Kaj Linna och svensk rättsäkerhet

Igår fick den för mord och grov misshandel livstidsdömde Kaj Linna alltså besked om resning i HD, och när jag börjar ta in omständigheterna kring såväl dom som resningsbeslut börjar jag hoppas att jag missat något. För i en rättsstat ska det inte vara möjligt, det ska verkligen inte vara möjligt, att dömas för ett brott man inte begått och att det sedan dröjer tolv år (eller ens något år alls) innan det uppdagas och rättas till.

Jag har inte läst förundersökningen men det som framkommit av fallet i media fanns ingen som helst teknisk bevisning mot honom. Det fanns bara ett vittnesmål och det kom från personen som det överlevande offret först pekat ut som skyldig som sedan bollat vidare skulden mot... Kaj Linna.

Att Kaj Linna alls beviljas resning nu tycks bero på att "vittnet" såhär 12 år senare ändrat sina uppgifter.

Jag tänker på Tyskland och den pakistanier som först greps som misstänkt för lastbilsattacken mot julmarknaden i Berlin veckan före jul. Där konstaterade tysk polis inom bara något dygn att denne misstänkte inte hade några krutstänk på sig, vilket han borde haft om det varit han som skjutit den polske chauffören i lastbilens passagerarsäte från vilken lastbilen kapats. Den misstänkte borde också haft hans blod på sig om det varit han som misshandlat chauffören innan han sköts. Den tyska polisen insåg snabbt att de gripit fel person. Den unge pakistaniern släpptes och friades från alla misstankar om inblandning i terrorattacken.

Kaj Linna tvingades sitta inne i tolv år innan det svenska rättssystemet började vakna upp trots att inga blodstänk från offren han misshandlade och dödade har hittats på honom, hans DNA har inte ens hittats på mordplatsen, och han har konsekvent och ihärdigt hela tiden hävdat sin oskuld. Ett enda ynka vittne verkar vara det som fällt Kaj Linna, ett enda vittne som dessutom var den som själv inledningsvis pekades ut av det överlevande offret som skyldig.

Hur är det möjligt?

I underrätt och överrätt fälldes Linna mot sitt nekande, och två tidigare resningsförsök har han fått avslag på.

Det ska inte vara möjligt.

Jag hoppas verkligen att det är något jag missat, jag hoppas så innerligt att det trots allt funnits något mer än ett ynka vittne och en hackig indiciekedja som fällde Kaj Linna och att det på något sätt ändå var bortom allt rimligt tvivel när domen föll, först tingsrättens, sedan hovrättens, och när han sedan nekades resning två gånger.

Finns det åtminstone en stark och övertygande indiciekedja som fäller en oskyldig må felet ändå vara ursäktligt när det sedermera uppdagas. Men det ska inte få ta tolv år och två misslyckade resningsförsök innan sanningen börjar tas på allvar.

Men är bevisningen så svag, indiciekedjan så hackig och fallet precis så tunt som det framstår, är detta en rättsskandal av enorma mått som inte anstår en rättsstat som Sverige säger sig vara - och ska vara.

Om det som inte får ske ändå har skett så ska Kaj Linna ha ett sådant skadestånd som får både bank- och andra bonusdirektörer att bli gröna av avund. De förlorade åren kommer han emellertid aldrig kunna få tillbaka, men tack och lov att vi inte har dödsstraff.

Vårt rättssystem måste och ska vara betydligt hållbarare än såhär. Men det är det inte.


Tags: Kaj Linna Rättssäkerhet

Min upp-å-ner-vända värld

När Barak Obama blev president första gången 2008 var jag lika lyrisk som många andra. Efter George W Bush som alltid gick omkring med en kostym han inte riktigt kunde fylla, var Obama motsatsen; lågmäld, sansad och med en politik som det åtminstone utifrån såg ut som att USA behövde. I synnerhet efter Bush cowboypolitik som sköt från höften.

