Aftonbladets krönikör Malin Wollin vilar inte på hanen när hon går åt grisbondens självpåtagna rätt att få stoppa upplysningen om köttindustrins åverkan på klimatet.
Bäst av allt är när hon krasst konstaterar att hon då inte ens nämnt grisens rätt till sitt liv.
Sånt ska inte vara kontroversiellt, men i den empatilösa värld vi på något vänster hamnat i är det ändå det.
Så hatten av för Malin Wollin, för jag antar att hon får hela den mördande köttindustrin över sig nu.
Men vi blir fler och fler, vi som inte ställer upp på att djur är mat. Djur är individer, var och en för sig med helt egna personligheter. Titta bara på Esther. De har alla rätt till sitt liv.
torsdag 16 februari 2017
IKEA Israel
IKEA Israel har fått för sig att det måste göra en särskild katalog för den religiösa delen av befolkningen och för att den ska vara "i enlighet med deras livsstil" har bilder på kvinnor (och även sekulära män) helt uteslutits.
Vad är det för jävla trams?!
IKEA ska inte bidra till att legitimera den religiösa manschauvinismen och bidra till att göra Israel till ett judiskt Iran.
Israel är en demokrati med lika rättigheter och skyldigheter för båda könen och det är bra om den så får förbli. Det finns i övrigt ingen anledning att stryka den religiösa ultraortodoxin medhårs och utesluta majoriteten av befolkningen i tron om att man kommer tjäna mer pengar. De religiösa kommer att handla på IKEA alldeles oavsett så länge det är möbelmässigt och prismässigt konkurrenskraftigt.
Vad är det för jävla trams?!
IKEA ska inte bidra till att legitimera den religiösa manschauvinismen och bidra till att göra Israel till ett judiskt Iran.
Israel är en demokrati med lika rättigheter och skyldigheter för båda könen och det är bra om den så får förbli. Det finns i övrigt ingen anledning att stryka den religiösa ultraortodoxin medhårs och utesluta majoriteten av befolkningen i tron om att man kommer tjäna mer pengar. De religiösa kommer att handla på IKEA alldeles oavsett så länge det är möbelmässigt och prismässigt konkurrenskraftigt.
tisdag 14 februari 2017
Ömkansvärda jägare?
Läser i Expressen om att en jägare fått hatiska kommentarer för att hon mördar djur och det framställs i artikeln som att det är synd om henne, att vi borde tycka synd om henne.
Jag gör inte det. Jag tycker väldigt sällan synd om människor som har ihjäl försvarslösa och oskyldiga individer. Det händer faktiskt aldrig.
Jägaren ifråga försvarar sig med att hon inte bryter mot några regler eller lagar, varken när hon har ihjäl djuren ute i skogen eller när hon lägger upp bilder på sina offer på Instagram.
Det är möjligt, men allt som är tillåtet kanske inte borde vara det, och att reagera på sånt som är moraliskt fel, väldigt fel, vilket detta handlar om när det är de allra mest försvarslösa som jägaren våldför sig på, alltså dem som inte har någon egen röst att lobba i riksdagen med, då tycker jag det är helt rätt. Då ska man reagera. Då ska man skapa dålig stämning. För i förlängningen kan det rädda liv. Någonstans borde till och med en jägare inse att det inte är rimligt att ha ihjäl andra för sitt eget höga nöjes skull.
Peace by peace.
Jag gör inte det. Jag tycker väldigt sällan synd om människor som har ihjäl försvarslösa och oskyldiga individer. Det händer faktiskt aldrig.
Jägaren ifråga försvarar sig med att hon inte bryter mot några regler eller lagar, varken när hon har ihjäl djuren ute i skogen eller när hon lägger upp bilder på sina offer på Instagram.
Det är möjligt, men allt som är tillåtet kanske inte borde vara det, och att reagera på sånt som är moraliskt fel, väldigt fel, vilket detta handlar om när det är de allra mest försvarslösa som jägaren våldför sig på, alltså dem som inte har någon egen röst att lobba i riksdagen med, då tycker jag det är helt rätt. Då ska man reagera. Då ska man skapa dålig stämning. För i förlängningen kan det rädda liv. Någonstans borde till och med en jägare inse att det inte är rimligt att ha ihjäl andra för sitt eget höga nöjes skull.
Peace by peace.
Moderaternas no-go-zoner
Moderaternas senaste och till synes desperata utspel om kriminella no-go-zoner är ju faktiskt häpnadsväckande beklämmande.
