Matchen mellan IFK Göteborg och Malmö FF igår avslutades abrupt sedan en smällare kastats från läktaren ner mot planen och återigen debatteras och diskuteras vad som ska göras åt problemet med våldet från och på läktarplats.
Det är med stigande förvåning jag hör de lama förslagen och inte minst resignationen inför våldet när det påstås att det inte går att kontrollera alla, att de gömmer både bengaler och vad de nu tar med sig in för att förstöra matcher - eller som någon supporterklubb tidigare har uttryckt det "för att bengaler höjer upplevelsen av matchen" (sic) - i såväl bh:ar som byxor.
Det verkar ha gått alla parter förbi att vi lever i tider av terrorhot över hela Europa. Sverige är på intet sätt heller immunt. Parterna verkar också alldeles ha förbisett det faktum att terrorister gärna slår till mot så kallade mjuka mål, vilket är mot civila och på platser där mycket folk samlas samtidigt, just för att kunna döda och lemlästa så många som möjligt. En fotbollsmatch är ett sånt mål, och det var även en fotbollsmatch vid Stade de France som terroristerna i Paris började sin attackrunda som sedan slutade i konsertlokalen Bataclan.
Så den brännande frågan som inte ställts är, hur ska ni kunna upptäcka en terrorist med självmordsväst under jackan om ni inte ens klarar att stoppa huliganerna med sina allmänfarliga attiraljer från att komma in på matcherna?
För allmänhetens och mänsklighetens sinnesfrid borde de allsvenska fotbollsklubbarna börja ta säkerhetsproblemen på läktarna på något större allvar än den mjäkighet de hittills visat upp, för den är inget annat än uppseendeväckande nonchalant och i det närmaste imbecill.
torsdag 28 april 2016
måndag 25 april 2016
Religion och politik hör inte ihop
Det är nog inte alldeles enkelt att vara journalist och rapportera om Miljöpartiets kaos, en alltjämt pågående föreställning, så att en å annan kärnfråga i problemformuleringen tappas bort kanske man kan ha överseende med när medielogiken är att bara hantera en fråga i taget.
Inte desto mindre bör den nämnas, för båda de miljöpartistiska röriga språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson har på olika sätt återkommit till att sätta fokus på muslimer i diverse sammanhang. Gustav Fridolin, till exempel, sägs ha försäkrat sig om att Mehmet Kaplan inte skulle kandidera till språkrör innan Fridolin själv beslöt att göra det för att han annars skulle trätt tillbaka till Kaplans fördel. Skälet var att det hade varit så fantastiskt om Sverige fick sin första muslimska partiledare.
Men ska det i svensk politik ens vara relevant vilken gud någon tillber, i den mån någon alls tillbes?
Åsa Romson å sin sida kallade 9/11-attackerna för "olyckor" och menade i en krystad efterkonstruktion att det handlade om den olycka som muslimer utsattes för i attackernas kölvatten.
Och på tal om kölvatten så har det från diverse - muslimska - miljöpartister gråtits ut, bland annat ett av Grön Ungdoms språkrör som sedermera också avgick, om att det efter Mehmet Kaplans (mp) och Yasri Kahns avgångar (mp) (be)visats att det inte går att vara muslim i Sverige och samtidigt ha ett partipolitiskt uppdrag - och förstås beror det på islamofobi.
Skitsnack.
Det är istället i högsta grad uppseendeväckande att man alls drar in religion och religiös identitet i det politiska uppdraget. Politik och religion hör överhuvudtaget inte ihop i en sekulär stat. Bland annat därför har man kyrkor, moskéer, synagogor och andra tempel för utövning av det ena, och parlament för utövning av det andra.
En sammanblandning av de båda leder lätt till, ja, till exempel politisk islam, vilket jo, är det som kallas islamism. Det är önskvärt att den typen av företeelser städas undan från svensk politik, och om den nu nödvändigtvis ska ingå, så är det hederligare att starta ett islamistiskt parti så folk vet vad de röstar på istället för att föra de bakom ljuset som trott att de gröna frågorna var vägledande för de förtroendevalda, framförallt i ett miljöparti.
Å andra sidan. Hamas färg är också grön, precis som Saudiarabiens flagga.
Som av en händelse är grön också det muslimska brödraskapets färg.
Det kanske inte är så konstigt då att just Miljöpartiet har dragit till sig så många som hellre talar om slöja, separata tider för män och kvinnor i badhuset, gör rabiatecknet och vägrar ta kvinnor i hand istället för att kämpa för miljö- och klimatfrågor.
Grönt som grönt.
Inte desto mindre bör den nämnas, för båda de miljöpartistiska röriga språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson har på olika sätt återkommit till att sätta fokus på muslimer i diverse sammanhang. Gustav Fridolin, till exempel, sägs ha försäkrat sig om att Mehmet Kaplan inte skulle kandidera till språkrör innan Fridolin själv beslöt att göra det för att han annars skulle trätt tillbaka till Kaplans fördel. Skälet var att det hade varit så fantastiskt om Sverige fick sin första muslimska partiledare.
Men ska det i svensk politik ens vara relevant vilken gud någon tillber, i den mån någon alls tillbes?
Åsa Romson å sin sida kallade 9/11-attackerna för "olyckor" och menade i en krystad efterkonstruktion att det handlade om den olycka som muslimer utsattes för i attackernas kölvatten.
Och på tal om kölvatten så har det från diverse - muslimska - miljöpartister gråtits ut, bland annat ett av Grön Ungdoms språkrör som sedermera också avgick, om att det efter Mehmet Kaplans (mp) och Yasri Kahns avgångar (mp) (be)visats att det inte går att vara muslim i Sverige och samtidigt ha ett partipolitiskt uppdrag - och förstås beror det på islamofobi.
Skitsnack.
Det är istället i högsta grad uppseendeväckande att man alls drar in religion och religiös identitet i det politiska uppdraget. Politik och religion hör överhuvudtaget inte ihop i en sekulär stat. Bland annat därför har man kyrkor, moskéer, synagogor och andra tempel för utövning av det ena, och parlament för utövning av det andra.
En sammanblandning av de båda leder lätt till, ja, till exempel politisk islam, vilket jo, är det som kallas islamism. Det är önskvärt att den typen av företeelser städas undan från svensk politik, och om den nu nödvändigtvis ska ingå, så är det hederligare att starta ett islamistiskt parti så folk vet vad de röstar på istället för att föra de bakom ljuset som trott att de gröna frågorna var vägledande för de förtroendevalda, framförallt i ett miljöparti.
Å andra sidan. Hamas färg är också grön, precis som Saudiarabiens flagga.
Som av en händelse är grön också det muslimska brödraskapets färg.
Det kanske inte är så konstigt då att just Miljöpartiet har dragit till sig så många som hellre talar om slöja, separata tider för män och kvinnor i badhuset, gör rabiatecknet och vägrar ta kvinnor i hand istället för att kämpa för miljö- och klimatfrågor.
Grönt som grönt.
tisdag 19 april 2016
Ge Romsons grodor ett eget Twitterkonto
Det är inte bara den där famösa kolbiten som miljöpartisterna vandrade runt med i valrörelsen som borde få ett eget twitterkonto. Nu är det dags att skapa ett också för Åsa Romsons alla grodor hon hasplar ur sig i tid och otid. Den senaste i raden är hennes benämning av 11 september-attackerna som "11 september-olyckorna".Olyckor?!
