De när monstret vid sin barm

Gårdagens artikel i Debka files under rubriken "Resolving the Syrian war is not the silver bullet for stopping ISIS" är ingen upplyftande läsning för den som trodde att det fanns en lösning inom räckhåll för att få slut på konflikten i Syrien och för att stoppa IS. Vad värre är, om man ska tro det som står i artikeln, att konflikten nu befinner sig i ett skede där den riskerar att skapa en ännu större katastrof när den ser ut att eskalera, men utan att för den skull då avskräcka IS eller stoppa dess framfart.

När alla försök att stoppa den islamiska staten från att rycka fram har misslyckats på praktiskt taget alla fronter (utom möjligen där kurderna bjuder kraftfullt motstånd) uppges nu Iran släpa in sin Zelzal-3B-missil, även kallad "jordbävningen", till Irak och Putin sägs även ha erbjudit kärnvapen för att bekämpa IS.

Det går knappt att föreställa sig vilken katastrof i sig något av detta skulle innebära om scenariot iscensattes men det tyder på en remarkabel desperation bland såväl arabstaterna som hos Iran och USA.

I den mån det är möjligt att bortse från de humanitära konsekvenserna av ett sånt scenario så går det inte att bortse ifrån att IS inte kommer att stoppas ens av en bombmatta med kärnvapen eller Zelzal-missiler. Den anden är nämligen släppt ur sin flaska och en ideologi som den IS representerar göds och närs dessutom dagligen av radikalister i bland annat Saudiarabien där wahabismen har sitt sköte och även i de saudisponsrade moskéer och kulturcentra som finns över stora delar av världen.
Att tro att det räcker med att förgöra och förstöra det territorium där IS idag har sitt fäste för att också stoppa den ideologi den representerar och som lockar så många jihadister att ansluta sig till organisationen tror jag misstar sig. IS kommer att sticka upp någon annanstans istället.

För att stoppa IS krävs mycket mer än bomber, bland annat en ideologisk rannsakning hos de länder som när dessa sinnen och detta monster vid sin barm och det krävs att omvärlden börjar stödja och på allvar föra fram de röster, de reformister, som vågar kritisera sina regeringar där demokrati inte finns och där bristen på frihet får människor att ansluta sig till radikala idéer och grupper. Men kanske är det viktigaste av allt i denna genre ändå att omvärlden på riktigt backar upp de troende muslimer som ser och vet att islam måste moderniseras och behöver reformeras, och att de våldsamma tolkningar av islam som alltför många idag gör motarbetas effektivare. Det krävs att röster inifrån hörs - och det krävs att vi backar upp dem hela vägen.

Av de tre monoteistiska religionerna, judendom (5000 år), kristendom (2000 år) och islam (600 år), har ingen någon fredlig historia och av dessa tre är islam den yngsta. Även om både judendom och kristendom efter uppgörelser med sitt förflutna och modernisering till den tid de lever i fortfarande har sina våldsamma avarter som lever kvar i en bokstavstro så är utbredningen av motsvarande kategori inom islam för närvarande större.
Det ligger följaktligen i civilisationens - och fredens - intresse att dessa krafter motverkas också på ett ideologiskt och religiöst plan, för kampen mot IS kommer inte att vinnas med enbart militära medel.

Avslutningsvis tål det att understrykas att det som i detta sammanhang inte för frågan framåt är att smeta den bruna sörjan av förutfattade meningar och snabba slutsatser om politisk tillhörighet på dem som tar det här problemet på allvar. För ingen kan med hedern i behåll förneka att den medeltida form av islam som praktiseras i (bland annat) Saudiarabien och plockas upp av unga män och kvinnor runt om i världen för en sedermera anslutning till IS är ett växande problem som berör oss alla.

PS 31/8: Precis också så som Johanne Hildebrandt skriver i dagens SvD.

Läste just den fantastiska berättelsen om den egyptiske studenten Haisam Hassainen som bestämde sig för att göra sin master vid Tel Avivs universitet i Israel trots sin mammas varningar för israeler. Prata inte med någon, de kommer att försöka rekrytera dig till spion och kanske har de inte ens rinnande vatten där, varnande hon.

Laddad med en vilja att lära känna israeler men med förutfattade meningar från sin mor i bagaget om israeler som barnamördare och spioner reste han till Israel. De första två månaderna hade han sin mammas ord i bakhuvudet och det var besvärligt för honom, men sakta började han se att israelerna inte levde upp till sitt dåliga rykte och han började trivas.

