Musikscout på radiostation erbjuder Annie Lennox en karriär. Tror vi att legendaren har en chans med 80-90 miljoner sålda album och en sisådär fyrtio år i branschen?
Hilarous. Men det är väl ännu en utan meriter som fått ett spännande jobb genom kontakter och "nätverk". Säkert socialt kompetent. Fint ändå att hon så generöst erbjuder framgång åt andra. För hennes egen del ser kanske karriären inte längre ser lika ljus ut.
fredag 30 juni 2017
Bulls**t
Klart de vet vad de inbjudna föreläsarna står för. Den bortförklaringen har företrädare för moskéer och andra islamiska kulturinstitutioner kommit undan med alldeles för länge. Frågan är om någon fortfarande tror på den och vad tänker man i så fall göra åt det? Från myndigheternas sida, denna gång. För företrädarna för moskéerna kommer inte att göra ett jota åt uppviglingen - eller åt uppviglarna. Denna gång heller.
"Moskéns företrädare vill att judar mördas."
"Moskéns företrädare vill att judar mördas."
onsdag 28 juni 2017
Magda Gad
Magda Gad är nog den viktigaste och modigaste journalist som jag läst. Någonsin.
Dagens berättelse i Expressen om de krigsbrott som irakiska armén begår i Mosul, metoder och beteenden som hon anar har använts i Irak under årtionden, är nog ett av de viktigaste avslöjanden hon gjort - kanske som någon krigskorre gjort. Åtminstone av det som nått oss här.
Krig demoraliserar människor, men under diktatur blir många redan innan empatiskt förstörda. Det betyder inte att det Magda Gad berättar om ska ursäktas och passera. Tvärtom. Men det räcker inte med några krigstribunaler. Detta tillsammans med alla de brott mot mänskligheten som Daesh med flera gjort sig skyldigt till å deras sida och Syriens al-Assad å hans, måste en gång för alla öppna västvärldens ögon.
Mellanöstern behöver en genomgripande demokratisk make-over om inte allt därnere ska gå åt helvete. Demokrati och fred där skulle tjäna även oss här väl.
Dagens berättelse i Expressen om de krigsbrott som irakiska armén begår i Mosul, metoder och beteenden som hon anar har använts i Irak under årtionden, är nog ett av de viktigaste avslöjanden hon gjort - kanske som någon krigskorre gjort. Åtminstone av det som nått oss här.
Krig demoraliserar människor, men under diktatur blir många redan innan empatiskt förstörda. Det betyder inte att det Magda Gad berättar om ska ursäktas och passera. Tvärtom. Men det räcker inte med några krigstribunaler. Detta tillsammans med alla de brott mot mänskligheten som Daesh med flera gjort sig skyldigt till å deras sida och Syriens al-Assad å hans, måste en gång för alla öppna västvärldens ögon.
Mellanöstern behöver en genomgripande demokratisk make-over om inte allt därnere ska gå åt helvete. Demokrati och fred där skulle tjäna även oss här väl.
tisdag 27 juni 2017
Maktelitens arrogans
Efter Expressen-artikeln om att det finns ett nytt borgerligt parti som siktar på Riksdagen i nästa val har etablissemangsrepresentanter fällt syrliga kommentarer om att partiet inte har en chans att få ens 0,5 % av rösterna. Likadant fnös man när SD fortfarande var i sin linda.
Jag minns tydligt en kväll 1988, jag var 22 år och ny juridikstuderande och ringde hem till mamma från studentkorridoren i Flogsta och grät för att jag var livrädd att det nya nynazistiska partiet Sverigedemokraterna skulle kunna komma in i riksdagen. Men ingen röstar på skinnskallar i bomberjackor och Doctor Martin-kängor, hette det då, alldeles utan tanke på att håret kunde växa ut och att det fanns kostymer att köpa för ändamålet. Mamma tröstade och etablissemanget fnös, sa att risken var obefintlig att SD skulle få makt. Till och med nazistforskaren Helén Lööw har på senare tid medgivit att inte ens hon förstod varthän det barkade.
