Ett skitår som tycks övergå i ännu ett

Snart nytt år. Nu igen.

För ett par år sedan pratade jag om att det här landet, Sverige, gått in i en nyfascistisk era. Då handlade det om hur vi behandlar våra äldre, om synen på människovärdet. Äldreboenden som lades ner och politiker som lät de gamla och sjuka isoleras i hemmen med förevändningen att de själva ville ha det så och lade problemet i händerna på en överbelastad hemtjänst som tvingades stressa sig igenom sina uppgifter för att samhället inte längre ville lägga resurser på dem som byggt upp det här landet, de som betalat skatt i hela sina liv, som inte längre orkar kämpa för sin rätt.

Men för några inlägg sedan, i samband med den våg av värme och humanitet som svepte över Europa efter bilden på den drunknade lilla Alan Kurdi på stranden i Bodrum, Turkiet, hyste jag hopp om framtiden och att främlingsfientlighet och människofientlighet ändå var på tillbakagång.
Tills...

Kom igen då katten, det svänger ju.

Jo, det kan man säga, för sen dess har det svängt igen och idag är den politiska polariseringen dessutom större än någonsin. Extremismen till både höger och vänster växer och skapar rädsla hos många av oss andra att överhuvudtaget yttra oss. Till den extremismen ska också rädslan för islamister läggas.
Yttrandefriheten har börjat begränsas av rädslan att stöta sig med någon och att det ska generera en våldsam reaktion, eller kanske bara en nätmobb som kan vara tillräckligt illa för att man börjar se sig över axeln när man sagt eller skrivit något som kan uppfattas som misshagligt.

Detta är en farlig väg, en slippery slope, mot fascism på riktigt. Mot diktatur. I Europa. Igen. I Sverige efter två hundra år av fred.

Cyniska politiker och tjänstemän har skapat förvaltningar där ändamålet med dem förlorats på vägen, där resurser alltid saknas för allt det som skatter var tänkta att finansiera. Ett land med världens bästa tillväxt och världens högsta skatter har inte råd med det mest grundläggande; vård, skola, omsorg, polis eller ett militärt försvar som kan hålla stånd ens en vecka mot en invasion. 

Istället verkar pengar läggas på konsulter, utredningar, höga tjänstemannalöner, höga politikerlöner och på riskkapitalister där alla välfärdens nyttjare inte längre ses som medborgare utan som kunder. Kapitalism är i grunden en god sak, men den ska verka vid sidan av skatte- och välfärdssystem, den ska fungera som ett komplement och en samhällelig tillväxtkatalysator med samhällsansvar.
När kapitalismen börjar parasitera på välfärdssystemen som det blivit i Sverige har man missat själva poängen, såväl med kapitalismen som med välfärd och skatter. Då skapas också det där enprocentssamhället som inte ens enprocentarna vill ha eftersom den procenten inte kan bära upp ett helt samhälle som i slutänden därför kommer att vända sig mot dem. Som i Sydafrika och på andra ställen kommer de till slut att tvingas bygga murar runt sina egna hem och ändå inte känna sig säkra.

För mig, som inte tillhör den där procenten, är det emellertid mest bekymrande att den cynism som kännetecknar dagens svenska politiker kompletteras av en påtaglig verklighetsfrånvändhet. Det spelar ingen roll vilken av de etablerade partiernas politiker man lyssnar till. De tycks varken förstå eller ens vilja se vad som fått Sverigedemokraterna att växa till snart största parti. 

De har inte hört missnöjet ute i landet, inte förstått vad problemen handlar om och står därför handfallna inför detta faktum. Och de har fortsatt att inte begripa. Från att ha vägrat förhandla med Sverigedemokraterna men ändå inte dragit undan mattan för deras politik genom att adressera missnöjets ursprung kopierar de nu samma Sverigedemokraters politik. Ställer grupp mot grupp och lyssnar till den inhumana extremismen istället för de humanitära och långsiktigt hållbara rösterna och argumenten. I praktiken legitimerar politikerna nu en fortsatt utveckling mot diktatur som i slutänden kommer att leda till krig.

