Olika åsikter är inte en konflikt

Jag håller med Markus Larsson i allt han säger här om att Sverige ska vara ett välkomnande och multikulturellt samhälle, öppet för alla.

Men åsikterna då? Ska alla åsikter också välkomnas för att stötas och blötas i öppna diskussioner med fri takhöjd?

Jag vill påstå att ängsligheten, viljan att hela tiden vara, som det heter, "rätt" och behovet att placera in människor i åsiktsfack (en slags åsiktsregistrering så man vet var man har dem, antar jag) gör att bara de med de rätta åsikterna känner sig inkluderade och välkomna, vilket i sin tur betyder att vi är tillbaka i diskussionen om åsiktskorridoren, vilket förstås aldrig blivit en riktig diskussion eftersom de som inte märker av väggarna som ramlar på en därinne, de som håller sig i fåran aldrig märkt av den korridoren, avfärdar den såklart som icke existerande. För de har aldrig försökt forcera väggarna, aldrig nått upp till taket, aldrig slagit i huvudet där. Därför aldrig känt av den.

Och det är det som är problemet. De som redan är inkluderade, de som har "rätt" åsikter, de som känner sig välkomna, har inget problem och förstår det därför inte heller. Men alla andra som ständigt går i motvind, som oavsett hudfärg och etnicitet (sånt ska ju vara irrelevanta faktorer ändå) har andra åsikter, som brännmärks för sina avvikelser, hur ska det lika demokratiskt allvarliga problemet adresseras?

För det lär inte räcka med en vacker sång i en mellanakt på Melodifestivalen, alldeles oavsett hur många språk den sjungs på.

Svenskar (oavsett hudfärg och etnicitet) måste sluta se varenda diskussion med olika åsikter som en konflikt man ska värja sig för och bemöta med tystnad, eller motsatsen - hot och hot om våld.
I en levande, och stark, demokrati är det inte tillräckligt att bara "se" den andre, man måste lyssna på den också.

Och till Lena Mellin, jag upplever inte att åsiktskorridoren blivit bredare - och har svårt att tro att jag är den enda som ser det så.

Utrikespolitik med skygglappar

Jag följde inte utrikesdebatten i onsdags, men läser Maria Ludvigssons text i SvD om utrikesministerns utrikesdeklaration.

Om Mellanöstern sade hon ”rädslan och desperationen breder ut sig i Mellanöstern. Vi måste ge ungdomar både i Israel och Palestina hopp om framtiden. Sveriges erkännande av Palestina syftar till att skapa momentum för tvåstatslösningen.”, berättar Ludvigsson.

Margot Wallströms geografiska perspektiv om vilket område som utgörs av Mellanöstern förefaller synnerligen begränsat. Att hänföra problemen mellan israeler och palestinier och adressera lösningen på Mellanösterns problem med en palestinsk stat är även i intellektuell mening inskränkt. Det är att bedriva utrikespolitik med skygglappar.

Fick inte Syrien, Iran, Irak, Yemen, Saudiarabien och de andra diktaturerna plats i den svenska Mellanösternpolitiken, i den svenska utrikesdeklarationen? Länderna där människor lever under krig och förtryck, där inte en tillstymmelse till demokrati eller respekt för mänskliga rättigheter existerar, där våldet är utbrett och kvinnans rättigheter noll och intet.

För svenskt vidkommande omfattar Mellanöstern Israel och ett geografiskt odefinierat Palestina och anses utgöra kärnan till hela regionens djupa problem. Den ståndpunkten går arabvärldens och Irans ärenden, länderna som sedan konflikten började - långt innan palestinierna existerade som en egen arabisk nation - inte velat erkänna någon judisk stat i Mellanöstern men framförallt använt palestinierna som ett politiskt slagträ för att avleda uppmärksamheten från sina egna tillkortakommanden.

De lyckades, Sverige gick på det.