Det vore klädsamt om i alla fall dagens etablissemangsrepresentanter lärde sig något av historien. Alldeles utan jämförelse i övrigt borde de börja ta folk på allvar och fundera på vad behovet av nya partier kommer ifrån istället för att manifestera sin arrogans. För av deras kommentarer att döma har de verkligen inte en aning.
Jag minns tydligt en kväll 1988, jag var 22 år och ny juridikstuderande och ringde hem till mamma från studentkorridoren i Flogsta och grät för att jag var livrädd att det nya nynazistiska partiet Sverigedemokraterna skulle kunna komma in i riksdagen. Men ingen röstar på skinnskallar i bomberjackor och Doctor Martin-kängor, hette det då, alldeles utan tanke på att håret kunde växa ut och att det fanns kostymer att köpa för ändamålet. Mamma tröstade och etablissemanget fnös, sa att risken var obefintlig att SD skulle få makt. Till och med nazistforskaren Helén Lööw har på senare tid medgivit att inte ens hon förstod varthän det barkade.
Det vore klädsamt om i alla fall dagens etablissemangsrepresentanter lärde sig något av historien. Alldeles utan jämförelse i övrigt borde de börja ta folk på allvar och fundera på vad behovet av nya partier kommer ifrån istället för att manifestera sin arrogans. För av deras kommentarer att döma har de verkligen inte en aning.
måndag 26 juni 2017
Med örat mot marken
Igår läste jag Susanna Birgerssons text om Medborgerlig Samling i Expressen. Hon tror att det nya partiet är för sansat för att det ska nå framgång i valet. Jag tror tvärtom, och jag tror att hennes analys inte är gjord med ett öra mot marken. För det jag hör är att folk är löjligt trötta på allt clowneri i politiken, trötta på lögner och papegojor, på PR-kupper och korruption, på slöseriet, ansvarslösheten och på frånvaron av en trovärdig opposition - det visar inte minst strömmen till SD. För allt missnöje som fått människor att folkvandra dit handlar inte bara om migration, det handlar också mycket om allt spel för gallerierna, det politiska hyckleriet och att inte mycket längre fungerar som man ska kunna förvänta sig i en välfärdsstat. Polisen drar ner och stänger när de behövs som mest, sjukvården likaså, äldreboenden samma sak, och politikerna påstår att skattepengarna inte räcker trots att Sverige går så bra och statsfinanserna är starka. När lögnerna blir för flagranta och genomskinliga tröttnar folk till slut.
Så de som inte vill rösta på ett parti som föddes ur 80-talets nynazism (vilket jag och många med mig absolut inte vill som var med då och på avstånd såg förlossningen) men håller med om allt det andra och vikten av ett i alla avseenden rimlig sk migrationspolitik, har fått ett vederhäftigt och mycket välkommet alternativ med MED. Det som behövs är nämligen ett sansat parti med fötterna i verkligheten, med örat mot marken och som är villigt att ta ansvar och ställa ansvariga till svars.
Så de som inte vill rösta på ett parti som föddes ur 80-talets nynazism (vilket jag och många med mig absolut inte vill som var med då och på avstånd såg förlossningen) men håller med om allt det andra och vikten av ett i alla avseenden rimlig sk migrationspolitik, har fått ett vederhäftigt och mycket välkommet alternativ med MED. Det som behövs är nämligen ett sansat parti med fötterna i verkligheten, med örat mot marken och som är villigt att ta ansvar och ställa ansvariga till svars.
När den nye partiordföranden Ilan Sadé dessutom blir varm i kläderna och trygg i sin nya roll är jag övertygad om att han kommer att kunna överglänsa Macron. För av det som jag har sett av honom i youtube-klippen så har han potentialen.
Och jag hoppas verkligen att MED aldrig kommer att hemfalla åt spektakel à la Gudrun et al för att få uppmärksamhet. Det skulle dessutom rimma illa med det de skriver i idéprogrammet om konservatism och motståndet till revolutioner. Hållbar framgång byggs ju från grunden, peu en peu.