Men Obama blev en i många avseenden stor besvikelse. Inte minst utrikespolitiskt, särskilt hans Mellanösternpolitik, och framförallt den Israelpolitik han förde. Obama har kramat diktaturer och strukit dem medhårs vilket blev än tydligare med Iranavtalet som är gravt illavarslande när det ger utrymme åt de iranska mullorna att bara fortsätta kärnvapenframställningen under radarn. Samtidigt har han kontinuerligt tryckt upp regionens enda demokrati mot väggen, som om det var Israel som utgjorde ett hot mot världsfreden, eller ens var det huvudsakliga hindret för en fred mellan Israel och palestinierna.

I det avseendet finns det andra många fler och allvarligare hinder, såsom ett fortfarande fientligt grannskap med både terrorister och terrorfinansierande stater som inget hellre skulle se än att Israel dukade under en gång för alla. Och även om det finns mycket i övrigt att önska om israelisk politik så rör de invändningarna i huvudsak inrikespolitiska problem och handlar om ungefär samma saker som i Sverige: Dåligt med bostäder (inga förstahandshyresrätter alls), låga löner, hög skuldsättning per invånare, ökande fattigdom bland äldre och barn, pengakorruption, vänskapskorruption och ett land där klyftorna ökar.

Och i linje med den Israelpolitik som Obama fört avslutar han den med ett crescendo i form av en FN-smocka från säkerhetsrådet. Resolutionen fördömde bosättningarna och uppmanade Israel att upphöra med dem och det var Obama som regisserade den bakom kulisserna och bakom Israels rygg när den antogs med rösterna 14 för och USA:s nedlagda.

Inte ett ord om palestinskt våld eller om det palestinska officiella stödet åt terrorism som om en död israel i terror inte var ett lika stort problem som en död amerikan i en motsvarande situation. Om man tolkar Obamas - och västvärldens överlag - resonemang i den här frågan är det bosättningarna som är hönan och det palestinska våldet ägget, det vill säga Israel får skylla sig självt när det utsätts för våld eftersom det bygger hus på vad man kallar ockuperad mark.

Men "ockuperad" betecknas marken för att FN har sagt att den är ockuperad. I folkrättslig mening är den inte det, men så långt vill varken Obama eller någon annan i västvärlden gå eftersom det skulle komplicera saken för dem. Inte minst skulle diktaturerna i regionen bli putta - och det vill man inte. Så om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir den sann. Eller?

Lika lyrisk som jag var när Obama vann då för åtta år sedan, lika förfärad blev jag (om än inte särskilt förvånad eller ens chockad) när Donald Trump vann för en sisådär femtio dagar sedan; en rasistisk, putinvänlig, antisemitisk misogyn, och jag började se mig om efter nödutgången. Vart tar man vägen när USA och Ryssland gör gemensam sak, när USA med ny NATO-politik ger Ryssland fri lejd till Sverige och Europa? Kanske hade vi stått ensamma här ändå, men risken tycks ändå öka med Trumps inställning om att vi nog får klara oss själva med våra två man på Gotland.

Sen ömsar han skinn igen, den nye presidenten, inte om Ryssland kanske eller om att ge Europa en lycka-till-biljett, men i ett par, tre andra frågor som ligger mig varmt om hjärtat; Israel, demokrati, FN-skepsis och fred. Och jag börjar ändra uppfattning om honom. Är han vettig, trots allt, den där stenrika såpakändisen? För han säger (tydligen) att FN består inte av demokratier och kämpar inte för fred (det är ju faktiskt sant, men det är sällan någon politiker också säger det som så kallat vanligt folk förstått), han är mot Iran-avtalet (so am I), och han sträcker ut sin hand till Israel med orden "Håll ut, 20 januari är inte långt borta", efter Obamas FN-smocka. Sånt är vi inte bortskämda med. Från någon världsledare. Vilket inte bara betyder att man suger åt sig som en svamp, utan jag tvingas ännu en gång konstatera att man måste ta de vänner man kan få. För ingen klarar sig helt ensam. Som en judisk stat och med sådana grannar den omgärdas av har Israel inte råd att vara kräsen. Det är så världen ser ut.

