycks inte förstå vilka problem folk möter i sin vardag - eller så struntar de blott i det. 

Att så många trots allt röstade på Sverigedemokraterna i förra valet, och ännu fler verkar överväga att göra det i nästa val, handlar inte om att Sverige tar emot flyktingar eller att det finns rumänska tiggare på våra gator. Så många svenskar kan omöjligen ha gått och blivit rasister. Eller ens kommunister med tanke på de som gick vänsterut istället. Det handlar istället om att de fått en syndabock presenterad för sig genom vilken missnöjet kan kanaliseras, precis som Hitler gjorde när judarna fick bära skulden för Tysklands dåliga ekonomi och höga arbetslöshet. Vi vet hur det gick sen även om vi också vet att alla tyskar inte var antisemiter. Däremot var alldeles för många av dem alldeles för tysta, såg åt ett annat håll när retoriken eskalerade och vågade inte äventyra eget liv när retoriken övergick i övergrepp och utrensningen började. Nästan samma sak i Polen under kommunismen på 70-talet; judarna gjordes till syndabockar, utsågs till ansvariga för Israels politik, blev av med sina jobb och sedan medborgarskap och tvingades fly.

Om inte förr så är det alltså hög tid att börja ta vanligt folks missnöje på allvar nu. Gör det med en politik som rör vanligt folks vardag, gör det med prioriteringar som ger folk tillbaka vad de betalat skatt för. Och använd aldrig, aldrig argumentet att det inte finns tillräckligt med pengar, eller att det handlar om att vi tar emot flyktingar. Det är inte där problemet ligger.

Det handlar mer om att pengarna inte räcker till det de är avsedda för; och grupper ställs mot varandra. Vård, skola och omsorg ställs mot flyktingar och brottsbekämpning istället för att se till att pengarna räcker till allt detta om bara rätt prioriteringar görs och det fanns rätt ledarskap på våra myndigheter.

Det påstås att det inte finns adekvata löner till lärare eller sjuksköterskor men det är inga problem att höja de redan skyhöga skattefinansierade riksdagslönerna eller att avlöna generaldirektörer med astronomiska belopp, t ex Trafikverkets GD som inte ens kan se till att få spåren lagade utan utsätter kollektivtrafikanterna för rysk roulette på deras väg till och från jobbet. Klart att folk blir missnöjda. Händer det något sparkas generaldirektören uppåt medan vanligt folk får sparken när de visslar om oegentligheter på arbetsplatsen och bollas sedan runt på en arbetsförmedling som inte förstått sin uppgift att förmedla just arbeten. Och istället för att lösa brott får polisen betalt för att lägga ner anmälningar.

Äldreboenden läggs ner med motiveringen att det inte finns pengar, så mamma, mormor, pappa, morfar, farmor och farfar får ingen plats eller den hjälp de behöver när de inte längre klarar sig själva. Denna nyfascistiska hantering av våra gamla är Socialdemokrater, Moderater, Centerpartister, Miljöpartister och Folkpartister ansvariga för. Jag har sett det med egna ögon, varit med och hört dem med egna öron. Och det är många andra som också sett, hört - och upplevt. Klart att folk är missnöjda.

Principiellt är det alldeles för många offentliganställda höga tjänstemän och politiker som verkar ha glömt bort vilka de jobbar åt, på vilkas uppdrag och med orimligt höga – skattefinansierade – löner.

Politikerna kan inte fortsätta att sätta sina egna intressen i främsta rummet, de kan inte luta sig tillbaka med att de gått i medieträning och sedan vänta på att allt blåser över och hoppas att ingen fattat ett jota. Men folk fattar, de ser uppgivet vad som sker, och ser igenom det som sägs och bortförklaringarna som ges. Och allt det där straffar sig i valen. Vi har sett det ett tag nu. Ganska länge faktiskt. Alltsedan de där skinheadsen i bomberjackor och stålhättade dr. Martens lät håret växa ut och satte på sig kavaj och slips i slutet av 80-talet har vi sett utvecklingen. De flesta trodde däremot inte att de skulle nå riksdagen. Tvärtom. De flesta var säkra på att de aldrig skulle få en maktposition. Men nu är de där. 