Det är helt obegripligt att någon, framförallt ett statsråd i en svensk regering, kan säga fel på ett så etablerat begrepp som "11 september-attackerna" har blivit under de femton år som gått sedan de skedde 2001.
Enda skälet att säga något annat än detta är att man helt enkelt inte tycker att det var så märkvärdigt trots allt, att det helt enkelt inte var så farligt. Eller för att man känner sån lojalitet och solidaritet med dem som genomförde attackerna och deras anhängare att man inte vill haussa upp det hela för mycket. Och Åsa Romson tycker uppenbarligen inte heller att Förintelsen var så märkvärdig eller riktigt så allvarlig att den inte kan jämföras med de sjunkande flyktingbåtarna på Medelhavet - eller med Israels behandling av palestinier. Eller så finns det känslor av solidaritet och lojalitet där också. Möjligen handlar det om ignorans. Men jag har börjat tvivla. För vissa saker är det omöjligt för ett statsråd och ledande politiker att vara så okunnig om.
I sedvanlig ordning går nu språkröret Romson ut och backar från uttalandet, menar att det var en felsägning och att hon inte menade det hon sa.
Jag tror inte vi behöver undra mer över vad dessa ledande miljöpartister egentligen har för värderingar, för en gång är ingen gång, två gånger är en vana och tre gånger är oförlåtligt.
Slutsatsen är att Miljöpartiet inte är regeringsfähigt. Det framstår alltmer som ett extremistparti utan sunda demokratiska värderingar.
Hur länge ska det fortsätta såhär?
Expressen, Aftonbladet, SVT
måndag 18 april 2016
Och där tog den slut...
...följetongen om bostadsminister Mehmet Kaplan (mp).
Det var för väl att han avgick men presskonferensen idag var fånig, pinsam, därtill uppseendeväckande med tanke på vad som sades - och vad som inte sades.
Statsminister Stefan Löfven (s) sade sig ha beviljat en begäran av Mehmet Kaplan (mp) att få entledigas från sitt uppdrag som statsråd, och de båda påstods vara rörande överens om att det var debatten som gjort det omöjligt för Kaplan att fortsätta på sin post. Det var alltså inte Kaplans värderingar, hans extremistiska umgänge och hans antisemitiska uttalanden som var avgörande, utan det var att detta hade avslöjats, att svar avkrävdes och att media inte lämnade statsrådet och statsministern i fred som blev avgörande.
Statsministern upprepade likt den medietränade papegojan (byt ut de där medietränarna som ger såna töntiga råd att bara upprepa samma svar oavsett fråga, det är extremt enerverande och minskar inte precis politikerföraktet) att han delade Kaplans bedömning och därför beviljat hans begäran om entledigande.
De miljöpartistiska språkrören hyllade sedan den "humanistiska och antirasistiska" Kaplan. De visste minsann vad han har för värderingar och det var debatten som gjorde det omöjligt för honom att sitta kvar. Tuff skit, alltså.
Och det är detta som är pudelns kärna - även om ingen pudel alls gjordes, snarare tvärtom.
Varken Kaplan, språkrören eller Löfven har känts vid att det är just Kaplans värderingar - och att han agerat på dem - som är det problematiska här. Frågan är om de ens förstår vad problemet är, inte minst med Åsa Romsons eget historielösa klavertramp när hon jämförde döden på Medelhavet med Auschwitz.
För när de hyllar Kaplan som humanist och antirasist så verkar den humanismen och antirasismen inte gälla för alla. Judar till exempel. Och kurder. Och armenier. Bland andra. De kommer undan med att måla upp en bild av Kaplan som förkämpe mot antisemitism och för hbtq-rättigheter, men behöver aldrig ge några exempel på när han deltagit i dylika sammanhang, vad han sagt och gjort som går i linje med det eller vilka han träffat och samarbetat med. Har han varit i kontakt med kommittén mot antisemitism, till exempel, haft några projekt tillsammans med dem, seminarier, föreläsningar etc?
Någonting får mig att tvivla på det.
I en debattartikel i Expressen idag hävdar han att han "givetvis inte är antisemit", och frågan inställer sig: Om man gör antisemitiska uttalanden, umgås med antisemiter, de facto agerar antisemitiskt såsom genom deltagande i Ship to Gaza (och dessutom ser till att gripas av israelisk militär) och om man är islamist, är man inte antisemit då?
När varken statsministern, språkrören eller andra tillfrågade miljöpartister på höga offentliga poster inser detta, utan istället tillskriver Kaplan epitet som just humanist och antirasist (Fridolin hade dagen till ära i alla fall släppt epitetet feminist), då har vi ett mycket större problem än bara Kaplans värderingar. Och så har vi ignoransen om värderingarnas innebörd.
Miljöpartister som intervjuats verkar nämligen helt oförstående till kritiken mot Kaplan. I intervjun i Aktuellt ikväll med det tidigare språkröret Peter Eriksson, numera EU-parlamentariker, gick han hårt åt granskningen av Mehmet Kaplan som han anser var tuffare än granskningen som görs av "etniskt svenska" statsråd och politiker. På så sätt bekräftar han bilden som finns av att man blir anklagad för islamofobi om man kritiserar muslimer för vad de gör (observera, inte för vad de är, utan för vad de gör, och där ingår även uttalanden).
Jag tvivlar för övrigt på att tidigare avsatta moderata och socialdemokratiska statsråd (Mona Sahlin, Laila Freivalds, Sven-Otto Littorin, Sten Tolgfors, med flera) skulle hålla med om Peter Erikssons beskrivning, och inte minst SD-politiker har nog svårt att skriva under på den.
Dessvärre är jag rädd att Peter Eriksson i sin verklighetsförnekelse bara spär på det han försöker stävja, nämligen islamofobin.
Inget statsråd eller politiker ska behandlas med silkesvantar bara för att de har en annan etnisk bakgrund än den svenska eller har ett annat kön än det manliga.
Om man tror på alla människors lika värde så är det väl ändå rimligt att alla människor också behandlas lika. Det är så det ska vara i en rättsstat, och då ska även alla statsråd behandlas lika. Utan undantag.
För övrigt behöver miljöpartister fundera över vad deras värderingar egentligen innebär. De verkar ha väldiga problem att inte bara kalla en spade för en spade, utan också förstå vad en spade är. Därför framstår de också som fullkomligt verklighetsfrånvända.
Det var för väl att han avgick men presskonferensen idag var fånig, pinsam, därtill uppseendeväckande med tanke på vad som sades - och vad som inte sades.
Statsminister Stefan Löfven (s) sade sig ha beviljat en begäran av Mehmet Kaplan (mp) att få entledigas från sitt uppdrag som statsråd, och de båda påstods vara rörande överens om att det var debatten som gjort det omöjligt för Kaplan att fortsätta på sin post. Det var alltså inte Kaplans värderingar, hans extremistiska umgänge och hans antisemitiska uttalanden som var avgörande, utan det var att detta hade avslöjats, att svar avkrävdes och att media inte lämnade statsrådet och statsministern i fred som blev avgörande.
