Färgkletande epitet

Detta med att kleta epitet på folk efter deras leverne eller åsikter - eller för all del både och - är ett intellektuellt otyg. Inskränkt rentav. Det handlar om allt från brunkletande rasistanklagelser för synpunkter på invandringspolitik (då har man för övrigt inte en susning om vad rasism är) till rödkletande kommunistanklagelser för att man är vegan (då har man för övrigt ingen aning om vad kommunism är).

Mest obegripligt i detta är att människor är så villiga att blottlägga sin okunskap och så naket framställa sig som idioter. Kanske är det symptomatiskt för den ignoranta tid vi lever i, vilket i sig inte gör saken bättre, där retuscherade bilder av verkligheten är viktigare än att se verkligheten som den är och hantera den därefter.

För tydlighetens skull, att vara vegan betyder inte per automatik att man bekänner sig till en vänsterideologi (och nej, Hitler var inte vegan för dem som skulle ge mig rätt och hävda att det istället vore att likställa med nazism - Hitler som vegan är en myt), och att kritisera en befängd invandrings- eller asylpolitik är inte rasism, det kommer inte ens i närheten. Inte heller är det främlingsfientligt. Den typen av argument är bara hållbara på dem som anser att människor inte har lika värde och har inget att göra med huruvida det är rimligt att dra en gräns för vilka som ska ha rätt att befinna sig i ett land.

En typ av verkshöjd borde kunna begäras på debatter och diskussioner om den här atlantångaren till land någonsin ska kunna styras bort från det annalkande isberget. Okunskapen om alldeles för mycket är direkt förödande. Kanske krävs det att atlantångaren först kraschar för att så många som det berör ska fatta att vi inte är på rätt kurs. I något avseende.

Ska jag tycka synd om mördare?

Människor, eller en mer passande beskrivning är kanske neanderthalare, ger sig ut i skogen med vapen i hand och har ihjäl oskyldiga individer. I just det här fallet kallar de det för "björnjakt". Jag kallar det massmord. Neanderthalarbeteende.

Självinsikten hos de här mördarna och deras patrask till anhängare är dessutom noll och intet, vilket med önskvärd tydlighet framgår när de begär sympati för att de attackerats av en jagad björn under den pågående slakten och går ut i kvällspressen och tycker synd om sig själva. Tycker att vi ska tycka synd om dem.

Det gör jag inte. Inte ett dugg. Bara tvärtom.

Låt björnarna vara ifred och hota dem inte i deras hem eller annorstädes så ska ni se att de också låter er vara ifred.

Nu slutade dessvärre den här historien med att björnen mördades (och fler med den) och att mördarna stoltserade med sitt offer på en bild i tidningen.

Allt sammantaget är detta helt enkelt bara avskyvärt. Och osmakligt. Och vidrigt.

Inte konstigt att världen ser ut som den gör när den befolkas av dårar - och det är tamejtusan inte djurens fel.

Europeiskt högmod

Att det europeiska högmodet var stort och omfattande, det visste jag, att EU-toppar saknar verklighetsförankring, det visste jag också, men jag visste inte att det var så illa som den utgående EU-ambassadören till Israel Ambassador Lars Faaborg-Andersen visade prov på vid sin avskedstillställning i Tel Aviv. Han tycker tydligen att Europa varit framgångsrikt i att bekämpa terror och med att avradikalisera islamister, och han tycker, läs och häpna, att Israel har en del att lära av Europa. 

"Europe has adopted a more holistic approach to the war on terror—and Israel can definitely learn from European experience."

Jupp... 

Vad det där "holistiska tillvägagångssättet" innebär är jag nyfiken på. Är det något vår egen myndighet mot våldsbejakande extremism också använder sig av? 

Så här bara dagar efter Barcelona-attacken och attacken i Åbo är det svårt att se den europeiska framgången och ännu svårare är det att se hur EU-toppen har mage att slå sig för bröstet när han samtidigt medger att israelerna har de bästa underrättelserna om Daesh och andra islamistiska organisationers planer på att attacker mot Europa. Israelerna räddar européerna från sig själva och EU slår sig för bröstet när de lyckats stoppa en attack? Det är chutzpah av rang.

Ett gränslöst Europa har många innebörder.    

Vilsna själar

Är det verkligen såhär illa, har det gått så långt som Josefin Utas berättar, att partipolitisk aktivitet är så läskigt för människor att engagerade betalar ett så högt pris privat i sin strävan för det de tror på? Medborgerlig Samling är ju inte precis något extremparti - så vad är det med alla dessa skräckslagna människor som inte vågar umgås med någon som vill jobba för att göra det här samhället bättre, eller till och med försöka rädda vad som är kvar av det?

Ändå är jag inte överraskad, inte mer än över att det blivit ännu värre nu än när jag var ute i debatten, men då om Israel och den arabisk-israeliska konflikten. Jag stämplades som "högerextrem" ända uppe på UD, för att inte tala om hur det var vid universitetet.

Samtidigt jobbade den dåvarande socialdemokratiska regeringen för att bjuda in Hamas till ett partipolitiskt ungdomsläger genom LSU, de ville legitimera terrororganisationen (precis som de gjorde med PLO) till att ses som vilket politiskt parti som helst. Trots turbulensen som blev när planerna avslöjades bjöds representanter för denna islamistiska terrororganisation till Sverige. Det var i slutet av 90-talet.