Som av en händelse kommer "Neighbourhood bully" upp i mitt huvud. Igen. Det beror nog på att det var Dylan som förärades årets Nobelpris i litteratur. Eller så är det för att den texten fortfarande så väl beskriver hur världen ser på den enda judiska staten i världen.

Säg, vad beror det på?

Tags: Israel, Iran-avtalet, Donald Trump, Bob Dylan

The neigbourhood bully - följetongen

Så fint att FN:s säkerhetsråd till slut fick visa att de gör något, att det har något de äntligen kan enas om, sånt som räddar liv, inte detaljer som kriget i Syrien eller Irak eller Turkiets krig mot kurderna, eller något annat blodbad, utan... japp... Israel. Grannskapets riktiga buse. För den busen har fräckheten att bygga bostäder. Hus. Såna man bor i. Sånt är ett hot mot världsfreden.
Hoppas den svenske bostadsministern tänker på det och är försiktig när han går bärsärk med sina byggplaner. Vi vill ju inte ha ett fördömande från FN.

I en så kallad historisk resolution har säkerhetsrådet alltså släppt sin paralys och genom den fördömt de israeliska bosättningarna, bostäderna på Västbanken som israeler bor i.
Assad och de riktiga skurkarna där ute som fortsätter att urskillningslöst massakrera människor, de får passera utan anmärkning.

Det gäller att kunna hantera den där silen när myggen ska igenom och kamelerna samtidigt ner genom strupen. Men det lyckades ju säkerhetsrådet fint med den här gången också.
Kol ha'kavod.

Kortsiktigt träsktänk

I diktaturer ljuger människor när de ertappas med något fel de begått. I diktaturer är lögnen ofta ett sätt att överleva när straffen är oproportionerliga, godtyckliga och våldet ligger som ett tungt ok över hela samhällskroppen. Våld och hot om våld mot medborgarna är en diktaturs enda sätt att fortsätta regera, och när det ändå riskerar rämna skaffar man sig en yttre fiende och hjärntvättar folket med propaganda för att hålla ihop landet.

Det ständigt närvarande våldet gör att en felande medborgare ofta inte vågar ta ansvar för sina handlingar. Så man ljuger istället.

Men här? I Sverige? Vad är skälet till att ett företags anställda inte tar ansvar i förhållande till sina kunder så att de istället väljer lögnen som utväg för att slippa? Knappast rädsla. Eller har man börjat prygla folk ute på företagen?
Är det slöhet? Respektlöshet? Ouppfostran? En ny företagskultur som vuxit fram byggd på kortsiktiga intressen att bara tjäna snabba cash och fullkomligt strunta i resten?

I snart två månader har jag väntat på en viktig leverans som för min räkning skickas till ett företag från en av deras underleverantörer. I två omgångar har det blivit fel. Och nu hoppas jag på tredje gången gillt. Men det är julvecka. Folk börjar checka ut redan i början på den och sakta slutar saker att fungera. Så tiden är knapp.

Har den kommit? Jag får inget besked. Blev det rätt den här gången? Har den alls skickats iväg, kan ni kolla?
"Den kommer nog när som helst, än så länge ligger de inte utanför maxgränsen för sina leveranstider."

Maxgränsen? När maxgränsen passerats finns det inte längre någon tid alls att styra upp något för då har resten av arbetsstyrkan också hunnit checka ut. De lovade att skynda på leveransen. Har de gjort det, kan du åtminstone kolla? "Jag har inte hunnit få svar."
Inte hunnit få svar? Vad betyder det? Har du inte hunnit kolla eller har de inte svarat?

Inga adekvata besked, bara gissningar, klämkäcka tillrop och förhoppningar. Faktaresistens.

Jag förvandlas snabbt till kunden från helvetet och vänder mig till chefen, ber vederbörande styra upp. Det sker. Tror jag.

