Igår fick den för mord och grov misshandel livstidsdömde Kaj Linna alltså besked om resning i HD, och när jag börjar ta in omständigheterna kring såväl dom som resningsbeslut börjar jag hoppas att jag missat något. För i en rättsstat ska det inte vara möjligt, det ska verkligen inte vara möjligt, att dömas för ett brott man inte begått och att det sedan dröjer tolv år (eller ens något år alls) innan det uppdagas och rättas till.
Jag har inte läst förundersökningen men det som framkommit av fallet i media fanns ingen som helst teknisk bevisning mot honom. Det fanns bara ett vittnesmål och det kom från personen som det överlevande offret först pekat ut som skyldig som sedan bollat vidare skulden mot... Kaj Linna.
Att Kaj Linna alls beviljas resning nu tycks bero på att "vittnet" såhär 12 år senare ändrat sina uppgifter.
Jag tänker på Tyskland och den pakistanier som först greps som misstänkt för lastbilsattacken mot julmarknaden i Berlin veckan före jul. Där konstaterade tysk polis inom bara något dygn att denne misstänkte inte hade några krutstänk på sig, vilket han borde haft om det varit han som skjutit den polske chauffören i lastbilens passagerarsäte från vilken lastbilen kapats. Den misstänkte borde också haft hans blod på sig om det varit han som misshandlat chauffören innan han sköts. Den tyska polisen insåg snabbt att de gripit fel person. Den unge pakistaniern släpptes och friades från alla misstankar om inblandning i terrorattacken.
Kaj Linna tvingades sitta inne i tolv år innan det svenska rättssystemet började vakna upp trots att inga blodstänk från offren han misshandlade och dödade har hittats på honom, hans DNA har inte ens hittats på mordplatsen, och han har konsekvent och ihärdigt hela tiden hävdat sin oskuld. Ett enda ynka vittne verkar vara det som fällt Kaj Linna, ett enda vittne som dessutom var den som själv inledningsvis pekades ut av det överlevande offret som skyldig.
Hur är det möjligt?
I underrätt och överrätt fälldes Linna mot sitt nekande, och två tidigare resningsförsök har han fått avslag på.
Det ska inte vara möjligt.
Jag hoppas verkligen att det är något jag missat, jag hoppas så innerligt att det trots allt funnits något mer än ett ynka vittne och en hackig indiciekedja som fällde Kaj Linna och att det på något sätt ändå var bortom allt rimligt tvivel när domen föll, först tingsrättens, sedan hovrättens, och när han sedan nekades resning två gånger.
Finns det åtminstone en stark och övertygande indiciekedja som fäller en oskyldig må felet ändå vara ursäktligt när det sedermera uppdagas. Men det ska inte få ta tolv år och två misslyckade resningsförsök innan sanningen börjar tas på allvar.
Men är bevisningen så svag, indiciekedjan så hackig och fallet precis så tunt som det framstår, är detta en rättsskandal av enorma mått som inte anstår en rättsstat som Sverige säger sig vara - och ska vara.
Om det som inte får ske ändå har skett så ska Kaj Linna ha ett sådant skadestånd som får både bank- och andra bonusdirektörer att bli gröna av avund. De förlorade åren kommer han emellertid aldrig kunna få tillbaka, men tack och lov att vi inte har dödsstraff.
Vårt rättssystem måste och ska vara betydligt hållbarare än såhär. Men det är det inte.
Tags: Kaj Linna Rättssäkerhet
fredag 30 december 2016
onsdag 28 december 2016
Min upp-å-ner-vända värld
När Barak Obama blev president första gången 2008 var jag lika lyrisk som många andra. Efter George W Bush som alltid gick omkring med en kostym han inte riktigt kunde fylla, var Obama motsatsen; lågmäld, sansad och med en politik som det åtminstone utifrån såg ut som att USA behövde. I synnerhet efter Bush cowboypolitik som sköt från höften.
Men Obama blev en i många avseenden stor besvikelse. Inte minst utrikespolitiskt, särskilt hans Mellanösternpolitik, och framförallt den Israelpolitik han förde. Obama har kramat diktaturer och strukit dem medhårs vilket blev än tydligare med Iranavtalet som är gravt illavarslande när det ger utrymme åt de iranska mullorna att bara fortsätta kärnvapenframställningen under radarn. Samtidigt har han kontinuerligt tryckt upp regionens enda demokrati mot väggen, som om det var Israel som utgjorde ett hot mot världsfreden, eller ens var det huvudsakliga hindret för en fred mellan Israel och palestinierna.
I det avseendet finns det andra många fler och allvarligare hinder, såsom ett fortfarande fientligt grannskap med både terrorister och terrorfinansierande stater som inget hellre skulle se än att Israel dukade under en gång för alla. Och även om det finns mycket i övrigt att önska om israelisk politik så rör de invändningarna i huvudsak inrikespolitiska problem och handlar om ungefär samma saker som i Sverige: Dåligt med bostäder (inga förstahandshyresrätter alls), låga löner, hög skuldsättning per invånare, ökande fattigdom bland äldre och barn, pengakorruption, vänskapskorruption och ett land där klyftorna ökar.
Och i linje med den Israelpolitik som Obama fört avslutar han den med ett crescendo i form av en FN-smocka från säkerhetsrådet. Resolutionen fördömde bosättningarna och uppmanade Israel att upphöra med dem och det var Obama som regisserade den bakom kulisserna och bakom Israels rygg när den antogs med rösterna 14 för och USA:s nedlagda.
Inte ett ord om palestinskt våld eller om det palestinska officiella stödet åt terrorism som om en död israel i terror inte var ett lika stort problem som en död amerikan i en motsvarande situation. Om man tolkar Obamas - och västvärldens överlag - resonemang i den här frågan är det bosättningarna som är hönan och det palestinska våldet ägget, det vill säga Israel får skylla sig självt när det utsätts för våld eftersom det bygger hus på vad man kallar ockuperad mark.
Men "ockuperad" betecknas marken för att FN har sagt att den är ockuperad. I folkrättslig mening är den inte det, men så långt vill varken Obama eller någon annan i västvärlden gå eftersom det skulle komplicera saken för dem. Inte minst skulle diktaturerna i regionen bli putta - och det vill man inte. Så om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir den sann. Eller?
Lika lyrisk som jag var när Obama vann då för åtta år sedan, lika förfärad blev jag (om än inte särskilt förvånad eller ens chockad) när Donald Trump vann för en sisådär femtio dagar sedan; en rasistisk, putinvänlig, antisemitisk misogyn, och jag började se mig om efter nödutgången. Vart tar man vägen när USA och Ryssland gör gemensam sak, när USA med ny NATO-politik ger Ryssland fri lejd till Sverige och Europa? Kanske hade vi stått ensamma här ändå, men risken tycks ändå öka med Trumps inställning om att vi nog får klara oss själva med våra två man på Gotland.
Sen ömsar han skinn igen, den nye presidenten, inte om Ryssland kanske eller om att ge Europa en lycka-till-biljett, men i ett par, tre andra frågor som ligger mig varmt om hjärtat; Israel, demokrati, FN-skepsis och fred. Och jag börjar ändra uppfattning om honom. Är han vettig, trots allt, den där stenrika såpakändisen? För han säger (tydligen) att FN består inte av demokratier och kämpar inte för fred (det är ju faktiskt sant, men det är sällan någon politiker också säger det som så kallat vanligt folk förstått), han är mot Iran-avtalet (so am I), och han sträcker ut sin hand till Israel med orden "Håll ut, 20 januari är inte långt borta", efter Obamas FN-smocka. Sånt är vi inte bortskämda med. Från någon världsledare. Vilket inte bara betyder att man suger åt sig som en svamp, utan jag tvingas ännu en gång konstatera att man måste ta de vänner man kan få. För ingen klarar sig helt ensam. Som en judisk stat och med sådana grannar den omgärdas av har Israel inte råd att vara kräsen. Det är så världen ser ut.
Som av en händelse kommer "Neighbourhood bully" upp i mitt huvud. Igen. Det beror nog på att det var Dylan som förärades årets Nobelpris i litteratur. Eller så är det för att den texten fortfarande så väl beskriver hur världen ser på den enda judiska staten i världen.
Säg, vad beror det på?
Tags: Israel, Iran-avtalet, Donald Trump, Bob Dylan
Men Obama blev en i många avseenden stor besvikelse. Inte minst utrikespolitiskt, särskilt hans Mellanösternpolitik, och framförallt den Israelpolitik han förde. Obama har kramat diktaturer och strukit dem medhårs vilket blev än tydligare med Iranavtalet som är gravt illavarslande när det ger utrymme åt de iranska mullorna att bara fortsätta kärnvapenframställningen under radarn. Samtidigt har han kontinuerligt tryckt upp regionens enda demokrati mot väggen, som om det var Israel som utgjorde ett hot mot världsfreden, eller ens var det huvudsakliga hindret för en fred mellan Israel och palestinierna.
I det avseendet finns det andra många fler och allvarligare hinder, såsom ett fortfarande fientligt grannskap med både terrorister och terrorfinansierande stater som inget hellre skulle se än att Israel dukade under en gång för alla. Och även om det finns mycket i övrigt att önska om israelisk politik så rör de invändningarna i huvudsak inrikespolitiska problem och handlar om ungefär samma saker som i Sverige: Dåligt med bostäder (inga förstahandshyresrätter alls), låga löner, hög skuldsättning per invånare, ökande fattigdom bland äldre och barn, pengakorruption, vänskapskorruption och ett land där klyftorna ökar.
Och i linje med den Israelpolitik som Obama fört avslutar han den med ett crescendo i form av en FN-smocka från säkerhetsrådet. Resolutionen fördömde bosättningarna och uppmanade Israel att upphöra med dem och det var Obama som regisserade den bakom kulisserna och bakom Israels rygg när den antogs med rösterna 14 för och USA:s nedlagda.
Inte ett ord om palestinskt våld eller om det palestinska officiella stödet åt terrorism som om en död israel i terror inte var ett lika stort problem som en död amerikan i en motsvarande situation. Om man tolkar Obamas - och västvärldens överlag - resonemang i den här frågan är det bosättningarna som är hönan och det palestinska våldet ägget, det vill säga Israel får skylla sig självt när det utsätts för våld eftersom det bygger hus på vad man kallar ockuperad mark.
Men "ockuperad" betecknas marken för att FN har sagt att den är ockuperad. I folkrättslig mening är den inte det, men så långt vill varken Obama eller någon annan i västvärlden gå eftersom det skulle komplicera saken för dem. Inte minst skulle diktaturerna i regionen bli putta - och det vill man inte. Så om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir den sann. Eller?
Lika lyrisk som jag var när Obama vann då för åtta år sedan, lika förfärad blev jag (om än inte särskilt förvånad eller ens chockad) när Donald Trump vann för en sisådär femtio dagar sedan; en rasistisk, putinvänlig, antisemitisk misogyn, och jag började se mig om efter nödutgången. Vart tar man vägen när USA och Ryssland gör gemensam sak, när USA med ny NATO-politik ger Ryssland fri lejd till Sverige och Europa? Kanske hade vi stått ensamma här ändå, men risken tycks ändå öka med Trumps inställning om att vi nog får klara oss själva med våra två man på Gotland.
Sen ömsar han skinn igen, den nye presidenten, inte om Ryssland kanske eller om att ge Europa en lycka-till-biljett, men i ett par, tre andra frågor som ligger mig varmt om hjärtat; Israel, demokrati, FN-skepsis och fred. Och jag börjar ändra uppfattning om honom. Är han vettig, trots allt, den där stenrika såpakändisen? För han säger (tydligen) att FN består inte av demokratier och kämpar inte för fred (det är ju faktiskt sant, men det är sällan någon politiker också säger det som så kallat vanligt folk förstått), han är mot Iran-avtalet (so am I), och han sträcker ut sin hand till Israel med orden "Håll ut, 20 januari är inte långt borta", efter Obamas FN-smocka. Sånt är vi inte bortskämda med. Från någon världsledare. Vilket inte bara betyder att man suger åt sig som en svamp, utan jag tvingas ännu en gång konstatera att man måste ta de vänner man kan få. För ingen klarar sig helt ensam. Som en judisk stat och med sådana grannar den omgärdas av har Israel inte råd att vara kräsen. Det är så världen ser ut.
Som av en händelse kommer "Neighbourhood bully" upp i mitt huvud. Igen. Det beror nog på att det var Dylan som förärades årets Nobelpris i litteratur. Eller så är det för att den texten fortfarande så väl beskriver hur världen ser på den enda judiska staten i världen.
Säg, vad beror det på?
Tags: Israel, Iran-avtalet, Donald Trump, Bob Dylan
fredag 23 december 2016
The neigbourhood bully - följetongen
Så fint att FN:s säkerhetsråd till slut fick visa att de gör något, att det har något de äntligen kan enas om, sånt som räddar liv, inte detaljer som kriget i Syrien eller Irak eller Turkiets krig mot kurderna, eller något annat blodbad, utan... japp... Israel. Grannskapets riktiga buse. För den busen har fräckheten att bygga bostäder. Hus. Såna man bor i. Sånt är ett hot mot världsfreden.
Hoppas den svenske bostadsministern tänker på det och är försiktig när han går bärsärk med sina byggplaner. Vi vill ju inte ha ett fördömande från FN.
I en så kallad historisk resolution har säkerhetsrådet alltså släppt sin paralys och genom den fördömt de israeliska bosättningarna, bostäderna på Västbanken som israeler bor i.
Assad och de riktiga skurkarna där ute som fortsätter att urskillningslöst massakrera människor, de får passera utan anmärkning.
Det gäller att kunna hantera den där silen när myggen ska igenom och kamelerna samtidigt ner genom strupen. Men det lyckades ju säkerhetsrådet fint med den här gången också.
Kol ha'kavod.
Hoppas den svenske bostadsministern tänker på det och är försiktig när han går bärsärk med sina byggplaner. Vi vill ju inte ha ett fördömande från FN.
I en så kallad historisk resolution har säkerhetsrådet alltså släppt sin paralys och genom den fördömt de israeliska bosättningarna, bostäderna på Västbanken som israeler bor i.
Assad och de riktiga skurkarna där ute som fortsätter att urskillningslöst massakrera människor, de får passera utan anmärkning.
Det gäller att kunna hantera den där silen när myggen ska igenom och kamelerna samtidigt ner genom strupen. Men det lyckades ju säkerhetsrådet fint med den här gången också.
Kol ha'kavod.
Kortsiktigt träsktänk
I diktaturer ljuger människor när de ertappas med något fel de begått. I diktaturer är lögnen ofta ett sätt att överleva när straffen är oproportionerliga, godtyckliga och våldet ligger som ett tungt ok över hela samhällskroppen. Våld och hot om våld mot medborgarna är en diktaturs enda sätt att fortsätta regera, och när det ändå riskerar rämna skaffar man sig en yttre fiende och hjärntvättar folket med propaganda för att hålla ihop landet.
Det ständigt närvarande våldet gör att en felande medborgare ofta inte vågar ta ansvar för sina handlingar. Så man ljuger istället.
Men här? I Sverige? Vad är skälet till att ett företags anställda inte tar ansvar i förhållande till sina kunder så att de istället väljer lögnen som utväg för att slippa? Knappast rädsla. Eller har man börjat prygla folk ute på företagen?
Är det slöhet? Respektlöshet? Ouppfostran? En ny företagskultur som vuxit fram byggd på kortsiktiga intressen att bara tjäna snabba cash och fullkomligt strunta i resten?
I snart två månader har jag väntat på en viktig leverans som för min räkning skickas till ett företag från en av deras underleverantörer. I två omgångar har det blivit fel. Och nu hoppas jag på tredje gången gillt. Men det är julvecka. Folk börjar checka ut redan i början på den och sakta slutar saker att fungera. Så tiden är knapp.
Har den kommit? Jag får inget besked. Blev det rätt den här gången? Har den alls skickats iväg, kan ni kolla?
"Den kommer nog när som helst, än så länge ligger de inte utanför maxgränsen för sina leveranstider."
Maxgränsen? När maxgränsen passerats finns det inte längre någon tid alls att styra upp något för då har resten av arbetsstyrkan också hunnit checka ut. De lovade att skynda på leveransen. Har de gjort det, kan du åtminstone kolla? "Jag har inte hunnit få svar."
Inte hunnit få svar? Vad betyder det? Har du inte hunnit kolla eller har de inte svarat?
Inga adekvata besked, bara gissningar, klämkäcka tillrop och förhoppningar. Faktaresistens.
Jag förvandlas snabbt till kunden från helvetet och vänder mig till chefen, ber vederbörande styra upp. Det sker. Tror jag.
En säljchef tar över ärendet och skriver att de gör allt de kan för att jag ska bli nöjd och att leveransen är på väg, postlänken visar att försändelsen kommit till Stockholm. Den bör komma "imorgon eller på fredag, men jag kan ju inte garantera postgången" och de ska säga till "så fort den kommit."
Försändelsen är i faggorna men med en brasklapp. På den står det att man kan skylla på någon annan om det behövs. Att undvika ansvar. Att skylla på posten om försändelsen trots allt inte kommit när den skulle.
Vi känner alla till Mr. Murphy, eller i alla fall hans lag om att "kan något gå åt helvete så gör det", vilket betyder att jag aldrig väntar in dylika händelser utan alltid förutser och förebygger. Så gott det går. Även denna gång. Det jag inte förutsåg och därför inte kunde förebygga var att de skulle ljuga för mig. Rakt upp i ansiktet bakom sina skärmar. För att de skulle på semester, men det sa de inte. De sa inte att ingen skulle vara där för att ta emot försändelsen.
Ännu en dag utan besked gick och jag bad om statusuppdatering. Har den fortfarande inte kommit, eller har den kommit men fortfarande var fel på? Ett par timmar före dagens slut mailar jag säljchefen. Inget svar och kontorstiden börjar rinna ut. Då mailar jag den som lovat att titta på produkten för att försäkra sig om att allt är i sin ordning innan jag hämtar.
Autosvar: "Är på semester till den 2 januari. God jul och gott nytt."
Jag mailar till deras chef igen. Också autosvar. Borta till den 9 januari. Toppen.
Alla har alltså checkat ut och någonstans där finns kanske min leverans som jag väntat på i två månader. Men om det får jag inget veta.
Jag beklagar mig för min nära omgivning som rycker uppgivet på axlarna: "Så är det nuförtiden, kunder är ju bara besvärliga."
Tacka fan för det, att man blir besvärlig när man inte får det man avtalat om och betalat för.
En annan säger luttrat: "Men det är ju jul, det är inget som fungerar i det här landet då."
Nej, det är inte jul. Det är veckan före jul som består av vardagar, arbetsdagar. Men den flexible säger att "arbetsdagar är när man arbetar."
Tacka fan för att det inte fungerar då.
Men någonstans måste ändå ansvarskänslan ha funnits där, någon form av motsägelsefull moral, eftersom de väljer att ljuga. De hade öppet kunnat visa att de fullkomligt gav blanka den i mig och min försändelse, men de valde istället att linda in det i en lögn som de inte trodde skulle uppdagas utan tänkte istället skylla på postgången när försändelsen plötsligt dök upp först när kontoret återigen var bemannat efter både jul och nyår.
Det hade varit en plausibel förklaring som jag, med tanke på Postnords rykte, kunde ha köpt och accepterat.
Men sanningen hann före. Det gjorde mig däremot inte gladare. Faktiskt tvärtom.
Så igår kväll bröt jag ihop och har sedan inte kunnat sova på hela natten. Allt är följaktligen på topp.
God jul, glad Chanukkah och gott nytt år då.
ps. Jag glömde att nämna att företaget inte har några telefonnummer som deras kunder kan ringa. Bara mail. Och bara en enda klumpmail. Såvida man inte listar ut vad de enskilda medarbetarna har för mailadresser. Det var för övrigt inte särskilt svårt men eftersom synen på kunden är att den är en idiot så räknade de inte med att jag dessutom skulle ha fräckheten att skriva direkt till dem.
Det var så lögnen uppdagades.
Det ständigt närvarande våldet gör att en felande medborgare ofta inte vågar ta ansvar för sina handlingar. Så man ljuger istället.
Men här? I Sverige? Vad är skälet till att ett företags anställda inte tar ansvar i förhållande till sina kunder så att de istället väljer lögnen som utväg för att slippa? Knappast rädsla. Eller har man börjat prygla folk ute på företagen?