Det låter naturligtvis alarmistiskt och likt en domedagsprofetia som inte kan tas på allvar. Ändå är det precis så, för diktaturer är själva grundorsaken till att krig bryter ut, själva grundorsaken till att terroristorganisationer kan existera och grundorsaken till att människor flyr för sina liv. Diktaturer är självaste hotet mot internationell fred och säkerhet, och ska man prata om gott och ont så är diktaturer ondskan självt och goda demokratiska värderingar kan inte tas för givna. När Europa nu stänger gränserna för dem som flyr diktatur och krig skapar Europa samtidigt förutsättningar för att vi också ska tvingas fly av samma skäl som de flyktingar vi nu förvägrar en fristad. Oförsvarbar idioti.

Tar vi demokratin här för given och rycker på axlarna åt alla tecken som visar att politiken går i motsatt riktning är vi illa ute. Att Sverige blir ett Ryssland, ett Syrien, Saudi eller Egypten är kanske inte så långt borta trots allt. Polen och Ungern har trots sin närliggande historia av diktatoriska ledarskap (eller kanske just därför) inskränkt pressfriheten och tagit steget i den riktningen. Vad värre är att andra europeiska länder inte ens reagerar. När Österrike gjorde det genom valet av Haider vände Österrike om igen, men nu är det i övrigt tystnad som råder. Och den är livsfarlig. För oss alla.
När svenska politiker nu kopierar Sverigedemokraternas politik, när de stänger gränser för människor på flykt, när de avfärdar lagrådet och i arrogansens namn därmed avvisar kunskap som utgångspunkt och grund för politiska beslut, när de ställer grupper mot varandra och legitimerar den pengastinna retorik där mänskliga rättigheter bara är till för vissa, och när de utser syndabockar som tär på välfärdsstaten som inte har så det räcker till alla (inte?) så eldar de också på främlingsfientligheten. Det har varit oroväckande tyst kring alla de flyktingförläggningar som stuckits i brand, vilket också är ett illavarslande tecken. Tystnaden kan aldrig vara ett alternativ. Inte i en demokrati. Men tystnaden har blivit ett alternativ för både de humanitära rösterna och för politikerna som borde hålla i taktpinnen med en väg framåt. Istället har de valt att överlämna taktpinnen till dem som företräder våld och förtryck. Varför?

Inför det nya året önskar jag mig mer reflektion från politikerna, att de tänker över vad de egentligen pysslar med och vad deras uppdrag egentligen är. Se till att ta tag i missnöjet där det började gro genom att ge våra gamla den omsorg de har rätt till och behöver, jag vill inte behöva läsa fler artiklar om att ännu en 93-åring nekats plats på äldreboende som jag senast gjorde i Expressen idag. Se till att skolan fungerar genom att ge lärarna de incitament de behöver för att undervisa och låta sig rekryteras, se till att sjukvården får resurser för att vårda istället för att gödsla med skattepengar på byggbolag i extravaganta OPI-projekt, se till att polisen får de resurser de behöver för att kunna upprätthålla ordning och lösa brott.

Kort och gott, se till att skattepengarna går till det som de är ämnade. Det är nämligen där det brister och började brista långt innan alliansen fick makten. För det finns en brist på ideologi hos de etablerade partierna och därför har de kopierat varandra. De signalerar en brist på vilja att åstadkomma något men uttrycker en vilja att ha makt. Det är inte positivt. Tvärtom. Makt i sig ska bara vara ett medel för att åstadkomma något, makten får inte vara ett självändamål. Inte i en demokrati. Men så har det blivit. Vi lever lika mycket i en kvartalsekonomi som i en kvartalspolitik som svänger efter vindar och opinionsmätningar. Det funkar helt enkelt inte. När vi dessutom har en regering (och det verkar vara så överlag i samhället idag) där chefen omger sig med ja-sägare och folk som inte kan mer än honom själv så kommer vi inte framåt. Det tjatas om att utbildning är så viktigt för att få jobb, men många av dessa som fått jobb inom regeringskansliet (jag hoppas att de har någon form av utbildning) och vid våra andra myndigheter (där också) verkar ändå ha missat det mest grundläggande som en universitetsutbildning ska bidra med: Analys. Och för att kunna göra en analys krävs att man förmår reflektera. Det råder en påtaglig brist på det i samhället idag. Det verkar liksom inte finnas tid för att stanna upp och tänka till. Tänka långsiktigt. Eller tänka överhuvudtaget. Det rusas i allmänhet yrt omkring i jakt på...Ja, på vaddå?

