Bojkottrörelsen och EU:s varumärkning

Bojkotta Israel-rörelsen (BDS) har blivit ett allt större problem för Israel, men kanske mer politiskt än ekonomiskt.
Samma sak med EU:s beslut att alla varor som produceras i israeliska bosättningar ska varumärkas. Men faktum är att med en sån märkning kan också de som stödjer Israel, och palestinska jobb i fabrikerna på områdena, lättare se vad de ska köpa. Det behöver alltså inte nödvändigtvis betyda att man väljer bort, utan istället väljer. Kanske en effekt EU inte räknat med.

Problematiskt är dock att EU:s sändebud Lars Faaborg-Andersen idag försvarar märkningen med att bosättningarna är "illegala under internationell rätt".

Med risk för att stämplas som extremreligiös fanatiker (för det är den risken man tar här i Sverige om man uttalar sig om något som kan tolkas till fördel för något som framhärdats i att vara kontroversiellt såsom israeliska bosättningar anses vara) så vill jag ändå understryka att bosättningarna faktiskt inte alls är illegala och jag vet inte vad EU ens grundar påståendet på annat än att det har upprepats så många gånger under årens lopp att alla bara slår sig till ro med att det förhåller sig på det sättet.

Det är ett problem som folkrätten bär på, att varenda politiker gör sig till uttolkare av den utan att egentligen ha något på fötterna, och vad värre är att ingen ifrågasätter grunden för såna uttalanden.
Jag har gjort det några gånger och faktiskt alltid fått svaret: "För att FN sagt det."
Att FN sagt något betyder emellertid inte att det också är gällande rätt, för FN är i första hand ett politiskt organ med omfattande politiska intressen, och det krävs mer än resolutioner från generalförsamlingen för att uttalanden därifrån ska bli internationell rätt.

Såväl Västbanken som Gazaremsan och östra Jerusalem hade redan innan sexdagarskriget då Israel tog områdena en oklar internationellrättslig status eftersom de togs som res nullius i ett aggressionskrig 1948 mot Israel som just förklarat sig självständigt. Israel definierade inga gränser i självständighetsförklaringen när det brittiska mandatet i Palestina upphörde och man la under sig de områden som sedan blev de gränser inom vilka Israel erkändes inom.

Men det var (Trans)Jordanien som la beslag på Västbanken och östra Jerusalem i samma krig 1948, och Egypten som tog Gazaremsan. Aggression är rättsstridigt och från orätt kan inte rätt härledas, alltså ex injuria jus non oritur.
Någon palestinsk stat utropades inte, utan Transjordanien annekterade istället Västbanken och östra Jerusalem 1950 och blev då Jordanien, en annektering som bara Pakistan och Storbritannien erkände. Egypten behöll Gazaremsan under ockupation fram till sexdagarskriget 1967 då Israel i ännu ett försvarskrig erövrade områdena, och sedan bara väntade på att Jordanien och Egypten skulle begära dem tillbaka - och Israel kunna kräva fred och säkerhet i gengäld.

Så blev det nu inte, för Jordanien och Egypten ville inte ha tillbaka områdena. Men det betyder inte att de hade rätt att bestämma över områdenas öde. Var palestinierna kommer in i detta? De har varit en bricka i arabvärldens spel om makt över Mellanöstern och de israeliska bosättningarna är naturligtvis en nagel i ögat på såväl den palestinska befolkningen på Västbanken som på världssamfundet eftersom de sakta tuggar i sig alltmer territorium som palestinierna vill ha som sitt att ingå i en palestinsk stat.

Och så kan det fortfarande bli, men det förutsätter naturligtvis en fredsuppgörelse mellan Israel och PLO. Men it takes two to tango, och det europeiska förhållningssättet att ständigt utpeka Israel som den felande parten och hindret för fred gagnar inte saken.
Tvärtom.

Men det är en missuppfattning att tro, att Palestina var en stat som Israel kom och tog från palestinierna och att man på den grunden skulle vara skyldig att lämna tillbaka områdena till palestinierna, eller skyldig att acceptera etablerandet av en palestinsk stat.

Det stämmer alltså inte.