Är det slöhet? Respektlöshet? Ouppfostran? En ny företagskultur som vuxit fram byggd på kortsiktiga intressen att bara tjäna snabba cash och fullkomligt strunta i resten?
I snart två månader har jag väntat på en viktig leverans som för min räkning skickas till ett företag från en av deras underleverantörer. I två omgångar har det blivit fel. Och nu hoppas jag på tredje gången gillt. Men det är julvecka. Folk börjar checka ut redan i början på den och sakta slutar saker att fungera. Så tiden är knapp.
Har den kommit? Jag får inget besked. Blev det rätt den här gången? Har den alls skickats iväg, kan ni kolla?
"Den kommer nog när som helst, än så länge ligger de inte utanför maxgränsen för sina leveranstider."
Maxgränsen? När maxgränsen passerats finns det inte längre någon tid alls att styra upp något för då har resten av arbetsstyrkan också hunnit checka ut. De lovade att skynda på leveransen. Har de gjort det, kan du åtminstone kolla? "Jag har inte hunnit få svar."
Inte hunnit få svar? Vad betyder det? Har du inte hunnit kolla eller har de inte svarat?
Inga adekvata besked, bara gissningar, klämkäcka tillrop och förhoppningar. Faktaresistens.
Jag förvandlas snabbt till kunden från helvetet och vänder mig till chefen, ber vederbörande styra upp. Det sker. Tror jag.
En säljchef tar över ärendet och skriver att de gör allt de kan för att jag ska bli nöjd och att leveransen är på väg, postlänken visar att försändelsen kommit till Stockholm. Den bör komma "imorgon eller på fredag, men jag kan ju inte garantera postgången" och de ska säga till "så fort den kommit."
Försändelsen är i faggorna men med en brasklapp. På den står det att man kan skylla på någon annan om det behövs. Att undvika ansvar. Att skylla på posten om försändelsen trots allt inte kommit när den skulle.
Vi känner alla till Mr. Murphy, eller i alla fall hans lag om att "kan något gå åt helvete så gör det", vilket betyder att jag aldrig väntar in dylika händelser utan alltid förutser och förebygger. Så gott det går. Även denna gång. Det jag inte förutsåg och därför inte kunde förebygga var att de skulle ljuga för mig. Rakt upp i ansiktet bakom sina skärmar. För att de skulle på semester, men det sa de inte. De sa inte att ingen skulle vara där för att ta emot försändelsen.
Ännu en dag utan besked gick och jag bad om statusuppdatering. Har den fortfarande inte kommit, eller har den kommit men fortfarande var fel på? Ett par timmar före dagens slut mailar jag säljchefen. Inget svar och kontorstiden börjar rinna ut. Då mailar jag den som lovat att titta på produkten för att försäkra sig om att allt är i sin ordning innan jag hämtar.
Autosvar: "Är på semester till den 2 januari. God jul och gott nytt."
Jag mailar till deras chef igen. Också autosvar. Borta till den 9 januari. Toppen.
Alla har alltså checkat ut och någonstans där finns kanske min leverans som jag väntat på i två månader. Men om det får jag inget veta.
Jag beklagar mig för min nära omgivning som rycker uppgivet på axlarna: "Så är det nuförtiden, kunder är ju bara besvärliga."
Tacka fan för det, att man blir besvärlig när man inte får det man avtalat om och betalat för.
En annan säger luttrat: "Men det är ju jul, det är inget som fungerar i det här landet då."
Nej, det är inte jul. Det är veckan före jul som består av vardagar, arbetsdagar. Men den flexible säger att "arbetsdagar är när man arbetar."
Tacka fan för att det inte fungerar då.
Men någonstans måste ändå ansvarskänslan ha funnits där, någon form av motsägelsefull moral, eftersom de väljer att ljuga. De hade öppet kunnat visa att de fullkomligt gav blanka den i mig och min försändelse, men de valde istället att linda in det i en lögn som de inte trodde skulle uppdagas utan tänkte istället skylla på postgången när försändelsen plötsligt dök upp först när kontoret återigen var bemannat efter både jul och nyår.
Det hade varit en plausibel förklaring som jag, med tanke på Postnords rykte, kunde ha köpt och accepterat.
Men sanningen hann före. Det gjorde mig däremot inte gladare. Faktiskt tvärtom.
Så igår kväll bröt jag ihop och har sedan inte kunnat sova på hela natten. Allt är följaktligen på topp.
God jul, glad Chanukkah och gott nytt år då.
ps. Jag glömde att nämna att företaget inte har några telefonnummer som deras kunder kan ringa. Bara mail. Och bara en enda klumpmail. Såvida man inte listar ut vad de enskilda medarbetarna har för mailadresser. Det var för övrigt inte särskilt svårt men eftersom synen på kunden är att den är en idiot så räknade de inte med att jag dessutom skulle ha fräckheten att skriva direkt till dem.
Det var så lögnen uppdagades.
onsdag 21 december 2016
Tel Aviv, Jerusalem, Haifa (och de flesta andra israeliska städer), New York, Boston, Madrid...
... London, Bagdad, Amman, Bali, Stockholm, Paris, Köpenhamn, Bryssel, Berlin med flera och ytterligare städer kommer att läggas till den redan långa listan som präglas av 2000-talets säkerhetspolitiska läge. Islamistisk terror.
För även om vit makt-terror också har förekommit, såsom i Oslo, liksom terror från extremvänstern, är det den islamistiska terrorn som utgör det avgjort största säkerhetspolitiska hotet mot västvärlden idag. Inklusive mot Sverige. Det kan ingen längre med trovärdighet förneka.
Ändå. Långtradarmassakern i Berlin i måndags föranleder inte den svenska säkerhetspolisen att höja hotnivån, eller rekommendera att utsatta och givna mål får extra skydd, såsom julmarknader, kollektivtrafik och stora köpcentra. Istället går regeringsföreträdare ut och säger att vi ska leva som vanligt.
Det är klart de kan säga. De behöver ju inte ta några sådana risker. Åt dem görs ju säkerhetsbedömningar innan de går utanför dörren och i flera fall har de även personskydd med livvakter vid sin sida.
Inrikesminister Ygeman påstår även att vår beredskap vid en terrorattack är god. Toppen. Hur många sjukhussängar kommer det att finnas då och hur många timmar ska folk behöva vänta på akuten om helvetet bryter lös i Stockholm, eller i någon annan svensk stad? Tills de dör av sina skador? Om det är snöstorm den dagen, kommer ambulanserna ens att kunna ta sig fram utan fyrhjulsdrift som de saknar idag? Kommer ens snöröjningen att fungera? Och poliser, hur många kommer att finnas kvar i kåren den dagen en sådan katastrof är framme?
Jag tänker tillbaka på myndigheternas handfallenhet under tsunamikatastrofen, och jag tänker tillbaka på handfallenheten under branden i Västmanland. Sverige hade inte ens egna brandbekämpningshelikoptrar eller brandbekämpningsplan. Ingen myndighet tog ansvar och alla skyllde på någon annan.
Och sedan tillsatte man en utredning. Alla dessa utredningar. Lär man sig någonsin något av dem, av alla fel som begåtts? Eller ska man sedan skylla på att den ena situationen inte är den andra lik och därför gick det som det gick? Och så utreder man det också. Har sunt förnuft och ansvarstagande blivit alldeles omodernt på myndighetsnivå? Handlar allt numera bara om att kritiken ska blåsa över och att gå oskadd ur nästa intervju medelst papegoj- och gåsmetoden?
Beredskapen i det här landet verkar mest handla om ett hopp om att inget otäckt ska inträffa, och när det trots allt gör det så fungerar ingenting. Det är inte beredskap. Det är kortsiktigt idiottänk anpassat för bananrepubliker.
När terrorn slagit till eller bara kommer närmre, då går det inte att leva som vanligt och låtsas som om inget har hänt. Det är bara nys att påstå något sådant. Man blir mer eller mindre knäpp av att leva under ett konstant terrorhot. Så är det. Och ju mer troligt eller sannolikt det blir att man själv och de sina kan drabbas desto stissigare blir man. Jag vet. Jag levde tillsammans med alla andra israeler i Israel under ett dagligt hot om terror som iscensattes under fyra år. Under hela den palestinska terrorintifadan. Och därefter kom kriget mot Hizbollah 2006. Missiler mot civila mål. Terror alltså.
Det skapar trauman även om jag inte fysiskt drabbades av eller ens såg en enda terrorattack under de sju år jag bodde där nere. Det är hotet om att drabbas av en attack som lägger sig som ett vått täcke över hela tillvaron och känslolivet. Det är hotet som man påverkas av, även om alla nog påverkas på olika sätt. Jag blev argare. Otåligare. Lättirriterad. Ledsnare. Mentalt stressad. Man drabbas helt enkelt av ett posttraumatiskt syndrom som blir allvarligare för varje gång det smäller i ens närhet.
Vill man underlätta för medborgarna att leva som vanligt trots hotet om terror måste man hjälpa till med sådana säkerhetsarrangemang så att man också kan känna sig så säker som det går. Varenda buss i Israel fick till slut säkerhetsvakter, liksom varenda café, restaurang och köpcentra, och betongsuggor vid utsatta platser för bilbomber ställdes ut för att stoppa det som kallas helvetesbilar, bilar fyllda med sprängmedel.
I Sverige sätter man inte ens ut betongsuggor vid julmarknader, inte ens i ljuset av vad som skedde i både Nice och Berlin. Inte ens när man vet att IS nu uppmuntrar sina anhängare att slå till vid just julmarknader. Även om de kan slå till var som helst där det finns mycket folk. Där det finns många och helt oskyldiga människor.
Sverige och svenska myndigheter agerar och resonerar fortfarande som om det inte kunde hända här.
Samtidigt vet vi att de visst inser det, att det visst kan hända även här, men de tycker att det vore att ge terroristerna en delseger om vi ställde om våra liv under hot. För de ska inte få vinna.
Vad vore Ygemans och Wallströms och förnumstiga skribenters svar om jag följde deras råd och sedan sprängdes i småbitar, kördes ihjäl i någon lastbilsmassaker eller mejades ner av urskillningslös eldgivning från en Kalashnikov, "lite svinn får man räkna med", eller?
Det duger inte. Tillse att medborgarna åtminstone ges ett minimum av skydd, så långt det går utan att resa en järnridå, så skulle ett sådant råd i alla fall kännas något mer trovärdigt och rimligt. Om helvetet då ändå skulle bryta ut har man åtminstone gjort vad man kan och ändå hållit samhället öppet.
Så är det inte nu. Nu ställer myndigheterna med regeringen i spetsen oss mot IS och terrorismen och gör oss vanliga människor till någon slags mänsklig sköld för att vi minsann inte ska vika oss för några terrorister. Nej, det ska vi inte, men på sådana premisser har vi inte mycket till alternativ.
För även om vit makt-terror också har förekommit, såsom i Oslo, liksom terror från extremvänstern, är det den islamistiska terrorn som utgör det avgjort största säkerhetspolitiska hotet mot västvärlden idag. Inklusive mot Sverige. Det kan ingen längre med trovärdighet förneka.
Ändå. Långtradarmassakern i Berlin i måndags föranleder inte den svenska säkerhetspolisen att höja hotnivån, eller rekommendera att utsatta och givna mål får extra skydd, såsom julmarknader, kollektivtrafik och stora köpcentra. Istället går regeringsföreträdare ut och säger att vi ska leva som vanligt.
Det är klart de kan säga. De behöver ju inte ta några sådana risker. Åt dem görs ju säkerhetsbedömningar innan de går utanför dörren och i flera fall har de även personskydd med livvakter vid sin sida.
Inrikesminister Ygeman påstår även att vår beredskap vid en terrorattack är god. Toppen. Hur många sjukhussängar kommer det att finnas då och hur många timmar ska folk behöva vänta på akuten om helvetet bryter lös i Stockholm, eller i någon annan svensk stad? Tills de dör av sina skador? Om det är snöstorm den dagen, kommer ambulanserna ens att kunna ta sig fram utan fyrhjulsdrift som de saknar idag? Kommer ens snöröjningen att fungera? Och poliser, hur många kommer att finnas kvar i kåren den dagen en sådan katastrof är framme?
Jag tänker tillbaka på myndigheternas handfallenhet under tsunamikatastrofen, och jag tänker tillbaka på handfallenheten under branden i Västmanland. Sverige hade inte ens egna brandbekämpningshelikoptrar eller brandbekämpningsplan. Ingen myndighet tog ansvar och alla skyllde på någon annan.
Och sedan tillsatte man en utredning. Alla dessa utredningar. Lär man sig någonsin något av dem, av alla fel som begåtts? Eller ska man sedan skylla på att den ena situationen inte är den andra lik och därför gick det som det gick? Och så utreder man det också. Har sunt förnuft och ansvarstagande blivit alldeles omodernt på myndighetsnivå? Handlar allt numera bara om att kritiken ska blåsa över och att gå oskadd ur nästa intervju medelst papegoj- och gåsmetoden?
Beredskapen i det här landet verkar mest handla om ett hopp om att inget otäckt ska inträffa, och när det trots allt gör det så fungerar ingenting. Det är inte beredskap. Det är kortsiktigt idiottänk anpassat för bananrepubliker.
När terrorn slagit till eller bara kommer närmre, då går det inte att leva som vanligt och låtsas som om inget har hänt. Det är bara nys att påstå något sådant. Man blir mer eller mindre knäpp av att leva under ett konstant terrorhot. Så är det. Och ju mer troligt eller sannolikt det blir att man själv och de sina kan drabbas desto stissigare blir man. Jag vet. Jag levde tillsammans med alla andra israeler i Israel under ett dagligt hot om terror som iscensattes under fyra år. Under hela den palestinska terrorintifadan. Och därefter kom kriget mot Hizbollah 2006. Missiler mot civila mål. Terror alltså.
Det skapar trauman även om jag inte fysiskt drabbades av eller ens såg en enda terrorattack under de sju år jag bodde där nere. Det är hotet om att drabbas av en attack som lägger sig som ett vått täcke över hela tillvaron och känslolivet. Det är hotet som man påverkas av, även om alla nog påverkas på olika sätt. Jag blev argare. Otåligare. Lättirriterad. Ledsnare. Mentalt stressad. Man drabbas helt enkelt av ett posttraumatiskt syndrom som blir allvarligare för varje gång det smäller i ens närhet.
Vill man underlätta för medborgarna att leva som vanligt trots hotet om terror måste man hjälpa till med sådana säkerhetsarrangemang så att man också kan känna sig så säker som det går. Varenda buss i Israel fick till slut säkerhetsvakter, liksom varenda café, restaurang och köpcentra, och betongsuggor vid utsatta platser för bilbomber ställdes ut för att stoppa det som kallas helvetesbilar, bilar fyllda med sprängmedel.
I Sverige sätter man inte ens ut betongsuggor vid julmarknader, inte ens i ljuset av vad som skedde i både Nice och Berlin. Inte ens när man vet att IS nu uppmuntrar sina anhängare att slå till vid just julmarknader. Även om de kan slå till var som helst där det finns mycket folk. Där det finns många och helt oskyldiga människor.
Sverige och svenska myndigheter agerar och resonerar fortfarande som om det inte kunde hända här.
Samtidigt vet vi att de visst inser det, att det visst kan hända även här, men de tycker att det vore att ge terroristerna en delseger om vi ställde om våra liv under hot. För de ska inte få vinna.
Vad vore Ygemans och Wallströms och förnumstiga skribenters svar om jag följde deras råd och sedan sprängdes i småbitar, kördes ihjäl i någon lastbilsmassaker eller mejades ner av urskillningslös eldgivning från en Kalashnikov, "lite svinn får man räkna med", eller?
Det duger inte. Tillse att medborgarna åtminstone ges ett minimum av skydd, så långt det går utan att resa en järnridå, så skulle ett sådant råd i alla fall kännas något mer trovärdigt och rimligt. Om helvetet då ändå skulle bryta ut har man åtminstone gjort vad man kan och ändå hållit samhället öppet.
Så är det inte nu. Nu ställer myndigheterna med regeringen i spetsen oss mot IS och terrorismen och gör oss vanliga människor till någon slags mänsklig sköld för att vi minsann inte ska vika oss för några terrorister. Nej, det ska vi inte, men på sådana premisser har vi inte mycket till alternativ.
måndag 5 december 2016
De styrande måste bli populister
Detta med populist och populism som blivit ett slags okvädningsord idag, vad betyder det egentligen?
Slår man upp "populist" så förklaras det med "en medlem eller anhängare av ett politiskt parti som vill företräda vanligt folks intressen."
Företräda vanligt folks intressen? Det är vad alla politiska partier i en demokrati ska göra. Vilket betyder att alla partier borde kallas och kalla sig populister - för vilka företräder de om inte folkets intressen? Sina egna? Är det därifrån "eliten" skapats, den som inte lyssnar på folket, den som tycker att folket har fel och därför kletar ner "populister" med allehanda epitet för att skrämma bort folket från nya partier som hotar driva bort dem från makten? Är det så enkelt, att det bara handlar om makt, privilegier och inte alls om värderingar?
Jag läser exempelvis om resultatet efter folkomröstningen i Italien där SVT:s rubrik är "Seger för populister i Italien så det rungar om det". Men det är väl i så fall bra? Det är väl bra att folket fått säga sitt och fått som det ville? Om det blivit ett ja, hade det bara varit premiärminister Renzis seger då och inte folkets, och vore det i så fall en bra sak? Annars är väl även han populist, om folket hade röstat för ett "ja"?
Vad etablerade partier och media idag säger är att om du är populist är du inte klok för att du lyssnar på folket. Slutsatsen skrämmer. För alla partier, alla politiker, borde faktiskt vara populister. Alla partier i en demokrati borde företräda folkets intressen. Men vad som har hänt är att etablerade partier har distanserat sig från folkets vardag och människors behov och lämnat walk over till de främlingsfientliga som plockar upp missnöjet och hittat en syndabock. I alla frågor. Så skapas eliten mot folket och en populist blir synonym med främlingsfientlig. Ansvariga för detta är de etablerade partierna och deras politiker tillsammans med en släpphänt journalistkår som låter de etablerade politikerna slippa undan att besvara de frågor och erbjuda en lösning på de problem som rör människors vardag. Allt handlar nämligen inte om flyktingar och invandrare. Inga samhällsproblem kan ensamt härröra från en enda grupp, och både Sveriges och Europas problem fanns långt innan flyktingströmmarna började. Faktiskt. Men det är bekvämt att kunna skylla på någon.
Vi måste inledningsvis börja kalla saker för dess rätta namn om vi ska kunna ha konstruktiva debatter och diskussioner om samhällsproblemen. Vi måste sluta med detta slarviga bruk av allehanda tillmälen om vi ska nå någonstans och vi måste ha styren som företräder sina folks intressen. Som är populister. Som lyssnar på folket. För är de inte populister så består de av en elit som inte företräder någon annans intressen än sina egna och så ges folken anledning att vara missnöjda med vad det än må vara. Någon kommer det att gå ut över, och det skulle gå ut över någon annan oskyldig även om det inte funnits en enda flykting eller invandrare i landet. Människan har nämligen ett behov av att hitta syndabockar, och de kommer att leta tills de finner en lämplig kandidat. Hitler hade judar, homosexuella, romer, och andra som inte passade in i det renrasiga. Nutiden har hittat sin egen. Muslimer i största allmänhet. Lite judar också när det passar. Och så romer förstås. Det är inte bara islamister och terrorister främlingsfientliga vänder sig mot och pekar ut, inte bara de romer som stjäl och tigger, och inte bara judar som... ja, jag vet inte varför judar alltid står i skottgluggen, men så är det tydligen.
Generaliseringarna är livsfarliga för de ser bortom en individ och ett brott när alla i gruppen blir representanter för ett samhällsproblem som ska undanröjas. En fiende mot gällande ordning.
Men det är de etablerade partierna som har skapat våra samhällsproblem och i Sverige handlar det om diverse felprioriteringar i mångmiljardklassen i form av äldrevård, skola, socialtjänst, sjukvård, tåg, spårunderhåll, polis, personlig assistans, bostäder, hemlösa med mera och med flera som fått stå undan för ett skattesvinn som Slöseriombudsmannen har många fler exempel på än vad jag kan rada upp här eller ens föreställa mig var möjligt att använda skattepengar till.