På grund av krigen mellan Israel och arabvärlden har palestinierna hamnat i flyktingläger i arabstaterna, och inte ens efter alla dessa år har de tillerkänts några medborgerliga rättigheter där. Med vederbörligt bistånd från FN-organet UNRWA som sett till att palestinierna också kan ärva flyktingstatusen. Även PLO gjorde likadant. Med sitt eget folk som man sa sig företräda och vilja kämpa för insisterade man på att behålla palestinierna i flyktingläger.

De ville visa världen hur illa Israel behandlade dem.

Detta är ingen hemlighet, men tål att påminnas om när Wallström nu plockat upp Palmes fallna utrikespolitiska mantel.

Varken arabstaterna eller PLO ville få palestinierna ur flyktingskapet och ingen förbättring av deras levnadsvillkor skulle ske förrän Israel utplånats - och de fick stöd av FN vars majoritet i generalförsamlingen under 70- och 80-talen utgjordes av arabstater och Sovjetunionens kommunistiska lydstater som alla gick på samma linje.

Förr kanske folk i Sverige och Europa gick på socialdemokratins och vänsterns problemformulering och med vederbörligt stöd från 68-vänsterns mediala redaktionsbemanning under 70- och 80- och 90-talen itutades vi att Israel är en ockupationsmakt och att en lösning på hela Mellanösternkonflikten, det vill säga Mellanösterns alla problem, hängde på att en palestinsk stat upprättades på Gazaremsan och Västbanken med Jerusalem som huvudstad.

För att FN:s säkerhetsråd sagt så.

Att tvåstatslösningen låg på bordet redan innan Israel etablerades, men förkastats från arabisk sida fram tills de insåg att den judiska staten inte kommer att kunna förintas genom krig, har inte ingått i den svenska vänsterns problembeskrivning. På senare tid, inte heller högerns.

Det blir därför något av historierevisionism att bortse från vad som varit, och att på samma redan misslyckade grund försöka sig på att lösa problemen en gång till. Man missar målet, och det skadar inte bara dem som svensk utrikespolitik säger sig vilja hjälpa - palestinierna - utan också folken i resten av Mellanöstern som lever under förtryckarregimer och har det så fasansfullt mycket värre än vad palestinierna har det. Fruktansvärt mycket värre.

Men det är där som lösningen trots allt finns.  

Efter sexdagarskriget, när Israel - inte större än Småland till ytan - vann sitt försvarskrig mot Syrien, Egypten, Jordanien, Libanon, Irak och "Palestinian Liberation Army", dessutom tog territorium från dem, försåg sig Israel samtidigt med ett starkt förhandlingskort. Trodde man. Men Egypten ville inte ha tillbaka Gazaremsan och Transjordanien ville inte ha tillbaka Västbanken som annekterats 1950 och gjort Transjordanien till Jordanien. Ändå tyckte Jordanien att de kunde ge bort Västbanken till PLO 1988.

Istället för förhandlingskort utvecklades den israeliska kontrollen över Västbanken och Gazaremsan till en ny sorts säkerhetspolitisk mardröm; man kunde inte släppa dem utan att det fick säkerhetspolitiska konsekvenser och man kunde inte behålla dem heller. Av samma säkerhetspolitiska skäl - men också av demokratiska. Områdena annekterades inte och därför gavs palestinierna där inte heller några demokratiska rättigheter.

Trots att arabvärlden tillsammans med palestinska företrädare förkastat varje delningsförslag då det begav sig redan efter första världskriget, och trots att britterna genom Balfourdeklarationen 1917 sagt att ett judiskt nationalhem skulle etableras i deras mandatområde Palestina, som redan då hade delats upp, betyder det inte att någon form av självständig palestinsk entitet ändå bör etableras idag. Det ligger till och med i Israels egenintresse att så sker.

Men det är inte där man ska, eller ens bör, börja, för det är inte Israel eller Israels politik som är central för lösningen på konflikterna i Mellanöstern, en region som är mycket större än den Margot Wallström vill se.

Mellanösterns diktaturer måste demokratiseras, och det är där man måste börja, för diktatur är själva orsaken till att konflikter bryter ut, man har helt enkelt ingen tradition att lösa tvister och åsiktsskillnader med fredliga medel.