Med dumdristig kortsynthet och en anmärkningsvärd historielöshet (jag undrar hur våra politiker som ojar sig över barnens resultat på PISA-tester själva skulle klara proven) har Europa nu stängt sina gränser för människor som flyr från förhållanden som nog ligger så nära helvetet man kan komma. Men i grunden är ju människan en egoist, och med deviser om att har du det inte bra själv kan du inte heller hjälpa andra så är stängningen en logisk slutledning. Frågan är var gränsen går för att ha det bra? En kanske ännu viktigare fråga är hur mycket empati är värd och vad bristen på den kostar - på sikt.

Europa 2015, 70 år efter andra världskrigets slut och 26 år efter murens fall faller nu också den fredliga, frihetliga, människorättsfrämjande och värnande organisationen EU ihop likt en sufflé framför våra ögon. Nationalistiska och rena nyfascistiska partier går starkt framåt i Europa. 1930-talet, någon?

Men varför blev det så? För att EU vilar på ett koncept som aldrig varit förenligt med demokrati, en överstatlighet med beslut som fattas långt bort från medborgarna och som av många upplevs som omöjliga att påverka, särskilt som politikerna här hemma själva säger att de inte heller kan göra något åt de beslut som fattas. Sedan EU-inträdet behöver de inte ta något ansvar för kontroversiella beslut och i övrigt sätter de upp fingret i luften och känner varthän det blåser. Ad hoc. Ingen riktning. Inget ansvarstagande. Och en påtaglig respektlöshet för kunskap och kompetens.

Det säger sig självt att nationalismen skulle växa i takt med den europeiska centraliseringen. Det var också av dessa skäl jag själv röstade nej till EU i folkomröstningen 1994. För att jag vurmar för demokrati i dess reella mening och för att jag räds nationalism på de sätt den kommit att uttryckas och för att jag är bekymrad över varthän den ska leda. Den fortsatta utvecklingen i samma riktning är dessutom oundviklig med lomhörda och medietränade politiker som aldrig svarar på frågor, som kan avgå utan konsekvenser eller sparkas uppåt när de sabbat något och som låter som papegojor när de ställs till svars. I den mån de inte besvarar allt med tystnad och gör sig otillgängliga, eller med ett överseende leende uttrycker förståelse för upprördheten men inte gör ett dyft för att ändra på ett korkat beslut.

De säger att de lyssnar men på något underligt vis verkar de aldrig höra problemet. Som Johan Hakelius så fyndigt också skriver om i sin kolumn idag: "Svara bara på den förbannade frågan!"

Kriget i Syrien fortsätter och det islamistiska terrorhotet mot övriga världen växer. På den syriska sidan av Golanhöjderna finns nu också en ansamling av hundratals krigare från Daesh som när de är klara med att bekämpa al-Qaidaknytna al-Nusrafronten tycks ha siktet inställt på Israel. Söderöver, i Sinai, växer Daesh också sig starkare trots egyptiska ansträngningar att eliminera dem och inne i Israel växer hotet från israeliska araber som ansluter sig till Daesh.
I sitt tal den 26 december sa Daesh ledare al-Baghdadi att de inom kort är på väg mot Israel för att göra landet till en kyrkogård för judar. Intressant nog använde al-Baghdadi samma språkbruk som Hamas har inskrivet sin stadga. Daesh och Hamas är två sidor av samma mynt, och det tål även att påpekas att Hamas inte har kommenterat al-Bagdadis uttalande.