De slänger nu ur sig att det borde finnas zoner där kriminella inte ska få pyssla med kriminaliteter, eller som moderatledaren uttryckte det i frågan om förskolebarnen som trängts undan för att knarkhandel hade bedrivits på den plats där barnen skulle hämtas, att "då tycker jag att det är knarkhandeln som ska flytta på sig."
Knarkhandeln ska flytta på sig? Har moderaterna alldeles resignerat inför brottsligheten? Det är okej att knarkhandeln bedrivs på ett ställe men inte på ett annat och det är detta andra ställe som ska förklaras vara en no-go-zon?
Förlåt, men det här andra stället där de kriminella får bedriva sin knarkhandel blir det då en no-go-zon för oss andra? Är det moderaternas avsikt att samhället ska delas upp i diverse no-go-zoner där å ena sidan de kriminella får vara och inte vara, å andra sidan där vi andra får vara och inte vara?
Vad hände med att bekämpa brottsligheten istället?
Mitt tips till moderaterna är att inte bara att tänka om och tänka rätt, utan bara kort och gott: Tänk!
De slänger nu ur sig att det borde finnas zoner där kriminella inte ska få pyssla med kriminaliteter, eller som moderatledaren uttryckte det i frågan om förskolebarnen som trängts undan för att knarkhandel hade bedrivits på den plats där barnen skulle hämtas, att "då tycker jag att det är knarkhandeln som ska flytta på sig."
Knarkhandeln ska flytta på sig? Har moderaterna alldeles resignerat inför brottsligheten? Det är okej att knarkhandeln bedrivs på ett ställe men inte på ett annat och det är detta andra ställe som ska förklaras vara en no-go-zon?
Förlåt, men det här andra stället där de kriminella får bedriva sin knarkhandel blir det då en no-go-zon för oss andra? Är det moderaternas avsikt att samhället ska delas upp i diverse no-go-zoner där å ena sidan de kriminella får vara och inte vara, å andra sidan där vi andra får vara och inte vara?
Vad hände med att bekämpa brottsligheten istället?
Mitt tips till moderaterna är att inte bara att tänka om och tänka rätt, utan bara kort och gott: Tänk!
måndag 13 februari 2017
Hur man inte förebygger konflikter
Det är svårt att säga om den svenska regeringen bara är naiv, om den är rent ut sagt korkad, okunnig och inkompetent eller om det helt enkelt enbart handlar om pengar. Pengar, pengar, pengar. Men även om det bara handlade om pengar så kvarstår frågan när den svenska regeringen nu fortsätter sin världsomspännande resa med att legitimera förtryck och terroriststödjande (och utövande) diktaturer.
Det började med erkännandet av "Palestina". Vilket Palestina Sverige erkände vet vi egentligen fortfarande inte, men vi får väl utgå ifrån efter utrikesminister Wallströms besök i Ramallah nyligen att det inte handlar om ett avgränsat territorium utan istället om erkännandet av en regim, alltså den med säte i Ramallah på Västbanken och inte den på Gazaremsan där Hamas styr. Fast den var ju på sätt och vis redan erkänd av Sverige. För länge sedan. Och för den som inte visste det när diskussionerna om Jerusalems status ånyo var på tapeten så var syftet med det svenska generalkonsulatet i Jerusalem när det öppnades för många år sedan att bli den svenska ambassaden i "Palestina".
Inte desto mindre erkände Sverige 2014 en terrorstödjande regim och därigenom förmedlat budskapet att terror lönar sig.
Nästa resa som denna feministiska svenska regering gjorde gick till Saudiarabien och den människoförtryckande wahabitiska regimen som gör sitt bästa för att sprida den mest extrema formen av islamism runtom i världen, bland annat genom finansiering av moskéer och kulturcentra. Även i Sverige.
Den här feministiska regeringen säger sig kunna påverka Saudiarabiens respekt för mänskliga rättigheter genom att handla med landet. Genom att leverera vapen till regimen. Efter alla dessa år som Sverige handlat med Saudi, hur tycker regeringen att det har gått? Har Saudi blivit bättre på just mänskliga rättigheter, utdömer den färre spöstraff, hugger av färre händer och huvuden på chop-chop-torget i Riyadh?
Och så nu senast Iran. Som ordförande i FN:s säkerhetsråd har den svenska regeringen sagt att den vill satsa på att förebygga konflikter. Bra så. Men hur menar den då när den kastar sig i famnen på en teokratisk diktatur som hänger folk i lyftkranar till allmänhetens beskådande och legitimerar regimen genom att underteckna handelsavtal i kvinnoförtryckande slöja?