En säljchef tar över ärendet och skriver att de gör allt de kan för att jag ska bli nöjd och att leveransen är på väg, postlänken visar att försändelsen kommit till Stockholm. Den bör komma "imorgon eller på fredag, men jag kan ju inte garantera postgången" och de ska säga till "så fort den kommit."

Försändelsen är i faggorna men med en brasklapp. På den står det att man kan skylla på någon annan om det behövs. Att undvika ansvar. Att skylla på posten om försändelsen trots allt inte kommit när den skulle.

Vi känner alla till Mr. Murphy, eller i alla fall hans lag om att "kan något gå åt helvete så gör det", vilket betyder att jag aldrig väntar in dylika händelser utan alltid förutser och förebygger. Så gott det går. Även denna gång. Det jag inte förutsåg och därför inte kunde förebygga var att de skulle ljuga för mig. Rakt upp i ansiktet bakom sina skärmar. För att de skulle på semester, men det sa de inte. De sa inte att ingen skulle vara där för att ta emot försändelsen.

Ännu en dag utan besked gick och jag bad om statusuppdatering. Har den fortfarande inte kommit, eller har den kommit men fortfarande var fel på? Ett par timmar före dagens slut mailar jag säljchefen. Inget svar och kontorstiden börjar rinna ut. Då mailar jag den som lovat att titta på produkten för att försäkra sig om att allt är i sin ordning innan jag hämtar.
Autosvar: "Är på semester till den 2 januari. God jul och gott nytt."

Jag mailar till deras chef igen. Också autosvar. Borta till den 9 januari. Toppen.

Alla har alltså checkat ut och någonstans där finns kanske min leverans som jag väntat på i två månader. Men om det får jag inget veta.

Jag beklagar mig för min nära omgivning som rycker uppgivet på axlarna: "Så är det nuförtiden, kunder är ju bara besvärliga."

Tacka fan för det, att man blir besvärlig när man inte får det man avtalat om och betalat för.

En annan säger luttrat: "Men det är ju jul, det är inget som fungerar i det här landet då."

Nej, det är inte jul. Det är veckan före jul som består av vardagar, arbetsdagar. Men den flexible säger att "arbetsdagar är när man arbetar."

Tacka fan för att det inte fungerar då.

Men någonstans måste ändå ansvarskänslan ha funnits där, någon form av motsägelsefull moral, eftersom de väljer att ljuga. De hade öppet kunnat visa att de fullkomligt gav blanka den i mig och min försändelse, men de valde istället att linda in det i en lögn som de inte trodde skulle uppdagas utan tänkte istället skylla på postgången när försändelsen plötsligt dök upp först när kontoret återigen var bemannat efter både jul och nyår.
Det hade varit en plausibel förklaring som jag, med tanke på Postnords rykte, kunde ha köpt och accepterat.

Men sanningen hann före. Det gjorde mig däremot inte gladare. Faktiskt tvärtom.

Så igår kväll bröt jag ihop och har sedan inte kunnat sova på hela natten. Allt är följaktligen på topp.

God jul, glad Chanukkah och gott nytt år då.

ps. Jag glömde att nämna att företaget inte har några telefonnummer som deras kunder kan ringa. Bara mail. Och bara en enda klumpmail. Såvida man inte listar ut vad de enskilda medarbetarna har för mailadresser. Det var för övrigt inte särskilt svårt men eftersom synen på kunden är att den är en idiot så räknade de inte med att jag dessutom skulle ha fräckheten att skriva direkt till dem.
Det var så lögnen uppdagades.

Tel Aviv, Jerusalem, Haifa (och de flesta andra israeliska städer), New York, Boston, Madrid...

... London, Bagdad, Amman, Bali, Stockholm, Paris, Köpenhamn, Bryssel, Berlin med flera och ytterligare städer kommer att läggas till den redan långa listan som präglas av 2000-talets säkerhetspolitiska läge. Islamistisk terror.

För även om vit makt-terror också har förekommit, såsom i Oslo, liksom terror från extremvänstern, är det den islamistiska terrorn som utgör det avgjort största säkerhetspolitiska hotet mot västvärlden idag. Inklusive mot Sverige. Det kan ingen längre med trovärdighet förneka.