Statsministern upprepade likt den medietränade papegojan (byt ut de där medietränarna som ger såna töntiga råd att bara upprepa samma svar oavsett fråga, det är extremt enerverande och minskar inte precis politikerföraktet) att han delade Kaplans bedömning och därför beviljat hans begäran om entledigande.
De miljöpartistiska språkrören hyllade sedan den "humanistiska och antirasistiska" Kaplan. De visste minsann vad han har för värderingar och det var debatten som gjorde det omöjligt för honom att sitta kvar. Tuff skit, alltså.
Och det är detta som är pudelns kärna - även om ingen pudel alls gjordes, snarare tvärtom.
Varken Kaplan, språkrören eller Löfven har känts vid att det är just Kaplans värderingar - och att han agerat på dem - som är det problematiska här. Frågan är om de ens förstår vad problemet är, inte minst med Åsa Romsons eget historielösa klavertramp när hon jämförde döden på Medelhavet med Auschwitz.
För när de hyllar Kaplan som humanist och antirasist så verkar den humanismen och antirasismen inte gälla för alla. Judar till exempel. Och kurder. Och armenier. Bland andra. De kommer undan med att måla upp en bild av Kaplan som förkämpe mot antisemitism och för hbtq-rättigheter, men behöver aldrig ge några exempel på när han deltagit i dylika sammanhang, vad han sagt och gjort som går i linje med det eller vilka han träffat och samarbetat med. Har han varit i kontakt med kommittén mot antisemitism, till exempel, haft några projekt tillsammans med dem, seminarier, föreläsningar etc?
Någonting får mig att tvivla på det.
I en debattartikel i Expressen idag hävdar han att han "givetvis inte är antisemit", och frågan inställer sig: Om man gör antisemitiska uttalanden, umgås med antisemiter, de facto agerar antisemitiskt såsom genom deltagande i Ship to Gaza (och dessutom ser till att gripas av israelisk militär) och om man är islamist, är man inte antisemit då?
När varken statsministern, språkrören eller andra tillfrågade miljöpartister på höga offentliga poster inser detta, utan istället tillskriver Kaplan epitet som just humanist och antirasist (Fridolin hade dagen till ära i alla fall släppt epitetet feminist), då har vi ett mycket större problem än bara Kaplans värderingar. Och så har vi ignoransen om värderingarnas innebörd.
Miljöpartister som intervjuats verkar nämligen helt oförstående till kritiken mot Kaplan. I intervjun i Aktuellt ikväll med det tidigare språkröret Peter Eriksson, numera EU-parlamentariker, gick han hårt åt granskningen av Mehmet Kaplan som han anser var tuffare än granskningen som görs av "etniskt svenska" statsråd och politiker. På så sätt bekräftar han bilden som finns av att man blir anklagad för islamofobi om man kritiserar muslimer för vad de gör (observera, inte för vad de är, utan för vad de gör, och där ingår även uttalanden).
Jag tvivlar för övrigt på att tidigare avsatta moderata och socialdemokratiska statsråd (Mona Sahlin, Laila Freivalds, Sven-Otto Littorin, Sten Tolgfors, med flera) skulle hålla med om Peter Erikssons beskrivning, och inte minst SD-politiker har nog svårt att skriva under på den.
Dessvärre är jag rädd att Peter Eriksson i sin verklighetsförnekelse bara spär på det han försöker stävja, nämligen islamofobin.
Inget statsråd eller politiker ska behandlas med silkesvantar bara för att de har en annan etnisk bakgrund än den svenska eller har ett annat kön än det manliga.
Om man tror på alla människors lika värde så är det väl ändå rimligt att alla människor också behandlas lika. Det är så det ska vara i en rättsstat, och då ska även alla statsråd behandlas lika. Utan undantag.
För övrigt behöver miljöpartister fundera över vad deras värderingar egentligen innebär. De verkar ha väldiga problem att inte bara kalla en spade för en spade, utan också förstå vad en spade är. Därför framstår de också som fullkomligt verklighetsfrånvända.
söndag 17 april 2016
Följetongen Mehmet Kaplan
Och idag kommer det fram genom Svenska Dagbladet att bostadsminister Mehmet Kaplan (mp) som riksdagsledamot 2009 jämförde Israels politik med Nazityskland i ett framträdande inför somaliska föreningen i Fittja.
Naturligtvis och alldeles självklart är det en helt oacceptabel jämförelse, just för att det inte finns några som helst liknelser. Det är enbart ett sätt att demonisera den judiska staten för att därigenom komma åt judar. Klassisk antisemitism, alltså.
Frågan är inte hur många fler avslöjanden om dylika uttalanden och ställningstaganden från Mehmet Kaplan vi kommer att få se och höra framöver, utan var bostadsministern som statsråd och del av den svenska regeringen egentligen har för värdegrund. Eller så är inte frågan längre den, eftersom det är alldeles för mycket som redan kommit fram av grava övertramp som sedan banaliserats och trivialiserats av Kaplan när han alls bemödat sig att svara på kritiken.
Det enda som kvarstår nu är att statsministern entledigar bostadsministern från uppdraget och om så inte sker måste oppositionen lämna in en misstroendeförklaring som tvingar bort honom.
Några andra alternativ finns inte.
Naturligtvis och alldeles självklart är det en helt oacceptabel jämförelse, just för att det inte finns några som helst liknelser. Det är enbart ett sätt att demonisera den judiska staten för att därigenom komma åt judar. Klassisk antisemitism, alltså.
Frågan är inte hur många fler avslöjanden om dylika uttalanden och ställningstaganden från Mehmet Kaplan vi kommer att få se och höra framöver, utan var bostadsministern som statsråd och del av den svenska regeringen egentligen har för värdegrund. Eller så är inte frågan längre den, eftersom det är alldeles för mycket som redan kommit fram av grava övertramp som sedan banaliserats och trivialiserats av Kaplan när han alls bemödat sig att svara på kritiken.
Det enda som kvarstår nu är att statsministern entledigar bostadsministern från uppdraget och om så inte sker måste oppositionen lämna in en misstroendeförklaring som tvingar bort honom.
Några andra alternativ finns inte.
lördag 16 april 2016
Kaplan, Böhmermann, Erdogan - och så EU
"Should I stay or should I go?"
Vi börjar med EU, en politisk union som aldrig hymlat med sin avsikt att fatta beslut så långt bort från medlemsländernas medborgare som möjligt så att besluten inte kan påverkas i någon större utsträckning. På så sätt behöver politikerna, alltså beslutsfattarna, inte ta något eget ansvar för hur (illa) det blev utan kan istället gömma sig bakom den europeiska kjolen och just hänvisa till...EU, och jag kan i god På Spåret-anda fråga mig "vem där?" ska jag ställa till svars.
För mig är det obegripligt att liberaler är sådana EU-vurmare, och det enda argumentet de anför är att vi måste samarbeta för att Sverige är för litet att stå ensamt. Vem har sagt att man inte kan samarbeta utan att ha en politisk union (som uppenbarligen ändå inte klarar att samarbeta när det verkligen gäller)?
EG, alltså Europeiska Gemenskapen som var EU:s företrädare, var ett ypperligt exempel på just en sådan samarbetsorganisation med fri handel som kunnat utvecklas utan att göra om alltihop till en dysfunktionell politisk union. Den kunde Sverige anslutit sig till och då hade vi förmodligen också sluppit betala mångmiljardbelopp i medlemsavgift som sedan kommer tillbaka i form av EU-bidrag till bland andra grevar och godsägare som gömt skattepengar utomlands.