Men när miljoner och miljarder skattepengar går till overheadkostnader, till överbetalda konsulter för utredningar som redan dyra tjänstemän borde kunna göra för att se hur de ytterligare ska spara i exempelvis äldrevården och hemtjänsten, till upphandlingar av strumpor för 6000:- paret, till saltade fakturor för nya sjukhus med ännu färre platser, till miljonvederlag åt politiker som misskött sig och till och med begått brott, till tusentals kronor i löneförhöjning åt förtroendevalda, till överdådiga representationer, till utredningar som sedan läggs ner eller inte görs något med, etcetera, etcetera, då blir folk missnöjda och när skattesvinnet inte heller följs upp av media och ingen annan förändring sker än att rutiner ska ses över då tröttnar folk till slut. Det är då de främlingsfientliga vädrar morgonluft.
Men hur mycket de etablerade partierna än säger att de inte ska förhålla sig till de främlingsfientliga så är det ändå detta de gör när de inte bara anammar samma restriktiva och människouppdelande flyktingpolitik utan låter även bli att adressera de behov och de vardagsproblem som människor har för att mota Olle i grind.
Att se till att folk får jobb och blir anställningsbara är exempelvis ingen lösning på 95-åriga Agdas problem som sitter ensam hemma och får nej till plats på äldreboende för att kommunerna "sparar" pengar och lägger ner äldreboenden. Det är inte heller någon lösning för Agdas dotter som istället för kommunen måste se till att gamla mamma får sina behov tillgodosedda när inte heller hemtjänsten räcker till. Att se till att folk "kommer i jobb" hjälper inte heller när Agdas dotter genom att hjälpa sin mamma sliter ut sig så att hon inte kan jobba på sitt avlönade arbete och därför måste sjukskriva sig.
Att se till att det finns jobb och att folk kommer in på arbetsmarknaden hjälper inte heller de utsatta barnen som socialtjänsten inte hinner med för att arbetsvillkoren är för dåliga och kollegorna därför för få, och det hjälper inte heller sjuksköterskorna eller barnmorskorna som inte hinner med för att de är för få eftersom politikerna inte vill ge dem en rimlig lön för jobbet de gör och sliter ut sig i.
Istället för att höja deras löner drar politikerna ner på platser och tar in hyrsköterskor till mer än den dubbla kostnaden. Vilket i sin tur också går ut över dem som är sjuka och behöver vård. Förstås.
Fler jobb på arbetsmarknaden hjälper inte heller polisen som gärna anställer fler och helst hade behållit dem som gått in i kaklet på grund av dåliga villkor och usel lön, men när politikerna inte vill anslå tillräckligt med resurser så vill inte tillräckligt många heller bli polis. Vilket går ut över dem som drabbas av brott och över tryggheten i samhället.
Att fler kommer ut på arbetsmarknaden hjälper inte heller skolan när lärarna lämnar yrket för att inte heller de får drägliga löner eller rimliga arbetsvillkor. Istället går skattepengar till skolföretagens vinster.
Redan här vet jag att någon kommer avfärda mig för att vara vänsterpartist med vänsterpropaganda. Säkert tänkte någon också att jag är högerextremist när jag började försvara populismen. Men inget av det stämmer. Jag är bara rimlig, och när det handlar om vinster i välfärden är dessa vinster inte rimliga. I synnerhet inte på de premisser som nu råder. Det är nämligen inte rimligt att företag får etablera sig i välfärdssektorn för skattepengar utan att kunna visa att de gör jobbet bättre och billigare än någon annan. De här företagstjänsterna måste upphandlas som vilken annan tjänst eller vara som helst om det ska kunna "säkerställas" (som det alltid heter numera) att skattepengarna går till det de är avsedda för. Så är det inte idag. Idag är det High Chaparral på hela den marknaden där varenda medborgare till och med inom det kommunala kallas för "kund" för att det ska låta marknadsmässigt och konkurrenskraftigt. Men människor som får service och hjälp för skattepengar efter behov kan och ska aldrig vara kunder eftersom välfärdssektorn inte ska vara och inte heller är vilken konkurrensutsatt marknad som helst. Men det visar ändå vilken syn på medborgaren som det offentliga har anammat och som går i linje med devisen om "är du lönsam lille vän?"
Det är allt detta som de etablerade partierna missar. Eller så förstår de alldeles utmärkt men vill behålla makt och privilegier så länge det går och hoppas att ingen ska förstå eller se igenom bluffen. För det är en bluff, precis som upprinnelsen till finanskraschen 2008 var vilket illustrerades med all önskvärd tydlighet i "The Big Short". Det går inte att sopa problemen under mattan hur länge som helst, för till slut syns skiten ändå.
Det politiska och mediala tänkandet idag är helt enkelt alldeles för kortsiktigt och närsynt - och det är livsfarligt. Politikerna måste höja blicken och lägga örat mot marken, lyssna på vad människor vill och behöver utan att behandla dem som om de inte förstod. Som om de inte såg. HC Anderssons saga om kejsarens nya kläder upphör aldrig att vara så aktuell som den är idag och alltid varit.
De etablerade partierna måste också de bli populister men utan brunfärg och unken lukt om de ska få rätsida på den här utvecklingen och klara av att hantera den innan den fått en snöbollseffekt. Kanske kan de inte få behålla alla sina privilegier, men den som lyssnar på folket och prioriterar därefter kommer i alla fall att få makten och inflytandet. Men det är ett förtroende. Glöm aldrig det. Åtminstone så länge vi är en demokrati.
Uppdatering 8 december 2016: Dagarna efter mitt inlägg publicerar Aftonbladet en mastodontgranskning över vad kommuner och övriga myndighets-Sverige lade på representation, resor och allmän lyx under förra året. Samtidigt har offentliga sektorns representanter försökt tuta i oss att det inte finns pengar till välfärden.
5,7 miljarder kronor. 5,7 miljarder. Kronor. Skattekronor. På sprit, massage och ja...
Så många platser på äldreboende till gamla och sjuka det hade räckt till. Eller sjukpenning åt dem som inte kan arbeta för att de är för sjuka. Eller personlig assistans till funktionshindrade barn och andra. Och så vidare. Men det drar de ner på. För att istället ha råd att supa och festa.
Man baxnar.
Slår man upp "populist" så förklaras det med "en medlem eller anhängare av ett politiskt parti som vill företräda vanligt folks intressen."
Företräda vanligt folks intressen? Det är vad alla politiska partier i en demokrati ska göra. Vilket betyder att alla partier borde kallas och kalla sig populister - för vilka företräder de om inte folkets intressen? Sina egna? Är det därifrån "eliten" skapats, den som inte lyssnar på folket, den som tycker att folket har fel och därför kletar ner "populister" med allehanda epitet för att skrämma bort folket från nya partier som hotar driva bort dem från makten? Är det så enkelt, att det bara handlar om makt, privilegier och inte alls om värderingar?
Jag läser exempelvis om resultatet efter folkomröstningen i Italien där SVT:s rubrik är "Seger för populister i Italien så det rungar om det". Men det är väl i så fall bra? Det är väl bra att folket fått säga sitt och fått som det ville? Om det blivit ett ja, hade det bara varit premiärminister Renzis seger då och inte folkets, och vore det i så fall en bra sak? Annars är väl även han populist, om folket hade röstat för ett "ja"?
Vad etablerade partier och media idag säger är att om du är populist är du inte klok för att du lyssnar på folket. Slutsatsen skrämmer. För alla partier, alla politiker, borde faktiskt vara populister. Alla partier i en demokrati borde företräda folkets intressen. Men vad som har hänt är att etablerade partier har distanserat sig från folkets vardag och människors behov och lämnat walk over till de främlingsfientliga som plockar upp missnöjet och hittat en syndabock. I alla frågor. Så skapas eliten mot folket och en populist blir synonym med främlingsfientlig. Ansvariga för detta är de etablerade partierna och deras politiker tillsammans med en släpphänt journalistkår som låter de etablerade politikerna slippa undan att besvara de frågor och erbjuda en lösning på de problem som rör människors vardag. Allt handlar nämligen inte om flyktingar och invandrare. Inga samhällsproblem kan ensamt härröra från en enda grupp, och både Sveriges och Europas problem fanns långt innan flyktingströmmarna började. Faktiskt. Men det är bekvämt att kunna skylla på någon.
Vi måste inledningsvis börja kalla saker för dess rätta namn om vi ska kunna ha konstruktiva debatter och diskussioner om samhällsproblemen. Vi måste sluta med detta slarviga bruk av allehanda tillmälen om vi ska nå någonstans och vi måste ha styren som företräder sina folks intressen. Som är populister. Som lyssnar på folket. För är de inte populister så består de av en elit som inte företräder någon annans intressen än sina egna och så ges folken anledning att vara missnöjda med vad det än må vara. Någon kommer det att gå ut över, och det skulle gå ut över någon annan oskyldig även om det inte funnits en enda flykting eller invandrare i landet. Människan har nämligen ett behov av att hitta syndabockar, och de kommer att leta tills de finner en lämplig kandidat. Hitler hade judar, homosexuella, romer, och andra som inte passade in i det renrasiga. Nutiden har hittat sin egen. Muslimer i största allmänhet. Lite judar också när det passar. Och så romer förstås. Det är inte bara islamister och terrorister främlingsfientliga vänder sig mot och pekar ut, inte bara de romer som stjäl och tigger, och inte bara judar som... ja, jag vet inte varför judar alltid står i skottgluggen, men så är det tydligen.
Generaliseringarna är livsfarliga för de ser bortom en individ och ett brott när alla i gruppen blir representanter för ett samhällsproblem som ska undanröjas. En fiende mot gällande ordning.
Men det är de etablerade partierna som har skapat våra samhällsproblem och i Sverige handlar det om diverse felprioriteringar i mångmiljardklassen i form av äldrevård, skola, socialtjänst, sjukvård, tåg, spårunderhåll, polis, personlig assistans, bostäder, hemlösa med mera och med flera som fått stå undan för ett skattesvinn som Slöseriombudsmannen har många fler exempel på än vad jag kan rada upp här eller ens föreställa mig var möjligt att använda skattepengar till.
Men när miljoner och miljarder skattepengar går till overheadkostnader, till överbetalda konsulter för utredningar som redan dyra tjänstemän borde kunna göra för att se hur de ytterligare ska spara i exempelvis äldrevården och hemtjänsten, till upphandlingar av strumpor för 6000:- paret, till saltade fakturor för nya sjukhus med ännu färre platser, till miljonvederlag åt politiker som misskött sig och till och med begått brott, till tusentals kronor i löneförhöjning åt förtroendevalda, till överdådiga representationer, till utredningar som sedan läggs ner eller inte görs något med, etcetera, etcetera, då blir folk missnöjda och när skattesvinnet inte heller följs upp av media och ingen annan förändring sker än att rutiner ska ses över då tröttnar folk till slut. Det är då de främlingsfientliga vädrar morgonluft.
Men hur mycket de etablerade partierna än säger att de inte ska förhålla sig till de främlingsfientliga så är det ändå detta de gör när de inte bara anammar samma restriktiva och människouppdelande flyktingpolitik utan låter även bli att adressera de behov och de vardagsproblem som människor har för att mota Olle i grind.
Att se till att folk får jobb och blir anställningsbara är exempelvis ingen lösning på 95-åriga Agdas problem som sitter ensam hemma och får nej till plats på äldreboende för att kommunerna "sparar" pengar och lägger ner äldreboenden. Det är inte heller någon lösning för Agdas dotter som istället för kommunen måste se till att gamla mamma får sina behov tillgodosedda när inte heller hemtjänsten räcker till. Att se till att folk "kommer i jobb" hjälper inte heller när Agdas dotter genom att hjälpa sin mamma sliter ut sig så att hon inte kan jobba på sitt avlönade arbete och därför måste sjukskriva sig.
Att se till att det finns jobb och att folk kommer in på arbetsmarknaden hjälper inte heller de utsatta barnen som socialtjänsten inte hinner med för att arbetsvillkoren är för dåliga och kollegorna därför för få, och det hjälper inte heller sjuksköterskorna eller barnmorskorna som inte hinner med för att de är för få eftersom politikerna inte vill ge dem en rimlig lön för jobbet de gör och sliter ut sig i.
Istället för att höja deras löner drar politikerna ner på platser och tar in hyrsköterskor till mer än den dubbla kostnaden. Vilket i sin tur också går ut över dem som är sjuka och behöver vård. Förstås.
Fler jobb på arbetsmarknaden hjälper inte heller polisen som gärna anställer fler och helst hade behållit dem som gått in i kaklet på grund av dåliga villkor och usel lön, men när politikerna inte vill anslå tillräckligt med resurser så vill inte tillräckligt många heller bli polis. Vilket går ut över dem som drabbas av brott och över tryggheten i samhället.
Att fler kommer ut på arbetsmarknaden hjälper inte heller skolan när lärarna lämnar yrket för att inte heller de får drägliga löner eller rimliga arbetsvillkor. Istället går skattepengar till skolföretagens vinster.
Redan här vet jag att någon kommer avfärda mig för att vara vänsterpartist med vänsterpropaganda. Säkert tänkte någon också att jag är högerextremist när jag började försvara populismen. Men inget av det stämmer. Jag är bara rimlig, och när det handlar om vinster i välfärden är dessa vinster inte rimliga. I synnerhet inte på de premisser som nu råder. Det är nämligen inte rimligt att företag får etablera sig i välfärdssektorn för skattepengar utan att kunna visa att de gör jobbet bättre och billigare än någon annan. De här företagstjänsterna måste upphandlas som vilken annan tjänst eller vara som helst om det ska kunna "säkerställas" (som det alltid heter numera) att skattepengarna går till det de är avsedda för. Så är det inte idag. Idag är det High Chaparral på hela den marknaden där varenda medborgare till och med inom det kommunala kallas för "kund" för att det ska låta marknadsmässigt och konkurrenskraftigt. Men människor som får service och hjälp för skattepengar efter behov kan och ska aldrig vara kunder eftersom välfärdssektorn inte ska vara och inte heller är vilken konkurrensutsatt marknad som helst. Men det visar ändå vilken syn på medborgaren som det offentliga har anammat och som går i linje med devisen om "är du lönsam lille vän?"
Det är allt detta som de etablerade partierna missar. Eller så förstår de alldeles utmärkt men vill behålla makt och privilegier så länge det går och hoppas att ingen ska förstå eller se igenom bluffen. För det är en bluff, precis som upprinnelsen till finanskraschen 2008 var vilket illustrerades med all önskvärd tydlighet i "The Big Short". Det går inte att sopa problemen under mattan hur länge som helst, för till slut syns skiten ändå.
Det politiska och mediala tänkandet idag är helt enkelt alldeles för kortsiktigt och närsynt - och det är livsfarligt. Politikerna måste höja blicken och lägga örat mot marken, lyssna på vad människor vill och behöver utan att behandla dem som om de inte förstod. Som om de inte såg. HC Anderssons saga om kejsarens nya kläder upphör aldrig att vara så aktuell som den är idag och alltid varit.
De etablerade partierna måste också de bli populister men utan brunfärg och unken lukt om de ska få rätsida på den här utvecklingen och klara av att hantera den innan den fått en snöbollseffekt. Kanske kan de inte få behålla alla sina privilegier, men den som lyssnar på folket och prioriterar därefter kommer i alla fall att få makten och inflytandet. Men det är ett förtroende. Glöm aldrig det. Åtminstone så länge vi är en demokrati.
Uppdatering 8 december 2016: Dagarna efter mitt inlägg publicerar Aftonbladet en mastodontgranskning över vad kommuner och övriga myndighets-Sverige lade på representation, resor och allmän lyx under förra året. Samtidigt har offentliga sektorns representanter försökt tuta i oss att det inte finns pengar till välfärden.
5,7 miljarder kronor. 5,7 miljarder. Kronor. Skattekronor. På sprit, massage och ja...
Så många platser på äldreboende till gamla och sjuka det hade räckt till. Eller sjukpenning åt dem som inte kan arbeta för att de är för sjuka. Eller personlig assistans till funktionshindrade barn och andra. Och så vidare. Men det drar de ner på. För att istället ha råd att supa och festa.
Man baxnar.
söndag 27 november 2016
Brinnande fredsmäkleri
Under flera dagar har Israel brunnit. Från norr till söder (eller åtminstone från norr till öster) har skogsbränder härjat, spridda till tätbebyggelse, med tusentals människor som tvingats lämna sina hem. Mycket hade staten lärt sedan skogsbranden 2010 i Carmel och skaffat egna resurser för brandbekämpning, men det var ändå inte tillräckligt sex år senare med både oavsiktliga och avsiktliga brandhärdar som bara växte.
Många var de som erbjöd Israel hjälp att bekämpa bränderna och först var den palestinska myndigheten. All heder åt den för detta, vilket även bör ses som en utsträckt hand och lösgörande för andra politiska ändamål där det mesta tycks ha fastnat.
Men intressantast ändå var hur andra fiender - inte med Israel utan med varandra - träffades där i skyarna när de kom till israelernas undsättning; först Grekland, sedan Turkiet, och mellan dem Cypern, och så Ryssland och USA och även Ukraina erbjöd sin hjälp tillsammans med många andra som också var där.
Passa på, sätt er ner tillsammans över ett glas eller två när ni är klara, för i det där ser jag ett litet, litet frö till en ny typ av hierarkilös fredsorganisation. Verklig fred börjar mellan folk och det är folk, vanliga människor, som de flygande brandmännen representerar och att släcka detta brinnande inferno tillsammans var talande symbolik.
Många var de som erbjöd Israel hjälp att bekämpa bränderna och först var den palestinska myndigheten. All heder åt den för detta, vilket även bör ses som en utsträckt hand och lösgörande för andra politiska ändamål där det mesta tycks ha fastnat.
Men intressantast ändå var hur andra fiender - inte med Israel utan med varandra - träffades där i skyarna när de kom till israelernas undsättning; först Grekland, sedan Turkiet, och mellan dem Cypern, och så Ryssland och USA och även Ukraina erbjöd sin hjälp tillsammans med många andra som också var där.
Passa på, sätt er ner tillsammans över ett glas eller två när ni är klara, för i det där ser jag ett litet, litet frö till en ny typ av hierarkilös fredsorganisation. Verklig fred börjar mellan folk och det är folk, vanliga människor, som de flygande brandmännen representerar och att släcka detta brinnande inferno tillsammans var talande symbolik.
fredag 25 november 2016
Schulman och Eklund blottar sin okunskap
TV 4:s expert Marcus Oscarsson anklagas nu av Alex Schulman och Sigge Eklund för att vara en blandning av Bert Karlsson och Jimmie Åkesson när han i ett fempunktsprogram på sin facebooksida bland annat föreslagit att Europa måste säkra sina gränser (inte stänga), med all kraft bekämpa islamismen (inte islam) och inrätta ett kriscenter för att förebygga nya konflikter i världen som människor tvingas fly från.
Att Schulman och Eklund tycker sådana säkerhetspolitiska förslag ger uttryck för främlingsfientlighet och inte humanism (som det faktiskt är) är faktiskt oroväckande. Inte bara för att dessa två är medieprofiler med stor räckvidd utan också för att det blottar en okunskap om vad både islamism och krig innebär. För vad Schulman och Eklund faktiskt säger med sin upprördhet kring Oscarssons förslag är att islamism (alltså människoförtryckande sharialagar, religiös diktatur, väpnad jihad av organisationer som Islamiska staten, Hamas med flera) är helt okej liksom att krig och väpnade konflikter som människor tvingas fly från inte är något Europa ska bry sig om.
Att Sverigedemokraterna tycker Oscarsson är "en frisk fläkt" betyder inte att förslagen är dåliga. Det bedrövliga är istället om övriga partier, eller vilken demokratisk humanist som helst, tycker att Oscarssons förslag doftar unket.
Schulman och Eklund måste ta reda på vad de muslimer (och även andra, såsom yazidier, kristna med flera) som flytt förtryck tycker om Oscarssons åsikter, och de måste ta reda på vad krig är och innebär innan de låter pulsen öka av upprördhet, men mest av allt måste dessa båda högljudda herrar ta reda på vad islamism är och skilja den från islam i allmänhet innan de ger sig ut på sina verbala korståg och kletar rasiststämpeln på folk.
Och när de ändå är ute på studiefältet kan de passa på att göra en enkät bland flyktingar som efter farliga strapatser och mycken möda tagit sig till Europa och fråga dem om de föredrar att världen hade förebyggt ett krigsutbrott i deras hemländer så de kunnat bo kvar eller, som det är nu, bara väntar på att nästa krigshärd ska blossa upp och sedan fortsätter att titta på när länder och människor bombas i småbitar, och de som inte lyckas fly istället dör eller lemlästas.