Visst håller diktaturerna val, det gör till och med Nordkorea, men valen är spel för gallerierna som befäster diktaturernas makt och syftar till att legitimera dem inför omvärlden.

Det är reella förändringar som måste ske, och de måste ske stegvis.

Yttranden måste göras fria, åsikterna likaså, och information, föreningsliv och media. För vad händer när alla får lära sig läsa, även på landsbygden, och får möjlighet att se att det finns andra sanningar än de staten och religionen förser en med, att det finns annat än bara Koranen att se på sin omvärld genom? Vad händer när folk får utbyta åsikter utan risk att fängslas, samlas till demonstrationer som inte sanktionerats av regimen, när media utan repressalier får möjlighet att granska staten?
Vilka effekter får det på hela regionen om människor börjar lösa tvister med fredliga medel inom sina egna gränser?

För revolutioner slutar sällan väl, och vi har blivit vittnen till hur den arabiska våren övergick i en karg, kall och lång vinter. Det som såg så bra ut föll pladask. Och inte ens Margot Wallström kan väl påstå att kriget i Syrien startade för att palestinierna inte har en egen stat?

Förtryck skapar tryckkokare och plötsligt smäller det.

Lyft på den tryckkokaren lite i taget, se till att demokratiutvecklingen hela tiden går framåt.
Ge öppet stöd åt reformisterna, de som med livet som insats kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter i sina hemländer. Att inte stödja dem är att legitimera diktaturerna. Det manifesterar hyckleriet och det håller förtrycket under armarna.

Om Margot Wallström menar allvar med sin vurm att skapa fred och säkerhet måste hon ändra utrikespolitiken och ta bort sina skygglappar.

Den liggande utrikespolitiken är direkt kontraproduktiv för att nå det uppställda målet.

Ps. Israel är redan en demokrati. Ds.

Det gamla 30 är...

Vi som var med på 70-talet minns Hasseåtages revy i blå stetsonhatt om att man vid trettiotre är passé, vid trettiofem kan man hälsa hem och vid fyrtioett är man ett skämt.

Det var också i samma tid som kunskapsföraktet och nedvärderingen av erfarenhet började slå rot, i 70-talsskolan när alla skulle studera för att vara lika dåliga i en slags missriktad och misstolkad jämlikhetssträvan.
Därefter har kunskapsraset och bildningsförfallet bara fortsatt, men samtidigt blir vi både äldre och yngre på samma gång.

Det är därför det gamla 70 är det nya 50, det gamla 50 är det nya 30, och det gamla 40 det nya 20.
Då betyder det, att det gamla 30 är det nya...15?

Ah, det är därför de kan allt!

Liv & Horace på bildningsresa

Igår tittade jag på serietecknaren Liv Strömquist och akademiledamoten Horace Engdahls bildningsresa i Europa på SVT, en mycket tilltalande programidé ska tilläggas, eftersom detta med bildning har kommit lite i skymundan från samhällsagendan där det mesta numera handlar om tillväxt och att den som får ihop mest pengar innan han dör vinner (vad vet jag inte).

Under alla omständigheter åkte Liv och Horace till Köpenhamn och på vägen till Sören Kirkegaards grav sa Horace att Kirkegaard hade lyckats med bedriften som alla andra bara kan drömma om, nämligen att göra sig omöjlig precis överallt och hos alla.

Jag hade faktiskt inte en aning om detta var en dröm som folk i allmänhet gick och bar på. Men nog växte jag när jag hörde det, för det betyder att jag har uppnått något alldeles eftertraktansvärt.

Det är jag och Sören, alltså.

En syrier tackar Israel

Thank you Am Israel - Tack Israels folk, så heter websidan som en syrisk flykting startat från sin nya hemvist i Turkiet.