Liberaler som är för frihet och i andra sammanhang har en stabil demokratisk kompass borde vara för ett utträde (och borde aldrig varit för ett medlemskap), men tycker ändå efter alla dessa år av miserabel politisk utveckling med demokratisk tillbakagång och växande nationalism i EU-länderna att unionen är bra. Jag begriper det inte. Och därför förstår jag inte heller hur Sverigedemokraterna, som i likhet med andra nationalistiska partier i EU har vuxit de senaste tjugo åren, är mot EU. De har gynnats av den demokratiska tillbakagången sedan makten flyttade till Bryssel och borde därför vara för ett fortsatt medlemskap. Men det är de alltså inte, vilket är mycket besynnerligt. Jag får helt enkelt inte ihop dessa motpolers respektive bevekelsegrunder för sina ställningstaganden.
Ekvationen går inte ihop.
Böhmermann och Erdogan
Och så detta om den tyska satirikern Böhmermann, som Erdogan nu begärt och fått beviljat skall åtalas för "smädekritik", alltså ärekränkning.
På ett sätt är det bedrövligt att en sån sak ska prövas rättsligt eftersom EU, genom Tyskland, ånyo sätter sig i knäet på en diktator som Turkiets Erdogan är. En lättkränkt sådan. Men så är diktatorer. Lättkränkta. Det är därför de har blivit diktatorer, för att de har ett mastodontiskt ego.
På ett annat sätt är det bra, eftersom jag utgår ifrån att Böhmermann frias. Inte för att det han sa var särskilt roligt, inte heller för att det tagit ur sin kontext inte kan anses kränkande, men för att det i sin kontext tydligen var ett exempel på vad som hade utgjort "smädekritik" vilken Erdogan tidigare anklagat Böhmermann för när han skämtat om hans maktfullkomlighet. Det, menade Böhmermann, var inte smädekritik, däremot skulle det vara smädekritik om "jag sa så här" och så drog han en lång och, i delar, vulgär "dikt" vilken Erdogan alltså gått i taket för.
Fälls Böhmermann är den tyska yttrandefriheten faktiskt inte mycket att hänga någonstans.
För övrigt hoppas jag att Europas alla komiker gör gemensam sak och kampanjar mot Erdogan medelst satir. Mycket satir. Och trycker yttrandefriheten upp i nyllet på honom, yttrandefriheten som han förnekar sitt eget folk, mer och mer för var dag som går.
Satir kan komikerna gott bomba IS med också, såsom U2:s Bono föreslog häromdagen, även om jag inte delar hans uppfattning om att det är vad som krävs för att en gång för alla knäcka dem.
På tal om Erdogan så kommer vi helt osökt fram till sista programpunkten för dagen, nämligen bostadsminister Mehmet Kaplan (mp) som alltså ånyo har begått "misstag" och "hamnat"i sällskap han inte haft "en aning om" att de ens var där, och hade han haft en aning om det så såg de i alla fall inte varandra.
Kaplan har också innan sin tid som minister bjudit in en ökänd antisemit, Yvonne Ridley, att prata vid en muslimsk tillställning och sedan sagt att han inte gjort den bakgrundskontroll av henne som han borde gjort. Han påstod alltså, och kom undan med det, att han inte visste vad Ridley stod för, och hade han vetat det så hade han inte bjudit in henne.
Näe, eller hur?!
Mehmet Kaplan har från olika håll, bland andra Nalin Pekgul, anklagats för att röra sig i islamistiska kretsar, han har också relativiserat IS-resenärer och jämfört dem med de som åkte till Finland och stred i finska vinterkriget, vilket alltså betyder att Kaplan anser att IS är någon form av legitim motståndsrörelse. Det är inget annat än skandalöst, och ändå sitter han kvar som minister och därigenom representerar Sverige och svenska värderingar. Är det verkligen svenska demokratiska värderingar Kaplan hyser?
Igår briserade nästa mina när han avslöjades med att ha dinerat med bland andra den fascistiska turkiska föreningen Grå vargarnas ledare i Sverige, men påstår nu att han dels inte visste att han skulle vara där, dels inte sett honom om han nu varit där. Men de satt alltså vid samma bord, fem stolar ifrån varandra. Självklart har Kaplan sett honom, och även känt till att han skulle vara där. Det var väl inte första gången de firade Iftar tillsammans och nog förstod Kaplan vilka som då "borde" vara där.
Men varför talas det inte mer om att också Barbaros Leylani var där, den numera avgångne viceordföranden i Turkiska riksförbundet som häromdagen uppviglade sina åhörare på Sergels Torg i Stockholm att ta död på armenier - och som också kallade sina åhörare för "raskamrater" i sann nazistisk anda? Luftar man så öppet dylika åsikter på Sergels Torg så kan det knappast varit någon hemlighet heller för Mehmet Kaplan som länge varit aktiv i det turkiska föreningslivet att Leylani hyste dem - och ändå umgås han med dem?
Det är en berättigad fråga att ställa var Mehmet Kaplan egentligen står och vad han har för värderingar. Gustav Fridolin försvarade igår Kaplan som han påstod var både demokratisk och feministisk.
Feministisk? Kaplans fru bär ju slöja som är en symbol för kvinnoförtryck i den muslimska världen.
I sitt försvarstal i Aktuellt igår hävdade Kaplan att han förklarar för de personer han träffar vilka värderingar han står för, men jag minns inte att han förtydligade vad de innehåller även om han sa att han inte delar Grå vargarnas idéer. Men delar Mehmet Kaplan Barbaros Leylanis idéer och åsikter?
Den frågan kom aldrig upp. Alla Kaplans "misstag" och situationer han "hamnar" i får en att allvarligt undra. Under alla omständigheter är ministern osedvanligt omdömeslös och en sån person blir i förlängningen en säkerhetsrisk för både sig själv och landet.
Därför varken kan, bör eller ska han sitta kvar som minister.
Mehmet Kaplan måste helt enkelt avgå.
Vi börjar med EU, en politisk union som aldrig hymlat med sin avsikt att fatta beslut så långt bort från medlemsländernas medborgare som möjligt så att besluten inte kan påverkas i någon större utsträckning. På så sätt behöver politikerna, alltså beslutsfattarna, inte ta något eget ansvar för hur (illa) det blev utan kan istället gömma sig bakom den europeiska kjolen och just hänvisa till...EU, och jag kan i god På Spåret-anda fråga mig "vem där?" ska jag ställa till svars.
För mig är det obegripligt att liberaler är sådana EU-vurmare, och det enda argumentet de anför är att vi måste samarbeta för att Sverige är för litet att stå ensamt. Vem har sagt att man inte kan samarbeta utan att ha en politisk union (som uppenbarligen ändå inte klarar att samarbeta när det verkligen gäller)?
EG, alltså Europeiska Gemenskapen som var EU:s företrädare, var ett ypperligt exempel på just en sådan samarbetsorganisation med fri handel som kunnat utvecklas utan att göra om alltihop till en dysfunktionell politisk union. Den kunde Sverige anslutit sig till och då hade vi förmodligen också sluppit betala mångmiljardbelopp i medlemsavgift som sedan kommer tillbaka i form av EU-bidrag till bland andra grevar och godsägare som gömt skattepengar utomlands.