Vem är humanist i detta: Schulman och Eklund - eller Marcus Oscarsson?
Jag lägger min röst på Oscarsson. Att förebygga konflikter är aldrig fel och det är inte heller en plan för att stoppa islamismen och dess anhängare. Tvärtom.
Att Schulman och Eklund tycker sådana säkerhetspolitiska förslag ger uttryck för främlingsfientlighet och inte humanism (som det faktiskt är) är faktiskt oroväckande. Inte bara för att dessa två är medieprofiler med stor räckvidd utan också för att det blottar en okunskap om vad både islamism och krig innebär. För vad Schulman och Eklund faktiskt säger med sin upprördhet kring Oscarssons förslag är att islamism (alltså människoförtryckande sharialagar, religiös diktatur, väpnad jihad av organisationer som Islamiska staten, Hamas med flera) är helt okej liksom att krig och väpnade konflikter som människor tvingas fly från inte är något Europa ska bry sig om.
Att Sverigedemokraterna tycker Oscarsson är "en frisk fläkt" betyder inte att förslagen är dåliga. Det bedrövliga är istället om övriga partier, eller vilken demokratisk humanist som helst, tycker att Oscarssons förslag doftar unket.
Schulman och Eklund måste ta reda på vad de muslimer (och även andra, såsom yazidier, kristna med flera) som flytt förtryck tycker om Oscarssons åsikter, och de måste ta reda på vad krig är och innebär innan de låter pulsen öka av upprördhet, men mest av allt måste dessa båda högljudda herrar ta reda på vad islamism är och skilja den från islam i allmänhet innan de ger sig ut på sina verbala korståg och kletar rasiststämpeln på folk.
Och när de ändå är ute på studiefältet kan de passa på att göra en enkät bland flyktingar som efter farliga strapatser och mycken möda tagit sig till Europa och fråga dem om de föredrar att världen hade förebyggt ett krigsutbrott i deras hemländer så de kunnat bo kvar eller, som det är nu, bara väntar på att nästa krigshärd ska blossa upp och sedan fortsätter att titta på när länder och människor bombas i småbitar, och de som inte lyckas fly istället dör eller lemlästas.
Vem är humanist i detta: Schulman och Eklund - eller Marcus Oscarsson?
Jag lägger min röst på Oscarsson. Att förebygga konflikter är aldrig fel och det är inte heller en plan för att stoppa islamismen och dess anhängare. Tvärtom.
onsdag 29 juni 2016
Vita (och några lågutbildade) kränkta män
Brysselpamparna, alltså de 27 regeringschefer som rattar den europeiska unionen, är kränkta djupt in i själen av att britterna haft den dåliga smaken att välja utträde. Såna demokratiska beslut och val ska förstås bestraffas, och det sker med hot, besvärjelser och mobbing. Med maktspel och härskarteknik, och allt som kan avskräcka andra länder att gå samma väg.
Jean-Claude Junker var en av dem som visade prov på EU:s attitydproblem när han igår talade i EU-parlamentet och ifrågasatte vad UKIP:s ledamöter gjorde där - de hade ju röstat för att lämna.
Men än så länge är ju britterna faktiskt medlemmar och tills de de facto och de jure har trätt ut är de medlemmar med samma rättigheter och skyldigheter som alla andra.
Britterna ska inte tillåtas att plocka russinen ur kakan, säger statsminister Stefan Löfven, det ska vara skillnad på att vara medlem och inte medlem, säger han. Förstås. Det var ju hela poängen med att rösta för ett utträde istället för att välja att stanna kvar.
Och Boris Johnsons artikel i the Telegraph häromdagen där han lovade britterna fortsatt tillgång till EU:s inre marknad avfärdades helt av EU-minister Ann Linde, för det ska vara skillnad på att vara medlem och inte medlem.
Jo. Därför har vi här då bestämt oss för att göra det så surt som möjligt för britterna, trots att det förmodligen inte gagnar någon, och för att avskräcka svenskarna att också gå samma väg.
Men om EU nu är så kränkt över britternas val att lämna unionen måste det ju bero på att de har nytta av Storbritannien. Då borde det ligga i EU:s egenintresse att få till ett avtal med britterna som båda parter tjänar på även fortsättningsvis, även som icke-medlem, där de har tillträde till EU:s inre marknad men slipper överstatligheten och all lagstiftning som fattas över folkens huvud.
EES-avtalet är ett sånt. Det är den relationen som Norge och Schweiz har med EU. Norge betalar 2 miljarder i avgift för detta istället för 20 miljarder i medlemsavgift och då får de dessutom bestämma över sig själva och slipper överstatligheten. Det var så Sverige också hade det innan medlemskapet 1995 och som vi borde återgå till. Det skulle frigöra 18 miljarder, plus spara en väldig massa pengar som alla dessa resor och ständiga möten kostar, pengar som istället kan läggas på vård, skola och omsorg som idag, trots "starka statsfinanser", inte får pengar så de räcker för att betecknas värdig välfärd.
Detta skulle förstås betyda att de vita, kränkta männen som rattar den maktfullkomliga unionen vi numera dignar under skulle få ännu lite mindre pengar att spela med och några färre människor att bestämma över.
Man kan ju bli kränkt för mindre.
Jean-Claude Junker var en av dem som visade prov på EU:s attitydproblem när han igår talade i EU-parlamentet och ifrågasatte vad UKIP:s ledamöter gjorde där - de hade ju röstat för att lämna.
Men än så länge är ju britterna faktiskt medlemmar och tills de de facto och de jure har trätt ut är de medlemmar med samma rättigheter och skyldigheter som alla andra.
Britterna ska inte tillåtas att plocka russinen ur kakan, säger statsminister Stefan Löfven, det ska vara skillnad på att vara medlem och inte medlem, säger han. Förstås. Det var ju hela poängen med att rösta för ett utträde istället för att välja att stanna kvar.
Och Boris Johnsons artikel i the Telegraph häromdagen där han lovade britterna fortsatt tillgång till EU:s inre marknad avfärdades helt av EU-minister Ann Linde, för det ska vara skillnad på att vara medlem och inte medlem.
Jo. Därför har vi här då bestämt oss för att göra det så surt som möjligt för britterna, trots att det förmodligen inte gagnar någon, och för att avskräcka svenskarna att också gå samma väg.
Men om EU nu är så kränkt över britternas val att lämna unionen måste det ju bero på att de har nytta av Storbritannien. Då borde det ligga i EU:s egenintresse att få till ett avtal med britterna som båda parter tjänar på även fortsättningsvis, även som icke-medlem, där de har tillträde till EU:s inre marknad men slipper överstatligheten och all lagstiftning som fattas över folkens huvud.
EES-avtalet är ett sånt. Det är den relationen som Norge och Schweiz har med EU. Norge betalar 2 miljarder i avgift för detta istället för 20 miljarder i medlemsavgift och då får de dessutom bestämma över sig själva och slipper överstatligheten. Det var så Sverige också hade det innan medlemskapet 1995 och som vi borde återgå till. Det skulle frigöra 18 miljarder, plus spara en väldig massa pengar som alla dessa resor och ständiga möten kostar, pengar som istället kan läggas på vård, skola och omsorg som idag, trots "starka statsfinanser", inte får pengar så de räcker för att betecknas värdig välfärd.
Detta skulle förstås betyda att de vita, kränkta männen som rattar den maktfullkomliga unionen vi numera dignar under skulle få ännu lite mindre pengar att spela med och några färre människor att bestämma över.
Man kan ju bli kränkt för mindre.
söndag 26 juni 2016
Sansa er gott folk - det är demokratin som vunnit
Sedan resultatet av brexit-omröstningen landade i fredags morse har domedagsprofetiorna haglat tätt precis som okvädningsorden mot den brittiske premiärministern som hade den dåliga smaken att fråga folket om hur det ville ha sin framtid, i eller utanför den europeiska unionen.
Det är en underdrift att påstå att de svenska medierna förhållit sig ordentligt osakliga i omröstningens efterdyningar med krigsrubriker om att de unga som velat stanna kvar i EU körts över av en outbildad landsbygd som bara tycks bestå av äldre och rasister.
Inom ramen för domedagsprofetiorna om att ekonomin och dessutom allt annat också kommer att gå åt helvete och ingen längre kommer få resa eller arbeta var de vill har det varit tomt på sakliga argument på vilka profetiorna baserats. Kanske är det därför jag inte kallar dem analyser. För inte en enda sådan har gjorts om vad brexit nu kommer att innebära, vilket i sin tur betyder att ingen faktiskt har en aning när de känslomässigt rusat åstad och målat fan på väggen. Ett tips vore att ta ett djupt andetag och sedan en lång funderare.
Media borde nämligen ha klarat av att hålla huvudet kallt och ta reda på fakta, ta fram argument för det ena och det andra scenariot och presentera åtminstone någotsånär verklighetsbaserade framställningar istället för att driva personlig opinionsbaserad journalistik utifrån förhoppningar (före omröstningen) och sedan utifrån farhågor (efter omröstningen). Med något undantag (Johan Hakelius i Expressen) har alla medier betett sig som börsen; de har agerat på känslor. Det var exempelvis ingen hemlighet att opinionsundersökningarna i Storbritannien inte gick att lita på och ändå kom resultatet på Midsommaraftonen som en "chock" och "en jordbävning bortom Richterskalan". Det borde det inte gjort om man dels besvärat sig med att förstå på vad missnöjet med EU grundar sig (för det är inte bara invandringsfientliga som är negativa till EU), dels tagit varningarna om opinionsundersökningarnas trovärdighet på allvar.
Jag är också mycket förundrad över frånvaron av frågor som ställts över varför en majoritet av britter valde att lämna EU och att det i andra europeiska länder finns de som vill lämna, att man inte frågar sig varifrån de nationalistiska krafterna kommer som nu "vädrar morgonluft" och att man inte ser att det finns många, många andra än bara nationalister och rasister som också vill lämna EU (Storbritanniens UKIP har ju knappast varken sakpolitiskt eller partipolitiskt stöd hos alla de 51,9 procent som röstade för ett utträde).
Att frågorna inte ställs och att alla utträdesivrare stigmatiseras som rasister, nationalister och allmänna bakåtsträvare är ett skrämmande tecken på det gap som tycks finnas mellan just etablissemanget och vanligt folk, och i det etablissemanget ingår både media och politiker. Därifrån tycks man fortfarande varken ha hört eller förstått. Och när politiker som den svenske statsministern Stefan Löfven dessutom omedelbart efter britternas val vid en presskonferens säger att det inte är aktuellt med någon folkomröstning i Sverige, visar det på ett direkt förakt för både folket och folkviljan, samtidigt som det blottar en rädsla för att det kan saknas folkligt stöd för ett fortsatt svenskt medlemskap i EU. Om man tolkar statsministern så betyder det att han vill tvinga svenska folket att vara kvar. Det är ett illavarslande budskap och kanske ligger det i tiden, för allt oftare ser och hör vi politiker på allehanda nivåer som ignorerar folkets protester (Nobelcentret till exempel), som struntar i kommunala folkomröstningsresultat som inte gått deras väg (Sorsele om vattenkraften till exempel) och som rider på snuttifieringen, på att folkstormar blåser över, att folk glömmer snabbt, att folk glömmer att ett löfte getts och sedan brutits, att folk går på deras bortförklaringar såsom att "det inte finns pengar" till de grundläggande samhällstjänsterna, att folk inte klarar av att koppla ihop underskotten i välfärden med höjda politikerlöner, konsultarvoden, korrumperade upphandlingar och annat.
När politiker börjar behandla folket som en skock får man ska driva framför sig och bestämma över huvudet på, när det inte går att ställa någon till ansvar för politiska beslut för att de fattats i en annan huvudstad, när andra länders grevars, baroners och kungligheters markegendomar finansieras av de egna undersköterskorna och underbetalda skattebetalare i gemen, och när EU framstår som (och de facto är) ett socialistiskt bidragsprojekt men som ger till de rika och tar från de fattiga, och när ledarna där inte ens klarar av att enas när det verkligen gäller som med flyktingkrisen, då bör man inte vara förvånad att det folkliga missnöjet växer.
EU byggs upp till ett imperium framför våra ögon utan att vi tillfrågats. Alla imperier är byggda på förtryck, det finns inget annat sätt att upprätthålla dem på, och det är därför de till slut också faller när den folkliga grunden inte finns att bygga dem på. De är i praktiken korthus med potemkinkulisser. Att lägga locket på folkets möjligheter till inflytande blir som en tryckkokare - och till slut exploderar det.
Det är det som EU är, ett korthus med potemkinkulisser, och det blir allt tydligare när man inte ens vill tillfråga folken om deras åsikt om det ska fortsätta så, och det blir det till slut också en bekräftelse på att vi alla är farligt ute när det sedan brister. För det kommer att brista om man inte tar tillfället med brexit i akt och försiktigt lättar på trycket, tar flera steg tillbaka och i praktiken börjar om.
Att som Anne Linde (den nya EU-ministern) och andra EU-förespråkare mitt i detta hävda att vi måste snabba på den europeiska integrationen och att vi måste göra EU-projektet ännu tajtare är ett tecken på att man inte förstått vad grundproblemet egentligen är - eller vad det innebär om man inte åtgärdar det.
För nationalismen som nu frodas i EU:s alla länder är inte sprungen ur intet, den kommer ur EU:s toppstyrning och folkens brist på inflytande. Att nationalisterna använder invandring och flyktingar för sitt motstånd är bara en scapegoat som folk i alla diktaturer använder för att appellera till ett allmänt utbrett missnöje mot maktlösheten inför överheten.
EU har aldrig varit ett fredsprojekt och har aldrig kunnat vara ett fredsprojekt eftersom hela dess imperialistiska karaktär och toppstyrning är ett bevis på dess motsats.
EG, den europeiska gemenskapen, var det däremot och det är dit vi borde sträva. För med det kan vi fortfarande handla, resa och bo i andra länder utan att digna under politiska brysselpampars beslut över oss, beslut som vi aldrig kunnat påverka som tagits av dem vi aldrig kan ställa till svars.
Vad vi behöver, vad såväl Europa som världen behöver för att vara fredlig är folkens demokratiska inflytande på politiska beslut, respekt för mänskliga rättigheter, handel, resande, arbete och hemvist. Sånt kan man få med vanliga mellanstatliga avtal som ligger i ländernas, staternas, människornas och folkens egenintresse, och för det behöver vi ingen politisk, överstatlig, byråkratisk och kostsam union.
Det är en underdrift att påstå att de svenska medierna förhållit sig ordentligt osakliga i omröstningens efterdyningar med krigsrubriker om att de unga som velat stanna kvar i EU körts över av en outbildad landsbygd som bara tycks bestå av äldre och rasister.
Inom ramen för domedagsprofetiorna om att ekonomin och dessutom allt annat också kommer att gå åt helvete och ingen längre kommer få resa eller arbeta var de vill har det varit tomt på sakliga argument på vilka profetiorna baserats. Kanske är det därför jag inte kallar dem analyser. För inte en enda sådan har gjorts om vad brexit nu kommer att innebära, vilket i sin tur betyder att ingen faktiskt har en aning när de känslomässigt rusat åstad och målat fan på väggen. Ett tips vore att ta ett djupt andetag och sedan en lång funderare.
Media borde nämligen ha klarat av att hålla huvudet kallt och ta reda på fakta, ta fram argument för det ena och det andra scenariot och presentera åtminstone någotsånär verklighetsbaserade framställningar istället för att driva personlig opinionsbaserad journalistik utifrån förhoppningar (före omröstningen) och sedan utifrån farhågor (efter omröstningen). Med något undantag (Johan Hakelius i Expressen) har alla medier betett sig som börsen; de har agerat på känslor. Det var exempelvis ingen hemlighet att opinionsundersökningarna i Storbritannien inte gick att lita på och ändå kom resultatet på Midsommaraftonen som en "chock" och "en jordbävning bortom Richterskalan". Det borde det inte gjort om man dels besvärat sig med att förstå på vad missnöjet med EU grundar sig (för det är inte bara invandringsfientliga som är negativa till EU), dels tagit varningarna om opinionsundersökningarnas trovärdighet på allvar.
Jag är också mycket förundrad över frånvaron av frågor som ställts över varför en majoritet av britter valde att lämna EU och att det i andra europeiska länder finns de som vill lämna, att man inte frågar sig varifrån de nationalistiska krafterna kommer som nu "vädrar morgonluft" och att man inte ser att det finns många, många andra än bara nationalister och rasister som också vill lämna EU (Storbritanniens UKIP har ju knappast varken sakpolitiskt eller partipolitiskt stöd hos alla de 51,9 procent som röstade för ett utträde).
Att frågorna inte ställs och att alla utträdesivrare stigmatiseras som rasister, nationalister och allmänna bakåtsträvare är ett skrämmande tecken på det gap som tycks finnas mellan just etablissemanget och vanligt folk, och i det etablissemanget ingår både media och politiker. Därifrån tycks man fortfarande varken ha hört eller förstått. Och när politiker som den svenske statsministern Stefan Löfven dessutom omedelbart efter britternas val vid en presskonferens säger att det inte är aktuellt med någon folkomröstning i Sverige, visar det på ett direkt förakt för både folket och folkviljan, samtidigt som det blottar en rädsla för att det kan saknas folkligt stöd för ett fortsatt svenskt medlemskap i EU. Om man tolkar statsministern så betyder det att han vill tvinga svenska folket att vara kvar. Det är ett illavarslande budskap och kanske ligger det i tiden, för allt oftare ser och hör vi politiker på allehanda nivåer som ignorerar folkets protester (Nobelcentret till exempel), som struntar i kommunala folkomröstningsresultat som inte gått deras väg (Sorsele om vattenkraften till exempel) och som rider på snuttifieringen, på att folkstormar blåser över, att folk glömmer snabbt, att folk glömmer att ett löfte getts och sedan brutits, att folk går på deras bortförklaringar såsom att "det inte finns pengar" till de grundläggande samhällstjänsterna, att folk inte klarar av att koppla ihop underskotten i välfärden med höjda politikerlöner, konsultarvoden, korrumperade upphandlingar och annat.
När politiker börjar behandla folket som en skock får man ska driva framför sig och bestämma över huvudet på, när det inte går att ställa någon till ansvar för politiska beslut för att de fattats i en annan huvudstad, när andra länders grevars, baroners och kungligheters markegendomar finansieras av de egna undersköterskorna och underbetalda skattebetalare i gemen, och när EU framstår som (och de facto är) ett socialistiskt bidragsprojekt men som ger till de rika och tar från de fattiga, och när ledarna där inte ens klarar av att enas när det verkligen gäller som med flyktingkrisen, då bör man inte vara förvånad att det folkliga missnöjet växer.
EU byggs upp till ett imperium framför våra ögon utan att vi tillfrågats. Alla imperier är byggda på förtryck, det finns inget annat sätt att upprätthålla dem på, och det är därför de till slut också faller när den folkliga grunden inte finns att bygga dem på. De är i praktiken korthus med potemkinkulisser. Att lägga locket på folkets möjligheter till inflytande blir som en tryckkokare - och till slut exploderar det.
Det är det som EU är, ett korthus med potemkinkulisser, och det blir allt tydligare när man inte ens vill tillfråga folken om deras åsikt om det ska fortsätta så, och det blir det till slut också en bekräftelse på att vi alla är farligt ute när det sedan brister. För det kommer att brista om man inte tar tillfället med brexit i akt och försiktigt lättar på trycket, tar flera steg tillbaka och i praktiken börjar om.
Att som Anne Linde (den nya EU-ministern) och andra EU-förespråkare mitt i detta hävda att vi måste snabba på den europeiska integrationen och att vi måste göra EU-projektet ännu tajtare är ett tecken på att man inte förstått vad grundproblemet egentligen är - eller vad det innebär om man inte åtgärdar det.
För nationalismen som nu frodas i EU:s alla länder är inte sprungen ur intet, den kommer ur EU:s toppstyrning och folkens brist på inflytande. Att nationalisterna använder invandring och flyktingar för sitt motstånd är bara en scapegoat som folk i alla diktaturer använder för att appellera till ett allmänt utbrett missnöje mot maktlösheten inför överheten.