Lika intressant är det att Sverige har erkänt ett Palestina där detta Hamas är en del av styret och att Sveriges utrikesminister Margot Wallström tycker att Israel använder sig av utomrättsliga avrättningar när det försvarar sig mot terror.

Varför är Israel ett sånt rött skynke för svensk socialdemokrati, och varför är det så kontroversiellt att vara, som det heter, pro-Israel, och varför används alltid olika måttstockar för Israel och andra demokratiska staters handlingar?

Antisemitism, förstås, för att Israel är efterkrigstidens jude. Svårare än så är det inte, men ändå tillräckligt svårt. Med det sagt ska det också sägas, att Israel på inget sätt är en perfekt stat med ett perfekt samhälle som gör allt rätt. Icke så. Men det är sannerligen inte Sverige heller, eller Frankrike, USA, Tyskland, Polen, Danmark etcetera. Israel existerar däremot vid frontlinjen mot ett hav av diktaturer som skapat de terrororganisationer, de terrorister och den ideologi på vilken terroristerna rättfärdigar sitt barbari, vilket hela världen det senaste decenniet fått smaka alltmer av och på sitt sätt nu försöker värja sig mot.

Därför vore det både rationellt och logiskt om Sverige och Europa tog hjälp av Israel för att bekämpa ondskan istället för att genom marginalisering motarbeta det i sin kamp mot samma terror. Även för att Daesh enda fruktan är just den israeliska militären.

Inför 2016 hoppas jag att pendeln nu snabbt ska svänga och stabilisera sig på empati, humanitet och med respekt för människovärdet. Alla människors lika värde. En förutsättning för det är, att vi som inte bekänner oss till extremism i någon form håller ihop kring dessa värden och vägrar vara tysta. Demokrati är som jag hört att äktenskap är; man måste kämpa för det varje dag.

För även om politikerna är lomhörda måste vi ändå göra vad vi kan för att på sikt värna fred och säkerhet som i förlängningen nu står på spel även i det här landet. Inte på grund av flyktingströmmar, utan på grund av våra utomordentligt tafatta politiker i kommuner, landsting, riksdag och regering.

Gott Nytt År!

Margot igen...

Igår kväll var Margot Wallström med på SVT:s Agenda, dels för att tala om den nya diplomatiska krisen som blossat upp mellan Sverige och Israel med anledning av utrikesministerns uttalanden i riksdagen i fredags, dels för att berätta hur det går med det svenska biståndet till Frankrikes (och de andras) kamp mot Daesh efter terrorattackerna i Paris.

Trots allt är det förvånansvärt fascinerande hur en människa kan prata så mycket, använda så fantastiskt många ord i en strid ström utan att överhuvudtaget säga någonting. Men det ska väl vara en skolad politiker till att åstadkomma något sånt. Ännu mer fascinerande är att Margot Wallström insisterar, till och med med hänvisning till det omtalade inlägget där hon nämner "utomrättsliga avrättningar", att hon inte alls sagt så som det uppfattats, "det kan ju alla se här", säger hon, och att det då skulle vara uppenbart att det är Israel som medvetet missförstår henne. Gång på gång.

Nej, Margot Wallström, alla kunde inte alls se det du hävdar att alla kunde se, tvärtom, och att insistera på det är att hävda att kejsaren visst är påklädd, det ser ju alla.

Anmärkningsvärt i det här sammanhanget är också att Margot Wallström inte en enda gång har karaktäriserat knivattackerna mot israeler som terrordåd. Är det kanske för att hon tycker att det är en frihetskamp som palestinierna ägnar sig åt, att målet därför helgar medlen, och att det är därför som det är så svårt att fördöma dem, och att det därför är så enkelt att kalla israelernas försvar för utomrättsliga avrättningar?

