Åsikter och olika åsikter

Att med tystnad bemöta åsikter man inte delar dödar en diskussion och i förlängningen kan det tysta ett helt samhälle.

Det är bara så sorgligt

Det är bara så sorgligt. Den ena attacken efter den andra, det ena kriget efter det andra, gasattacken i massakrernas Syrien, terrormassakern i Stockholm. Barn och djur, de oskyldigaste av alla, de som aldrig haft någon möjlighet att påverka någonting i den här världen, de som med sin blotta existens bara gör den här världen lite bättre att vistas i. De finns, existerar och lever på andras villkor, på våra villkor, på villkor som vi kan påverka, inte de. De offras i det urskillningslösa mördandet, ett mördande och som bara handlar om att kuva andra och ta makt.

Nu finns de inte de här barnen eller djuren mer med oss och de lämnar många människor bakom sig med mammor och pappor, hussar och mattar i sorg och saknad. Vi är många som sörjer med dem i den vackra samling som stockholmare och andra slutit upp i för att hedra dem.

Allt detta dödande, allt detta lidande, när ska det ta slut?
När ska de som vi valt att bestämma över den här jävla skitvärlden bestämma sig för att sätta stopp? När tycker de att enough is enough?
Jag tycker för länge sedan.
Det här gör så ont.

Ska Israel gå in i Damaskus?

Efter kemvapenattacken i syriska Idlib i förrgår har röster i Israel nu börjat höras för en intervention i Syrien som kan stoppa Assads fortsatta massmord på civila.

Den förre överrabbinen Meir Lau, en Förintelseöverlevare, är en av dem som säger att det som pågår i Syrien är jämförbart med Förintelsen och tycker att Israel ska intervenera av moraliska skäl. Jag håller med. I sak. Men är ambivalent till om det kommer att lösa problemet. En annan, Yossi Yehoshua, som är kolumnist i militära frågor i Yediot Ahronot, tycker att Israel ska avvakta med att gå in i Damaskus. Åtminstone för nu.
För det är en riktig röra där inne och Israel måste se till sina egna taktiska och strategiska intressen.

Iran håller som bäst på att etablera ett fäste i Syrien och positionerar sig vid Israels norra gräns mot Syrien. Libanesiska Hizbollah är också insyltat i Syrien men upprustar samtidigt på sin sida av gränsen och förbereder sig för nästa krig mot Israel. Båda dessa strider på Assads sida.
Och så finns i Syrien förstås också Daesh och tidigare Nusrafronten (al-Qaida), liksom en mängd andra anti-Assad-rebeller som inte är islamister och jihadister men som åtminstone jag inte vet hur de skulle ta emot en israelisk invasion.

Risken kan vara att Israel skulle bli det kitt som de alla till slut enade sig mot och det skulle kunna vara förödande. För Israel. I värsta fall gör de gemensam sak och krossar Israel, i bästa fall fastnar Israel i den syriska geggan i likhet med det som hände efter invasionen i Libanon när Israel drev bort PLO därifrån 1982. Israel satt fast i södra Libanon ända till år 2000 och ändå var problemet inte löst när man till slut lämnade.
Och med Syrien vore situationen än mer komplicerad.

Vad som trots allt ändå borde övervägas är en kombo av israeliska och amerikanska specialstyrkor eller en flygattack mot presidentpalatset för att helt enkelt få bort Assad. En gång för alla. Det skulle inte lösa allt eller ens få ett slut på kriget från en dag till en annan, men det skulle åtminstone skapa ett momentum så att syrierna ges en möjlighet att starta om. Men samtidigt skulle det kunna bli startskottet för ett fullständigt iranskt övertagande av Syrien när det iranska revolutionsgardet nu konstant utökar sin närvaro på marken och mullorna därigenom sitt politiska inflytande. Det gäller såväl i Irak som i Syrien.

För både Israel och det syriska folket är Assad å ena sidan och de iranska mullorna å den andra ett val mellan pest och kolera. Men det fina i det är att de båda går att bota. Det som krävs är beslutsamhet från en stark och enad västvärld. I den ingår även Israel.

Har vi råd att fortsätta att inte göra något?

Assad måste bort

Världen säger att kemvapenattacken i förrgår var lite för magstark för dess smak, men fortsätter ändå att göra:
Ingenting.
Den babblar. FN:s säkerhetsråd är en enda stor pratbubbla, hela FN är en enda stor pratbubbla. Denna organisation, vars själva syfte är att främja internationell fred och säkerhet och att stävja hot mot densamma kommer bara överens när inget egentligen står på spel. Sen tittar den på medan medlemsstater mördar sitt eget folk - och varandras.

FN är en korrupt organisation som värnar sina egna intressen. Och på annat sätt kan det heller inte vara; de stater som organisationen ska styra upp är samtidigt dess medlemmar så därför kan den inte vara starkare än sin svagaste länk: Diktaturerna och deras egenintressen.

Det har länge varit hög tid att någon eller några rättsmedvetna stater klev ur säkerhetsrådets tvångströja och istället agerade utanför FN. Nu måste det också ske. Förlamningen måste hävas, Bashar al-Assad måste bort, kriget måste ta slut.
It's time to bring peace to its doors. 

Uppdatering: Israel genom Avigdor Lieberman kommenterar den syriska massakern och världssamfundets passivitet i Ynet. Ord och inga visor.

Islamisterna är en global farsot

Kvinnor får inte gå ut själva, inte ha parfym, de måste täcka sin kropp från topp till tå och det är medierna som göder global islamofobi. 