EU har aldrig varit ett fredsprojekt och har aldrig kunnat vara ett fredsprojekt eftersom hela dess imperialistiska karaktär och toppstyrning är ett bevis på dess motsats.
EG, den europeiska gemenskapen, var det däremot och det är dit vi borde sträva. För med det kan vi fortfarande handla, resa och bo i andra länder utan att digna under politiska brysselpampars beslut över oss, beslut som vi aldrig kunnat påverka som tagits av dem vi aldrig kan ställa till svars.
Vad vi behöver, vad såväl Europa som världen behöver för att vara fredlig är folkens demokratiska inflytande på politiska beslut, respekt för mänskliga rättigheter, handel, resande, arbete och hemvist. Sånt kan man få med vanliga mellanstatliga avtal som ligger i ländernas, staternas, människornas och folkens egenintresse, och för det behöver vi ingen politisk, överstatlig, byråkratisk och kostsam union.
onsdag 11 maj 2016
torsdag 28 april 2016
Läktarvåld i terrortider
Matchen mellan IFK Göteborg och Malmö FF igår avslutades abrupt sedan en smällare kastats från läktaren ner mot planen och återigen debatteras och diskuteras vad som ska göras åt problemet med våldet från och på läktarplats.
Det är med stigande förvåning jag hör de lama förslagen och inte minst resignationen inför våldet när det påstås att det inte går att kontrollera alla, att de gömmer både bengaler och vad de nu tar med sig in för att förstöra matcher - eller som någon supporterklubb tidigare har uttryckt det "för att bengaler höjer upplevelsen av matchen" (sic) - i såväl bh:ar som byxor.
Det verkar ha gått alla parter förbi att vi lever i tider av terrorhot över hela Europa. Sverige är på intet sätt heller immunt. Parterna verkar också alldeles ha förbisett det faktum att terrorister gärna slår till mot så kallade mjuka mål, vilket är mot civila och på platser där mycket folk samlas samtidigt, just för att kunna döda och lemlästa så många som möjligt. En fotbollsmatch är ett sånt mål, och det var även en fotbollsmatch vid Stade de France som terroristerna i Paris började sin attackrunda som sedan slutade i konsertlokalen Bataclan.
Så den brännande frågan som inte ställts är, hur ska ni kunna upptäcka en terrorist med självmordsväst under jackan om ni inte ens klarar att stoppa huliganerna med sina allmänfarliga attiraljer från att komma in på matcherna?
För allmänhetens och mänsklighetens sinnesfrid borde de allsvenska fotbollsklubbarna börja ta säkerhetsproblemen på läktarna på något större allvar än den mjäkighet de hittills visat upp, för den är inget annat än uppseendeväckande nonchalant och i det närmaste imbecill.
Det är med stigande förvåning jag hör de lama förslagen och inte minst resignationen inför våldet när det påstås att det inte går att kontrollera alla, att de gömmer både bengaler och vad de nu tar med sig in för att förstöra matcher - eller som någon supporterklubb tidigare har uttryckt det "för att bengaler höjer upplevelsen av matchen" (sic) - i såväl bh:ar som byxor.
Det verkar ha gått alla parter förbi att vi lever i tider av terrorhot över hela Europa. Sverige är på intet sätt heller immunt. Parterna verkar också alldeles ha förbisett det faktum att terrorister gärna slår till mot så kallade mjuka mål, vilket är mot civila och på platser där mycket folk samlas samtidigt, just för att kunna döda och lemlästa så många som möjligt. En fotbollsmatch är ett sånt mål, och det var även en fotbollsmatch vid Stade de France som terroristerna i Paris började sin attackrunda som sedan slutade i konsertlokalen Bataclan.
Så den brännande frågan som inte ställts är, hur ska ni kunna upptäcka en terrorist med självmordsväst under jackan om ni inte ens klarar att stoppa huliganerna med sina allmänfarliga attiraljer från att komma in på matcherna?
För allmänhetens och mänsklighetens sinnesfrid borde de allsvenska fotbollsklubbarna börja ta säkerhetsproblemen på läktarna på något större allvar än den mjäkighet de hittills visat upp, för den är inget annat än uppseendeväckande nonchalant och i det närmaste imbecill.
måndag 25 april 2016
Religion och politik hör inte ihop
Det är nog inte alldeles enkelt att vara journalist och rapportera om Miljöpartiets kaos, en alltjämt pågående föreställning, så att en å annan kärnfråga i problemformuleringen tappas bort kanske man kan ha överseende med när medielogiken är att bara hantera en fråga i taget.
Inte desto mindre bör den nämnas, för båda de miljöpartistiska röriga språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson har på olika sätt återkommit till att sätta fokus på muslimer i diverse sammanhang. Gustav Fridolin, till exempel, sägs ha försäkrat sig om att Mehmet Kaplan inte skulle kandidera till språkrör innan Fridolin själv beslöt att göra det för att han annars skulle trätt tillbaka till Kaplans fördel. Skälet var att det hade varit så fantastiskt om Sverige fick sin första muslimska partiledare.
Men ska det i svensk politik ens vara relevant vilken gud någon tillber, i den mån någon alls tillbes?
Åsa Romson å sin sida kallade 9/11-attackerna för "olyckor" och menade i en krystad efterkonstruktion att det handlade om den olycka som muslimer utsattes för i attackernas kölvatten.
Och på tal om kölvatten så har det från diverse - muslimska - miljöpartister gråtits ut, bland annat ett av Grön Ungdoms språkrör som sedermera också avgick, om att det efter Mehmet Kaplans (mp) och Yasri Kahns avgångar (mp) (be)visats att det inte går att vara muslim i Sverige och samtidigt ha ett partipolitiskt uppdrag - och förstås beror det på islamofobi.
Skitsnack.
Det är istället i högsta grad uppseendeväckande att man alls drar in religion och religiös identitet i det politiska uppdraget. Politik och religion hör överhuvudtaget inte ihop i en sekulär stat. Bland annat därför har man kyrkor, moskéer, synagogor och andra tempel för utövning av det ena, och parlament för utövning av det andra.
En sammanblandning av de båda leder lätt till, ja, till exempel politisk islam, vilket jo, är det som kallas islamism. Det är önskvärt att den typen av företeelser städas undan från svensk politik, och om den nu nödvändigtvis ska ingå, så är det hederligare att starta ett islamistiskt parti så folk vet vad de röstar på istället för att föra de bakom ljuset som trott att de gröna frågorna var vägledande för de förtroendevalda, framförallt i ett miljöparti.
Å andra sidan. Hamas färg är också grön, precis som Saudiarabiens flagga.
Som av en händelse är grön också det muslimska brödraskapets färg.
Det kanske inte är så konstigt då att just Miljöpartiet har dragit till sig så många som hellre talar om slöja, separata tider för män och kvinnor i badhuset, gör rabiatecknet och vägrar ta kvinnor i hand istället för att kämpa för miljö- och klimatfrågor.
Grönt som grönt.
Inte desto mindre bör den nämnas, för båda de miljöpartistiska röriga språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson har på olika sätt återkommit till att sätta fokus på muslimer i diverse sammanhang. Gustav Fridolin, till exempel, sägs ha försäkrat sig om att Mehmet Kaplan inte skulle kandidera till språkrör innan Fridolin själv beslöt att göra det för att han annars skulle trätt tillbaka till Kaplans fördel. Skälet var att det hade varit så fantastiskt om Sverige fick sin första muslimska partiledare.
Men ska det i svensk politik ens vara relevant vilken gud någon tillber, i den mån någon alls tillbes?
Åsa Romson å sin sida kallade 9/11-attackerna för "olyckor" och menade i en krystad efterkonstruktion att det handlade om den olycka som muslimer utsattes för i attackernas kölvatten.
Och på tal om kölvatten så har det från diverse - muslimska - miljöpartister gråtits ut, bland annat ett av Grön Ungdoms språkrör som sedermera också avgick, om att det efter Mehmet Kaplans (mp) och Yasri Kahns avgångar (mp) (be)visats att det inte går att vara muslim i Sverige och samtidigt ha ett partipolitiskt uppdrag - och förstås beror det på islamofobi.
Skitsnack.
Det är istället i högsta grad uppseendeväckande att man alls drar in religion och religiös identitet i det politiska uppdraget. Politik och religion hör överhuvudtaget inte ihop i en sekulär stat. Bland annat därför har man kyrkor, moskéer, synagogor och andra tempel för utövning av det ena, och parlament för utövning av det andra.
En sammanblandning av de båda leder lätt till, ja, till exempel politisk islam, vilket jo, är det som kallas islamism. Det är önskvärt att den typen av företeelser städas undan från svensk politik, och om den nu nödvändigtvis ska ingå, så är det hederligare att starta ett islamistiskt parti så folk vet vad de röstar på istället för att föra de bakom ljuset som trott att de gröna frågorna var vägledande för de förtroendevalda, framförallt i ett miljöparti.
Å andra sidan. Hamas färg är också grön, precis som Saudiarabiens flagga.
Som av en händelse är grön också det muslimska brödraskapets färg.
Det kanske inte är så konstigt då att just Miljöpartiet har dragit till sig så många som hellre talar om slöja, separata tider för män och kvinnor i badhuset, gör rabiatecknet och vägrar ta kvinnor i hand istället för att kämpa för miljö- och klimatfrågor.
Grönt som grönt.
tisdag 19 april 2016
Ge Romsons grodor ett eget Twitterkonto
Det är inte bara den där famösa kolbiten som miljöpartisterna vandrade runt med i valrörelsen som borde få ett eget twitterkonto. Nu är det dags att skapa ett också för Åsa Romsons alla grodor hon hasplar ur sig i tid och otid. Den senaste i raden är hennes benämning av 11 september-attackerna som "11 september-olyckorna".Olyckor?!
Det är helt obegripligt att någon, framförallt ett statsråd i en svensk regering, kan säga fel på ett så etablerat begrepp som "11 september-attackerna" har blivit under de femton år som gått sedan de skedde 2001.
Enda skälet att säga något annat än detta är att man helt enkelt inte tycker att det var så märkvärdigt trots allt, att det helt enkelt inte var så farligt. Eller för att man känner sån lojalitet och solidaritet med dem som genomförde attackerna och deras anhängare att man inte vill haussa upp det hela för mycket. Och Åsa Romson tycker uppenbarligen inte heller att Förintelsen var så märkvärdig eller riktigt så allvarlig att den inte kan jämföras med de sjunkande flyktingbåtarna på Medelhavet - eller med Israels behandling av palestinier. Eller så finns det känslor av solidaritet och lojalitet där också. Möjligen handlar det om ignorans. Men jag har börjat tvivla. För vissa saker är det omöjligt för ett statsråd och ledande politiker att vara så okunnig om.
I sedvanlig ordning går nu språkröret Romson ut och backar från uttalandet, menar att det var en felsägning och att hon inte menade det hon sa.
Jag tror inte vi behöver undra mer över vad dessa ledande miljöpartister egentligen har för värderingar, för en gång är ingen gång, två gånger är en vana och tre gånger är oförlåtligt.
Slutsatsen är att Miljöpartiet inte är regeringsfähigt. Det framstår alltmer som ett extremistparti utan sunda demokratiska värderingar.
Hur länge ska det fortsätta såhär?
Expressen, Aftonbladet, SVT
måndag 18 april 2016
Och där tog den slut...
...följetongen om bostadsminister Mehmet Kaplan (mp).
Det var för väl att han avgick men presskonferensen idag var fånig, pinsam, därtill uppseendeväckande med tanke på vad som sades - och vad som inte sades.
Statsminister Stefan Löfven (s) sade sig ha beviljat en begäran av Mehmet Kaplan (mp) att få entledigas från sitt uppdrag som statsråd, och de båda påstods vara rörande överens om att det var debatten som gjort det omöjligt för Kaplan att fortsätta på sin post. Det var alltså inte Kaplans värderingar, hans extremistiska umgänge och hans antisemitiska uttalanden som var avgörande, utan det var att detta hade avslöjats, att svar avkrävdes och att media inte lämnade statsrådet och statsministern i fred som blev avgörande.
Statsministern upprepade likt den medietränade papegojan (byt ut de där medietränarna som ger såna töntiga råd att bara upprepa samma svar oavsett fråga, det är extremt enerverande och minskar inte precis politikerföraktet) att han delade Kaplans bedömning och därför beviljat hans begäran om entledigande.
De miljöpartistiska språkrören hyllade sedan den "humanistiska och antirasistiska" Kaplan. De visste minsann vad han har för värderingar och det var debatten som gjorde det omöjligt för honom att sitta kvar. Tuff skit, alltså.
Och det är detta som är pudelns kärna - även om ingen pudel alls gjordes, snarare tvärtom.
Varken Kaplan, språkrören eller Löfven har känts vid att det är just Kaplans värderingar - och att han agerat på dem - som är det problematiska här. Frågan är om de ens förstår vad problemet är, inte minst med Åsa Romsons eget historielösa klavertramp när hon jämförde döden på Medelhavet med Auschwitz.
För när de hyllar Kaplan som humanist och antirasist så verkar den humanismen och antirasismen inte gälla för alla. Judar till exempel. Och kurder. Och armenier. Bland andra. De kommer undan med att måla upp en bild av Kaplan som förkämpe mot antisemitism och för hbtq-rättigheter, men behöver aldrig ge några exempel på när han deltagit i dylika sammanhang, vad han sagt och gjort som går i linje med det eller vilka han träffat och samarbetat med. Har han varit i kontakt med kommittén mot antisemitism, till exempel, haft några projekt tillsammans med dem, seminarier, föreläsningar etc?
Någonting får mig att tvivla på det.
I en debattartikel i Expressen idag hävdar han att han "givetvis inte är antisemit", och frågan inställer sig: Om man gör antisemitiska uttalanden, umgås med antisemiter, de facto agerar antisemitiskt såsom genom deltagande i Ship to Gaza (och dessutom ser till att gripas av israelisk militär) och om man är islamist, är man inte antisemit då?
När varken statsministern, språkrören eller andra tillfrågade miljöpartister på höga offentliga poster inser detta, utan istället tillskriver Kaplan epitet som just humanist och antirasist (Fridolin hade dagen till ära i alla fall släppt epitetet feminist), då har vi ett mycket större problem än bara Kaplans värderingar. Och så har vi ignoransen om värderingarnas innebörd.
Miljöpartister som intervjuats verkar nämligen helt oförstående till kritiken mot Kaplan. I intervjun i Aktuellt ikväll med det tidigare språkröret Peter Eriksson, numera EU-parlamentariker, gick han hårt åt granskningen av Mehmet Kaplan som han anser var tuffare än granskningen som görs av "etniskt svenska" statsråd och politiker. På så sätt bekräftar han bilden som finns av att man blir anklagad för islamofobi om man kritiserar muslimer för vad de gör (observera, inte för vad de är, utan för vad de gör, och där ingår även uttalanden).
Jag tvivlar för övrigt på att tidigare avsatta moderata och socialdemokratiska statsråd (Mona Sahlin, Laila Freivalds, Sven-Otto Littorin, Sten Tolgfors, med flera) skulle hålla med om Peter Erikssons beskrivning, och inte minst SD-politiker har nog svårt att skriva under på den.
Dessvärre är jag rädd att Peter Eriksson i sin verklighetsförnekelse bara spär på det han försöker stävja, nämligen islamofobin.
Inget statsråd eller politiker ska behandlas med silkesvantar bara för att de har en annan etnisk bakgrund än den svenska eller har ett annat kön än det manliga.
Om man tror på alla människors lika värde så är det väl ändå rimligt att alla människor också behandlas lika. Det är så det ska vara i en rättsstat, och då ska även alla statsråd behandlas lika. Utan undantag.
För övrigt behöver miljöpartister fundera över vad deras värderingar egentligen innebär. De verkar ha väldiga problem att inte bara kalla en spade för en spade, utan också förstå vad en spade är. Därför framstår de också som fullkomligt verklighetsfrånvända.
Det var för väl att han avgick men presskonferensen idag var fånig, pinsam, därtill uppseendeväckande med tanke på vad som sades - och vad som inte sades.
Statsminister Stefan Löfven (s) sade sig ha beviljat en begäran av Mehmet Kaplan (mp) att få entledigas från sitt uppdrag som statsråd, och de båda påstods vara rörande överens om att det var debatten som gjort det omöjligt för Kaplan att fortsätta på sin post. Det var alltså inte Kaplans värderingar, hans extremistiska umgänge och hans antisemitiska uttalanden som var avgörande, utan det var att detta hade avslöjats, att svar avkrävdes och att media inte lämnade statsrådet och statsministern i fred som blev avgörande.
Statsministern upprepade likt den medietränade papegojan (byt ut de där medietränarna som ger såna töntiga råd att bara upprepa samma svar oavsett fråga, det är extremt enerverande och minskar inte precis politikerföraktet) att han delade Kaplans bedömning och därför beviljat hans begäran om entledigande.
De miljöpartistiska språkrören hyllade sedan den "humanistiska och antirasistiska" Kaplan. De visste minsann vad han har för värderingar och det var debatten som gjorde det omöjligt för honom att sitta kvar. Tuff skit, alltså.
Och det är detta som är pudelns kärna - även om ingen pudel alls gjordes, snarare tvärtom.
Varken Kaplan, språkrören eller Löfven har känts vid att det är just Kaplans värderingar - och att han agerat på dem - som är det problematiska här. Frågan är om de ens förstår vad problemet är, inte minst med Åsa Romsons eget historielösa klavertramp när hon jämförde döden på Medelhavet med Auschwitz.
För när de hyllar Kaplan som humanist och antirasist så verkar den humanismen och antirasismen inte gälla för alla. Judar till exempel. Och kurder. Och armenier. Bland andra. De kommer undan med att måla upp en bild av Kaplan som förkämpe mot antisemitism och för hbtq-rättigheter, men behöver aldrig ge några exempel på när han deltagit i dylika sammanhang, vad han sagt och gjort som går i linje med det eller vilka han träffat och samarbetat med. Har han varit i kontakt med kommittén mot antisemitism, till exempel, haft några projekt tillsammans med dem, seminarier, föreläsningar etc?
Någonting får mig att tvivla på det.
I en debattartikel i Expressen idag hävdar han att han "givetvis inte är antisemit", och frågan inställer sig: Om man gör antisemitiska uttalanden, umgås med antisemiter, de facto agerar antisemitiskt såsom genom deltagande i Ship to Gaza (och dessutom ser till att gripas av israelisk militär) och om man är islamist, är man inte antisemit då?
När varken statsministern, språkrören eller andra tillfrågade miljöpartister på höga offentliga poster inser detta, utan istället tillskriver Kaplan epitet som just humanist och antirasist (Fridolin hade dagen till ära i alla fall släppt epitetet feminist), då har vi ett mycket större problem än bara Kaplans värderingar. Och så har vi ignoransen om värderingarnas innebörd.
Miljöpartister som intervjuats verkar nämligen helt oförstående till kritiken mot Kaplan. I intervjun i Aktuellt ikväll med det tidigare språkröret Peter Eriksson, numera EU-parlamentariker, gick han hårt åt granskningen av Mehmet Kaplan som han anser var tuffare än granskningen som görs av "etniskt svenska" statsråd och politiker. På så sätt bekräftar han bilden som finns av att man blir anklagad för islamofobi om man kritiserar muslimer för vad de gör (observera, inte för vad de är, utan för vad de gör, och där ingår även uttalanden).
Jag tvivlar för övrigt på att tidigare avsatta moderata och socialdemokratiska statsråd (Mona Sahlin, Laila Freivalds, Sven-Otto Littorin, Sten Tolgfors, med flera) skulle hålla med om Peter Erikssons beskrivning, och inte minst SD-politiker har nog svårt att skriva under på den.
Dessvärre är jag rädd att Peter Eriksson i sin verklighetsförnekelse bara spär på det han försöker stävja, nämligen islamofobin.
Inget statsråd eller politiker ska behandlas med silkesvantar bara för att de har en annan etnisk bakgrund än den svenska eller har ett annat kön än det manliga.
Om man tror på alla människors lika värde så är det väl ändå rimligt att alla människor också behandlas lika. Det är så det ska vara i en rättsstat, och då ska även alla statsråd behandlas lika. Utan undantag.