Förstår inte den svenska regeringen att den här typen av relationer bara stärker diktaturen och att diktaturer är själva orsaken till att väpnade konflikter bryter ut? Hur hänger det ihop med att förebygga konflikter?
Den svenska regeringen inbillar sig väl inte att handeln med en av världens mest korrumperade länder (131 i Transparency Internationals korruptionsindex) kommer den iranska befolkningen till del där revolutionsgardet styr landets affärer, revolutionsgardet som dessutom handlar med droger och ägnar sig åt mord och utpressning? Och hur menar den svenska regeringen att öppnandet av en Scaniafabrik i Iran skulle gagna svenska jobb?
Ann Linde förstod inte logiken i kritiken som framförts mot henne om att handla med ett land som kränker mänskliga rättigheter och tillämpar dödsstraff: "Vi kan vara precis lika mycket emot dödsstraff, och ta upp det, samtidigt som vi bedriver handel. Det blir inte mindre chans att de gör något åt dödsstraffet för att vi är där. Helt ärligt förstår jag inte den logiken", säger hon i Aftonbladet.
Handelsministern slår alltså ut med händerna och tycker inte att chansen minskar att den iranska regimen gör något åt dödsstraffet för att Sverige handlar med landet - och då kan Sverige lika gärna handla med dem. Jaha. Så Sverige som vill vara en humanitär stormakt ska säga ajabaja åt dödsstraff och förtryck med vänsterhanden och sedan skriva på lukrativa handelsavtal med den högra.
För att använda Ann Lindes egna ord: Helt ärligt förstår jag inte den logiken. Kanske är det för att logiken saknas. Den iranska regimen kommer nämligen att stärka sin ställning genom handeln och därigenom även stärka sitt grepp om såväl oppositionen som hela folket, och den kommer att stärka sina regionala stormaktsambitioner i Mellanöstern. Genom handeln med de båda antagonisterna Saudi och Iran i kampen mellan Shia och Sunni stärker Sverige de båda istället för att försvaga dem.
Vad detta kan sluta i vill ingen tänka på, men denna feministiska regering borde göra det, för som den nu agerar förebygger den inga konflikter - den eldar på dem.
För allt kan offras på den store pengagudens altare.
Till sist: Vad menar Ann Linde med detta?:
"Det är deras lag, till skillnad mot i Saudiarabien där det inte är lag på att bära slöja. Jag ska åka till Saudiarabien i nästa månad och då kommer jag naturligtvis inte att bära slöja, säger hon till TT", står det i Aftonbladet.
Tror den svenska handelsministern på fullt allvar att könssegregationen och alla kvinnors användande av heltäckande abaya och niqab är frivilligt i den wahabitiska diktaturen, att det inte är lag på det?
Frågan kvarstår alltså, är den svenska regeringen naiv, rent av helt korkad, fullkomligt inkompetent och okunnig eller möjligen en kombination av allt? Men även om svaret är bara ett av alternativen så har dess agerande hittills bara bidragit till att befästa förtrycket i dessa diktaturer vilket därmed är raka motsatsen till att förebygga väpnade konflikter.
Det började med erkännandet av "Palestina". Vilket Palestina Sverige erkände vet vi egentligen fortfarande inte, men vi får väl utgå ifrån efter utrikesminister Wallströms besök i Ramallah nyligen att det inte handlar om ett avgränsat territorium utan istället om erkännandet av en regim, alltså den med säte i Ramallah på Västbanken och inte den på Gazaremsan där Hamas styr. Fast den var ju på sätt och vis redan erkänd av Sverige. För länge sedan. Och för den som inte visste det när diskussionerna om Jerusalems status ånyo var på tapeten så var syftet med det svenska generalkonsulatet i Jerusalem när det öppnades för många år sedan att bli den svenska ambassaden i "Palestina".
Inte desto mindre erkände Sverige 2014 en terrorstödjande regim och därigenom förmedlat budskapet att terror lönar sig.
Nästa resa som denna feministiska svenska regering gjorde gick till Saudiarabien och den människoförtryckande wahabitiska regimen som gör sitt bästa för att sprida den mest extrema formen av islamism runtom i världen, bland annat genom finansiering av moskéer och kulturcentra. Även i Sverige.
Den här feministiska regeringen säger sig kunna påverka Saudiarabiens respekt för mänskliga rättigheter genom att handla med landet. Genom att leverera vapen till regimen. Efter alla dessa år som Sverige handlat med Saudi, hur tycker regeringen att det har gått? Har Saudi blivit bättre på just mänskliga rättigheter, utdömer den färre spöstraff, hugger av färre händer och huvuden på chop-chop-torget i Riyadh?