Yehiyeh beseder, yehiyeh tov, yehiyeh metsujan.
lördag 24 juni 2017
Äntligen ett ljus i tunneln
Jag har verkligen inte haft en susning om vad jag skulle rösta på i nästa riksdagsval, och på allvar började jag luta mig tillbaka i soffan där jag tänkte stanna. Men så igår, av en slump, såg jag något någonstans om att Medborgerlig Samling (MED) JO-anmält MSB för att inte gå vidare med kartläggningen av islamismen i Sverige. Den enda myndigheten som ska skydda oss mot påverkanskampanjer klappade ihop av just en sådan. Trycket från islamisterna och deras anhang fick MSB att backa, tacka för sig och lägga ner ambitionen att göra en fördjupad studie. För detta vill MED ställa myndigheten till ansvar. Det bådar gott. Det är alldeles för få i etablissemanget idag som ställs till ansvar och som tar ansvar. Det är för övrigt något MED generellt vill ta itu med. Det är som musik i mina öron.
MED visar sig alltså vara ett nytt politiskt parti med seriösa svar och trovärdiga budskap. De tar samhällets förfall på allvar, ger raka svar och tycker det är hög tid att byta ut den politiska adeln.
Upptäckten var en frisk fläkt, riktigt upplyftande, och plötsligt började jag se fram emot valet som skulle kunna bli en riktig rysare.
Kunde Macron i Frankrike så kan MED göra det i Sverige.
Jag tror verkligen på det här.
MED visar sig alltså vara ett nytt politiskt parti med seriösa svar och trovärdiga budskap. De tar samhällets förfall på allvar, ger raka svar och tycker det är hög tid att byta ut den politiska adeln.
Upptäckten var en frisk fläkt, riktigt upplyftande, och plötsligt började jag se fram emot valet som skulle kunna bli en riktig rysare.
Kunde Macron i Frankrike så kan MED göra det i Sverige.
Jag tror verkligen på det här.
Grundlurad i begreppssörja
"Ah, men du fattar ju vad jag menar!"
Nej, jag gör faktiskt inte det, inte när ett ord med en betydelse används för att uttrycka något helt annat som vanligtvis benämns med andra ord och begrepp med annan innebörd.
Ibland beror valet av ord och begrepp säkert på okunskap om innebörd och betydelse, ibland används felaktiga begrepp avsiktligt för att styra in tankarna på något man vill ha sagt men inte nödvändigtvis visa vad det egentligen handlar om. Två sådana exempel som jag sent omsider blivit varse om är användningen av "papperslösa" och "ensamkommande barn".
Jag medger att jag är grundlurad, på riktigt, för papperslösa, trodde jag, på riktigt, betydde att man saknade papper, att man tvingats fly hals över huvud från krig och helvete och inte fått med sig pass, födelsebevis och annat man kan behöva för att få resa in i ett annat land. Dokument man behöver för att kunna visa vem man är och varifrån man flytt.
Jag kan själv föreställa mig den situationen om kriget kommer hit. Det är inte precis en charterresa man packar för då. Men: Papperslös i Sverige betyder inte att man saknar papper, pass och andra nödvändigheter för att bevisa sin identitet. Papperslösa här i landet, och det gick upp för mig efter terrorattacken på Drottninggatan i april, betyder att man saknar tillstånd att vistas här, att man fått avslag på sin asylansökan eller ansökan om uppehållstillstånd. Terroristen, den där Akilov som lastbilade sig in på Drottninggatan i april, var papperslös. Han hade fått avslag på sin ansökan om asyl och saknade tillstånd att vistas i landet.
Vem är det som myntar den typen av begrepp som kan lura en hel befolkning (nåja, i alla fall mig och en massa andra) till sympati för människor som med ont uppsåt eller ej uppehåller sig i landet illegalt?
Och så har vi begreppet "ensamkommande barn". När jag hör det tänker jag på lille drunknade Alan Kurdi, ett barn på flykt som dog alldeles för tidigt under omänskliga förhållanden i en omänsklig situation.