För övrigt behöver miljöpartister fundera över vad deras värderingar egentligen innebär. De verkar ha väldiga problem att inte bara kalla en spade för en spade, utan också förstå vad en spade är. Därför framstår de också som fullkomligt verklighetsfrånvända.
söndag 17 april 2016
Följetongen Mehmet Kaplan
Och idag kommer det fram genom Svenska Dagbladet att bostadsminister Mehmet Kaplan (mp) som riksdagsledamot 2009 jämförde Israels politik med Nazityskland i ett framträdande inför somaliska föreningen i Fittja.
Naturligtvis och alldeles självklart är det en helt oacceptabel jämförelse, just för att det inte finns några som helst liknelser. Det är enbart ett sätt att demonisera den judiska staten för att därigenom komma åt judar. Klassisk antisemitism, alltså.
Frågan är inte hur många fler avslöjanden om dylika uttalanden och ställningstaganden från Mehmet Kaplan vi kommer att få se och höra framöver, utan var bostadsministern som statsråd och del av den svenska regeringen egentligen har för värdegrund. Eller så är inte frågan längre den, eftersom det är alldeles för mycket som redan kommit fram av grava övertramp som sedan banaliserats och trivialiserats av Kaplan när han alls bemödat sig att svara på kritiken.
Det enda som kvarstår nu är att statsministern entledigar bostadsministern från uppdraget och om så inte sker måste oppositionen lämna in en misstroendeförklaring som tvingar bort honom.
Några andra alternativ finns inte.
Naturligtvis och alldeles självklart är det en helt oacceptabel jämförelse, just för att det inte finns några som helst liknelser. Det är enbart ett sätt att demonisera den judiska staten för att därigenom komma åt judar. Klassisk antisemitism, alltså.
Frågan är inte hur många fler avslöjanden om dylika uttalanden och ställningstaganden från Mehmet Kaplan vi kommer att få se och höra framöver, utan var bostadsministern som statsråd och del av den svenska regeringen egentligen har för värdegrund. Eller så är inte frågan längre den, eftersom det är alldeles för mycket som redan kommit fram av grava övertramp som sedan banaliserats och trivialiserats av Kaplan när han alls bemödat sig att svara på kritiken.
Det enda som kvarstår nu är att statsministern entledigar bostadsministern från uppdraget och om så inte sker måste oppositionen lämna in en misstroendeförklaring som tvingar bort honom.
Några andra alternativ finns inte.
lördag 16 april 2016
Kaplan, Böhmermann, Erdogan - och så EU
"Should I stay or should I go?"
Vi börjar med EU, en politisk union som aldrig hymlat med sin avsikt att fatta beslut så långt bort från medlemsländernas medborgare som möjligt så att besluten inte kan påverkas i någon större utsträckning. På så sätt behöver politikerna, alltså beslutsfattarna, inte ta något eget ansvar för hur (illa) det blev utan kan istället gömma sig bakom den europeiska kjolen och just hänvisa till...EU, och jag kan i god På Spåret-anda fråga mig "vem där?" ska jag ställa till svars.
För mig är det obegripligt att liberaler är sådana EU-vurmare, och det enda argumentet de anför är att vi måste samarbeta för att Sverige är för litet att stå ensamt. Vem har sagt att man inte kan samarbeta utan att ha en politisk union (som uppenbarligen ändå inte klarar att samarbeta när det verkligen gäller)?
EG, alltså Europeiska Gemenskapen som var EU:s företrädare, var ett ypperligt exempel på just en sådan samarbetsorganisation med fri handel som kunnat utvecklas utan att göra om alltihop till en dysfunktionell politisk union. Den kunde Sverige anslutit sig till och då hade vi förmodligen också sluppit betala mångmiljardbelopp i medlemsavgift som sedan kommer tillbaka i form av EU-bidrag till bland andra grevar och godsägare som gömt skattepengar utomlands.
Liberaler som är för frihet och i andra sammanhang har en stabil demokratisk kompass borde vara för ett utträde (och borde aldrig varit för ett medlemskap), men tycker ändå efter alla dessa år av miserabel politisk utveckling med demokratisk tillbakagång och växande nationalism i EU-länderna att unionen är bra. Jag begriper det inte. Och därför förstår jag inte heller hur Sverigedemokraterna, som i likhet med andra nationalistiska partier i EU har vuxit de senaste tjugo åren, är mot EU. De har gynnats av den demokratiska tillbakagången sedan makten flyttade till Bryssel och borde därför vara för ett fortsatt medlemskap. Men det är de alltså inte, vilket är mycket besynnerligt. Jag får helt enkelt inte ihop dessa motpolers respektive bevekelsegrunder för sina ställningstaganden.
Ekvationen går inte ihop.
Böhmermann och Erdogan
Och så detta om den tyska satirikern Böhmermann, som Erdogan nu begärt och fått beviljat skall åtalas för "smädekritik", alltså ärekränkning.
På ett sätt är det bedrövligt att en sån sak ska prövas rättsligt eftersom EU, genom Tyskland, ånyo sätter sig i knäet på en diktator som Turkiets Erdogan är. En lättkränkt sådan. Men så är diktatorer. Lättkränkta. Det är därför de har blivit diktatorer, för att de har ett mastodontiskt ego.
På ett annat sätt är det bra, eftersom jag utgår ifrån att Böhmermann frias. Inte för att det han sa var särskilt roligt, inte heller för att det tagit ur sin kontext inte kan anses kränkande, men för att det i sin kontext tydligen var ett exempel på vad som hade utgjort "smädekritik" vilken Erdogan tidigare anklagat Böhmermann för när han skämtat om hans maktfullkomlighet. Det, menade Böhmermann, var inte smädekritik, däremot skulle det vara smädekritik om "jag sa så här" och så drog han en lång och, i delar, vulgär "dikt" vilken Erdogan alltså gått i taket för.
Fälls Böhmermann är den tyska yttrandefriheten faktiskt inte mycket att hänga någonstans.
För övrigt hoppas jag att Europas alla komiker gör gemensam sak och kampanjar mot Erdogan medelst satir. Mycket satir. Och trycker yttrandefriheten upp i nyllet på honom, yttrandefriheten som han förnekar sitt eget folk, mer och mer för var dag som går.
Satir kan komikerna gott bomba IS med också, såsom U2:s Bono föreslog häromdagen, även om jag inte delar hans uppfattning om att det är vad som krävs för att en gång för alla knäcka dem.
På tal om Erdogan så kommer vi helt osökt fram till sista programpunkten för dagen, nämligen bostadsminister Mehmet Kaplan (mp) som alltså ånyo har begått "misstag" och "hamnat"i sällskap han inte haft "en aning om" att de ens var där, och hade han haft en aning om det så såg de i alla fall inte varandra.
Kaplan har också innan sin tid som minister bjudit in en ökänd antisemit, Yvonne Ridley, att prata vid en muslimsk tillställning och sedan sagt att han inte gjort den bakgrundskontroll av henne som han borde gjort. Han påstod alltså, och kom undan med det, att han inte visste vad Ridley stod för, och hade han vetat det så hade han inte bjudit in henne.
Näe, eller hur?!
Mehmet Kaplan har från olika håll, bland andra Nalin Pekgul, anklagats för att röra sig i islamistiska kretsar, han har också relativiserat IS-resenärer och jämfört dem med de som åkte till Finland och stred i finska vinterkriget, vilket alltså betyder att Kaplan anser att IS är någon form av legitim motståndsrörelse. Det är inget annat än skandalöst, och ändå sitter han kvar som minister och därigenom representerar Sverige och svenska värderingar. Är det verkligen svenska demokratiska värderingar Kaplan hyser?
Igår briserade nästa mina när han avslöjades med att ha dinerat med bland andra den fascistiska turkiska föreningen Grå vargarnas ledare i Sverige, men påstår nu att han dels inte visste att han skulle vara där, dels inte sett honom om han nu varit där. Men de satt alltså vid samma bord, fem stolar ifrån varandra. Självklart har Kaplan sett honom, och även känt till att han skulle vara där. Det var väl inte första gången de firade Iftar tillsammans och nog förstod Kaplan vilka som då "borde" vara där.
Men varför talas det inte mer om att också Barbaros Leylani var där, den numera avgångne viceordföranden i Turkiska riksförbundet som häromdagen uppviglade sina åhörare på Sergels Torg i Stockholm att ta död på armenier - och som också kallade sina åhörare för "raskamrater" i sann nazistisk anda? Luftar man så öppet dylika åsikter på Sergels Torg så kan det knappast varit någon hemlighet heller för Mehmet Kaplan som länge varit aktiv i det turkiska föreningslivet att Leylani hyste dem - och ändå umgås han med dem?
Det är en berättigad fråga att ställa var Mehmet Kaplan egentligen står och vad han har för värderingar. Gustav Fridolin försvarade igår Kaplan som han påstod var både demokratisk och feministisk.
Feministisk? Kaplans fru bär ju slöja som är en symbol för kvinnoförtryck i den muslimska världen.
I sitt försvarstal i Aktuellt igår hävdade Kaplan att han förklarar för de personer han träffar vilka värderingar han står för, men jag minns inte att han förtydligade vad de innehåller även om han sa att han inte delar Grå vargarnas idéer. Men delar Mehmet Kaplan Barbaros Leylanis idéer och åsikter?
Den frågan kom aldrig upp. Alla Kaplans "misstag" och situationer han "hamnar" i får en att allvarligt undra. Under alla omständigheter är ministern osedvanligt omdömeslös och en sån person blir i förlängningen en säkerhetsrisk för både sig själv och landet.
Därför varken kan, bör eller ska han sitta kvar som minister.
Mehmet Kaplan måste helt enkelt avgå.
Vi börjar med EU, en politisk union som aldrig hymlat med sin avsikt att fatta beslut så långt bort från medlemsländernas medborgare som möjligt så att besluten inte kan påverkas i någon större utsträckning. På så sätt behöver politikerna, alltså beslutsfattarna, inte ta något eget ansvar för hur (illa) det blev utan kan istället gömma sig bakom den europeiska kjolen och just hänvisa till...EU, och jag kan i god På Spåret-anda fråga mig "vem där?" ska jag ställa till svars.
För mig är det obegripligt att liberaler är sådana EU-vurmare, och det enda argumentet de anför är att vi måste samarbeta för att Sverige är för litet att stå ensamt. Vem har sagt att man inte kan samarbeta utan att ha en politisk union (som uppenbarligen ändå inte klarar att samarbeta när det verkligen gäller)?
EG, alltså Europeiska Gemenskapen som var EU:s företrädare, var ett ypperligt exempel på just en sådan samarbetsorganisation med fri handel som kunnat utvecklas utan att göra om alltihop till en dysfunktionell politisk union. Den kunde Sverige anslutit sig till och då hade vi förmodligen också sluppit betala mångmiljardbelopp i medlemsavgift som sedan kommer tillbaka i form av EU-bidrag till bland andra grevar och godsägare som gömt skattepengar utomlands.
Liberaler som är för frihet och i andra sammanhang har en stabil demokratisk kompass borde vara för ett utträde (och borde aldrig varit för ett medlemskap), men tycker ändå efter alla dessa år av miserabel politisk utveckling med demokratisk tillbakagång och växande nationalism i EU-länderna att unionen är bra. Jag begriper det inte. Och därför förstår jag inte heller hur Sverigedemokraterna, som i likhet med andra nationalistiska partier i EU har vuxit de senaste tjugo åren, är mot EU. De har gynnats av den demokratiska tillbakagången sedan makten flyttade till Bryssel och borde därför vara för ett fortsatt medlemskap. Men det är de alltså inte, vilket är mycket besynnerligt. Jag får helt enkelt inte ihop dessa motpolers respektive bevekelsegrunder för sina ställningstaganden.
Ekvationen går inte ihop.
Böhmermann och Erdogan
Och så detta om den tyska satirikern Böhmermann, som Erdogan nu begärt och fått beviljat skall åtalas för "smädekritik", alltså ärekränkning.
På ett sätt är det bedrövligt att en sån sak ska prövas rättsligt eftersom EU, genom Tyskland, ånyo sätter sig i knäet på en diktator som Turkiets Erdogan är. En lättkränkt sådan. Men så är diktatorer. Lättkränkta. Det är därför de har blivit diktatorer, för att de har ett mastodontiskt ego.
På ett annat sätt är det bra, eftersom jag utgår ifrån att Böhmermann frias. Inte för att det han sa var särskilt roligt, inte heller för att det tagit ur sin kontext inte kan anses kränkande, men för att det i sin kontext tydligen var ett exempel på vad som hade utgjort "smädekritik" vilken Erdogan tidigare anklagat Böhmermann för när han skämtat om hans maktfullkomlighet. Det, menade Böhmermann, var inte smädekritik, däremot skulle det vara smädekritik om "jag sa så här" och så drog han en lång och, i delar, vulgär "dikt" vilken Erdogan alltså gått i taket för.
Fälls Böhmermann är den tyska yttrandefriheten faktiskt inte mycket att hänga någonstans.
För övrigt hoppas jag att Europas alla komiker gör gemensam sak och kampanjar mot Erdogan medelst satir. Mycket satir. Och trycker yttrandefriheten upp i nyllet på honom, yttrandefriheten som han förnekar sitt eget folk, mer och mer för var dag som går.
Satir kan komikerna gott bomba IS med också, såsom U2:s Bono föreslog häromdagen, även om jag inte delar hans uppfattning om att det är vad som krävs för att en gång för alla knäcka dem.
På tal om Erdogan så kommer vi helt osökt fram till sista programpunkten för dagen, nämligen bostadsminister Mehmet Kaplan (mp) som alltså ånyo har begått "misstag" och "hamnat"i sällskap han inte haft "en aning om" att de ens var där, och hade han haft en aning om det så såg de i alla fall inte varandra.
Kaplan har också innan sin tid som minister bjudit in en ökänd antisemit, Yvonne Ridley, att prata vid en muslimsk tillställning och sedan sagt att han inte gjort den bakgrundskontroll av henne som han borde gjort. Han påstod alltså, och kom undan med det, att han inte visste vad Ridley stod för, och hade han vetat det så hade han inte bjudit in henne.
Näe, eller hur?!
Mehmet Kaplan har från olika håll, bland andra Nalin Pekgul, anklagats för att röra sig i islamistiska kretsar, han har också relativiserat IS-resenärer och jämfört dem med de som åkte till Finland och stred i finska vinterkriget, vilket alltså betyder att Kaplan anser att IS är någon form av legitim motståndsrörelse. Det är inget annat än skandalöst, och ändå sitter han kvar som minister och därigenom representerar Sverige och svenska värderingar. Är det verkligen svenska demokratiska värderingar Kaplan hyser?
Igår briserade nästa mina när han avslöjades med att ha dinerat med bland andra den fascistiska turkiska föreningen Grå vargarnas ledare i Sverige, men påstår nu att han dels inte visste att han skulle vara där, dels inte sett honom om han nu varit där. Men de satt alltså vid samma bord, fem stolar ifrån varandra. Självklart har Kaplan sett honom, och även känt till att han skulle vara där. Det var väl inte första gången de firade Iftar tillsammans och nog förstod Kaplan vilka som då "borde" vara där.
Men varför talas det inte mer om att också Barbaros Leylani var där, den numera avgångne viceordföranden i Turkiska riksförbundet som häromdagen uppviglade sina åhörare på Sergels Torg i Stockholm att ta död på armenier - och som också kallade sina åhörare för "raskamrater" i sann nazistisk anda? Luftar man så öppet dylika åsikter på Sergels Torg så kan det knappast varit någon hemlighet heller för Mehmet Kaplan som länge varit aktiv i det turkiska föreningslivet att Leylani hyste dem - och ändå umgås han med dem?
Det är en berättigad fråga att ställa var Mehmet Kaplan egentligen står och vad han har för värderingar. Gustav Fridolin försvarade igår Kaplan som han påstod var både demokratisk och feministisk.
Feministisk? Kaplans fru bär ju slöja som är en symbol för kvinnoförtryck i den muslimska världen.
I sitt försvarstal i Aktuellt igår hävdade Kaplan att han förklarar för de personer han träffar vilka värderingar han står för, men jag minns inte att han förtydligade vad de innehåller även om han sa att han inte delar Grå vargarnas idéer. Men delar Mehmet Kaplan Barbaros Leylanis idéer och åsikter?
Den frågan kom aldrig upp. Alla Kaplans "misstag" och situationer han "hamnar" i får en att allvarligt undra. Under alla omständigheter är ministern osedvanligt omdömeslös och en sån person blir i förlängningen en säkerhetsrisk för både sig själv och landet.
Därför varken kan, bör eller ska han sitta kvar som minister.
Mehmet Kaplan måste helt enkelt avgå.
onsdag 13 april 2016
Detta med orsak och verkan
Det pratas väldigt mycket om att flyktingarna kostar en massa, väldigt lite om vad de tillför och ännu mindre, till och med inget alls, om var kostnaden härleds ifrån, alltså orsaken till att den uppkommit.
Frånvaron av den diskussionen var särskilt pregnant när döden på Medelhavet fick ett litet spätt och treårigt ansikte, Alan Kurdi, och lika pregnant är det nu när vårbudgeten lagts fram, det som kommit att kallas en flyktingbudget, och kostnaden för flyktingarna satts till dryga 300 miljarder på fem år. Det är massor av pengar. (Tänk om de där 46 miljarderna i årliga skatteflyktspengar kunde återbördas så skulle de kunna täcka den kostnaden och det skulle inte vara någon diskussion alls. Om något alls.)
Orsaken till den här kostnaden är förstås kriget i Syrien och alla andra missförhållanden ute i världen som människor flyr ifrån.
Vi pratar alldeles för lite om orsaker och alldeles för mycket om hur konsekvenserna ska lösas och finansieras och därför är frågan om det inte blir billigare och bättre för alla inblandade om man började ägna sig lite mer åt långsiktigt tänkande så att pengar satsades på att faktiskt lösa problemen innan de uppkommer. Så slipper människor dö, lemlästas och släppa allt de har för att fly.
För det är inte särskilt svårt att förutse den typen av problem. Diktaturer, till exempel, de är alla garanter för att krig förr eller senare kommer att bryta ut, och för att folk kommer att fly en masse. Först flyr de till grannområdet, och när kriget aldrig tar slut så tar de sig vidare - för vem vill sitta i ett flyktingläger resten av livet och bara se sitt och sin familjs liv passera?
Eftersom den här typen av problem är så rasande enkla att förutse krävs det faktiskt bara ordentligt med vilja och en hel massa mod för att ta fram en handlingsplan och börja förebygga. Det var ju det vi skulle ha Förenta Nationerna till. Denna genomkorrumperade och impotenta världsorganisation som skulle arbeta för fred och säkerhet, som Sveriges utrikespolitiska elit alltid hyllat, och trånar efter som det vore gud och en egen religion.
Räck upp handen den som tycker att FN gör vad de ska, och räck upp handen den som tycker att de lyckats.
Hur många miljarder får de för att göra det de inte gör - och dessutom för att fortsatta på samma inslagna spår? Pengarna dit är en kostnad det pratas alldeles för lite om.
Nästa gång ska vi tala om det besynnerliga och motsägelsefulla i att liberaler är EU-vurmare och sverigedemokrater inte är det. Det borde vara tvärtom.
Frånvaron av den diskussionen var särskilt pregnant när döden på Medelhavet fick ett litet spätt och treårigt ansikte, Alan Kurdi, och lika pregnant är det nu när vårbudgeten lagts fram, det som kommit att kallas en flyktingbudget, och kostnaden för flyktingarna satts till dryga 300 miljarder på fem år. Det är massor av pengar. (Tänk om de där 46 miljarderna i årliga skatteflyktspengar kunde återbördas så skulle de kunna täcka den kostnaden och det skulle inte vara någon diskussion alls. Om något alls.)
Orsaken till den här kostnaden är förstås kriget i Syrien och alla andra missförhållanden ute i världen som människor flyr ifrån.
Vi pratar alldeles för lite om orsaker och alldeles för mycket om hur konsekvenserna ska lösas och finansieras och därför är frågan om det inte blir billigare och bättre för alla inblandade om man började ägna sig lite mer åt långsiktigt tänkande så att pengar satsades på att faktiskt lösa problemen innan de uppkommer. Så slipper människor dö, lemlästas och släppa allt de har för att fly.
För det är inte särskilt svårt att förutse den typen av problem. Diktaturer, till exempel, de är alla garanter för att krig förr eller senare kommer att bryta ut, och för att folk kommer att fly en masse. Först flyr de till grannområdet, och när kriget aldrig tar slut så tar de sig vidare - för vem vill sitta i ett flyktingläger resten av livet och bara se sitt och sin familjs liv passera?