Jojo. Men nej. Det är brist på självinsikt hos imamer och inbjudna shejker till Sveriges Förenade Muslimer som inte begriper att det är deras fundamentalistiska förtryck, deras salafistiska påbud, som gör att folk blir skitskraja. Det är ju det som fobi handlar om. Rädsla. SFM provar på det nygamla greppet att skjuta på budbäraren; om bara media hållit käften om vad som pågår i den islamistiska verksamheten så hade allt varit frid och fröjd. För förtryckarna i alla fall, men knappast för de förtryckta.

Och jag medger. Jag blir rädd när jag hör dem öppet propagera sitt kvinnoförtryck och jag blir på riktigt mörkrädd när jag ser hur det ser ut i våra förorter, närmast nu dem kring Järvafältet som Kalla Fakta visade ett reportage om igår. Moralpoliser som trakasserar kvinnor och hotar dem för att de vill leva ett helt vanligt liv med svenska demokratiska rättigheter.

Men jag blir precis lika skraj, eller kanske är det mer förbannad, när jag hör våra politikers flata förhållningssätt inför detta. De tycker att det är oacceptabelt, säger de, men levererar inte ett jota i handling mer än möjligen mer pengar till kvinnojourerna, vilket är jämförbart med att flytta ett mobbningsoffer från en skola istället för att flytta mobbaren.
Varför ska kvinnorna ens behöva kvinnojourer? Bättre vore om man tog tag i grundproblemet, bland annat könsapartheiden.

Börja i hemmen. Förbjud slöjan, för enda skälet till att kvinnan väljer att ha den på sig när hon går ut är för att ha lugn och ro när hon kommer hem. Tillåts hon inte ha den på sig i det svenska offentliga rummet så blir det svårt för mannen och de manliga släktingarna att tvinga henne. Förmå kvinnorna att delta i aktiviteter utanför hemmet om det så är arbete eller annan förkovran. För om inte samhället ser till att hon kommer ut så kan ett slöjförbud få mannen och de manliga släktingarna att förbjuda henne att lämna hemmet.

Och så skolan.
Skolledarna skyller på att killarna tar plats och uppdelade lektioner eller uppdelning på skolbussen (sic!) är för att skapa plats åt flickorna, för att ge dem lugn och ro.
Skitsnack. Och är det någon gång som tjejerna ska lära sig att konkurrera med killarna inför de utmaningar som de möter senare i livet (för de kommer) så är det väl i skolan. Och det är i skolan som killarna måste börja lära sig att förstå att det är två kön (minst) i det här samhället och att vi lever här på lika villkor. Det här är inte och skall inte bli ett Saudiarabien eller Iran.

Detta daltande måste upphöra och det måste stats- och kommunbidrag också göra till dessa föreningar som alldeles uppenbart bedriver subversiv verksamhet stick i stäv med demokratiska värderingar, stick i stäv med grundläggande mänskliga rättigheter.

Det är helt okej om man inte vill vara eller bli "svenne" för att bo och leva i Sverige, och det är helt okej att vilja hålla på sina traditioner - så länge de är förenliga med demokratiska värderingar och inte inkräktar på andras liv. När man börjar motverka integration så att det skapar farliga motsättningar mellan människor och grupper i samhället då är man fel ute och frågan är då när våra politiker ska inse det och ta tag i problemen som nu börjar växa sig ohanterliga innan det är alldeles försent?
Det räcker liksom inte bara att säga att det är "oacceptabelt" eller att "i Sverige åker vi buss tillsammans". Det behövs resolutare åtgärder nu.

Nipprigheten tar form

Det börjar bli lite nipprigt här i landet, tycker jag.
En stackars arborist får till exempel sitt hotellrum stormat av insatsstyrkan mitt i natten. Den vill se en film som arboristen tagit under dagen. På moln. Tydligen har han också fått med en militärmast.

Polisen visste uppenbarligen vem arboristen var, var han befann sig och vad han filmat (bland annat), kunde de inte bara lite civiliserat knackat på och vänligt bett att få ta del av bilderna? Finns det någon rim och reson i att överhuvudtaget överväga en stormning, med flash-bangs dessutom, och skrämma slag på människan som kommer att ha men en lång tid framöver?

Från ett rättssäkerhetsperspektiv känns det här inte alls särskilt lovande. Vem stormar de in hos nästa gång? En romanförfattare som gjort research om kärnvapen och terrorister på nätet?

Och detta att medierna inte ska publicera några aprilskämt idag, lurendrejardagen till ära, för att det är så mycket "fake news" och "alternativa fakta" att de inte vill spä på problemen.

Vilken restriktion kommer härnäst? Att förlagen slutar publicera romaner, att domstolarna inte håller förhandlingar, att stand-up-comedy inte kan visas på TV?
Och så detta med "bilden" av sanningen i förhållande till sanningen, för vems sanning och vems bild är egentligen den sanna, och vem ska bestämma vad som är sant och giltigt för alla?

"Fake news" och "alternativa fakta" är liksom en del av samhället, sånt finns överallt, hela tiden, men nu har man börjat stirra sig blind på fenomenet och visar inget som helst förtroende för att vanligt folk ska kunna skilja på sant och falskt, rätt och fel eller överhuvudtaget använda hjärnan själva för att avgöra vad som är rimligt. Och hur ska det bli med tolkningar framöver, sånt som jurister alltid ägnat sig åt? Tolkningar handlar också om alternativa fakta, det vill säga olika sätt att se på saker. Var drar vi gränsen och är det inte dags att det slutar daltas i skolan så att eleverna får kunskap och utifrån den lär sig skilja på vad som är vad?

För vad är annars nästa steg, Fahrenheit 451 2.0?