Ändå. Långtradarmassakern i Berlin i måndags föranleder inte den svenska säkerhetspolisen att höja hotnivån, eller rekommendera att utsatta och givna mål får extra skydd, såsom julmarknader, kollektivtrafik och stora köpcentra. Istället går regeringsföreträdare ut och säger att vi ska leva som vanligt.

Det är klart de kan säga. De behöver ju inte ta några sådana risker. Åt dem görs ju säkerhetsbedömningar innan de går utanför dörren och i flera fall har de även personskydd med livvakter vid sin sida.

Inrikesminister Ygeman påstår även att vår beredskap vid en terrorattack är god. Toppen. Hur många sjukhussängar kommer det att finnas då och hur många timmar ska folk behöva vänta på akuten om helvetet bryter lös i Stockholm, eller i någon annan svensk stad? Tills de dör av sina skador? Om det är snöstorm den dagen, kommer ambulanserna ens att kunna ta sig fram utan fyrhjulsdrift som de saknar idag? Kommer ens snöröjningen att fungera? Och poliser, hur många kommer att finnas kvar i kåren den dagen en sådan katastrof är framme?

Jag tänker tillbaka på myndigheternas handfallenhet under tsunamikatastrofen, och jag tänker tillbaka på handfallenheten under branden i Västmanland. Sverige hade inte ens egna brandbekämpningshelikoptrar eller brandbekämpningsplan. Ingen myndighet tog ansvar och alla skyllde på någon annan.

Och sedan tillsatte man en utredning. Alla dessa utredningar. Lär man sig någonsin något av dem, av alla fel som begåtts? Eller ska man sedan skylla på att den ena situationen inte är den andra lik och därför gick det som det gick? Och så utreder man det också. Har sunt förnuft och ansvarstagande blivit alldeles omodernt på myndighetsnivå? Handlar allt numera bara om att kritiken ska blåsa över och att gå oskadd ur nästa intervju medelst papegoj- och gåsmetoden?

Beredskapen i det här landet verkar mest handla om ett hopp om att inget otäckt ska inträffa, och när det trots allt gör det så fungerar ingenting. Det är inte beredskap. Det är kortsiktigt idiottänk anpassat för bananrepubliker.

När terrorn slagit till eller bara kommer närmre, då går det inte att leva som vanligt och låtsas som om inget har hänt. Det är bara nys att påstå något sådant. Man blir mer eller mindre knäpp av att leva under ett konstant terrorhot. Så är det. Och ju mer troligt eller sannolikt det blir att man själv och de sina kan drabbas desto stissigare blir man. Jag vet. Jag levde tillsammans med alla andra israeler i Israel under ett dagligt hot om terror som iscensattes under fyra år. Under hela den palestinska terrorintifadan. Och därefter kom kriget mot Hizbollah 2006. Missiler mot civila mål. Terror alltså.

Det skapar trauman även om jag inte fysiskt drabbades av eller ens såg en enda terrorattack under de sju år jag bodde där nere. Det är hotet om att drabbas av en attack som lägger sig som ett vått täcke över hela tillvaron och känslolivet. Det är hotet som man påverkas av, även om alla nog påverkas på olika sätt. Jag blev argare. Otåligare. Lättirriterad. Ledsnare. Mentalt stressad. Man drabbas helt enkelt av ett posttraumatiskt syndrom som blir allvarligare för varje gång det smäller i ens närhet.

Vill man underlätta för medborgarna att leva som vanligt trots hotet om terror måste man hjälpa till med sådana säkerhetsarrangemang så att man också kan känna sig så säker som det går. Varenda buss i Israel fick till slut säkerhetsvakter, liksom varenda café, restaurang och köpcentra, och betongsuggor vid utsatta platser för bilbomber ställdes ut för att stoppa det som kallas helvetesbilar, bilar fyllda med sprängmedel.