Liberaler som är för frihet och i andra sammanhang har en stabil demokratisk kompass borde vara för ett utträde (och borde aldrig varit för ett medlemskap), men tycker ändå efter alla dessa år av miserabel politisk utveckling med demokratisk tillbakagång och växande nationalism i EU-länderna att unionen är bra. Jag begriper det inte. Och därför förstår jag inte heller hur Sverigedemokraterna, som i likhet med andra nationalistiska partier i EU har vuxit de senaste tjugo åren, är mot EU. De har gynnats av den demokratiska tillbakagången sedan makten flyttade till Bryssel och borde därför vara för ett fortsatt medlemskap. Men det är de alltså inte, vilket är mycket besynnerligt. Jag får helt enkelt inte ihop dessa motpolers respektive bevekelsegrunder för sina ställningstaganden.
Ekvationen går inte ihop.
Böhmermann och Erdogan
Och så detta om den tyska satirikern Böhmermann, som Erdogan nu begärt och fått beviljat skall åtalas för "smädekritik", alltså ärekränkning.
På ett sätt är det bedrövligt att en sån sak ska prövas rättsligt eftersom EU, genom Tyskland, ånyo sätter sig i knäet på en diktator som Turkiets Erdogan är. En lättkränkt sådan. Men så är diktatorer. Lättkränkta. Det är därför de har blivit diktatorer, för att de har ett mastodontiskt ego.
På ett annat sätt är det bra, eftersom jag utgår ifrån att Böhmermann frias. Inte för att det han sa var särskilt roligt, inte heller för att det tagit ur sin kontext inte kan anses kränkande, men för att det i sin kontext tydligen var ett exempel på vad som hade utgjort "smädekritik" vilken Erdogan tidigare anklagat Böhmermann för när han skämtat om hans maktfullkomlighet. Det, menade Böhmermann, var inte smädekritik, däremot skulle det vara smädekritik om "jag sa så här" och så drog han en lång och, i delar, vulgär "dikt" vilken Erdogan alltså gått i taket för.
Fälls Böhmermann är den tyska yttrandefriheten faktiskt inte mycket att hänga någonstans.
För övrigt hoppas jag att Europas alla komiker gör gemensam sak och kampanjar mot Erdogan medelst satir. Mycket satir. Och trycker yttrandefriheten upp i nyllet på honom, yttrandefriheten som han förnekar sitt eget folk, mer och mer för var dag som går.
Satir kan komikerna gott bomba IS med också, såsom U2:s Bono föreslog häromdagen, även om jag inte delar hans uppfattning om att det är vad som krävs för att en gång för alla knäcka dem.
På tal om Erdogan så kommer vi helt osökt fram till sista programpunkten för dagen, nämligen bostadsminister Mehmet Kaplan (mp) som alltså ånyo har begått "misstag" och "hamnat"i sällskap han inte haft "en aning om" att de ens var där, och hade han haft en aning om det så såg de i alla fall inte varandra.
Kaplan har också innan sin tid som minister bjudit in en ökänd antisemit, Yvonne Ridley, att prata vid en muslimsk tillställning och sedan sagt att han inte gjort den bakgrundskontroll av henne som han borde gjort. Han påstod alltså, och kom undan med det, att han inte visste vad Ridley stod för, och hade han vetat det så hade han inte bjudit in henne.
Näe, eller hur?!
Mehmet Kaplan har från olika håll, bland andra Nalin Pekgul, anklagats för att röra sig i islamistiska kretsar, han har också relativiserat IS-resenärer och jämfört dem med de som åkte till Finland och stred i finska vinterkriget, vilket alltså betyder att Kaplan anser att IS är någon form av legitim motståndsrörelse. Det är inget annat än skandalöst, och ändå sitter han kvar som minister och därigenom representerar Sverige och svenska värderingar. Är det verkligen svenska demokratiska värderingar Kaplan hyser?
Igår briserade nästa mina när han avslöjades med att ha dinerat med bland andra den fascistiska turkiska föreningen Grå vargarnas ledare i Sverige, men påstår nu att han dels inte visste att han skulle vara där, dels inte sett honom om han nu varit där. Men de satt alltså vid samma bord, fem stolar ifrån varandra. Självklart har Kaplan sett honom, och även känt till att han skulle vara där. Det var väl inte första gången de firade Iftar tillsammans och nog förstod Kaplan vilka som då "borde" vara där.
Men varför talas det inte mer om att också Barbaros Leylani var där, den numera avgångne viceordföranden i Turkiska riksförbundet som häromdagen uppviglade sina åhörare på Sergels Torg i Stockholm att ta död på armenier - och som också kallade sina åhörare för "raskamrater" i sann nazistisk anda? Luftar man så öppet dylika åsikter på Sergels Torg så kan det knappast varit någon hemlighet heller för Mehmet Kaplan som länge varit aktiv i det turkiska föreningslivet att Leylani hyste dem - och ändå umgås han med dem?
Det är en berättigad fråga att ställa var Mehmet Kaplan egentligen står och vad han har för värderingar. Gustav Fridolin försvarade igår Kaplan som han påstod var både demokratisk och feministisk.
Feministisk? Kaplans fru bär ju slöja som är en symbol för kvinnoförtryck i den muslimska världen.
I sitt försvarstal i Aktuellt igår hävdade Kaplan att han förklarar för de personer han träffar vilka värderingar han står för, men jag minns inte att han förtydligade vad de innehåller även om han sa att han inte delar Grå vargarnas idéer. Men delar Mehmet Kaplan Barbaros Leylanis idéer och åsikter?
Den frågan kom aldrig upp. Alla Kaplans "misstag" och situationer han "hamnar" i får en att allvarligt undra. Under alla omständigheter är ministern osedvanligt omdömeslös och en sån person blir i förlängningen en säkerhetsrisk för både sig själv och landet.
Därför varken kan, bör eller ska han sitta kvar som minister.
Mehmet Kaplan måste helt enkelt avgå.
onsdag 13 april 2016
Detta med orsak och verkan
Det pratas väldigt mycket om att flyktingarna kostar en massa, väldigt lite om vad de tillför och ännu mindre, till och med inget alls, om var kostnaden härleds ifrån, alltså orsaken till att den uppkommit.
Frånvaron av den diskussionen var särskilt pregnant när döden på Medelhavet fick ett litet spätt och treårigt ansikte, Alan Kurdi, och lika pregnant är det nu när vårbudgeten lagts fram, det som kommit att kallas en flyktingbudget, och kostnaden för flyktingarna satts till dryga 300 miljarder på fem år. Det är massor av pengar. (Tänk om de där 46 miljarderna i årliga skatteflyktspengar kunde återbördas så skulle de kunna täcka den kostnaden och det skulle inte vara någon diskussion alls. Om något alls.)
Orsaken till den här kostnaden är förstås kriget i Syrien och alla andra missförhållanden ute i världen som människor flyr ifrån.
Vi pratar alldeles för lite om orsaker och alldeles för mycket om hur konsekvenserna ska lösas och finansieras och därför är frågan om det inte blir billigare och bättre för alla inblandade om man började ägna sig lite mer åt långsiktigt tänkande så att pengar satsades på att faktiskt lösa problemen innan de uppkommer. Så slipper människor dö, lemlästas och släppa allt de har för att fly.
