Cirkusen i Göteborg

Idag kom jag tillbaka efter två dagar på cirkusen i Göteborg, Bok- och Biblioteksmässan som den egentligen heter, eller Bokmässan som den kort och gott brukar kallas i folkmun. Det har på samma gång varit intensivt, inspirerande, lärorikt och avskräckande plus att jag träffade gamla goda vänner från uppsalatiden som jag inte sett på 20 år. DET var väldigt skojigt. Men två dagar på mässan känns som två veckor och jag har ingen aning om hur många mil jag har vandrat runt, men huvudsaklig andel promenad har åtgått till att lokalisera mig inne i mässlokalerna och ute på stan för att hitta något ätbart som inte innehåller några animalier.
Nej, det var inte första gången jag var i Göteborg, men vissa av oss har inte begåvats med något som helst lokalsinne och för detta är det kroppens alla delar ner till minsta molekyl som får betala.

Intressant var det i alla fall att lyssna på och träffa Hassan Blasim, en irakisk flykting som kom till Finland för tio år sedan som släppt en novellsamling som just kommit i svensk översättning. En fri själ som inte lät sig avskräckas av att jag även är israel. Det är alltid intressant och väldigt upplyftande att träffa människor från länder som påstås vara fiender men som sätter förutfattade meningar på skam och att samtidigt inse att de som säger sig vara alliansfria och neutrala är de som föraktar oss mest. Detta är en med högt stående bevisvärde indikation på att det är individen som betyder något och att ett land består av så mycket mer än en regering och en enda uppfattning.

Kom även in och lyssnade på slutet av ett samtal mellan ett antal "medelålders vita män" som de själv benämnde sig i Aftonbladet Kulturs monter och hur det påverkar vad som debatteras och hur. Men det duger faktiskt inte med att försvara sig med att även "medelålders vita män" kan skildra andra kulturer och kön om det samtidigt betyder att inga andra kulturer och kön släpps fram för att också ge sin skildring. Det var som Hassan Blasim beskrev det, att det går inte att förstå en annan kultur om du inte också tar del av dess litteratur och dess språk. Det går helt enkelt inte att förstå Mellanöstern utan att ta del av dess kultur. Frågan är då hur många arabiska eller israeliska författare som översatts till svenska. Jag tror det går att räkna på ena handen; Naguib Mafouz, Hassan Blasim, Amos Oz och David Grossman. Två araber, två israeler. Ungefär så. Trots detta har varenda svensk en uppfattning om Mellanöstern.

I övrigt andades mässan något av en hysterisk desperation, kanske var det förlagsbranschens kris som skönjdes därigenom, blandat med pompösa och självgoda bufflar tillbakalutade i fåtölj som ogenerat gjorde ner författarkollegor som usla och framhävde sin egen unika förträfflighet.
Förmodligen ett tecken av tiden vi lever i.
Men jag förundras ändå över att de pompösa bufflarna fortfarande har en publik som vill lyssna på sånt skitsnack och läsa deras böcker, för inte heller imponerar stilistiken (tvärtom, faktiskt). Mobbing har blivit legio liksom "litteratur" är bokstäver mellan två pärmar som säljer om författarnamnet är tillräckligt känt, framförallt inte i första hand från författarskap.

Varken bildning eller samhällsutvecklingen främjas av att kulturens sista försvarsbastion kapitulerar för populism, opportunism, ytlighet, bekvämlighet och breda vinstmarginaler.

Desperation, var ordet. Ja, desperation var ordet.






 

Men så jaga FN-pamparna med blåslampa nu!

Varenda TV-bolag har korrar i USA, SVT har det också, precis som TV4, så varför får vi aldrig se dem jaga FN-pamparna i New York, med blåslampa om så krävs, för att ge oss svar på vad exakt de gör för att få ett slut på kriget i Syrien. Till att börja med. Sen vill jag gärna också veta vad pamparna gör för att ordna upp kaoset i Irak och det utomordentligt laglösa Libyen som världen lämnade i sticket efter Khadaffi, plus ett antal andra härdar där respekten för liv helt saknas.

FN-pamparna för en alldeles för bekväm tillvaro i förhållande till sitt ansvar när de slipper stå till svars för sina fullständiga misslyckanden att leva upp till sin egen stadga. De är ansvariga för internationell fred och säkerhet, och för respekten av mänskliga fri- och rättigheter. I ljuset av verkligheten börjar båda dessa begrepp framstå som obsoleta.

Internationell fred och säkerhet...Mänskliga fri- och rättigheter...

Börja jobba för en fred nu

Jag läser om den syriske läkarens rop på hjälp från östra Ghouta, en förort till Damaskus, och hans berättelse om Assads dubbelattacker som annars varit de mest cyniska självmordsterroristernas fulaste vapen när den första attacken följs av den andra när hjälppersonal hunnit dit för att ta hand om döda och sårade. Så säkrar bödlarna en fullträff, sin massaker. Gång på gång.