Eftersom den här typen av problem är så rasande enkla att förutse krävs det faktiskt bara ordentligt med vilja och en hel massa mod för att ta fram en handlingsplan och börja förebygga. Det var ju det vi skulle ha Förenta Nationerna till. Denna genomkorrumperade och impotenta världsorganisation som skulle arbeta för fred och säkerhet, som Sveriges utrikespolitiska elit alltid hyllat, och trånar efter som det vore gud och en egen religion.
Räck upp handen den som tycker att FN gör vad de ska, och räck upp handen den som tycker att de lyckats.
Hur många miljarder får de för att göra det de inte gör - och dessutom för att fortsatta på samma inslagna spår? Pengarna dit är en kostnad det pratas alldeles för lite om.
Nästa gång ska vi tala om det besynnerliga och motsägelsefulla i att liberaler är EU-vurmare och sverigedemokrater inte är det. Det borde vara tvärtom.
torsdag 7 april 2016
Det sjuka spelet om makt
 |
| Nour, 18 månader. Räddad från svält vårdas hon nu på ett sjukhus i Damaskus, Syrien. Ur SVT Rapports reportage ikväll. |
Små barn. Skyddslösa mot allt. I detta sjuka spel om makt.
Rapport visade ikväll ett reportage från ett sjukhus i Damaskus dit hjälporganisationer kunnat rädda några av barnen från Deir al-Zour. Ett av dem lilla Nour, 18 månader gammal och grovt undernärd. Hon är ett av många barn, men alla får inte hjälp, alla räddas inte från belägringen.
I detta sjuka spel om makt låter de barnen komma i kläm, tvingar dem vara brickor i ett cyniskt maktspel de inte har någon del i - och våra egna ledare i väst låter det ske. Det som aldrig mer skulle ske. Igen och igen.
När ska politik bli en vilja om att förändra och förbättra, när ska politik bli något annat än att bara bestå av vackra men ack så innehållslösa ord med det simpla självändamålet om makt? När ska politik bli något som verkligen betyder något?
På riktigt, för alla - för att uträtta något konstruktivt.
tisdag 5 april 2016
Köttfabriker - sakens rätta namn
Tidningarna rapporterar idag om att det i en geografibok för årskurs 8 står att djurhållningen är köttfabriker, att djuren där stressas av trängsel som kan ge dem sjukdomar.
Tidningen ATL har reagerat på detta och tycker att man istället ska framhålla den svenska djurskyddslagen och att Sverige ligger i framkant i djurvänlig djurhållning. De tycker alltså inte att det är en rättvis beskrivning att kalla saker för dess rätta namn, alltså köttfabriker. Med referens till den svenska djurskyddslagen tycker de också att Sveriges köttproduktion kan slå sig för bröstet som bäst i världen trots att det inte finns många andra djurskyddslagar att jämföra med.
Kanske beror reaktionen på att den distans konsumenter behöver ha för att alls köpa dessa kadaver och likdelar inplastade i butik minskar och skygglapparna för vad de egentligen främjar bryskt tas bort.
För det går inte att komma ifrån att de stackars djur som utnyttjas och dödas i denna industri kallas såväl mat som livsmedel för att "avpersonifieras", "avhumaniseras" och behandlas som känslolösa ting för att dessa köttfabriker alls ska kunna verka och förljugenheten om sakernas rätta förhållande fortsätta.
Det är inget alls problem att kalla något för vad det verkligen är, tvärtom. Det är när man inte gör det som barbariet upprätthålls. Frågan är också vad det gör med oss människor och vår förmåga till empati när vi låter djurplågeriet fortgå.
Tio miljarder djur mördas varje år i köttfabrikerna för att bli "mat".
Tio miljarder skyddslösa individer.
Människan blottar sitt kalla, arroganta tryne.
Tidningen ATL har reagerat på detta och tycker att man istället ska framhålla den svenska djurskyddslagen och att Sverige ligger i framkant i djurvänlig djurhållning. De tycker alltså inte att det är en rättvis beskrivning att kalla saker för dess rätta namn, alltså köttfabriker. Med referens till den svenska djurskyddslagen tycker de också att Sveriges köttproduktion kan slå sig för bröstet som bäst i världen trots att det inte finns många andra djurskyddslagar att jämföra med.
Kanske beror reaktionen på att den distans konsumenter behöver ha för att alls köpa dessa kadaver och likdelar inplastade i butik minskar och skygglapparna för vad de egentligen främjar bryskt tas bort.
För det går inte att komma ifrån att de stackars djur som utnyttjas och dödas i denna industri kallas såväl mat som livsmedel för att "avpersonifieras", "avhumaniseras" och behandlas som känslolösa ting för att dessa köttfabriker alls ska kunna verka och förljugenheten om sakernas rätta förhållande fortsätta.
Det är inget alls problem att kalla något för vad det verkligen är, tvärtom. Det är när man inte gör det som barbariet upprätthålls. Frågan är också vad det gör med oss människor och vår förmåga till empati när vi låter djurplågeriet fortgå.
Tio miljarder djur mördas varje år i köttfabrikerna för att bli "mat".
Tio miljarder skyddslösa individer.
Människan blottar sitt kalla, arroganta tryne.
lördag 2 april 2016
Kvarterets buse
Det poppar upp lite då och då, det där som är så tydligt men ändå väldigt subtilt.
På Rapport igår kväll fick vi veta att Turkiet skjuter flyende syrier som försöker ta sig över gränsen, att de skickar tillbaka syrier till Syrien och att de inte släpper in de som flyr. Flera hundra per dag. Det är Amnesty och UNHCR som larmat.
Turkiet beter sig som nazisterna gjorde när det begav sig, också som Sverige och andra västländer till del gjorde under andra världskriget - i förlängningen även gör idag när man trots allt betraktar Turkiet som ett säkert asylland och avser att skicka tillbaka flyktingar dit utan reella garantier.
I förbifarten fick vi i nyhetssändningen också en kort uppdatering om att det i sydöstra Turkiet pågår stridigheter som dödat ett hundratal människor, då och då får vi en passant veta att Turkiet bombat PKK.
Det slår mig att vi inte får se några bilder från förödelsen, vi får inte höra skrikande eller se blodiga barn och kvinnor, vi hör inga fördömanden av Turkiets attacker, inga demonstrationer mot dödandet, inga protester, inga krav på eld upphör. Inte ens någon demonisering. Mot någon, eller mot något alls.
Det pågår också ett proxykrig i Yemen och häromdagen vi fick höra att många barn har dödats i konflikten, statiska och statistiska rapporter med offer utan ansikten. Inga upprörande bilder, inget lidande vi kan se, inga fördömanden av Saudiarabien och Iran som gjort Yemen till ett slagfält för sina ideologiska oenigheter.
Ingen tycks uppröras över det heller. Inte ens Margot Wallström säger något. Hon som har så hög utrikespolitisk svansföring, så angelägen om att komma in i FN:s säkerhetsråd för att sätta kraft bakom sin annars redan högljudda stämma, hon som...
Ingen upprörs heller nämnvärt över någon av alla de andra konflikterna som pågår i världen just nu. Åtminstone hörs inget av det. Medier rapporter knapphändigt, om alls. Dödandet fördöms inte, regimerna ställs inte till svars, konfliktlösningsförsöken uteblir, ingen part pressas av världssamfundet. Folk bara tillåts dödas, mördas, barn lämnas åt sitt lidande.
Jag noterar det skilda intresset media och politiker visar inför dödandet, inför kriget, lidandet och jag tänker på alla de konflikter som utlösts av palestinsk terror när Israel slagit tillbaka.
Efter många attacker, lång tid, återhållsamhet och stort tålamod. När raketer regnar över israeliska städer - och Israel slår tillbaka mot Gaza.
Det dör människor. Människor lemlästas. Det gör det alltid i krig. Det finns inget humant krig även om det finns regler att följa. Krig traumatiserar alla. På båda sidor.
Det mediala intresset är stort för palestinska offer, men inget intresse visas för de kurdiska offren.
När palestinier fallit under israeliska kulor, under israeliska bomber, låter inga politiska fördömanden vänta på sig. FN räknar antalet döda. Skickar utredare och fördömer. Media fyller spaltmeter om konflikten och kallar terrorister för underdogs när de buntar ihop civila med Hamas, tittar bort när terroristerna använder sitt folk som mänskliga sköldar, vänder bort blicken när palestinierna förtrycks av sin egen regim. Men inte när Israel slår tillbaka. Då visar TV israeliska bombattacker i direktsändning, och bevistar förödelsen dagarna därpå och vittnesmålen kablas okritiskt ut, svaromålen stympas. Hela världen får se hur Israel behandlar palestinierna. Sociala medier går bärsärk, antisemiterna värvar nya anhängare som säger sig vara Israelkritiska. Pro-israeler sätts i frysbox. Judar hotas.
När palestinska terrorister dödar israeler uppmanas "parterna" visa återhållsamhet, då manas till lugn, våldet förklaras med bosättningar och ockupation fast inget har med det att göra. Inte i grunden när bosättningar och ockupation är konsekvenser av våld och fientlighet, av nekat erkännande om existens.
Det går inte att förneka att det politiska och mediala engagemanget mot Israel är större än det är för alla de tusentals offer som dagligen dör och lemlästas i de andra konflikterna som pågår i denna stund - och som under åren har bränt marken under civila fötter.
Och det är inte närhetsprincipen som avgör nyhetsvärderingen. Mellanösterns och Afrikas konfliktområden ligger alla lika långt bort från Sverige och Europa.
Den enda skillnaden jag kan se är att Israel är regionens enda demokrati, och världens enda judiska stat som knappt syns på kartan men ändå förlänats epitetet som kvarterets buse, The Neighbourhood Bully.
Det tål att tänkas på och låten tål att lyssnas på igen och igen, den som Bob Dylan skrev redan 1983.
För ingenting har förändrats sen dess, time standing still.
"Well, the neighborhood bully, he’s just one man
På Rapport igår kväll fick vi veta att Turkiet skjuter flyende syrier som försöker ta sig över gränsen, att de skickar tillbaka syrier till Syrien och att de inte släpper in de som flyr. Flera hundra per dag. Det är Amnesty och UNHCR som larmat.
Turkiet beter sig som nazisterna gjorde när det begav sig, också som Sverige och andra västländer till del gjorde under andra världskriget - i förlängningen även gör idag när man trots allt betraktar Turkiet som ett säkert asylland och avser att skicka tillbaka flyktingar dit utan reella garantier.
I förbifarten fick vi i nyhetssändningen också en kort uppdatering om att det i sydöstra Turkiet pågår stridigheter som dödat ett hundratal människor, då och då får vi en passant veta att Turkiet bombat PKK.
Det slår mig att vi inte får se några bilder från förödelsen, vi får inte höra skrikande eller se blodiga barn och kvinnor, vi hör inga fördömanden av Turkiets attacker, inga demonstrationer mot dödandet, inga protester, inga krav på eld upphör. Inte ens någon demonisering. Mot någon, eller mot något alls.
Det pågår också ett proxykrig i Yemen och häromdagen vi fick höra att många barn har dödats i konflikten, statiska och statistiska rapporter med offer utan ansikten. Inga upprörande bilder, inget lidande vi kan se, inga fördömanden av Saudiarabien och Iran som gjort Yemen till ett slagfält för sina ideologiska oenigheter.
Ingen tycks uppröras över det heller. Inte ens Margot Wallström säger något. Hon som har så hög utrikespolitisk svansföring, så angelägen om att komma in i FN:s säkerhetsråd för att sätta kraft bakom sin annars redan högljudda stämma, hon som...
Ingen upprörs heller nämnvärt över någon av alla de andra konflikterna som pågår i världen just nu. Åtminstone hörs inget av det. Medier rapporter knapphändigt, om alls. Dödandet fördöms inte, regimerna ställs inte till svars, konfliktlösningsförsöken uteblir, ingen part pressas av världssamfundet. Folk bara tillåts dödas, mördas, barn lämnas åt sitt lidande.
Jag noterar det skilda intresset media och politiker visar inför dödandet, inför kriget, lidandet och jag tänker på alla de konflikter som utlösts av palestinsk terror när Israel slagit tillbaka.
Efter många attacker, lång tid, återhållsamhet och stort tålamod. När raketer regnar över israeliska städer - och Israel slår tillbaka mot Gaza.
Det dör människor. Människor lemlästas. Det gör det alltid i krig. Det finns inget humant krig även om det finns regler att följa. Krig traumatiserar alla. På båda sidor.
Det mediala intresset är stort för palestinska offer, men inget intresse visas för de kurdiska offren.
När palestinier fallit under israeliska kulor, under israeliska bomber, låter inga politiska fördömanden vänta på sig. FN räknar antalet döda. Skickar utredare och fördömer. Media fyller spaltmeter om konflikten och kallar terrorister för underdogs när de buntar ihop civila med Hamas, tittar bort när terroristerna använder sitt folk som mänskliga sköldar, vänder bort blicken när palestinierna förtrycks av sin egen regim. Men inte när Israel slår tillbaka. Då visar TV israeliska bombattacker i direktsändning, och bevistar förödelsen dagarna därpå och vittnesmålen kablas okritiskt ut, svaromålen stympas. Hela världen får se hur Israel behandlar palestinierna. Sociala medier går bärsärk, antisemiterna värvar nya anhängare som säger sig vara Israelkritiska. Pro-israeler sätts i frysbox. Judar hotas.
När palestinska terrorister dödar israeler uppmanas "parterna" visa återhållsamhet, då manas till lugn, våldet förklaras med bosättningar och ockupation fast inget har med det att göra. Inte i grunden när bosättningar och ockupation är konsekvenser av våld och fientlighet, av nekat erkännande om existens.
Det går inte att förneka att det politiska och mediala engagemanget mot Israel är större än det är för alla de tusentals offer som dagligen dör och lemlästas i de andra konflikterna som pågår i denna stund - och som under åren har bränt marken under civila fötter.
Och det är inte närhetsprincipen som avgör nyhetsvärderingen. Mellanösterns och Afrikas konfliktområden ligger alla lika långt bort från Sverige och Europa.
Den enda skillnaden jag kan se är att Israel är regionens enda demokrati, och världens enda judiska stat som knappt syns på kartan men ändå förlänats epitetet som kvarterets buse, The Neighbourhood Bully.
Det tål att tänkas på och låten tål att lyssnas på igen och igen, den som Bob Dylan skrev redan 1983.
För ingenting har förändrats sen dess, time standing still.
"Well, the neighborhood bully, he’s just one man
His enemies say he’s on their land
They got him outnumbered about a million to one
He got no place to escape to, no place to run
He’s the neighborhood bully
The neighborhood bully just lives to survive
He’s criticized and condemned for being alive
He’s not supposed to fight back, he’s supposed to have thick skin
He’s supposed to lay down and die when his door is kicked in
He’s the neighborhood bully
The neighborhood bully been driven out of every land
He’s wandered the earth an exiled man
Seen his family scattered, his people hounded and torn
He’s always on trial for just being born
He’s the neighborhood bully
Well, he knocked out a lynch mob, he was criticized
Old women condemned him, said he should apologize.
Then he destroyed a bomb factory, nobody was glad
The bombs were meant for him. He was supposed to feel bad
He’s the neighborhood bully
Well, the chances are against it and the odds are slim
That he’ll live by the rules that the world makes for him
’Cause there’s a noose at his neck and a gun at his back
And a license to kill him is given out to every maniac
He’s the neighborhood bully
He got no allies to really speak of
What he gets he must pay for, he don’t get it out of love
He buys obsolete weapons and he won’t be denied
But no one sends flesh and blood to fight by his side
He’s the neighborhood bully
Well, he’s surrounded by pacifists who all want peace
They pray for it nightly that the bloodshed must cease
Now, they wouldn’t hurt a fly. To hurt one they would weep
They lay and they wait for this bully to fall asleep
He’s the neighborhood bully
Every empire that’s enslaved him is gone
Egypt and Rome, even the great Babylon
He’s made a garden of paradise in the desert sand
In bed with nobody, under no one’s command
He’s the neighborhood bully
Now his holiest books have been trampled upon
No contract he signed was worth what it was written on
He took the crumbs of the world and he turned it into wealth
Took sickness and disease and he turned it into health
He’s the neighborhood bully
What’s anybody indebted to him for?
Nothin’, they say. He just likes to cause war
Pride and prejudice and superstition indeed
They wait for this bully like a dog waits to feed
He’s the neighborhood bully
What has he done to wear so many scars?
Does he change the course of rivers? Does he pollute the moon and stars?
Neighborhood bully, standing on the hill
Running out the clock, time standing still
Neighborhood bully"
He got no place to escape to, no place to run
He’s the neighborhood bully
The neighborhood bully just lives to survive
He’s criticized and condemned for being alive
He’s not supposed to fight back, he’s supposed to have thick skin
He’s supposed to lay down and die when his door is kicked in
He’s the neighborhood bully
The neighborhood bully been driven out of every land
He’s wandered the earth an exiled man
Seen his family scattered, his people hounded and torn
He’s always on trial for just being born
He’s the neighborhood bully
Well, he knocked out a lynch mob, he was criticized
Old women condemned him, said he should apologize.
Then he destroyed a bomb factory, nobody was glad
The bombs were meant for him. He was supposed to feel bad
He’s the neighborhood bully
Well, the chances are against it and the odds are slim
That he’ll live by the rules that the world makes for him
’Cause there’s a noose at his neck and a gun at his back
And a license to kill him is given out to every maniac
He’s the neighborhood bully
He got no allies to really speak of
What he gets he must pay for, he don’t get it out of love
He buys obsolete weapons and he won’t be denied
But no one sends flesh and blood to fight by his side
He’s the neighborhood bully
Well, he’s surrounded by pacifists who all want peace
They pray for it nightly that the bloodshed must cease
Now, they wouldn’t hurt a fly. To hurt one they would weep
They lay and they wait for this bully to fall asleep
He’s the neighborhood bully
Every empire that’s enslaved him is gone
Egypt and Rome, even the great Babylon
He’s made a garden of paradise in the desert sand
In bed with nobody, under no one’s command
He’s the neighborhood bully
Now his holiest books have been trampled upon
No contract he signed was worth what it was written on
He took the crumbs of the world and he turned it into wealth
Took sickness and disease and he turned it into health
He’s the neighborhood bully
What’s anybody indebted to him for?
Nothin’, they say. He just likes to cause war
Pride and prejudice and superstition indeed
They wait for this bully like a dog waits to feed
He’s the neighborhood bully
What has he done to wear so many scars?
Does he change the course of rivers? Does he pollute the moon and stars?
Neighborhood bully, standing on the hill
Running out the clock, time standing still
Neighborhood bully"
måndag 28 mars 2016
Bojkottrörelsen och EU:s varumärkning
Bojkotta Israel-rörelsen (BDS) har blivit ett allt större problem för Israel, men kanske mer politiskt än ekonomiskt.
Samma sak med EU:s beslut att alla varor som produceras i israeliska bosättningar ska varumärkas. Men faktum är att med en sån märkning kan också de som stödjer Israel, och palestinska jobb i fabrikerna på områdena, lättare se vad de ska köpa. Det behöver alltså inte nödvändigtvis betyda att man väljer bort, utan istället väljer. Kanske en effekt EU inte räknat med.
Problematiskt är dock att EU:s sändebud Lars Faaborg-Andersen idag försvarar märkningen med att bosättningarna är "illegala under internationell rätt".
Med risk för att stämplas som extremreligiös fanatiker (för det är den risken man tar här i Sverige om man uttalar sig om något som kan tolkas till fördel för något som framhärdats i att vara kontroversiellt såsom israeliska bosättningar anses vara) så vill jag ändå understryka att bosättningarna faktiskt inte alls är illegala och jag vet inte vad EU ens grundar påståendet på annat än att det har upprepats så många gånger under årens lopp att alla bara slår sig till ro med att det förhåller sig på det sättet.
Det är ett problem som folkrätten bär på, att varenda politiker gör sig till uttolkare av den utan att egentligen ha något på fötterna, och vad värre är att ingen ifrågasätter grunden för såna uttalanden.
Jag har gjort det några gånger och faktiskt alltid fått svaret: "För att FN sagt det."
Att FN sagt något betyder emellertid inte att det också är gällande rätt, för FN är i första hand ett politiskt organ med omfattande politiska intressen, och det krävs mer än resolutioner från generalförsamlingen för att uttalanden därifrån ska bli internationell rätt.