Hassainen stannade i Tel Aviv i tio månader och höll ett uppmärksammat tal vid examensceremonin som fick långa applåder när han höll det, men sedan klippet lades ut på Youtube har han från egyptiska landsmän kallats landsförrädare. Själv konstaterar han att det är alldeles för mycket misstro mellan folken, men att han varken är den första eller sista egyptiern som besöker Israel, och vill bli en goodwillambassadör för att bidra till att överbrygga den misstron.

Hassainens nästa steg är att återvända till Israel för att skriva sin doktorsavhandling vid Dayan Center vid Tel Avivs universitet och som handledare har han fått Professor Shimon Shamir som tidigare också varit Israels ambassadör till Egypten.

Läs hela berättelsen i Yediot Aharonots engelska nätupplaga här.  

Den nya terrorlagstiftningen

Idag presenterade regeringen ett förslag om hårdare lagar som stöd i kampen mot terrorism. Det är väldigt bra att den gör något i den här frågan, men frågan är hur mycket som hårdare straff kommer att avskräcka någon som till syvende og sist ändå är beredd att dö för sin sak. Exempelvis undrar jag hur kriminalisering av terrorförberedande resor, som nämndes på presskonferensen idag, ska avhålla jihadister från att ge sig iväg. Men kanske är det så att när övervakningen intensifieras, som också är en del av regeringens nya strategi, är det med den typen av avlyssningsbevis som de avresande ska stoppas och ställas inför rätta innan de kommer så långt.

Nu vet inte jag vad Norge har för terrorlagstiftning, eller Finland heller för den delen, men om det räcker med att jihadisterna tar sig över till dessa länder för att ge sig av så kommer det bli svårare att stoppa dem. Det är inget finmaskigt nät vi har i Norden för att stoppa terroristernas väg ner till IS (eller andra jihadistgrupper) och det är en synnerligen komplicerad historia liksom det är en mycket svår balansgång att upprätthålla rättssäkerheten, öppenheten och att bevara en rättsstat när man samtidigt ska bekämpa den här typen av element.

Så länge terroristerna ger sig av till en annan del av världen för att begå sina illgärningar kommer nog svenskarna inte att störas nämnvärt av problematiken, men när IS-anhängarna ska iscensätta sin plan att utvidga Kalifatet till Europa som de sagt att de ska göra inom fem år (fyra år till deadline) hoppas jag att även Sverige börjar ta lärdom av hur Israel hanterat och hanterar problematiken. Det är trots allt den demokrati med västliga värderingar som har bekämpat en omfattande terrorism mot sig allra längst av dem som IS nu tagit sikte på.

"Spain, which was ruled by Muslims for 700 years until 1492, is marked out as a territory the caliphate plans to have under its control by 2020. Elsewhere, ISIS plans to take control of the the Balkan states - including tt, Romania and Bulgaria - extending its territories in eastern Europe as far as Austria, which appears to be based on a pre-First World War borders of the Austro-Hungarian Empire" , berättade bland andra Daily Mail förra året. Mot bakgrund av den utveckling vi har sett sen dess, västvärldens och arabvärldens politiska oförmåga och ovilja att bekämpa IS framfart inkluderat, så finns det ingen anledning att betvivla att precis den utveckling som IS har som sin målsättning är den vi också går till mötes.

Det finns alltså all anledning att ta situationen och spridningsrisken på allvar liksom att vi förbereder oss på att ännu fler insatser kan komma behöva göras för att stoppa nyrekryteringen till IS, såväl i Sverige som i andra länder.

Men det avgörande viktigaste är trots allt att få slut på kriget i Syrien.

Inte heller detta är någon enkel uppgift med organisationer som al-Nusrafronten (al-Qaida) som krigar mot Assadregimen och IS, Iranstyrda Hizbollah som krigar med Assadregimen mot al-Nusrafronten och IS, USA (mfl) som flygbombar IS och så Assadregimen som bombar civila oppositionella i största allmänhet. 

Den här konflikten är också en kamp mellan Shia och Sunni vilket i förlängningen även är en kamp och konflikt mellan Iran (Shia) och Saudiarabien (Sunni). Och detta utspelar sig idag i Syrien, men även i Irak - och mitt emellan står miljoner oskyldiga civila som dör och lemlästas i tusentals.
 

Svarta augusti 2015

Just idag är jag glad att jag inte har en spänn på börsen. Det hade jag däremot under svarta oktober år 2000 när jag fallit för trycket istället för att lyssna på mitt eget sunda förnuft och magkänsla och investerat alldeles för mycket pengar i...IT och allt det andra som också kraschade samtidigt.
Med facit i hand hade det varit väldigt mycket bättre med ett bankkonto med noll-ränta.