På nyheterna hör jag hur finländare bildar mänskliga kedjor för att stoppa flyktingar från att komma in och hur ungrarna sätter upp rakbladsstängsel för att stoppa flyktingarna. Europa stänger gränserna. Detta frihetens Europa på den stabila basen av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter...
Jag läser Jennifer Wegerup som slår fast att det som kan rädda de syriska barnen är inte Europa utan en varaktig fred i Syrien. Och hon har så rätt.

Men vad gör de som kan göra något, vad gör de som manipulerat sig fram till sina maktpositioner i Sverige och Europa för att kunna förändra och förbättra landet och världen? Vad gör de nu när de sitter där, när de nu fått folkets förtroende att förändra och förbättra landet och världen? Var det bara makten, makt utan ideal och ambitioner, det egentligen handlade om?

De, eller ni, som har makt att göra något på riktigt, ni som fått mandatet att göra världen till en bättre plats för alla att leva i, det är hög tid att ni sätter igång att jobba nu. För barn dör medan ni fortsätter att trixa runt och letar efter nya avvärjande ord som ska förklara varför ni inte ska eller kan göra något, varför det alltid är någon annan som är ansvarig. Men det är ni som har ansvaret, ni har valt att åta er det. Det är upp till bevis nu.

Det har blivit hög tid att rädda världen från sig själv.

Iran tar in trupper i Syrien

Nu rapporterar israeliska medier att även Iran förstärker i Syrien med sin al-Qudsstyrka vars syfte är att hjälpa al-Assad jämte ryska trupper och Hizbollah att återta kontrollen över Syrien. Detta är naturligtvis olyckliga nyheter, dels för att det kommer att förlänga kriget och i sig innebär en upptrappning, dels för att det utesluter att Assad kommer att kunna plockas bort ur den ekvation som efter en fredsuppgörelse hade kunnat leda till ett demokratiskt Syrien inom en överskådlig framtid.

Sammanfattningsvis ser läget för den syriska civilbefolkningen och landet som sådant dystrare ut än på länge.

Tack, Mats Svegfors!

Mats Svegfors har idag en debattartikel i Dagens Nyheter "Det pågår ett världskrig och vi låter dem dö".

Jag skriver under på varenda bokstav i den texten. Vi har inga giltiga förevändningar att inte hjälpa eller att bistå precis på de sätt han beskriver.

Politikerna kan inte sitta på händerna och fortsätta prata om att "alla måste ta ansvar", att bolla potatisen mellan sig, och sedan inte göra mer när katastrofen utspelar sig framför våra ögon.

Fegheten låter människor dö. Vi låter dem dö.

Historiens dom kommer att bli mycket hård.

Sufflépolitik

TV4 puffade hela morgonen för att FN:s vice generalsekreterare Jan Eliasson skulle intervjuas i programmet med anledning av den stora flyktingkatastrofen, men när tiden äntligen var inne och frågan ställdes om vad FN gör gick luften ur. Som en sufflé.

För svaret på vad FN gör var att FN ska träffas för att prata om saken. I slutet av den här månaden.
 
Vi har en världsorganisation som ska verka för fred och säkerhet, det är hela grundsyftet med den där organisationen, som får enorma belopp från världens alla stater (skattepengar alltså) och bidrag från enskilda för att upprätthålla och skapa fred och säkerhet. Samtidigt har vi ett krig som rasat i Syrien under fyra år vilket genererat den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget - men det enda FN dristar sig till att göra är att börja prata om saken.

Om tre veckor.

Jag har högre förväntningar på Jan Eliasson att åstadkomma mycket mer än så, men varenda en av oss ska också ha högre förväntningar på FN än att nöja oss med dessa kafferep som inte leder någonstans annat än till en axelryckning vid mötets slut om att det är komplicerat.
Situationen kräver handling och en stor dos beslutsamhet för att lösa de här problemen. Människor och djur dör och lemlästas varenda dag i det där kriget, ett ofattbart lidande som inte kan vänta på en lösning en enda dag till.

Om FN nu ska börja prata om saken, så börja åtminstone göra det idag.

Det är skillnad på terrorister och flyktingar i nöd

Nu diskuterar tydligen Ungern och Bulgarien med Israel för att få köpa sexmetersstängslen med övervakningskameror för att kunna stänga ute flyktingarna.

Jag hoppas att affären inte blir av, jag hoppas att israelerna säger nej, för det är en sak att ta till stängsel som en sista säkerhetsåtgärd för att stoppa terrorister, det är en helt annan att sätta upp ogenomträngliga stängsel för att stoppa människor som söker skydd i nöd.

Om Bulgarien och Ungern trots allt anser att den mycket kostsamma investeringen är något de har råd med vilket de då väljer att prioritera framför att släppa igenom flyktingarna och ta ett humanitärt ansvar, så måste dessa båda länder faktiskt anses ha diskvalificerat sig som medlemmar i EU.
Den människosyn de då skulle representera strider mot EU:s grundvalar och syfte och då hör de inte heller hemma i detta fredsprojekt som kallas Europeiska unionen.