Ska jag tycka synd om mördare?

Människor, eller en mer passande beskrivning är kanske neanderthalare, ger sig ut i skogen med vapen i hand och har ihjäl oskyldiga individer. I just det här fallet kallar de det för "björnjakt". Jag kallar det massmord. Neanderthalarbeteende.

Självinsikten hos de här mördarna och deras patrask till anhängare är dessutom noll och intet, vilket med önskvärd tydlighet framgår när de begär sympati för att de attackerats av en jagad björn under den pågående slakten och går ut i kvällspressen och tycker synd om sig själva. Tycker att vi ska tycka synd om dem.

Det gör jag inte. Inte ett dugg. Bara tvärtom.

Låt björnarna vara ifred och hota dem inte i deras hem eller annorstädes så ska ni se att de också låter er vara ifred.

Nu slutade dessvärre den här historien med att björnen mördades (och fler med den) och att mördarna stoltserade med sitt offer på en bild i tidningen.

Allt sammantaget är detta helt enkelt bara avskyvärt. Och osmakligt. Och vidrigt.

Inte konstigt att världen ser ut som den gör när den befolkas av dårar - och det är tamejtusan inte djurens fel.

Europeiskt högmod

Att det europeiska högmodet var stort och omfattande, det visste jag, att EU-toppar saknar verklighetsförankring, det visste jag också, men jag visste inte att det var så illa som den utgående EU-ambassadören till Israel Ambassador Lars Faaborg-Andersen visade prov på vid sin avskedstillställning i Tel Aviv. Han tycker tydligen att Europa varit framgångsrikt i att bekämpa terror och med att avradikalisera islamister, och han tycker, läs och häpna, att Israel har en del att lära av Europa. 

"Europe has adopted a more holistic approach to the war on terror—and Israel can definitely learn from European experience."

Jupp... 

Vad det där "holistiska tillvägagångssättet" innebär är jag nyfiken på. Är det något vår egen myndighet mot våldsbejakande extremism också använder sig av? 

Så här bara dagar efter Barcelona-attacken och attacken i Åbo är det svårt att se den europeiska framgången och ännu svårare är det att se hur EU-toppen har mage att slå sig för bröstet när han samtidigt medger att israelerna har de bästa underrättelserna om Daesh och andra islamistiska organisationers planer på att attacker mot Europa. Israelerna räddar européerna från sig själva och EU slår sig för bröstet när de lyckats stoppa en attack? Det är chutzpah av rang.

Ett gränslöst Europa har många innebörder.    

Vilsna själar

Är det verkligen såhär illa, har det gått så långt som Josefin Utas berättar, att partipolitisk aktivitet är så läskigt för människor att engagerade betalar ett så högt pris privat i sin strävan för det de tror på? Medborgerlig Samling är ju inte precis något extremparti - så vad är det med alla dessa skräckslagna människor som inte vågar umgås med någon som vill jobba för att göra det här samhället bättre, eller till och med försöka rädda vad som är kvar av det?

Ändå är jag inte överraskad, inte mer än över att det blivit ännu värre nu än när jag var ute i debatten, men då om Israel och den arabisk-israeliska konflikten. Jag stämplades som "högerextrem" ända uppe på UD, för att inte tala om hur det var vid universitetet.

Samtidigt jobbade den dåvarande socialdemokratiska regeringen för att bjuda in Hamas till ett partipolitiskt ungdomsläger genom LSU, de ville legitimera terrororganisationen (precis som de gjorde med PLO) till att ses som vilket politiskt parti som helst. Trots turbulensen som blev när planerna avslöjades bjöds representanter för denna islamistiska terrororganisation till Sverige. Det var i slutet av 90-talet.

Men det är ändå då man förstår var gränserna för extremism går - åt det ena och det andra hållet.

Det här landet tappade sin kompass för länge sedan och det är väl därför så många har gått vilse.