För det är inte särskilt svårt att förutse den typen av problem. Diktaturer, till exempel, de är alla garanter för att krig förr eller senare kommer att bryta ut, och för att folk kommer att fly en masse. Först flyr de till grannområdet, och när kriget aldrig tar slut så tar de sig vidare - för vem vill sitta i ett flyktingläger resten av livet och bara se sitt och sin familjs liv passera?
Eftersom den här typen av problem är så rasande enkla att förutse krävs det faktiskt bara ordentligt med vilja och en hel massa mod för att ta fram en handlingsplan och börja förebygga. Det var ju det vi skulle ha Förenta Nationerna till. Denna genomkorrumperade och impotenta världsorganisation som skulle arbeta för fred och säkerhet, som Sveriges utrikespolitiska elit alltid hyllat, och trånar efter som det vore gud och en egen religion.
Räck upp handen den som tycker att FN gör vad de ska, och räck upp handen den som tycker att de lyckats.
Hur många miljarder får de för att göra det de inte gör - och dessutom för att fortsatta på samma inslagna spår? Pengarna dit är en kostnad det pratas alldeles för lite om.
Nästa gång ska vi tala om det besynnerliga och motsägelsefulla i att liberaler är EU-vurmare och sverigedemokrater inte är det. Det borde vara tvärtom.
Frånvaron av den diskussionen var särskilt pregnant när döden på Medelhavet fick ett litet spätt och treårigt ansikte, Alan Kurdi, och lika pregnant är det nu när vårbudgeten lagts fram, det som kommit att kallas en flyktingbudget, och kostnaden för flyktingarna satts till dryga 300 miljarder på fem år. Det är massor av pengar. (Tänk om de där 46 miljarderna i årliga skatteflyktspengar kunde återbördas så skulle de kunna täcka den kostnaden och det skulle inte vara någon diskussion alls. Om något alls.)
Orsaken till den här kostnaden är förstås kriget i Syrien och alla andra missförhållanden ute i världen som människor flyr ifrån.
Vi pratar alldeles för lite om orsaker och alldeles för mycket om hur konsekvenserna ska lösas och finansieras och därför är frågan om det inte blir billigare och bättre för alla inblandade om man började ägna sig lite mer åt långsiktigt tänkande så att pengar satsades på att faktiskt lösa problemen innan de uppkommer. Så slipper människor dö, lemlästas och släppa allt de har för att fly.
För det är inte särskilt svårt att förutse den typen av problem. Diktaturer, till exempel, de är alla garanter för att krig förr eller senare kommer att bryta ut, och för att folk kommer att fly en masse. Först flyr de till grannområdet, och när kriget aldrig tar slut så tar de sig vidare - för vem vill sitta i ett flyktingläger resten av livet och bara se sitt och sin familjs liv passera?
Eftersom den här typen av problem är så rasande enkla att förutse krävs det faktiskt bara ordentligt med vilja och en hel massa mod för att ta fram en handlingsplan och börja förebygga. Det var ju det vi skulle ha Förenta Nationerna till. Denna genomkorrumperade och impotenta världsorganisation som skulle arbeta för fred och säkerhet, som Sveriges utrikespolitiska elit alltid hyllat, och trånar efter som det vore gud och en egen religion.
Räck upp handen den som tycker att FN gör vad de ska, och räck upp handen den som tycker att de lyckats.
Hur många miljarder får de för att göra det de inte gör - och dessutom för att fortsatta på samma inslagna spår? Pengarna dit är en kostnad det pratas alldeles för lite om.
Nästa gång ska vi tala om det besynnerliga och motsägelsefulla i att liberaler är EU-vurmare och sverigedemokrater inte är det. Det borde vara tvärtom.
torsdag 7 april 2016
Det sjuka spelet om makt
 |
| Nour, 18 månader. Räddad från svält vårdas hon nu på ett sjukhus i Damaskus, Syrien. Ur SVT Rapports reportage ikväll. |
Små barn. Skyddslösa mot allt. I detta sjuka spel om makt.
Rapport visade ikväll ett reportage från ett sjukhus i Damaskus dit hjälporganisationer kunnat rädda några av barnen från Deir al-Zour. Ett av dem lilla Nour, 18 månader gammal och grovt undernärd. Hon är ett av många barn, men alla får inte hjälp, alla räddas inte från belägringen.
I detta sjuka spel om makt låter de barnen komma i kläm, tvingar dem vara brickor i ett cyniskt maktspel de inte har någon del i - och våra egna ledare i väst låter det ske. Det som aldrig mer skulle ske. Igen och igen.
När ska politik bli en vilja om att förändra och förbättra, när ska politik bli något annat än att bara bestå av vackra men ack så innehållslösa ord med det simpla självändamålet om makt? När ska politik bli något som verkligen betyder något?
På riktigt, för alla - för att uträtta något konstruktivt.
tisdag 5 april 2016
Köttfabriker - sakens rätta namn
Tidningarna rapporterar idag om att det i en geografibok för årskurs 8 står att djurhållningen är köttfabriker, att djuren där stressas av trängsel som kan ge dem sjukdomar.
Tidningen ATL har reagerat på detta och tycker att man istället ska framhålla den svenska djurskyddslagen och att Sverige ligger i framkant i djurvänlig djurhållning. De tycker alltså inte att det är en rättvis beskrivning att kalla saker för dess rätta namn, alltså köttfabriker. Med referens till den svenska djurskyddslagen tycker de också att Sveriges köttproduktion kan slå sig för bröstet som bäst i världen trots att det inte finns många andra djurskyddslagar att jämföra med.
Kanske beror reaktionen på att den distans konsumenter behöver ha för att alls köpa dessa kadaver och likdelar inplastade i butik minskar och skygglapparna för vad de egentligen främjar bryskt tas bort.
För det går inte att komma ifrån att de stackars djur som utnyttjas och dödas i denna industri kallas såväl mat som livsmedel för att "avpersonifieras", "avhumaniseras" och behandlas som känslolösa ting för att dessa köttfabriker alls ska kunna verka och förljugenheten om sakernas rätta förhållande fortsätta.
Det är inget alls problem att kalla något för vad det verkligen är, tvärtom. Det är när man inte gör det som barbariet upprätthålls. Frågan är också vad det gör med oss människor och vår förmåga till empati när vi låter djurplågeriet fortgå.
Tio miljarder djur mördas varje år i köttfabrikerna för att bli "mat".
Tio miljarder skyddslösa individer.
Människan blottar sitt kalla, arroganta tryne.
Tidningen ATL har reagerat på detta och tycker att man istället ska framhålla den svenska djurskyddslagen och att Sverige ligger i framkant i djurvänlig djurhållning. De tycker alltså inte att det är en rättvis beskrivning att kalla saker för dess rätta namn, alltså köttfabriker. Med referens till den svenska djurskyddslagen tycker de också att Sveriges köttproduktion kan slå sig för bröstet som bäst i världen trots att det inte finns många andra djurskyddslagar att jämföra med.
Kanske beror reaktionen på att den distans konsumenter behöver ha för att alls köpa dessa kadaver och likdelar inplastade i butik minskar och skygglapparna för vad de egentligen främjar bryskt tas bort.