Han berättar om hur han i Syrien lärde sig hata judar och israeler, men har fått se, under konfliktens gång, att det är israeler och judar som hjälper och vårdar skadade syrier som tagit sig till den israeliska gränsen i norr, men inte bara där, utan runt om i världen. Det sker medan hans egen regering spyr ut kemisk gas mot sitt eget folk, bombar dem urskillningslöst, och när Gulfstaterna som sagt sig vara syriernas vänner vänt bort blicken när folket behövde deras hjälp som mest, och det sker när Europa återigen stängt sina gränser under en pågående humanitär katastrof med människor på flykt.

Israel hade inte behövt göra någonting i den här konflikten, israeler hade kunnat tiga still och titta på, men de har valt att hjälpa dem som söker hjälp, valt att hjälpa syrierna överleva, kvinnor, barn, gamla och rebeller.

Det är så han ser det idag, Aboud Dandachi, när hans bild av världen förändrades.

Hans berättelse är det finaste jag någonsin läst från Syrien, om Syrien och i relationen mellan israeler, judar och syrier.

Varför får vi inte läsa om sånt i svenska tidningar? I europeisk media?
Är det för att upprätthålla bilden om att Israel och judar trots allt är roten till allt ont, för att inte utmana de arabiska regimerna, eller den iranska, de som halshugger, hänger, gasar, bombar och lemlästar sina egna folk?

Läs artikeln i Ynet här.

Hatten av för polisinspektör Karlsson

Jag fick ändå lite ont i magen när jag läste polisinspektör Anders Karlssons öppna brev till Dan Eliasson i GT.  Inte för att han skrev eller för det han skrev, tvärtom, det var befriande att läsa sådan frikostig öppenhjärtighet från en anställd i offentlig sektor. Från en polis.
Magontet kom istället av att jag befarar att denne rättrådige polisinspektör kommer att bestraffas i någon mening, omplaceras eller i värsta fall få sparken eftersom ledningen förmodligen hittar något annat än det verkliga skälet och anför det - sakligt eller ej - och kommer undan det som annars är en repressalie. Grundlagsstridigt, men har vi inte alla varit där?

Och så denna tystnadens kultur. När uppkäftiga medarbetare, de där som Hakelius benämner "jobbiga jävlar" i sin kolumn i AB om visselblåsare häromdagen, ställer sig längst fram och avger en verbal detonation så bemöts de med - tystnad från ledningen. Största möjliga tystnad. Det är ett otyg till maktspråk och detta begagnar sig även Dan Eliasson av när han avböjer att svara polisinspektören.
Inte ens den respekten kan han visa sin personal.

Vad är det för ledarskap och vad skickar det för signaler till samhället?

First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win.

Peshmerga photoshoppat

Sveriges Radio bildmanipulerade fotografiet med Özz Nujen innan det lades ut på nätet. Skälet var att public service inte får stödja varumärken. Det berättar SvD om idag.

Det är ändå fascinerande hur det så ofta nuförtiden ges den ena bortförklaringen efter den andra från ansvariga på diverse positioner och i olika sammanhang, bortförklaringar som de ändå måste förstå inte funkar, inte håller och ingen går på. 

Varenda kulturarbetare, näringslivsproffs och andra egenföretagare är numera sina egna varumärken så om public service inte får stödja dem, hur ska de kunna göra program eller ens sända nyheter med den restriktionen? 

Nej, det handlar förstås inte om det här heller. På Özz Nujens tröjtryck stod det Peshmerga, och det är där skon klämmer, Peshmerga som har ryggrad och gör allt de kan för att bekämpa Daesh - inte bara för sin egen skull, utan för allas vår skull.

Men istället för att ta intryck av vad ryggrad innebär i såna här sammanhang tyckte Sveriges Radio att det blev lite för känsligt och lite för läskigt om de på sin sajt skulle låta någon av sina anlitade medarbetare posera med så kontroversiella politiska budskap - så då kallar man det otillåtet stöd för varumärken istället och tar bort det. 

Finurlig censur. 

Girl Power - när den är som bäst

Linnéa ger slusket vad de förtjänar.
Alldeles underbart svar till "äldre man" som söker kontakt med henne på nätet.
Läs hennes fullkomligt bedårande avpollettering här.
Jag skrattade så jag tjöt.