Idag äger jag inget och det är då man har allt att vinna, inget att förlora. Förutom de där stackars pensionspengarna på banken som jag aldrig fått rädda förstås. Får se vad som återstår av dem när det är dags för utbetalningar om ett antal år.

Börsen är som självaste livet - det går upp och så går det ner. Tack, men för mig räcker det med det liv jag har. Det är alldeles tillräckligt med upp-å-ner som det är.

The cruelty must stop

Israel is the most vegan friendly country in the world, yet it imports calves all the way from the EU.
The live transports must be stopped. The killing and the suffering must stop.

You too, could sign this petition.

Att placeras i fack

Är jag vänster om jag är vegan?

Är jag höger om jag tycker att Israel är bra?

Är jag vänster om jag vill ha fred?

Är jag höger om jag inte tycker att terrorister är frihetskämpar?

Är jag höger om jag tycker att Sverige ska gå med i NATO?

Är jag vänster om jag tycker att köttätande och jakt är våldsbejakande övergrepp på djur och borde förbjudas?

Är jag höger om jag tycker att individens frihet från staten är viktigt?

Är jag vänster om jag tycker att ett generöst flyktingmottagande är en humanitär och moralisk skyldighet?

Är jag vänster om jag tycker det är en samhällelig skyldighet att ta hand om våra äldre på ett värdigt sätt och erbjuda dem plats på äldreboende när de behöver?

Är jag höger om jag tycker att kriminella inte ska släppas ut efter två tredjedelar avtjänad tid?

Är jag vänster om jag tycker att klimatfrågan är vår tids viktigaste?

Och vad är jag om jag hävdar att demokrati, läskunnighet och respekt för mänskliga (inklusive kvinnors) rättigheter är avgörande för en hållbar fred i Mellanöstern och att västvärlden måste driva den frågan mycket hårdare?

Den frågan är fortfarande "up for grabs".

Freden då?

Ingen pratar om fred.

Ingen pratar om hur orsaken till att tusentals människor flyr för en fristad i Europa ska lösas. Under tiden som tystnad råder fortsätter passiviteten att döda, lemlästa och traumatisera.

Krigen. Förtrycket. Tortyren.

Handfallenheten är total. Som den alltid är.
"Det går inte". "Vi kan inte". "Det är inte vårt ansvar". "Vad kan vi göra?"

Allt går, och det är allas moraliska ansvar att göra vad som krävs för att lösa konflikten.
Sverige är en fredsnation och EU sägs vara ett fredsprojekt. Det är dags att leva upp till det ryktet och det är hög tid att någon av dessa drar på sig ledartröjan, kavlar upp ärmarna och börjar ta initiativ för en konstruktiv lösning på självaste orsaken till de största flyktingströmmarna sen andra världskriget.

Släpp FN, tänk utanför boxen och samla ihop relevant folk som kan snickra ihop en fredsplan.

Och underskatta inte opinionsbildning, det är själva sprängkraften i en demokrati. Alltså hög tid även för ledarsidorna att börja kampanja för fred.

Det gredelina klustrets misslyckande

Carina Bergfeldt skrev häromdagen i Aftonbladet att det var sommaren 2015 som hatet blev rumsrent.
Jag tror inte att det är riktigt så illa. Åtminstone inte än. Dessutom tror jag inte att hat kan bli rumsrent eftersom det kräver en majoritet. Jag tror istället (men det är minst lika illa) att det är alldeles för många som antingen inte vågar säga ifrån eller, som det heter, inte "orkar". De tror inte att det spelar någon roll vad de säger, tror inte att det gör någon skillnad om de säger ifrån. Det är en farlig inställning, för när den majoriteten tystnar, när den gömmer sig bakom den som fortfarande står pall där framme, när den multihövdade demokratiska kraften där bakom duckar, det är då hatet bereds väg och förtrycket kan få fäste. Som Oisín Cantwell skrev om nätpöbelns ökade påverkan, att "det är på intet sätt en trevlig utveckling."

Nej, det är det inte.

Ansvaret ligger i första hand (självklart) på hatarna själva. Därefter på dem som låter dessa hållas, vilket är alla som inte säger ifrån när de i vilken form som helst stöter på det. Men det övergripande ansvaret har ändå våra politiker (vi får de politiker vi förtjänar) som tagit på sig ledartröjan men inte verkar förstå innebörden av den.