För det går inte att komma ifrån att de stackars djur som utnyttjas och dödas i denna industri kallas såväl mat som livsmedel för att "avpersonifieras", "avhumaniseras" och behandlas som känslolösa ting för att dessa köttfabriker alls ska kunna verka och förljugenheten om sakernas rätta förhållande fortsätta.
Det är inget alls problem att kalla något för vad det verkligen är, tvärtom. Det är när man inte gör det som barbariet upprätthålls. Frågan är också vad det gör med oss människor och vår förmåga till empati när vi låter djurplågeriet fortgå.
Tio miljarder djur mördas varje år i köttfabrikerna för att bli "mat".
Tio miljarder skyddslösa individer.
Människan blottar sitt kalla, arroganta tryne.
lördag 2 april 2016
Kvarterets buse
Det poppar upp lite då och då, det där som är så tydligt men ändå väldigt subtilt.
På Rapport igår kväll fick vi veta att Turkiet skjuter flyende syrier som försöker ta sig över gränsen, att de skickar tillbaka syrier till Syrien och att de inte släpper in de som flyr. Flera hundra per dag. Det är Amnesty och UNHCR som larmat.
Turkiet beter sig som nazisterna gjorde när det begav sig, också som Sverige och andra västländer till del gjorde under andra världskriget - i förlängningen även gör idag när man trots allt betraktar Turkiet som ett säkert asylland och avser att skicka tillbaka flyktingar dit utan reella garantier.
I förbifarten fick vi i nyhetssändningen också en kort uppdatering om att det i sydöstra Turkiet pågår stridigheter som dödat ett hundratal människor, då och då får vi en passant veta att Turkiet bombat PKK.
Det slår mig att vi inte får se några bilder från förödelsen, vi får inte höra skrikande eller se blodiga barn och kvinnor, vi hör inga fördömanden av Turkiets attacker, inga demonstrationer mot dödandet, inga protester, inga krav på eld upphör. Inte ens någon demonisering. Mot någon, eller mot något alls.
Det pågår också ett proxykrig i Yemen och häromdagen vi fick höra att många barn har dödats i konflikten, statiska och statistiska rapporter med offer utan ansikten. Inga upprörande bilder, inget lidande vi kan se, inga fördömanden av Saudiarabien och Iran som gjort Yemen till ett slagfält för sina ideologiska oenigheter.
Ingen tycks uppröras över det heller. Inte ens Margot Wallström säger något. Hon som har så hög utrikespolitisk svansföring, så angelägen om att komma in i FN:s säkerhetsråd för att sätta kraft bakom sin annars redan högljudda stämma, hon som...
Ingen upprörs heller nämnvärt över någon av alla de andra konflikterna som pågår i världen just nu. Åtminstone hörs inget av det. Medier rapporter knapphändigt, om alls. Dödandet fördöms inte, regimerna ställs inte till svars, konfliktlösningsförsöken uteblir, ingen part pressas av världssamfundet. Folk bara tillåts dödas, mördas, barn lämnas åt sitt lidande.
Jag noterar det skilda intresset media och politiker visar inför dödandet, inför kriget, lidandet och jag tänker på alla de konflikter som utlösts av palestinsk terror när Israel slagit tillbaka.
Efter många attacker, lång tid, återhållsamhet och stort tålamod. När raketer regnar över israeliska städer - och Israel slår tillbaka mot Gaza.
Det dör människor. Människor lemlästas. Det gör det alltid i krig. Det finns inget humant krig även om det finns regler att följa. Krig traumatiserar alla. På båda sidor.
Det mediala intresset är stort för palestinska offer, men inget intresse visas för de kurdiska offren.
När palestinier fallit under israeliska kulor, under israeliska bomber, låter inga politiska fördömanden vänta på sig. FN räknar antalet döda. Skickar utredare och fördömer. Media fyller spaltmeter om konflikten och kallar terrorister för underdogs när de buntar ihop civila med Hamas, tittar bort när terroristerna använder sitt folk som mänskliga sköldar, vänder bort blicken när palestinierna förtrycks av sin egen regim. Men inte när Israel slår tillbaka. Då visar TV israeliska bombattacker i direktsändning, och bevistar förödelsen dagarna därpå och vittnesmålen kablas okritiskt ut, svaromålen stympas. Hela världen får se hur Israel behandlar palestinierna. Sociala medier går bärsärk, antisemiterna värvar nya anhängare som säger sig vara Israelkritiska. Pro-israeler sätts i frysbox. Judar hotas.
När palestinska terrorister dödar israeler uppmanas "parterna" visa återhållsamhet, då manas till lugn, våldet förklaras med bosättningar och ockupation fast inget har med det att göra. Inte i grunden när bosättningar och ockupation är konsekvenser av våld och fientlighet, av nekat erkännande om existens.
Det går inte att förneka att det politiska och mediala engagemanget mot Israel är större än det är för alla de tusentals offer som dagligen dör och lemlästas i de andra konflikterna som pågår i denna stund - och som under åren har bränt marken under civila fötter.
Och det är inte närhetsprincipen som avgör nyhetsvärderingen. Mellanösterns och Afrikas konfliktområden ligger alla lika långt bort från Sverige och Europa.
Den enda skillnaden jag kan se är att Israel är regionens enda demokrati, och världens enda judiska stat som knappt syns på kartan men ändå förlänats epitetet som kvarterets buse, The Neighbourhood Bully.
Det tål att tänkas på och låten tål att lyssnas på igen och igen, den som Bob Dylan skrev redan 1983.
För ingenting har förändrats sen dess, time standing still.
"Well, the neighborhood bully, he’s just one man
På Rapport igår kväll fick vi veta att Turkiet skjuter flyende syrier som försöker ta sig över gränsen, att de skickar tillbaka syrier till Syrien och att de inte släpper in de som flyr. Flera hundra per dag. Det är Amnesty och UNHCR som larmat.
Turkiet beter sig som nazisterna gjorde när det begav sig, också som Sverige och andra västländer till del gjorde under andra världskriget - i förlängningen även gör idag när man trots allt betraktar Turkiet som ett säkert asylland och avser att skicka tillbaka flyktingar dit utan reella garantier.
I förbifarten fick vi i nyhetssändningen också en kort uppdatering om att det i sydöstra Turkiet pågår stridigheter som dödat ett hundratal människor, då och då får vi en passant veta att Turkiet bombat PKK.
Det slår mig att vi inte får se några bilder från förödelsen, vi får inte höra skrikande eller se blodiga barn och kvinnor, vi hör inga fördömanden av Turkiets attacker, inga demonstrationer mot dödandet, inga protester, inga krav på eld upphör. Inte ens någon demonisering. Mot någon, eller mot något alls.
Det pågår också ett proxykrig i Yemen och häromdagen vi fick höra att många barn har dödats i konflikten, statiska och statistiska rapporter med offer utan ansikten. Inga upprörande bilder, inget lidande vi kan se, inga fördömanden av Saudiarabien och Iran som gjort Yemen till ett slagfält för sina ideologiska oenigheter.
Ingen tycks uppröras över det heller. Inte ens Margot Wallström säger något. Hon som har så hög utrikespolitisk svansföring, så angelägen om att komma in i FN:s säkerhetsråd för att sätta kraft bakom sin annars redan högljudda stämma, hon som...