Palestina har ingått som en provins i olika herravälden under årtusenden, senast som ett brittiskt mandatområde i vilket araber och judar levde och där araberna vägrade kalla sig palestinier som då var ett medborgarskap som associerades med den judiska befolkningen. Det var först när mandatet upphörde och Israel upprättades i Palestina (som för övrigt redan hade delats upp och där Transjordanien skapades i den östra delen om Jordanfloden) och judarna blev israeler som araberna i det forna mandatområdet ville kallas palestinier. Genom sitt motstånd mot Israel, och sin förnekelse av den judiska statens existens, föddes alltså ett nytt folk.
Intressant i sig, tycker jag, men också att det där motståndet aldrig falnar.

Så mycket konstruktivt som saker hade kunde ägnas åt istället.

Insiktsfull rubriksättning...

...eller kanske rätt så motsägelsefull och egentligen alldeles omöjlig vid en närmare betraktelse?

För hur kan någon som livnär sig på att döda djur samtidigt ha fokus på djurens bästa?
Rubriksättaren missade den lilla detaljen. Tål att påminnas om Isaac Bashevis Singers bevingade ord:

"...All other creatures were created merely to provide him with food, pelts, to be tormented, exterminated. In relation to them, all people are Nazis; for the animals it is an eternal Treblinka.”

För de här djuren är vi alla nazister.

I terrorns kölvatten

Äntligen, får man väl säga, börjar det även i svenska media talas om att det är i Saudiarabien som källan till den islamistiska terrorn är belägen - och att det är dit man måste gå för att någonsin kunna råda bot på det monster som med sina tentakler befäst sin ställning även i Europa.

Igår skrev Kassem Hamadé om det i Expressen och idag skriver Bitte Hammargren om det i SvD.

Jag själv skrev om det i Nordvästra Skånes tidningar 2001 när George W Bush lanserade kriget mot terrorismen och jag minns att jag använde schack som metafor och att det inte går att spela på båda sidor samtidigt om man vill vinna. Jag syftade då på just USA:s nära - och goda - relation med Saudiarabien; det var från Saudi terrorn mynnade och majoriteten av kaparna var dessutom saudier, precis som bin Laden själv.

Saudiarabien med sin extrema tolkning - och tillämpning - av islam, wahabismen, när ett monster vid sin barm, och genom finansiering av moskéer, kulturcentra och skolor når de hela världen. Inklusive Sverige.

Detta berättade jag för Aftonbladet för många år sedan, och jag påminde dem om det igen i samband med deras granskning av svenska islamister för ett par månader sedan när jag saknade just den delen i granskningen. För jag tror inte det är någon slump att det är från Göteborg som många av de svenska jihadisterna kommer. Saudiarabiens, för den delen även Qatars, finansiering av diverse lärocentra handlar inte bara om pengar, det handlar om att sprida den wahabitiska ideologin, det vill säga den vi ser tillämpas i bland annat Raqqa och Riyadh, men numera också i Europa i form av ond, bråd, död som vi senast igår fick se i Bryssel.

Därför blir det lite löjligt, och väldigt ytligt, när svenska politiker går ut och säger att det måste till mer polisiära åtgärder, mer samarbete mellan säkerhetstjänster och mer övervakning samtidigt som de ändå inte kan garantera att det inte händer igen. För klart att det kommer att hända igen om man inte börjar repa mod och göra vad som verkligen krävs.

Om vi inte upprotar wahabismen utan genom passivitet istället tillåter den växa, bland annat med ännu fler jihadistresenärer som vill till såväl Syrien som Paradiset så kommer också problemet att växa och ännu fler dö - även på Europas gator.

Det är den krassa verklighet som såväl politiker som media - och näringslivet, inte minst - ogärna vill se och som de framförallt inte vill ta i. De väljer att skrapa lite på ytan och, som statsminister Löfven slog på stora trumman med, tillsätta nya utredningar.

Jag kan riktigt känna hur nervösa och rädda terroristerna blir när de hör det...En utredning nu igen? O nej!

Både politiker och media måste alltså börja förstå problemet med den islamistiska terrorismen och vad den egentligen består i för att sedan ta fram ett gediget åtgärdsprogram. De måste ut ur periferin, lämna läktarna och komma ut i manegen nu. Det är dags att ta tjuren vid hornen: Saudiarabien, nästa.


  

Hur ska Europa rationalisera detta?

USS Cole utanför Yemen, amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania, World Trade Center, Pentagon, Pennsylvania, al-Qaidas attacker mot amerikanska mål, och bakom ryggen, lite i mjugg menade Europa att de fick skylla sig själva med sådan Mellanösternpolitik, kriget i Irak och så var det säkert en del annat också.