Men det är ändå då man förstår var gränserna för extremism går - åt det ena och det andra hållet.

Det här landet tappade sin kompass för länge sedan och det är väl därför så många har gått vilse.

Misstroende mm

Idag presenterade så till slut oppositionen en skopa handlingskraft när den meddelade att misstroende kommer att riktas mot tre ansvariga ministrar; Johansson, Ygeman och Hultqvist.

Det var mer än vad någon vågat hoppas på och uppenbarligen var varken statsministern eller hans anhängare heller beredda. Tystnaden som följde från Rosenbad var total.

Medan statsministern planerade sitt motdrag drog hans vapendragare ut i verbal strid; de skyllde på Alliansen, skyllde på outsourcingen som sådan, skyllde på allt och alla och kallade Alliansens drag för oansvarigt och krigslystet och journalister undrade om det inte var oproportionerligt att rikta misstroende mot så många ministrar. Det hade ju aldrig någonsin tidigare hänt.

Nej. Men det har heller aldrig tidigare hänt att så många ministrar varit ansvariga för att säkerhetsklassade uppgifter av den magnitud detta handlar om har läckt ut till allmän beskådan och tillgång till uppgifterna getts främmande makt.

Jag skulle därför istället vilja påstå att det är i underkant att rikta misstroende mot enbart tre statsråd, för stämmer det som det beskrivits att statsministern inte har haft koll på detta hot mot rikets säkerhet då faller ansvaret helt och hållet på honom och hans ledarskap och då ska han och hela regeringen avgå.

De förklaringar som getts är emellertid inte trovärdiga och det förefaller helt orimligt att statsministern inte har känt till detta. Det är inte trovärdigt att han inte informerats av de statsråd som har känt till det. Och förhåller det sig på det sättet och han har underlåtit att informera riksdagen och svenska folket om haveriet, så är ansvaret fortfarande helt och hållet hans och hela regeringen borde därför frivilligt avgå - eller annars fällas.

Hade statsministern på allvar förstått vad omdöme och ansvar innebär och inte bara varit intresserad av makten för maktens egen skull så skulle han tagit alla sina statsråd i hampan för länge sedan och avgått. Men det har inte skett vilket i övrigt är symptomatiskt för hur regeringen ser på situationen, sin roll och sin egen fullkomlighet. Den anser sig ha rätt att styra och bestämma till varje pris alldeles oavsett vilka konsekvenser det leder till för landet - och folket.

Så möjligen är misstroendet som riktas mot tre statsråd oproportionerligt, men då i motsatt mening till vad som från diverse håll påståtts idag.

Jamen, äntligen...

Äntligen fick så Margot sin chans, äntligen får hon vara med och kalla ihop FN:s säkerhetsråd för att prata om den nya oroliga situationen i Jerusalem. Hur ska hon rösta, vad ska hon säga? Kanske att det är Israel som har provocerat, att det är bosättningarnas fel att israelerna satt upp metalldetektorer på Tempelberget, att vore det inte för bosättningarna så hade de tre israelerna ur Solomon-familjen i Halamish inte mördats av den där terroristen, att israelerna får skylla sig själva när de mördas, att palestinierna bara försvarar sig när de mördar israeler?

Eller nåt sånt.

Ett förslag, tala inte om för Israel hur Israel ska sköta sin säkerhet när ni inte ens vet vad säkerhet är (eller när den är hotad, läs: Transportgate, läs: Försvarspolitik) och tala inte om för Israel hur Israel ska sköta sin säkerhet när ni hela tiden underblåser hoten tillsammans med den terroristvurmande palestinska myndigheten och när ni finansierar terrorismen med ert mångmiljardbistånd till samma myndighet.

Sverige har ställt till så mycket där nere och gjort sitt bästa under många, många år för att sabba för Israel och konsekvent försökt trycka upp hela landet mot väggen. Den svenska socialdemokratin, tätt länkad till den kristna broderskapsrörelsen som i sin tur när det muslimska brödraskapet vid sin barm (läs: Hamas et al) idkar en besatt förföljelse av Israel.

Sluta, bara sluta, med det.

Jag saknar vokabulär för det här

Jag saknar vokabulär för vad jag känner inför regeringens, och oppositionens, hantering av denna historiska, fullkomligt häpnadsväckande och utomordentligt sanslösa IT-skandal hos Transportstyrelsen.

Som om saker och ting inte redan vore nog kläcker Transportstyrelsens, denne nye på partibok utnämnde, generaldirektör att det förekommer lite överdrifter i rapporteringen om skandalen:

– Det är nästan som att man ser framför sig en trollfabrik med
hundratals personer som sitter och hackar våra datorer.
Så är det inte.

Nä. Och det var det inte heller någon som trodde. För det är
ingen som behöver hacka våra datorer när vi har myndigheter
som frivilligt och öppenhjärtigt lämnar ifrån sig alla rikets
hemligheter till främmande makt - och betalar 1,3 miljarder
kronor för det. 

Jag orkar inte längre.