Ingen upprörs heller nämnvärt över någon av alla de andra konflikterna som pågår i världen just nu. Åtminstone hörs inget av det. Medier rapporter knapphändigt, om alls. Dödandet fördöms inte, regimerna ställs inte till svars, konfliktlösningsförsöken uteblir, ingen part pressas av världssamfundet. Folk bara tillåts dödas, mördas, barn lämnas åt sitt lidande.
Jag noterar det skilda intresset media och politiker visar inför dödandet, inför kriget, lidandet och jag tänker på alla de konflikter som utlösts av palestinsk terror när Israel slagit tillbaka.
Efter många attacker, lång tid, återhållsamhet och stort tålamod. När raketer regnar över israeliska städer - och Israel slår tillbaka mot Gaza.
Det dör människor. Människor lemlästas. Det gör det alltid i krig. Det finns inget humant krig även om det finns regler att följa. Krig traumatiserar alla. På båda sidor.
Det mediala intresset är stort för palestinska offer, men inget intresse visas för de kurdiska offren.
När palestinier fallit under israeliska kulor, under israeliska bomber, låter inga politiska fördömanden vänta på sig. FN räknar antalet döda. Skickar utredare och fördömer. Media fyller spaltmeter om konflikten och kallar terrorister för underdogs när de buntar ihop civila med Hamas, tittar bort när terroristerna använder sitt folk som mänskliga sköldar, vänder bort blicken när palestinierna förtrycks av sin egen regim. Men inte när Israel slår tillbaka. Då visar TV israeliska bombattacker i direktsändning, och bevistar förödelsen dagarna därpå och vittnesmålen kablas okritiskt ut, svaromålen stympas. Hela världen får se hur Israel behandlar palestinierna. Sociala medier går bärsärk, antisemiterna värvar nya anhängare som säger sig vara Israelkritiska. Pro-israeler sätts i frysbox. Judar hotas.
När palestinska terrorister dödar israeler uppmanas "parterna" visa återhållsamhet, då manas till lugn, våldet förklaras med bosättningar och ockupation fast inget har med det att göra. Inte i grunden när bosättningar och ockupation är konsekvenser av våld och fientlighet, av nekat erkännande om existens.
Det går inte att förneka att det politiska och mediala engagemanget mot Israel är större än det är för alla de tusentals offer som dagligen dör och lemlästas i de andra konflikterna som pågår i denna stund - och som under åren har bränt marken under civila fötter.
Och det är inte närhetsprincipen som avgör nyhetsvärderingen. Mellanösterns och Afrikas konfliktområden ligger alla lika långt bort från Sverige och Europa.
Den enda skillnaden jag kan se är att Israel är regionens enda demokrati, och världens enda judiska stat som knappt syns på kartan men ändå förlänats epitetet som kvarterets buse, The Neighbourhood Bully.
Det tål att tänkas på och låten tål att lyssnas på igen och igen, den som Bob Dylan skrev redan 1983.
För ingenting har förändrats sen dess, time standing still.
"Well, the neighborhood bully, he’s just one man
His enemies say he’s on their land
They got him outnumbered about a million to one
He got no place to escape to, no place to run
He’s the neighborhood bully
The neighborhood bully just lives to survive
He’s criticized and condemned for being alive
He’s not supposed to fight back, he’s supposed to have thick skin
He’s supposed to lay down and die when his door is kicked in
He’s the neighborhood bully
The neighborhood bully been driven out of every land
He’s wandered the earth an exiled man
Seen his family scattered, his people hounded and torn
He’s always on trial for just being born
He’s the neighborhood bully
Well, he knocked out a lynch mob, he was criticized
Old women condemned him, said he should apologize.
Then he destroyed a bomb factory, nobody was glad
The bombs were meant for him. He was supposed to feel bad
He’s the neighborhood bully
Well, the chances are against it and the odds are slim
That he’ll live by the rules that the world makes for him
’Cause there’s a noose at his neck and a gun at his back
And a license to kill him is given out to every maniac
He’s the neighborhood bully
He got no allies to really speak of
What he gets he must pay for, he don’t get it out of love
He buys obsolete weapons and he won’t be denied
But no one sends flesh and blood to fight by his side
He’s the neighborhood bully
Well, he’s surrounded by pacifists who all want peace
They pray for it nightly that the bloodshed must cease
Now, they wouldn’t hurt a fly. To hurt one they would weep
They lay and they wait for this bully to fall asleep
He’s the neighborhood bully
Every empire that’s enslaved him is gone
Egypt and Rome, even the great Babylon
He’s made a garden of paradise in the desert sand
In bed with nobody, under no one’s command
He’s the neighborhood bully
Now his holiest books have been trampled upon
No contract he signed was worth what it was written on
He took the crumbs of the world and he turned it into wealth
Took sickness and disease and he turned it into health
He’s the neighborhood bully
What’s anybody indebted to him for?
Nothin’, they say. He just likes to cause war
Pride and prejudice and superstition indeed
They wait for this bully like a dog waits to feed
He’s the neighborhood bully
What has he done to wear so many scars?
Does he change the course of rivers? Does he pollute the moon and stars?
Neighborhood bully, standing on the hill
Running out the clock, time standing still
Neighborhood bully"
He got no place to escape to, no place to run
He’s the neighborhood bully
The neighborhood bully just lives to survive
He’s criticized and condemned for being alive
He’s not supposed to fight back, he’s supposed to have thick skin
He’s supposed to lay down and die when his door is kicked in
He’s the neighborhood bully
The neighborhood bully been driven out of every land
He’s wandered the earth an exiled man
Seen his family scattered, his people hounded and torn
He’s always on trial for just being born
He’s the neighborhood bully
Well, he knocked out a lynch mob, he was criticized
Old women condemned him, said he should apologize.
Then he destroyed a bomb factory, nobody was glad
The bombs were meant for him. He was supposed to feel bad
He’s the neighborhood bully
Well, the chances are against it and the odds are slim
That he’ll live by the rules that the world makes for him
’Cause there’s a noose at his neck and a gun at his back
And a license to kill him is given out to every maniac
He’s the neighborhood bully
He got no allies to really speak of
What he gets he must pay for, he don’t get it out of love
He buys obsolete weapons and he won’t be denied
But no one sends flesh and blood to fight by his side
He’s the neighborhood bully
Well, he’s surrounded by pacifists who all want peace
They pray for it nightly that the bloodshed must cease
Now, they wouldn’t hurt a fly. To hurt one they would weep
They lay and they wait for this bully to fall asleep
He’s the neighborhood bully
Every empire that’s enslaved him is gone
Egypt and Rome, even the great Babylon
He’s made a garden of paradise in the desert sand
In bed with nobody, under no one’s command
He’s the neighborhood bully
Now his holiest books have been trampled upon
No contract he signed was worth what it was written on
He took the crumbs of the world and he turned it into wealth
Took sickness and disease and he turned it into health
He’s the neighborhood bully
What’s anybody indebted to him for?
Nothin’, they say. He just likes to cause war
Pride and prejudice and superstition indeed
They wait for this bully like a dog waits to feed
He’s the neighborhood bully
What has he done to wear so many scars?
Does he change the course of rivers? Does he pollute the moon and stars?
Neighborhood bully, standing on the hill
Running out the clock, time standing still
Neighborhood bully"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)