I så fall är det gammal 70-talsretorik utrikesministern lutar sig tillbaka mot då skillnaden mellan en terrorist och en frihetskämpe låg i betraktarens öga, utan några sakliga argument som drog skiljelinjen.
Därför blir jag också beklämd när Margot Wallström försöker sig på det andra retoriska knepet att använda folkrätten som ett slagträ, men förstås utan att närmare specificera vilka regler i den som avses, och utan att någon journalist någonsin begär att få det tydliggjort. Skulle någon ens komma på tanken att i en inrikespolitisk debatt hänvisa till att "så säger juridiken"? Vän av ordning vill förstås då veta vilka lagar och regler som avses, för att kunna kontrollera vederhäftigheten i argumenten och på så vis även hela argumentationen vars bärighet inte är starkare än dess svagaste länk.

I utrikespolitiska debatter är det däremot inte så noga med det, där svingas det folkrättsliga slagträet friskt och kanske träffar det någon som faller av dess tyngd och kraft, för att "folkrätten säger...".

Does it really?

På tal om folkrätt. Får jag påminna Margot Wallström om att Sverige har erkänt Palestina som en stat, vilket inte varit (rättsligt) möjligt om det palestinska styret inte haft kontroll över sitt område, åtminstone inte enligt den internationella sedvanerätt som utvecklats om effektiv kontroll över ett territorium utifrån Montevideokonventionen On the Rights and Duties of States från 1933. Erkännandet av Palestina betyder att Sverige betraktar palestinierna som så fria som det går att vara från yttre kontroll, varför det borde vara hög tid att, istället för att dalta med Palestina, kräva av dess effektiva styre att de tar ansvar för sina medborgare och hindrar dem från att attackera israelerna - och samtidigt kalla en spade för en spade?

På tal om terror så visade det sig igår kväll också att tillräckligt lång tid har förflutit sedan attackerna i Paris då Sverige "självfallet" skulle ställa upp för Frankrike med vad landet behöver i kampen mot Daesh för att solidariteten med offret nu har börjat svaja. För av Wallströms svar kan det tolkas som att regeringen inte vill utsätta Sverige för några som helst risker i kampen mot fascismen. Inte den här gången heller. På något sätt känns det som en déjà-vu från en svunnen tid då det neutrala och alliansfria (jojo...) Sverige lät nazisterna nyttja svenskt territorium för sina ändamål. Allt för att inte stöta sig med ondskan.

Arma svenskar.

Men kära Margot,

Vad är det som gör det så svårt att kategoriskt och utan omsvep fördöma terrorism och terrorister när offren är israeler? Varför måste du alltid översläta det palestinska våldet och klandra det judiska offret och de åtgärder Israel vidtar för att stävja fortsatt terror? Varför är det alldeles självklart att stå axel mot axel med Frankrike när det landet drabbas, att inte ifrågasätta svaret mot terroristerna, till och med erbjuda svensk hjälp, men alltid fördöma Israels svar på terrorism och visa förståelse för den palestinska terrorismen mot israeler?

Den svenska utrikesministern framstår inte bara som historielös, men hennes uttalanden vittnar också om en besynnerlig okunskap om den israelisk-palestinska (tidigare den arabisk-israeliska) konflikten.

Expressen berättar idag om interpellationsdebatten i Sveriges riksdag. Margot Wallström kallade då Israels svar på terrordåden för "utomrättsliga avrättningar", sen tar hon tillbaka det och kallar det ett missförstånd men tar samtidigt tillbaka det i nästa andetag med att hävda att båda sidor måste visa återhållsamhet. Av lätt insedda skäl har den israeliska ambassadören ilsknat till.

Margot Wallström rycker som tidigare på axlarna åt det och försvarar sig med att israelerna upprörs av allt hon säger. Så kanske det är och det borde föranleda utrikesministern att rannsaka allt hon sagt och säger. Eller menar hon att israelerna är överkänsliga kanske, att det är dem det är fel på - inte det hon säger? Men det är inte bara det officiella Israel som upprörs av det Margot Wallström säger. Jag blir också upprörd. Eller upprörd är väl att ta i. Jag blir förbannad när ministrar som är satta att representera folket beter och uppför sig som idioter.