Och om det gredelina klustret inte tar sig samman så kommer de obönhörligen att bli många fler. Och värre när Sverigedemokraterna kommer att framstå som en västanvind och vi drömskt tittar tillbaka och undrar varför vi inte stoppade utvecklingen medan vi kunde. Som det var med PLO. För efter PLO kom Hamas. Efter Hamas kom al-Qaida och nu känns både Hamas och al-Qaida som just den där västanvinden när vi har fått IS. Man undrar alltid om det kan bli värre - och då brukar jag just hävda att ingenting är så illa att det inte kan bli värre. Så vad tror vi kommer efter Sverigedemokraterna om det politiska initiativet inte vrids ur deras händer inom kort?

Och så var det detta med tiggeriet.

För mig är det alldeles självklart att ingen i Sverige ska behöva tigga. Vilket betyder att vi lika självklart ska ta hand om de rumänska tiggarna. Vi ska ge dem en värdig tillvaro om de vill stanna här - och de ska inte behöva tigga. Men lika självklart borde det vara - det är det för mig - att vi skickar räkningen till Rumänien. Rumänien är ansvarig för sina medborgare och därför är det Rumänien som ska betala vad det kostar Sverige att ta hand om deras medborgare när de inte själva gör det, eller framförallt är orsak till att de tigger här. Rumänien är ett EU-land och som sådant har det ett särskilt ansvar.

Money talks, brukar det ju heta, och genom att skicka räkningen kan Sverige ge Rumänien den anledning det idag saknar för att ge sina medborgare skäl att stanna kvar i Rumänien – och slippa tigga utomlands.

För mig är det också självklart att ha en generös flyktingpolitik och att ta emot människor som flyr för sina liv från krig och förtryck. Varenda människa som befunnit sig i krig eller i närheten av det vet vilket trauma det innebär.

Ingen människa vill egentligen fly sitt land, men när man gör det måste vi andra begripa hur illa det verkligen är, om nu TV-bilderna inte skulle vara tillräckliga för att förstå. Just därför, och med anledning av dessa enorma flyktingströmmar som vi upplever från Mellanöstern och Afrika nu, är det högst besynnerligt att det pratas så lite om - och görs något åt - själva orsaken till att människor flyr.

Syrien, Eritrea, Somalia, Libyen, Yemen - och nu verkar det hetta till mellan Nord- och Sydkorea också...

Det socialdemokratiska Sverige kandiderar för en plats i FN:s säkerhetsråd i tron om att där kunna utföra mirakel. Det kommer man förstås inte kunna och det handlar mer om prestige än om något annat att man vill ha en plats där. FN:s säkerhetsråd är förlamat och det är bäst att inse och acceptera detta faktum (om man nu inte äntligen tänker börja driva på en reformering av organisationen från grunden och kasta ut dem som i strid med FN-stadgan trots allt är både medlemmar och har rösträtt) så att andra effektiva vägar kan sökas för att få ett stopp på krigen som de flyktingproducenter de är. För ingen kan med gott samvete idag luta sig tillbaka och påstå att vi bara kan göra något om det finns ett FN-mandat.

Att krigen tar slut och förtrycket upphör ligger på alla sätt i allas intresse.

Men FN kommer inte att ge något mandat för att lösa de här konflikterna som pågår och tvingar folk på flykt. Det är för många ryska intressen involverade som sätter stopp för det.
Därför vore det bättre om Sverige istället fokuserade på att trycka på för att agera inom EU och NATO. Vi är medlemmar i den ena och bästa kompis med den andre.

Så är det någonting som borde debatteras mer så är det just detta att vi i väst, i den fria världen, måste jobba hårdare för att få slut på konflikterna - inte bara handfallet konstatera att det kommer många flyktingar till Europa och Sverige och var ska de ta vägen? Var det förresten inte därför som det svenska försvaret "omorganiserades" för att vi skulle kunna skicka våra soldater till konflikthärdar utomlands istället?

Bockjakten

Det sägs att bockjakten har börjat här i Stockholm nu.

Jag måste säga att jag fascineras av det här med jakt, eller kanske inte av jakten i sig utan av de människor som jagar. Jag är fascinerad av deras psyken. Länge har jag nämligen undrat hur en människa är funtad när den kan rikta ett vapen mot en levande och fullt frisk individ för att sekunden senare helt kallt avfyra sitt vapen och därmed släcka ett liv - dessutom tycka att det är riktigt skojigt att göra det.

Kanske är det trots allt inte så konstigt att världen ser ut som den gör när den befolkas av så många med en sådan empatibrist. Och med detta kan man väl samtidigt konstatera att det finns förklaringar till allt.