I Sverige sätter man inte ens ut betongsuggor vid julmarknader, inte ens i ljuset av vad som skedde i både Nice och Berlin. Inte ens när man vet att IS nu uppmuntrar sina anhängare att slå till vid just julmarknader. Även om de kan slå till var som helst där det finns mycket folk. Där det finns många och helt oskyldiga människor.

Sverige och svenska myndigheter agerar och resonerar fortfarande som om det inte kunde hända här.
Samtidigt vet vi att de visst inser det, att det visst kan hända även här, men de tycker att det vore att ge terroristerna en delseger om vi ställde om våra liv under hot. För de ska inte få vinna.

Vad vore Ygemans och Wallströms och förnumstiga skribenters svar om jag följde deras råd och sedan sprängdes i småbitar, kördes ihjäl i någon lastbilsmassaker eller mejades ner av urskillningslös eldgivning från en Kalashnikov, "lite svinn får man räkna med", eller?

Det duger inte. Tillse att medborgarna åtminstone ges ett minimum av skydd, så långt det går utan att resa en järnridå, så skulle ett sådant råd i alla fall kännas något mer trovärdigt och rimligt. Om helvetet då ändå skulle bryta ut har man åtminstone gjort vad man kan och ändå hållit samhället öppet.

Så är det inte nu. Nu ställer myndigheterna med regeringen i spetsen oss mot IS och terrorismen och gör oss vanliga människor till någon slags mänsklig sköld för att vi minsann inte ska vika oss för några terrorister. Nej, det ska vi inte, men på sådana premisser har vi inte mycket till alternativ.









 

De styrande måste bli populister

Detta med populist och populism som blivit ett slags okvädningsord idag, vad betyder det egentligen?

Slår man upp "populist" så förklaras det med "en medlem eller anhängare av ett politiskt parti som vill företräda vanligt folks intressen." 

Företräda vanligt folks intressen? Det är vad alla politiska partier i en demokrati ska göra. Vilket betyder att alla partier borde kallas och kalla sig populister - för vilka företräder de om inte folkets intressen? Sina egna? Är det därifrån "eliten" skapats, den som inte lyssnar på folket, den som tycker att folket har fel och därför kletar ner "populister" med allehanda epitet för att skrämma bort folket från nya partier som hotar driva bort dem från makten? Är det så enkelt, att det bara handlar om makt, privilegier och inte alls om värderingar?

Jag läser exempelvis om resultatet efter folkomröstningen i Italien där SVT:s rubrik är "Seger för populister i Italien så det rungar om det". Men det är väl i så fall bra? Det är väl bra att folket fått säga sitt och fått som det ville? Om det blivit ett ja, hade det bara varit premiärminister Renzis seger då och inte folkets, och vore det i så fall en bra sak? Annars är väl även han populist, om folket hade röstat för ett "ja"?

Vad etablerade partier och media idag säger är att om du är populist är du inte klok för att du lyssnar på folket. Slutsatsen skrämmer. För alla partier, alla politiker, borde faktiskt vara populister. Alla partier i en demokrati borde företräda folkets intressen. Men vad som har hänt är att etablerade partier har distanserat sig från folkets vardag och människors behov och lämnat walk over till de främlingsfientliga som plockar upp missnöjet och hittat en syndabock. I alla frågor. Så skapas eliten mot folket och en populist blir synonym med främlingsfientlig. Ansvariga för detta är de etablerade partierna och deras politiker tillsammans med en släpphänt journalistkår som låter de etablerade politikerna slippa undan att besvara de frågor och erbjuda en lösning på de problem som rör människors vardag. Allt handlar nämligen inte om flyktingar och invandrare. Inga samhällsproblem kan ensamt härröra från en enda grupp, och både Sveriges och Europas problem fanns långt innan flyktingströmmarna började. Faktiskt. Men det är bekvämt att kunna skylla på någon.