De "ensamkommande barn" som tog sig till Sverige under stora flyktingvågen 2015 är inte barn, de är inga halvmetersungar som föräldrarna skickat i förväg i ett desperat försök att först rädda barnet och sedan komma efter för att rädda sig själva. Vore det så hade det varit behjärtansvärt, och vore det så skulle både hjärtan, famnar och gränser fortfarande varit öppna. Hoppas jag.
Men de som här betecknas "ensamkommande barn" är inte barn, i de allra flesta fall inte heller särskilt hjälplösa. De är ungdomar, ibland förslagna unga vuxna som ljuger om sin ålder, och i väldigt många fall förefaller de framförallt inte ha flytt från krig. De är afghaner, födda i Iran, som fått för sig att de ville vidare i livet och då tagit sig till Sverige. De är marockaner som tyckte att livet i Marocko inte var någon höjdare och ville pröva lyckan i annat land och kommit till Sverige.
Ingen av dessa ungdomar har flytt från krig, de är inte ensamkommande, de kommer i gäng, och de är inga barn, men mig lyckades våra myndigheter länge lura att de var barn med skyddsbehov.
Varför väljer man begrepp som så uppenbart missleder människor?
Det finns förstås även andra situationer när begrepp med olika innebörd och betydelse används som synonymer och skulle göra ordvrängare som Robert Broberg och Povel Ramel gröna av avund, såsom en dom från Förvaltningsrätten som min mamma fick häromdagen i ett överklagat skatteärende.
Där konstaterar rätten först att en försäljning har skett, några stycken senare att det handlar om ett återköp och i sista stycket att det rör sig om en återförsäljning (sic!). Som om min mamma plötsligt startat detaljhandel med fastigheter.
På en direkt fråga till föredragande notarie (som förstås är den som också skrivit domen) om vilket begrepp och således vilken grund som rätten egentligen baserat sin slutsats på svarade notarien att de tre orden betyder samma sak.
Så nu vet vi att försäljning, återköp och återförsäljning är samma sak. Det fattar ju vem som helst, och vi fattar till och med att vilket begrepp som helst kan användas bara det i slutänden inte betyder befrielse från skatt. Det är svensk rättssäkerhet som kan jämföras med att det i en brottmålsdom konstateras att den åtalade gjort sig skyldig till mord, i nästa stycke till dråp och slutligen kommer fram till att offret kanske inte ens har dött men dömas ska den åtalade ändå. Det är svensk rättssäkerhet som också kan jämföras med att rätten i ett förmögenhetsrättsligt åtal först konstaterar att den åtalade för en och samma händelse gjort sig skyldig till stöld, i nästa stycke till bedrägeri och slutligen till häleri.
Alla rubriceringarna betyder samma sak och är du inte nöjd så kan du överklaga. För du fattar ju vad jag menar, något är du i alla fall skyldig till.
Nej, jag gör faktiskt inte det, inte när ett ord med en betydelse används för att uttrycka något helt annat som vanligtvis benämns med andra ord och begrepp med annan innebörd.
Ibland beror valet av ord och begrepp säkert på okunskap om innebörd och betydelse, ibland används felaktiga begrepp avsiktligt för att styra in tankarna på något man vill ha sagt men inte nödvändigtvis visa vad det egentligen handlar om. Två sådana exempel som jag sent omsider blivit varse om är användningen av "papperslösa" och "ensamkommande barn".
Jag medger att jag är grundlurad, på riktigt, för papperslösa, trodde jag, på riktigt, betydde att man saknade papper, att man tvingats fly hals över huvud från krig och helvete och inte fått med sig pass, födelsebevis och annat man kan behöva för att få resa in i ett annat land. Dokument man behöver för att kunna visa vem man är och varifrån man flytt.