Såväl Västbanken som Gazaremsan och östra Jerusalem hade redan innan sexdagarskriget då Israel tog områdena en oklar internationellrättslig status eftersom de togs som res nullius i ett aggressionskrig 1948 mot Israel som just förklarat sig självständigt. Israel definierade inga gränser i självständighetsförklaringen när det brittiska mandatet i Palestina upphörde och man la under sig de områden som sedan blev de gränser inom vilka Israel erkändes inom.
Men det var (Trans)Jordanien som la beslag på Västbanken och östra Jerusalem i samma krig 1948, och Egypten som tog Gazaremsan. Aggression är rättsstridigt och från orätt kan inte rätt härledas, alltså ex injuria jus non oritur.
Någon palestinsk stat utropades inte, utan Transjordanien annekterade istället Västbanken och östra Jerusalem 1950 och blev då Jordanien, en annektering som bara Pakistan och Storbritannien erkände. Egypten behöll Gazaremsan under ockupation fram till sexdagarskriget 1967 då Israel i ännu ett försvarskrig erövrade områdena, och sedan bara väntade på att Jordanien och Egypten skulle begära dem tillbaka - och Israel kunna kräva fred och säkerhet i gengäld.
Så blev det nu inte, för Jordanien och Egypten ville inte ha tillbaka områdena. Men det betyder inte att de hade rätt att bestämma över områdenas öde. Var palestinierna kommer in i detta? De har varit en bricka i arabvärldens spel om makt över Mellanöstern och de israeliska bosättningarna är naturligtvis en nagel i ögat på såväl den palestinska befolkningen på Västbanken som på världssamfundet eftersom de sakta tuggar i sig alltmer territorium som palestinierna vill ha som sitt att ingå i en palestinsk stat.
Och så kan det fortfarande bli, men det förutsätter naturligtvis en fredsuppgörelse mellan Israel och PLO. Men it takes two to tango, och det europeiska förhållningssättet att ständigt utpeka Israel som den felande parten och hindret för fred gagnar inte saken.
Tvärtom.
Men det är en missuppfattning att tro, att Palestina var en stat som Israel kom och tog från palestinierna och att man på den grunden skulle vara skyldig att lämna tillbaka områdena till palestinierna, eller skyldig att acceptera etablerandet av en palestinsk stat.
Det stämmer alltså inte.
Palestina har ingått som en provins i olika herravälden under årtusenden, senast som ett brittiskt mandatområde i vilket araber och judar levde och där araberna vägrade kalla sig palestinier som då var ett medborgarskap som associerades med den judiska befolkningen. Det var först när mandatet upphörde och Israel upprättades i Palestina (som för övrigt redan hade delats upp och där Transjordanien skapades i den östra delen om Jordanfloden) och judarna blev israeler som araberna i det forna mandatområdet ville kallas palestinier. Genom sitt motstånd mot Israel, och sin förnekelse av den judiska statens existens, föddes alltså ett nytt folk.
Intressant i sig, tycker jag, men också att det där motståndet aldrig falnar.
Så mycket konstruktivt som saker hade kunde ägnas åt istället.
Samma sak med EU:s beslut att alla varor som produceras i israeliska bosättningar ska varumärkas. Men faktum är att med en sån märkning kan också de som stödjer Israel, och palestinska jobb i fabrikerna på områdena, lättare se vad de ska köpa. Det behöver alltså inte nödvändigtvis betyda att man väljer bort, utan istället väljer. Kanske en effekt EU inte räknat med.
Problematiskt är dock att EU:s sändebud Lars Faaborg-Andersen idag försvarar märkningen med att bosättningarna är "illegala under internationell rätt".
Med risk för att stämplas som extremreligiös fanatiker (för det är den risken man tar här i Sverige om man uttalar sig om något som kan tolkas till fördel för något som framhärdats i att vara kontroversiellt såsom israeliska bosättningar anses vara) så vill jag ändå understryka att bosättningarna faktiskt inte alls är illegala och jag vet inte vad EU ens grundar påståendet på annat än att det har upprepats så många gånger under årens lopp att alla bara slår sig till ro med att det förhåller sig på det sättet.
Det är ett problem som folkrätten bär på, att varenda politiker gör sig till uttolkare av den utan att egentligen ha något på fötterna, och vad värre är att ingen ifrågasätter grunden för såna uttalanden.
Jag har gjort det några gånger och faktiskt alltid fått svaret: "För att FN sagt det."
Att FN sagt något betyder emellertid inte att det också är gällande rätt, för FN är i första hand ett politiskt organ med omfattande politiska intressen, och det krävs mer än resolutioner från generalförsamlingen för att uttalanden därifrån ska bli internationell rätt.
Såväl Västbanken som Gazaremsan och östra Jerusalem hade redan innan sexdagarskriget då Israel tog områdena en oklar internationellrättslig status eftersom de togs som res nullius i ett aggressionskrig 1948 mot Israel som just förklarat sig självständigt. Israel definierade inga gränser i självständighetsförklaringen när det brittiska mandatet i Palestina upphörde och man la under sig de områden som sedan blev de gränser inom vilka Israel erkändes inom.
Men det var (Trans)Jordanien som la beslag på Västbanken och östra Jerusalem i samma krig 1948, och Egypten som tog Gazaremsan. Aggression är rättsstridigt och från orätt kan inte rätt härledas, alltså ex injuria jus non oritur.
Någon palestinsk stat utropades inte, utan Transjordanien annekterade istället Västbanken och östra Jerusalem 1950 och blev då Jordanien, en annektering som bara Pakistan och Storbritannien erkände. Egypten behöll Gazaremsan under ockupation fram till sexdagarskriget 1967 då Israel i ännu ett försvarskrig erövrade områdena, och sedan bara väntade på att Jordanien och Egypten skulle begära dem tillbaka - och Israel kunna kräva fred och säkerhet i gengäld.
Så blev det nu inte, för Jordanien och Egypten ville inte ha tillbaka områdena. Men det betyder inte att de hade rätt att bestämma över områdenas öde. Var palestinierna kommer in i detta? De har varit en bricka i arabvärldens spel om makt över Mellanöstern och de israeliska bosättningarna är naturligtvis en nagel i ögat på såväl den palestinska befolkningen på Västbanken som på världssamfundet eftersom de sakta tuggar i sig alltmer territorium som palestinierna vill ha som sitt att ingå i en palestinsk stat.
Och så kan det fortfarande bli, men det förutsätter naturligtvis en fredsuppgörelse mellan Israel och PLO. Men it takes two to tango, och det europeiska förhållningssättet att ständigt utpeka Israel som den felande parten och hindret för fred gagnar inte saken.
Tvärtom.
Men det är en missuppfattning att tro, att Palestina var en stat som Israel kom och tog från palestinierna och att man på den grunden skulle vara skyldig att lämna tillbaka områdena till palestinierna, eller skyldig att acceptera etablerandet av en palestinsk stat.
Det stämmer alltså inte.
Palestina har ingått som en provins i olika herravälden under årtusenden, senast som ett brittiskt mandatområde i vilket araber och judar levde och där araberna vägrade kalla sig palestinier som då var ett medborgarskap som associerades med den judiska befolkningen. Det var först när mandatet upphörde och Israel upprättades i Palestina (som för övrigt redan hade delats upp och där Transjordanien skapades i den östra delen om Jordanfloden) och judarna blev israeler som araberna i det forna mandatområdet ville kallas palestinier. Genom sitt motstånd mot Israel, och sin förnekelse av den judiska statens existens, föddes alltså ett nytt folk.
Intressant i sig, tycker jag, men också att det där motståndet aldrig falnar.
Så mycket konstruktivt som saker hade kunde ägnas åt istället.
Insiktsfull rubriksättning...
...eller kanske rätt så motsägelsefull och egentligen alldeles omöjlig vid en närmare betraktelse?
För hur kan någon som livnär sig på att döda djur samtidigt ha fokus på djurens bästa?
Rubriksättaren missade den lilla detaljen. Tål att påminnas om Isaac Bashevis Singers bevingade ord:
"...All other creatures were created merely to provide him with food, pelts, to be tormented, exterminated. In relation to them, all people are Nazis; for the animals it is an eternal Treblinka.”
För de här djuren är vi alla nazister.
Rubriksättaren missade den lilla detaljen. Tål att påminnas om Isaac Bashevis Singers bevingade ord:
"...All other creatures were created merely to provide him with food, pelts, to be tormented, exterminated. In relation to them, all people are Nazis; for the animals it is an eternal Treblinka.”
För de här djuren är vi alla nazister.
torsdag 24 mars 2016
I terrorns kölvatten
Äntligen, får man väl säga, börjar det även i svenska media talas om att det är i Saudiarabien som källan till den islamistiska terrorn är belägen - och att det är dit man måste gå för att någonsin kunna råda bot på det monster som med sina tentakler befäst sin ställning även i Europa.
Igår skrev Kassem Hamadé om det i Expressen och idag skriver Bitte Hammargren om det i SvD.
Jag själv skrev om det i Nordvästra Skånes tidningar 2001 när George W Bush lanserade kriget mot terrorismen och jag minns att jag använde schack som metafor och att det inte går att spela på båda sidor samtidigt om man vill vinna. Jag syftade då på just USA:s nära - och goda - relation med Saudiarabien; det var från Saudi terrorn mynnade och majoriteten av kaparna var dessutom saudier, precis som bin Laden själv.
Saudiarabien med sin extrema tolkning - och tillämpning - av islam, wahabismen, när ett monster vid sin barm, och genom finansiering av moskéer, kulturcentra och skolor når de hela världen. Inklusive Sverige.
Detta berättade jag för Aftonbladet för många år sedan, och jag påminde dem om det igen i samband med deras granskning av svenska islamister för ett par månader sedan när jag saknade just den delen i granskningen. För jag tror inte det är någon slump att det är från Göteborg som många av de svenska jihadisterna kommer. Saudiarabiens, för den delen även Qatars, finansiering av diverse lärocentra handlar inte bara om pengar, det handlar om att sprida den wahabitiska ideologin, det vill säga den vi ser tillämpas i bland annat Raqqa och Riyadh, men numera också i Europa i form av ond, bråd, död som vi senast igår fick se i Bryssel.
Därför blir det lite löjligt, och väldigt ytligt, när svenska politiker går ut och säger att det måste till mer polisiära åtgärder, mer samarbete mellan säkerhetstjänster och mer övervakning samtidigt som de ändå inte kan garantera att det inte händer igen. För klart att det kommer att hända igen om man inte börjar repa mod och göra vad som verkligen krävs.
Om vi inte upprotar wahabismen utan genom passivitet istället tillåter den växa, bland annat med ännu fler jihadistresenärer som vill till såväl Syrien som Paradiset så kommer också problemet att växa och ännu fler dö - även på Europas gator.
Det är den krassa verklighet som såväl politiker som media - och näringslivet, inte minst - ogärna vill se och som de framförallt inte vill ta i. De väljer att skrapa lite på ytan och, som statsminister Löfven slog på stora trumman med, tillsätta nya utredningar.
Jag kan riktigt känna hur nervösa och rädda terroristerna blir när de hör det...En utredning nu igen? O nej!
Både politiker och media måste alltså börja förstå problemet med den islamistiska terrorismen och vad den egentligen består i för att sedan ta fram ett gediget åtgärdsprogram. De måste ut ur periferin, lämna läktarna och komma ut i manegen nu. Det är dags att ta tjuren vid hornen: Saudiarabien, nästa.
Igår skrev Kassem Hamadé om det i Expressen och idag skriver Bitte Hammargren om det i SvD.
Jag själv skrev om det i Nordvästra Skånes tidningar 2001 när George W Bush lanserade kriget mot terrorismen och jag minns att jag använde schack som metafor och att det inte går att spela på båda sidor samtidigt om man vill vinna. Jag syftade då på just USA:s nära - och goda - relation med Saudiarabien; det var från Saudi terrorn mynnade och majoriteten av kaparna var dessutom saudier, precis som bin Laden själv.
Saudiarabien med sin extrema tolkning - och tillämpning - av islam, wahabismen, när ett monster vid sin barm, och genom finansiering av moskéer, kulturcentra och skolor når de hela världen. Inklusive Sverige.
Detta berättade jag för Aftonbladet för många år sedan, och jag påminde dem om det igen i samband med deras granskning av svenska islamister för ett par månader sedan när jag saknade just den delen i granskningen. För jag tror inte det är någon slump att det är från Göteborg som många av de svenska jihadisterna kommer. Saudiarabiens, för den delen även Qatars, finansiering av diverse lärocentra handlar inte bara om pengar, det handlar om att sprida den wahabitiska ideologin, det vill säga den vi ser tillämpas i bland annat Raqqa och Riyadh, men numera också i Europa i form av ond, bråd, död som vi senast igår fick se i Bryssel.
Därför blir det lite löjligt, och väldigt ytligt, när svenska politiker går ut och säger att det måste till mer polisiära åtgärder, mer samarbete mellan säkerhetstjänster och mer övervakning samtidigt som de ändå inte kan garantera att det inte händer igen. För klart att det kommer att hända igen om man inte börjar repa mod och göra vad som verkligen krävs.
Om vi inte upprotar wahabismen utan genom passivitet istället tillåter den växa, bland annat med ännu fler jihadistresenärer som vill till såväl Syrien som Paradiset så kommer också problemet att växa och ännu fler dö - även på Europas gator.
Det är den krassa verklighet som såväl politiker som media - och näringslivet, inte minst - ogärna vill se och som de framförallt inte vill ta i. De väljer att skrapa lite på ytan och, som statsminister Löfven slog på stora trumman med, tillsätta nya utredningar.
Jag kan riktigt känna hur nervösa och rädda terroristerna blir när de hör det...En utredning nu igen? O nej!
Både politiker och media måste alltså börja förstå problemet med den islamistiska terrorismen och vad den egentligen består i för att sedan ta fram ett gediget åtgärdsprogram. De måste ut ur periferin, lämna läktarna och komma ut i manegen nu. Det är dags att ta tjuren vid hornen: Saudiarabien, nästa.
tisdag 22 mars 2016
Hur ska Europa rationalisera detta?
USS Cole utanför Yemen, amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania, World Trade Center, Pentagon, Pennsylvania, al-Qaidas attacker mot amerikanska mål, och bakom ryggen, lite i mjugg menade Europa att de fick skylla sig själva med sådan Mellanösternpolitik, kriget i Irak och så var det säkert en del annat också.
Israel. Attackerna -96 när den sk fredsprocessen hållit på i tre år. Och sedan hela den andra intifadahn, jag bodde där då, i Tel Aviv, när det smällde var och varannan dag på någon buss, någon restaurang, café eller annan publik plats. Jag försökte räkna ut var jag gick säker, försökte räkna ut var de brukade slå till och undvika de platserna. Försökte se mönster. Granskade noga på avstånd att säkerhetsvakterna där jag satt på något café eller restaurang gjorde sitt jobb.
Europa sa att det berodde på ockupationen, på bosättningarna, på Israels politik, på palestiniernas fattigdom (vilka svältande i Afrika har råd att ägna sig åt terror?) och på allt annat möjligt, bara det gick att dra slutsatsen att israelerna, att vi, fick skylla oss själva. Sen lämnade Israel Gaza, stängde gränsen och så började raketer istället regna. Från Gaza - och från Hizbollah i Libanon. Igen. Trots att Israel lämnat säkerhetszonen - den som Europa sagt att Hizbollahs terror berodde på. Och då blev det krig igen. 2006.
Då satt jag uppe på nätterna, vågade inte gå och lägga mig, eftersom jag inte ville vakna till flyglarmet. Det hade inte hjälpt om jag rusat ner i skyddsrummet om en missil ändå skulle träffa huset. Och Nasrallah hade ju utlovat missilattacker mot Tel Aviv.
Det var under dessa nätter jag skrev färdigt min avhandling.
Det var efter det kriget jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Sverige. Jag pallade helt enkelt inte mer - och hade dessutom ett val. De flesta har inte det.
Bali 2002.
Madrid 2004.
London 2005.
Bryssel 2014. Judiska muséet. Det var ju judar, och islamister och judar går ju inte riktigt ihop och dessutom är ju alla judar ändå innerst inne israeler, åtminstone sionister, så nog fick väl de också skylla sig själva. I vilket fall som helst så skulle det väl ändå gå att klara sig undan terrorn om man lät bli att provocera och om man inte var jude, sionist, israel och inte heller stod på Israels sida.
Paris 2015. Charlie Hebdo. Europa menade att de provocerat. Lite fick väl provokatörerna ändå skylla sig själva. Den judiska matbutiken Hypercacher. Äh, de var ju judar. Säkert sionister också. De fick väl skylla sig själva. Om man höll sig i skymundan så skulle terroristerna åtminstone inte angripa någon oskyldig, om de så kunde kallas.
Köpenhamn 2015. Vilks. Provokatör, förstås. Synagogan. Samma där.
Paris igen 2015. Bataclan. Diverse caféer och restauranger. Fotbollsstadion. 130 människor urskillningslöst dödade.
Bryssel igen. 2016. Flygplatsen. Metron.
Hur ska Europa rationalisera det?
Jag kan redan nu säga att det kommer inte att gå, för islamisterna slår mot det öppna samhället och de gör det för att de vill ha makt - och styra samhället på sina villkor. Ingen eftergift, må det handla om territorium eller något annat kommer få dem att släppa på vare sig ideologi eller politiska mål.
Israel. Attackerna -96 när den sk fredsprocessen hållit på i tre år. Och sedan hela den andra intifadahn, jag bodde där då, i Tel Aviv, när det smällde var och varannan dag på någon buss, någon restaurang, café eller annan publik plats. Jag försökte räkna ut var jag gick säker, försökte räkna ut var de brukade slå till och undvika de platserna. Försökte se mönster. Granskade noga på avstånd att säkerhetsvakterna där jag satt på något café eller restaurang gjorde sitt jobb.
Europa sa att det berodde på ockupationen, på bosättningarna, på Israels politik, på palestiniernas fattigdom (vilka svältande i Afrika har råd att ägna sig åt terror?) och på allt annat möjligt, bara det gick att dra slutsatsen att israelerna, att vi, fick skylla oss själva. Sen lämnade Israel Gaza, stängde gränsen och så började raketer istället regna. Från Gaza - och från Hizbollah i Libanon. Igen. Trots att Israel lämnat säkerhetszonen - den som Europa sagt att Hizbollahs terror berodde på. Och då blev det krig igen. 2006.
Då satt jag uppe på nätterna, vågade inte gå och lägga mig, eftersom jag inte ville vakna till flyglarmet. Det hade inte hjälpt om jag rusat ner i skyddsrummet om en missil ändå skulle träffa huset. Och Nasrallah hade ju utlovat missilattacker mot Tel Aviv.
Det var under dessa nätter jag skrev färdigt min avhandling.
Det var efter det kriget jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Sverige. Jag pallade helt enkelt inte mer - och hade dessutom ett val. De flesta har inte det.
Bali 2002.
Madrid 2004.
London 2005.
Bryssel 2014. Judiska muséet. Det var ju judar, och islamister och judar går ju inte riktigt ihop och dessutom är ju alla judar ändå innerst inne israeler, åtminstone sionister, så nog fick väl de också skylla sig själva. I vilket fall som helst så skulle det väl ändå gå att klara sig undan terrorn om man lät bli att provocera och om man inte var jude, sionist, israel och inte heller stod på Israels sida.
Paris 2015. Charlie Hebdo. Europa menade att de provocerat. Lite fick väl provokatörerna ändå skylla sig själva. Den judiska matbutiken Hypercacher. Äh, de var ju judar. Säkert sionister också. De fick väl skylla sig själva. Om man höll sig i skymundan så skulle terroristerna åtminstone inte angripa någon oskyldig, om de så kunde kallas.
Köpenhamn 2015. Vilks. Provokatör, förstås. Synagogan. Samma där.
Paris igen 2015. Bataclan. Diverse caféer och restauranger. Fotbollsstadion. 130 människor urskillningslöst dödade.
Bryssel igen. 2016. Flygplatsen. Metron.
Hur ska Europa rationalisera det?
Jag kan redan nu säga att det kommer inte att gå, för islamisterna slår mot det öppna samhället och de gör det för att de vill ha makt - och styra samhället på sina villkor. Ingen eftergift, må det handla om territorium eller något annat kommer få dem att släppa på vare sig ideologi eller politiska mål.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)