Vi måste inledningsvis börja kalla saker för dess rätta namn om vi ska kunna ha konstruktiva debatter och diskussioner om samhällsproblemen. Vi måste sluta med detta slarviga bruk av allehanda tillmälen om vi ska nå någonstans och vi måste ha styren som företräder sina folks intressen. Som är populister. Som lyssnar på folket. För är de inte populister så består de av en elit som inte företräder någon annans intressen än sina egna och så ges folken anledning att vara missnöjda med vad det än må vara. Någon kommer det att gå ut över, och det skulle gå ut över någon annan oskyldig även om det inte funnits en enda flykting eller invandrare i landet. Människan har nämligen ett behov av att hitta syndabockar, och de kommer att leta tills de finner en lämplig kandidat. Hitler hade judar, homosexuella, romer, och andra som inte passade in i det renrasiga. Nutiden har hittat sin egen. Muslimer i största allmänhet. Lite judar också när det passar. Och så romer förstås. Det är inte bara islamister och terrorister främlingsfientliga vänder sig mot och pekar ut, inte bara de romer som stjäl och tigger, och inte bara judar som... ja, jag vet inte varför judar alltid står i skottgluggen, men så är det tydligen. 
Generaliseringarna är livsfarliga för de ser bortom en individ och ett brott när alla i gruppen blir representanter för ett samhällsproblem som ska undanröjas. En fiende mot gällande ordning.

Men det är de etablerade partierna som har skapat våra samhällsproblem och i Sverige handlar det om diverse felprioriteringar i mångmiljardklassen i form av äldrevård, skola, socialtjänst, sjukvård, tåg, spårunderhåll, polis, personlig assistans, bostäder, hemlösa med mera och med flera som fått stå undan för ett skattesvinn som Slöseriombudsmannen har många fler exempel på än vad jag kan rada upp här eller ens föreställa mig var möjligt att använda skattepengar till. 

Men när miljoner och miljarder skattepengar går till overheadkostnader, till överbetalda konsulter för utredningar som redan dyra tjänstemän borde kunna göra för att se hur de ytterligare ska spara i exempelvis äldrevården och hemtjänsten, till upphandlingar av strumpor för 6000:- paret, till saltade fakturor för nya sjukhus med ännu färre platser, till miljonvederlag åt politiker som misskött sig och till och med begått brott, till tusentals kronor i löneförhöjning åt förtroendevalda, till överdådiga representationer, till utredningar som sedan läggs ner eller inte görs något med, etcetera, etcetera, då blir folk missnöjda och när skattesvinnet inte heller följs upp av media och ingen annan förändring sker än att rutiner ska ses över då tröttnar folk till slut. Det är då de främlingsfientliga vädrar morgonluft. 

Men hur mycket de etablerade partierna än säger att de inte ska förhålla sig till de främlingsfientliga så är det ändå detta de gör när de inte bara anammar samma restriktiva och människouppdelande flyktingpolitik utan låter även bli att adressera de behov och de vardagsproblem som människor har för att mota Olle i grind. 

Att se till att folk får jobb och blir anställningsbara är exempelvis ingen lösning på 95-åriga Agdas problem som sitter ensam hemma och får nej till plats på äldreboende för att kommunerna "sparar" pengar och lägger ner äldreboenden. Det är inte heller någon lösning för Agdas dotter som istället för kommunen måste se till att gamla mamma får sina behov tillgodosedda när inte heller hemtjänsten räcker till. Att se till att folk "kommer i jobb" hjälper inte heller när Agdas dotter genom att hjälpa sin mamma sliter ut sig så att hon inte kan jobba på sitt avlönade arbete och därför måste sjukskriva sig. 
Att se till att det finns jobb och att folk kommer in på arbetsmarknaden hjälper inte heller de utsatta barnen som socialtjänsten inte hinner med för att arbetsvillkoren är för dåliga och kollegorna därför för få, och det hjälper inte heller sjuksköterskorna eller barnmorskorna som inte hinner med för att de är för få eftersom politikerna inte vill ge dem en rimlig lön för jobbet de gör och sliter ut sig i. 