Jag kan själv föreställa mig den situationen om kriget kommer hit. Det är inte precis en charterresa man packar för då. Men: Papperslös i Sverige betyder inte att man saknar papper, pass och andra nödvändigheter för att bevisa sin identitet. Papperslösa här i landet, och det gick upp för mig efter terrorattacken på Drottninggatan i april, betyder att man saknar tillstånd att vistas här, att man fått avslag på sin asylansökan eller ansökan om uppehållstillstånd. Terroristen, den där Akilov som lastbilade sig in på Drottninggatan i april, var papperslös. Han hade fått avslag på sin ansökan om asyl och saknade tillstånd att vistas i landet.
Vem är det som myntar den typen av begrepp som kan lura en hel befolkning (nåja, i alla fall mig och en massa andra) till sympati för människor som med ont uppsåt eller ej uppehåller sig i landet illegalt?
Och så har vi begreppet "ensamkommande barn". När jag hör det tänker jag på lille drunknade Alan Kurdi, ett barn på flykt som dog alldeles för tidigt under omänskliga förhållanden i en omänsklig situation.
De "ensamkommande barn" som tog sig till Sverige under stora flyktingvågen 2015 är inte barn, de är inga halvmetersungar som föräldrarna skickat i förväg i ett desperat försök att först rädda barnet och sedan komma efter för att rädda sig själva. Vore det så hade det varit behjärtansvärt, och vore det så skulle både hjärtan, famnar och gränser fortfarande varit öppna. Hoppas jag.
Men de som här betecknas "ensamkommande barn" är inte barn, i de allra flesta fall inte heller särskilt hjälplösa. De är ungdomar, ibland förslagna unga vuxna som ljuger om sin ålder, och i väldigt många fall förefaller de framförallt inte ha flytt från krig. De är afghaner, födda i Iran, som fått för sig att de ville vidare i livet och då tagit sig till Sverige. De är marockaner som tyckte att livet i Marocko inte var någon höjdare och ville pröva lyckan i annat land och kommit till Sverige.
Ingen av dessa ungdomar har flytt från krig, de är inte ensamkommande, de kommer i gäng, och de är inga barn, men mig lyckades våra myndigheter länge lura att de var barn med skyddsbehov.
Varför väljer man begrepp som så uppenbart missleder människor?
Det finns förstås även andra situationer när begrepp med olika innebörd och betydelse används som synonymer och skulle göra ordvrängare som Robert Broberg och Povel Ramel gröna av avund, såsom en dom från Förvaltningsrätten som min mamma fick häromdagen i ett överklagat skatteärende.
Där konstaterar rätten först att en försäljning har skett, några stycken senare att det handlar om ett återköp och i sista stycket att det rör sig om en återförsäljning (sic!). Som om min mamma plötsligt startat detaljhandel med fastigheter.
På en direkt fråga till föredragande notarie (som förstås är den som också skrivit domen) om vilket begrepp och således vilken grund som rätten egentligen baserat sin slutsats på svarade notarien att de tre orden betyder samma sak.
Så nu vet vi att försäljning, återköp och återförsäljning är samma sak. Det fattar ju vem som helst, och vi fattar till och med att vilket begrepp som helst kan användas bara det i slutänden inte betyder befrielse från skatt. Det är svensk rättssäkerhet som kan jämföras med att det i en brottmålsdom konstateras att den åtalade gjort sig skyldig till mord, i nästa stycke till dråp och slutligen kommer fram till att offret kanske inte ens har dött men dömas ska den åtalade ändå. Det är svensk rättssäkerhet som också kan jämföras med att rätten i ett förmögenhetsrättsligt åtal först konstaterar att den åtalade för en och samma händelse gjort sig skyldig till stöld, i nästa stycke till bedrägeri och slutligen till häleri.
Alla rubriceringarna betyder samma sak och är du inte nöjd så kan du överklaga. För du fattar ju vad jag menar, något är du i alla fall skyldig till.
lördag 17 juni 2017
Min fiendes fiende...
... är min vän?
Det har ryktats en tid nu och på det har följt diverse obekräftade rapporter, att Israel och Saudiarabien börjat närma sig varandra. Enligt Ynet uppger nu även British Times att israeliska företag ska få börja etablera sig i gulfen.