Israel. Attackerna -96 när den sk fredsprocessen hållit på i tre år. Och sedan hela den andra intifadahn, jag bodde där då, i Tel Aviv, när det smällde var och varannan dag på någon buss, någon restaurang, café eller annan publik plats. Jag försökte räkna ut var jag gick säker, försökte räkna ut var de brukade slå till och undvika de platserna. Försökte se mönster. Granskade noga på avstånd att säkerhetsvakterna där jag satt på något café eller restaurang gjorde sitt jobb.

Europa sa att det berodde på ockupationen, på bosättningarna, på Israels politik, på palestiniernas fattigdom (vilka svältande i Afrika har råd att ägna sig åt terror?) och på allt annat möjligt, bara det gick att dra slutsatsen att israelerna, att vi, fick skylla oss själva. Sen lämnade Israel Gaza, stängde gränsen och så började raketer istället regna. Från Gaza - och från Hizbollah i Libanon. Igen. Trots att Israel lämnat säkerhetszonen - den som Europa sagt att Hizbollahs terror berodde på. Och då blev det krig igen. 2006.

Då satt jag uppe på nätterna, vågade inte gå och lägga mig, eftersom jag inte ville vakna till flyglarmet. Det hade inte hjälpt om jag rusat ner i skyddsrummet om en missil ändå skulle träffa huset. Och Nasrallah hade ju utlovat missilattacker mot Tel Aviv.
Det var under dessa nätter jag skrev färdigt min avhandling.
Det var efter det kriget jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Sverige. Jag pallade helt enkelt inte mer - och hade dessutom ett val. De flesta har inte det.

Bali 2002.
Madrid 2004.
London 2005.

Bryssel 2014. Judiska muséet. Det var ju judar, och islamister och judar går ju inte riktigt ihop och dessutom är ju alla judar ändå innerst inne israeler, åtminstone sionister, så nog fick väl de också skylla sig själva. I vilket fall som helst så skulle det väl ändå gå att klara sig undan terrorn om man lät bli att provocera och om man inte var jude, sionist, israel och inte heller stod på Israels sida.

Paris 2015. Charlie Hebdo. Europa menade att de provocerat. Lite fick väl provokatörerna ändå skylla sig själva. Den judiska matbutiken Hypercacher. Äh, de var ju judar. Säkert sionister också. De fick väl skylla sig själva. Om man höll sig i skymundan så skulle terroristerna åtminstone inte angripa någon oskyldig, om de så kunde kallas.

Köpenhamn 2015. Vilks. Provokatör, förstås. Synagogan. Samma där.

Paris igen 2015. Bataclan. Diverse caféer och restauranger. Fotbollsstadion. 130 människor urskillningslöst dödade.

Bryssel igen. 2016. Flygplatsen. Metron.

Hur ska Europa rationalisera det?

Jag kan redan nu säga att det kommer inte att gå, för islamisterna slår mot det öppna samhället och de gör det för att de vill ha makt - och styra samhället på sina villkor. Ingen eftergift, må det handla om territorium eller något annat kommer få dem att släppa på vare sig ideologi eller politiska mål.

Sammanfattning av svensk och europeisk politik:

Potemkinkulisser, Kejsarens nya kläder och Bagdad-Bob - och någonstans däremellan diverse instick av en söndrande furste.

Folkhälsoministern är ett folkhälsoproblem

Folkhälsominister Gabriel Wikström ger mig hjärtflimmer och andnöd, så i min upprördhet efter att ha lyssnat till debatten mellan honom och Liberalernas Erik Ullenhag i Aktuellt ikväll om förslaget att nu också förbjuda rökning utomhus blev jag förstås tvungen att ta en extra cigarett för att lugna nerverna.

Det är nämligen chutzpah av den högre skolan att påstå att rökningen är det största folkhälsoproblemet och samtidigt blunda för köttets, alkoholens, sockrets, biltrafikens och den tunga industrins hälsopåverkan, såväl direkt som indirekt genom deras miljöpåverkan. Folkhälsoministern förefaller inte ens ha börjat räkna på vilka enorma kostnader någon av dessa har för samhället utan väljer att stirra sig blind på just rökningens skadeverkningar. Det är grundkursen i hur man silar mygg och sväljer kameler.

Detta fokus på rökare har blivit direkt löjeväckande, men samtidigt skrämmande intressant med tanke på tiden vi lever i och att det första Hitler gjorde när han kom till makten var att förbjuda just rökning i sin puritanska strävan efter att ta fram den perfekta människan.