Det får nämligen oss alla att framstå i samma dumma dager.
Utrikesministerns korkade uttalanden är kort sagt respektlösa både mot svenskar och mot israelerna.

Om utrikesministern ändå varit konsekvent, om hon ändå behandlat alla fall och folk lika, om hon ändå förmått se skillnad på en terrorhandling och en handling i självförsvar, då hade det inte funnits skäl för någon att uppröras. Allt det där hade hon garanterat klarat av - om hon velat.

Problemet är att utrikesministern gör skillnad på fall och folk, ser inte skillnad på terrorhandlingar och handlingar i självförsvar, eller så gör hon det, men lyckas då få israelerna till någon form av terrorister och palestinierna till offer och alla ska visa återhållsamhet.

Margot Wallström menar följaktligen att palestinierna ska visa återhållsamhet när de genomför sina terrordåd mot israeler och israelerna vara återhållsamma när de försvarar sig? Såna kullerbyttor kan man bara lyckas med i Kafkas värld. Och det verkar vara där hon håller hus, vår utrikesminister.

Det senaste årets alla klavertramp som Margot Wallström gjort i Mellanöstern tyder på något underliggande förakt för den enda demokratin i regionen, eller så handlar det om en undfallenhet mot diktaturer, kanske till och med en rädsla för att inte utmana de allt otäckare uttryck av Israel-, israel- och judeförakt, och hat, som vuxit sig starka i Sverige. Kanske handlar det om alla tre, kanske har hon ännu fler skäl.

Oavsett vilket är det inget annat än häpnadsväckande att Sveriges utrikesminister nedlåter sig till att släta över terrorism - i synnerhet i dessa tider. Sverige såväl som hela Europa borde ta hjälp av Israel i kampen mot terrorn istället för att marginalisera landet som sedan sin tillblivelse har stått i främsta raden av alla dem som därefter skulle följa som offer på terroristernas blodbesudlade väg, och det spelar ingen roll om de heter Daesh, Fatah, Hamas, Islamiska Jihad eller al-Qaida. Gemensamt har de alla sitt hat mot judar. Hatet och våldet riktas alltid först mot judarna. Så har det varit sedan urminnes tider, för antisemitismen började inte med Israels tillblivelse. Det betyder emellertid inte att det också måste fortsätta vara så.

Sedan en god tid tillbaka står det bortom allt rimligt tvivel, eller med andra, helt vanliga ord, är det glasklart sedan en god tid tillbaka att den islamistiska terrorismen, jihadismen som den också kommit att kallas, inte längre slår mot enbart judar utan mot hela det västerländska och demokratiska samhället.

Av ren självbevarelsedrift borde Sverige därför stå upp för Israel och bistå den judiska staten med att "hålla gränsen" (som Fälldin lär ha sagt när Sovjetunionen kränkte svenska vatten med u-båtar under 80-talet), istället för att mäta terrordåd efter olika skalor, beroende på vem offret är och var dådet sker.
För terror är terror är terror...

Slutligen, vill Margot Wallström svara på varför det var rätt av den svenska polisen att skjuta ihjäl den nazistinfluerade terroristen, eller hur man nu väljer att beteckna honom, när han gick bärsärk med sitt svärd på skolan i Trollhättan? Hur jag än vrider och vänder på de olika situationerna så kan jag inte se att det dådet skiljer sig från de palestinska knivdåden mot israeler som också de besvaras och avvärjs med att terroristen i de flesta fall skjuts ihjäl. Men de dödsskjutningarna är alltså jämförbara med utomrättsliga avrättningar och brister på så sätt i proportionalitet?

Som en (annan) upprörd israel svarade SVT för en tid sedan på djupt skorrande hebreiskbruten engelska:
"They come with a knife, they want to kill you, what do you want me to do? Give them a flower?! Eh?!"