Istället för att höja deras löner drar politikerna ner på platser och tar in hyrsköterskor till mer än den dubbla kostnaden. Vilket i sin tur också går ut över dem som är sjuka och behöver vård. Förstås. 
Fler jobb på arbetsmarknaden hjälper inte heller polisen som gärna anställer fler och helst hade behållit dem som gått in i kaklet på grund av dåliga villkor och usel lön, men när politikerna inte vill anslå tillräckligt med resurser så vill inte tillräckligt många heller bli polis. Vilket går ut över dem som drabbas av brott och över tryggheten i samhället. 
Att fler kommer ut på arbetsmarknaden hjälper inte heller skolan när lärarna lämnar yrket för att inte heller de får drägliga löner eller rimliga arbetsvillkor. Istället går skattepengar till skolföretagens vinster.

Redan här vet jag att någon kommer avfärda mig för att vara vänsterpartist med vänsterpropaganda. Säkert tänkte någon också att jag är högerextremist när jag började försvara populismen. Men inget av det stämmer. Jag är bara rimlig, och när det handlar om vinster i välfärden är dessa vinster inte rimliga. I synnerhet inte på de premisser som nu råder. Det är nämligen inte rimligt att företag får etablera sig i välfärdssektorn för skattepengar utan att kunna visa att de gör jobbet bättre och billigare än någon annan. De här företagstjänsterna måste upphandlas som vilken annan tjänst eller vara som helst om det ska kunna "säkerställas" (som det alltid heter numera) att skattepengarna går till det de är avsedda för. Så är det inte idag. Idag är det High Chaparral på hela den marknaden där varenda medborgare till och med inom det kommunala kallas för "kund" för att det ska låta marknadsmässigt och konkurrenskraftigt. Men människor som får service och hjälp för skattepengar efter behov kan och ska aldrig vara kunder eftersom välfärdssektorn inte ska vara och inte heller är vilken konkurrensutsatt marknad som helst. Men det visar ändå vilken syn på medborgaren som det offentliga har anammat och som går i linje med devisen om "är du lönsam lille vän?"

Det är allt detta som de etablerade partierna missar. Eller så förstår de alldeles utmärkt men vill behålla makt och privilegier så länge det går och hoppas att ingen ska förstå eller se igenom bluffen. För det är en bluff, precis som upprinnelsen till finanskraschen 2008 var vilket illustrerades med all önskvärd tydlighet i "The Big Short". Det går inte att sopa problemen under mattan hur länge som helst, för till slut syns skiten ändå.

Det politiska och mediala tänkandet idag är helt enkelt alldeles för kortsiktigt och närsynt - och det är livsfarligt. Politikerna måste höja blicken och lägga örat mot marken, lyssna på vad människor vill och behöver utan att behandla dem som om de inte förstod. Som om de inte såg. HC Anderssons saga om kejsarens nya kläder upphör aldrig att vara så aktuell som den är idag och alltid varit. 

De etablerade partierna måste också de bli populister men utan brunfärg och unken lukt om de ska få rätsida på den här utvecklingen och klara av att hantera den innan den fått en snöbollseffekt. Kanske kan de inte få behålla alla sina privilegier, men den som lyssnar på folket och prioriterar därefter kommer i alla fall att få makten och inflytandet. Men det är ett förtroende. Glöm aldrig det. Åtminstone så länge vi är en demokrati. 

Uppdatering 8 december 2016: Dagarna efter mitt inlägg publicerar Aftonbladet en mastodontgranskning över vad kommuner och övriga myndighets-Sverige lade på representation, resor och allmän lyx under förra året. Samtidigt har offentliga sektorns representanter försökt tuta i oss att det inte finns pengar till välfärden. 

5,7 miljarder kronor. 5,7 miljarder. Kronor. Skattekronor. På sprit, massage och ja... 

Så många platser på äldreboende till gamla och sjuka det hade räckt till. Eller sjukpenning åt dem som inte kan arbeta för att de är för sjuka. Eller personlig assistans till funktionshindrade barn och andra. Och så vidare. Men det drar de ner på. För att istället ha råd att supa och festa. 
Man baxnar.