De har istället samlats på mitten och lämnat både höger- och vänsterflankerna fria för vem som helst att fylla tomrummet. Detta gredelina kluster har tappat bort sin ideologiska kompass och tycks inte längre begripa sig på den verklighet som de allra flesta av oss befinner sig i, de tycks inte förstå vilka problem folk möter i sin vardag - eller så struntar de blott i det. 

Att så många trots allt röstade på Sverigedemokraterna i förra valet, och ännu fler verkar överväga att göra det i nästa val, handlar inte om att Sverige tar emot flyktingar eller att det finns rumänska tiggare på våra gator. Så många svenskar kan omöjligen ha gått och blivit rasister. Eller ens kommunister med tanke på de som gick vänsterut istället. Det handlar istället om att de fått en syndabock presenterad för sig genom vilken missnöjet kan kanaliseras, precis som Hitler gjorde när judarna fick bära skulden för Tysklands dåliga ekonomi och höga arbetslöshet. Vi vet hur det gick sen även om vi också vet att alla tyskar inte var antisemiter. Däremot var alldeles för många av dem alldeles för tysta, såg åt ett annat håll när retoriken eskalerade och vågade inte äventyra eget liv när retoriken övergick i övergrepp och utrensningen började. Nästan samma sak i Polen under kommunismen på 70-talet; judarna gjordes till syndabockar, utsågs till ansvariga för Israels politik, blev av med sina jobb och sedan medborgarskap och tvingades fly.

Om inte förr så är det alltså hög tid att börja ta vanligt folks missnöje på allvar nu. Gör det med en politik som rör vanligt folks vardag, gör det med prioriteringar som ger folk tillbaka vad de betalat skatt för. Och använd aldrig, aldrig argumentet att det inte finns tillräckligt med pengar, eller att det handlar om att vi tar emot flyktingar. Det är inte där problemet ligger.

Det handlar mer om att pengarna inte räcker till det de är avsedda för; och grupper ställs mot varandra. Vård, skola och omsorg ställs mot flyktingar och brottsbekämpning istället för att se till att pengarna räcker till allt detta om bara rätt prioriteringar görs och det fanns rätt ledarskap på våra myndigheter.

Det påstås att det inte finns adekvata löner till lärare eller sjuksköterskor men det är inga problem att höja de redan skyhöga skattefinansierade riksdagslönerna eller att avlöna generaldirektörer med astronomiska belopp, t ex Trafikverkets GD som inte ens kan se till att få spåren lagade utan utsätter kollektivtrafikanterna för rysk roulette på deras väg till och från jobbet. Klart att folk blir missnöjda. Händer det något sparkas generaldirektören uppåt medan vanligt folk får sparken när de visslar om oegentligheter på arbetsplatsen och bollas sedan runt på en arbetsförmedling som inte förstått sin uppgift att förmedla just arbeten. Och istället för att lösa brott får polisen betalt för att lägga ner anmälningar.

Äldreboenden läggs ner med motiveringen att det inte finns pengar, så mamma, mormor, pappa, morfar, farmor och farfar får ingen plats eller den hjälp de behöver när de inte längre klarar sig själva. Denna nyfascistiska hantering av våra gamla är Socialdemokrater, Moderater, Centerpartister, Miljöpartister och Folkpartister ansvariga för. Jag har sett det med egna ögon, varit med och hört dem med egna öron. Och det är många andra som också sett, hört - och upplevt. Klart att folk är missnöjda.

Principiellt är det alldeles för många offentliganställda höga tjänstemän och politiker som verkar ha glömt bort vilka de jobbar åt, på vilkas uppdrag och med orimligt höga – skattefinansierade – löner.

Politikerna kan inte fortsätta att sätta sina egna intressen i främsta rummet, de kan inte luta sig tillbaka med att de gått i medieträning och sedan vänta på att allt blåser över och hoppas att ingen fattat ett jota. Men folk fattar, de ser uppgivet vad som sker, och ser igenom det som sägs och bortförklaringarna som ges. Och allt det där straffar sig i valen. Vi har sett det ett tag nu. Ganska länge faktiskt. Alltsedan de där skinheadsen i bomberjackor och stålhättade dr. Martens lät håret växa ut och satte på sig kavaj och slips i slutet av 80-talet har vi sett utvecklingen. De flesta trodde däremot inte att de skulle nå riksdagen. Tvärtom. De flesta var säkra på att de aldrig skulle få en maktposition. Men nu är de där. 