Vi lever i en tid när inte mycket annat än pengar och tillväxt räknas, alldeles oavsett vilka konsekvenser affärer utan bredare, djupare och längre perspektiv kan få. Israels ekonomiska intresse av Saudi är förstås bara en fortsättning på vad både Sverige, USA och resten av västvärlden pysslat med under många år; genom deras handel, vandel och vänskap förlängs diktaturens förtryck av sitt folk, samtidigt som västvärlden på det sättet också främjar både krig och export av terror och terrorism.
Nu dementerar förstås Saudiarabien även den här senaste i raden av uppgifter om lättnader mellan kungahuset Saud och israelerna, men det betyder inte att uppgifterna är falska. För i det här fallet handlar det även om annat än bara pengar, nämligen Israels och Saudiarabiens gemensamme fiende: Iran och landets regionala stormaktsambitioner.
Men Saudiarabien har samma ambitioner och på motsvarande vis som Iran exporterar sin islamiska revolution, exporterar Saudiarabien sin extrema ideologi. Om detta pratas det för övrigt alldeles för lite om här för ideologiskt är Saudiarabien samma sak som IS, alltså samma sak som Islamiska Staten, som Daesh, och det är den ideologin som kungahuset Saud lagt och lägger fortfarande miljontals dollar på för att sprida över hela världen, vilket det gör genom finansiering av moskéer och kulturcentra. Sen blir vi förvånade över varifrån alla dessa jihadister plötsligt kom ifrån. Islamiska Staten försvinner kanske med återerövringen av Raqqa och Mosul, men den kommer att återuppstå någon annanstans igen - och terrorn kommer att fortsätta, säkert kommer den efter IS fallit också intensifieras. Det pågår ju ett ¨heligt krig¨.
Saudiarabien är wahabismens moderskepp och det faller på sin egen orimlighet att det med sin ideologi skulle kunna vara vän med en judisk stat. Israel spelar ett farligt spel.
Det har ryktats en tid nu och på det har följt diverse obekräftade rapporter, att Israel och Saudiarabien börjat närma sig varandra. Enligt Ynet uppger nu även British Times att israeliska företag ska få börja etablera sig i gulfen.
Vi lever i en tid när inte mycket annat än pengar och tillväxt räknas, alldeles oavsett vilka konsekvenser affärer utan bredare, djupare och längre perspektiv kan få. Israels ekonomiska intresse av Saudi är förstås bara en fortsättning på vad både Sverige, USA och resten av västvärlden pysslat med under många år; genom deras handel, vandel och vänskap förlängs diktaturens förtryck av sitt folk, samtidigt som västvärlden på det sättet också främjar både krig och export av terror och terrorism.
Nu dementerar förstås Saudiarabien även den här senaste i raden av uppgifter om lättnader mellan kungahuset Saud och israelerna, men det betyder inte att uppgifterna är falska. För i det här fallet handlar det även om annat än bara pengar, nämligen Israels och Saudiarabiens gemensamme fiende: Iran och landets regionala stormaktsambitioner.
Men Saudiarabien har samma ambitioner och på motsvarande vis som Iran exporterar sin islamiska revolution, exporterar Saudiarabien sin extrema ideologi. Om detta pratas det för övrigt alldeles för lite om här för ideologiskt är Saudiarabien samma sak som IS, alltså samma sak som Islamiska Staten, som Daesh, och det är den ideologin som kungahuset Saud lagt och lägger fortfarande miljontals dollar på för att sprida över hela världen, vilket det gör genom finansiering av moskéer och kulturcentra. Sen blir vi förvånade över varifrån alla dessa jihadister plötsligt kom ifrån. Islamiska Staten försvinner kanske med återerövringen av Raqqa och Mosul, men den kommer att återuppstå någon annanstans igen - och terrorn kommer att fortsätta, säkert kommer den efter IS fallit också intensifieras. Det pågår ju ett ¨heligt krig¨.
Saudiarabien är wahabismens moderskepp och det faller på sin egen orimlighet att det med sin ideologi skulle kunna vara vän med en judisk stat. Israel spelar ett farligt spel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)