Folkhälsoministern är följaktligen ute och vandrar i redan beprövade sankmarker och frågan är om den unge valpen eller ens hans rådgivare är medvetna om det, liksom om de är bekanta med vartåt sådan hälsofascism och antiintellektuella ofrihetssträvanden kan leda.

Må de få liberaler som finns kvar här i landet fortsätta hålla stånd mot denna ytterst illavarslande utveckling.

Vår svamlande statsminister

Överenskommelsen mellan EU och Turkiet är bra, säger statsminister Stefan Löfven, men han vet inte vad den innebär eller vilka konsekvenser den får.
I intervjun i Aktuellt ikväll framgick det med all önskvärd tydlighet, trots den överväldigande otydligheten - svamlandet - att statsministern inte har en aning om vad han pratar om eller vad det är för överenskommelse han hyllar. För detaljerna är inte klara ännu. Och innan dess vet han inte hur det ska fungera. Men ändå. Han tycker överenskommelsen är bra, alldeles oavsett.

Statsministern vill nämligen flytta fokus från det faktum att flyktingar nekas tillträde till Europa, att EU tillåter den humanitära katastrofen pågå och växa utan att sträcka ut en hjälpande hand åt de nödställda, utan att ge dem möjlighet att få sina asylskäl prövade, till att det är bra att flyktingsmugglarna genom överenskommelsen nu ska "knäckas" så att folk inte tar den farliga vägen över Medelhavet. Därför ska alla som nu är i Grekland en masse skickas tillbaka till Turkiet (sic!) och sen ska EU och Turkiet byta syriska flyktingar med varandra (sic!). En syrier för en annan. Resten vet ingen vad det blir av och EU har med detta nu gjort flyktingar till föremål för en mycket besynnerlig byteshandel. Människohandel, faktiskt.
Humanitär rätt, någon? Genèvekonventionen?

Sverige. En humanitär stormakt. Jo, eller hur.

Om statsminister Löfven och EU på riktigt hade velat "knäcka" flyktingsmugglarna och en gång för alla stänga ner farleden mellan Turkiet och EU för flyktingar i gummibåtar vore det rimligare - logiskt till och med - om transportörsansvaret togs bort och flyktingarna gavs möjlighet att flyga till de europeiska destinationerna där asylskälen kunde prövas. Så som det var innan Schengen. Så som det var innan EU byggde en hög mur runt sig.

Den här överenskommelsen handlar inte om något annat än krystad och konstgjord andning till ett döende fredsprojekt som i allt väsentligt redan visat att det inte är något annat än en oproportionerligt dyr och kostsam klubb för inbördes beundran.

Och inte ens det längre.

Bilderna fyller mig med skam

"Bilder som borde fylla alla européer med skam", lyder en rubrik i SvD idag.

Jag såg bilderna på nyheterna redan igår, och redan då fylldes jag av skam, och, precis som när bilderna på Alan Kurdi 3 år kablades ut över världen, med känslan av maktlöshet.
Skam och maktlöshet. Ilska och frustration. Förtvivlan.

"Aldrig mer", sa FN i sin begynnelse. Men ändå. Igen och igen och igen och återigen...

Då stängdes judar ute, flyktingbåtar kapsejsade, människor drunknade, fick inte angöra land. I Sverige fick de som togs emot sina pass stämplade med ett J. Skickades tillbaka. Gasades.

Nu är det araber. Muslimer eller kristna, spelar det någon roll? Europa gör sig skyldigt till ännu en humanitär katastrof. Genom sin passivitet också till folkmord.
I fem år har vi tittat på och nu stänger vi dem ute. Bygger murar och felet är alltid någon annans. Spelar det någon roll vems felet är när människor lider? Här pratar vi om civilkurage, här ska det bli olagligt att inte ingripa och det enda jag hör är en signalpolitik fylld av hyckel.

Det är en skam. Jag skäms, men skammen är lika stor över att jag inte ens vet vad jag kan göra för att få Europa, denna bastion av fanbärare för mänskliga rättigheter, fred och frihet, att släppa in dessa människor, släppa dem vidare, åtminstone ge dem tak över huvudet, mat och pröva deras asylskäl. Åtminstone det. Att lindra deras lidande.

Vi kommer att få betala ett högt pris för detta. På något sätt kommer vi alla att ställas till svars. Men det räddar inga liv, lindrar inget lidande idag eller ens i framtiden.
För det enda vi tycks lära av historien är att vi aldrig lär av den.