Och om det gredelina klustret inte tar sig samman så kommer de obönhörligen att bli många fler. Och värre när Sverigedemokraterna kommer att framstå som en västanvind och vi drömskt tittar tillbaka och undrar varför vi inte stoppade utvecklingen medan vi kunde. Som det var med PLO. För efter PLO kom Hamas. Efter Hamas kom al-Qaida och nu känns både Hamas och al-Qaida som just den där västanvinden när vi har fått IS. Man undrar alltid om det kan bli värre - och då brukar jag just hävda att ingenting är så illa att det inte kan bli värre. Så vad tror vi kommer efter Sverigedemokraterna om det politiska initiativet inte vrids ur deras händer inom kort?

Och så var det detta med tiggeriet.

För mig är det alldeles självklart att ingen i Sverige ska behöva tigga. Vilket betyder att vi lika självklart ska ta hand om de rumänska tiggarna. Vi ska ge dem en värdig tillvaro om de vill stanna här - och de ska inte behöva tigga. Men lika självklart borde det vara - det är det för mig - att vi skickar räkningen till Rumänien. Rumänien är ansvarig för sina medborgare och därför är det Rumänien som ska betala vad det kostar Sverige att ta hand om deras medborgare när de inte själva gör det, eller framförallt är orsak till att de tigger här. Rumänien är ett EU-land och som sådant har det ett särskilt ansvar.

Money talks, brukar det ju heta, och genom att skicka räkningen kan Sverige ge Rumänien den anledning det idag saknar för att ge sina medborgare skäl att stanna kvar i Rumänien – och slippa tigga utomlands.

För mig är det också självklart att ha en generös flyktingpolitik och att ta emot människor som flyr för sina liv från krig och förtryck. Varenda människa som befunnit sig i krig eller i närheten av det vet vilket trauma det innebär.

Ingen människa vill egentligen fly sitt land, men när man gör det måste vi andra begripa hur illa det verkligen är, om nu TV-bilderna inte skulle vara tillräckliga för att förstå. Just därför, och med anledning av dessa enorma flyktingströmmar som vi upplever från Mellanöstern och Afrika nu, är det högst besynnerligt att det pratas så lite om - och görs något åt - själva orsaken till att människor flyr.

Syrien, Eritrea, Somalia, Libyen, Yemen - och nu verkar det hetta till mellan Nord- och Sydkorea också...

Det socialdemokratiska Sverige kandiderar för en plats i FN:s säkerhetsråd i tron om att där kunna utföra mirakel. Det kommer man förstås inte kunna och det handlar mer om prestige än om något annat att man vill ha en plats där. FN:s säkerhetsråd är förlamat och det är bäst att inse och acceptera detta faktum (om man nu inte äntligen tänker börja driva på en reformering av organisationen från grunden och kasta ut dem som i strid med FN-stadgan trots allt är både medlemmar och har rösträtt) så att andra effektiva vägar kan sökas för att få ett stopp på krigen som de flyktingproducenter de är. För ingen kan med gott samvete idag luta sig tillbaka och påstå att vi bara kan göra något om det finns ett FN-mandat.

Att krigen tar slut och förtrycket upphör ligger på alla sätt i allas intresse.

Men FN kommer inte att ge något mandat för att lösa de här konflikterna som pågår och tvingar folk på flykt. Det är för många ryska intressen involverade som sätter stopp för det.
Därför vore det bättre om Sverige istället fokuserade på att trycka på för att agera inom EU och NATO. Vi är medlemmar i den ena och bästa kompis med den andre.

Så är det någonting som borde debatteras mer så är det just detta att vi i väst, i den fria världen, måste jobba hårdare för att få slut på konflikterna - inte bara handfallet konstatera att det kommer många flyktingar till Europa och Sverige och var ska de ta vägen? Var det förresten inte därför som det svenska försvaret "omorganiserades" för att vi skulle kunna skicka våra soldater till konflikthärdar utomlands istället?

Bockjakten

Det sägs att bockjakten har börjat här i Stockholm nu.

Jag måste säga att jag fascineras av det här med jakt, eller kanske inte av jakten i sig utan av de människor som jagar. Jag är fascinerad av deras psyken. Länge har jag nämligen undrat hur en människa är funtad när den kan rikta ett vapen mot en levande och fullt frisk individ för att sekunden senare helt kallt avfyra sitt vapen och därmed släcka ett liv - dessutom tycka att det är riktigt skojigt att göra det.

Kanske är det trots allt inte så konstigt att världen ser ut som den gör när den befolkas av så många med en sådan empatibrist. Och med detta kan man väl samtidigt konstatera att det finns förklaringar till allt.