Och så nu senast Iran. Som ordförande i FN:s säkerhetsråd har den svenska regeringen sagt att den vill satsa på att förebygga konflikter. Bra så. Men hur menar den då när den kastar sig i famnen på en teokratisk diktatur som hänger folk i lyftkranar till allmänhetens beskådande och legitimerar regimen genom att underteckna handelsavtal i kvinnoförtryckande slöja?
Förstår inte den svenska regeringen att den här typen av relationer bara stärker diktaturen och att diktaturer är själva orsaken till att väpnade konflikter bryter ut? Hur hänger det ihop med att förebygga konflikter?
Den svenska regeringen inbillar sig väl inte att handeln med en av världens mest korrumperade länder (131 i Transparency Internationals korruptionsindex) kommer den iranska befolkningen till del där revolutionsgardet styr landets affärer, revolutionsgardet som dessutom handlar med droger och ägnar sig åt mord och utpressning? Och hur menar den svenska regeringen att öppnandet av en Scaniafabrik i Iran skulle gagna svenska jobb?
Ann Linde förstod inte logiken i kritiken som framförts mot henne om att handla med ett land som kränker mänskliga rättigheter och tillämpar dödsstraff: "Vi kan vara precis lika mycket emot dödsstraff, och ta upp det, samtidigt som vi bedriver handel. Det blir inte mindre chans att de gör något åt dödsstraffet för att vi är där. Helt ärligt förstår jag inte den logiken", säger hon i Aftonbladet.
Handelsministern slår alltså ut med händerna och tycker inte att chansen minskar att den iranska regimen gör något åt dödsstraffet för att Sverige handlar med landet - och då kan Sverige lika gärna handla med dem. Jaha. Så Sverige som vill vara en humanitär stormakt ska säga ajabaja åt dödsstraff och förtryck med vänsterhanden och sedan skriva på lukrativa handelsavtal med den högra.
För att använda Ann Lindes egna ord: Helt ärligt förstår jag inte den logiken. Kanske är det för att logiken saknas. Den iranska regimen kommer nämligen att stärka sin ställning genom handeln och därigenom även stärka sitt grepp om såväl oppositionen som hela folket, och den kommer att stärka sina regionala stormaktsambitioner i Mellanöstern. Genom handeln med de båda antagonisterna Saudi och Iran i kampen mellan Shia och Sunni stärker Sverige de båda istället för att försvaga dem.
Vad detta kan sluta i vill ingen tänka på, men denna feministiska regering borde göra det, för som den nu agerar förebygger den inga konflikter - den eldar på dem.
För allt kan offras på den store pengagudens altare.
Till sist: Vad menar Ann Linde med detta?:
"Det är deras lag, till skillnad mot i Saudiarabien där det inte är lag på att bära slöja. Jag ska åka till Saudiarabien i nästa månad och då kommer jag naturligtvis inte att bära slöja, säger hon till TT", står det i Aftonbladet.
Tror den svenska handelsministern på fullt allvar att könssegregationen och alla kvinnors användande av heltäckande abaya och niqab är frivilligt i den wahabitiska diktaturen, att det inte är lag på det?
Frågan kvarstår alltså, är den svenska regeringen naiv, rent av helt korkad, fullkomligt inkompetent och okunnig eller möjligen en kombination av allt? Men även om svaret är bara ett av alternativen så har dess agerande hittills bara bidragit till att befästa förtrycket i dessa diktaturer vilket därmed är raka motsatsen till att förebygga väpnade konflikter.
söndag 5 februari 2017
Alternativa fakta - ett gammalt faktum
Jag läser om Lars Adaktussons berättelse från sin tid som utrikeskorre på SVT, om hur han tillrättavisades av hemmaredaktionen för hans rapporter om hur (och att) Israel besköts med raketer från Gazaremsan, om att han inte fick säga att det var Hizbollah som startade kriget mot Israel 2006 och om hur det i allmänhet aldrig fick framstå som att Israel var oskyldigt.
Okej. Israel bär självfallet också sin del av ansvaret för hur saker och ting ser ut, Israel är inte oskyldigt eller ens felfritt. Det går inte att komma ifrån för det finns alltid två parter i en konflikt, och principiellt är det svårt att till och med säga när konflikten började, för den bär trots allt med sig 5000 år av historia.
Men det är inte riktigt det som är poängen. Istället är den hur konflikten presenteras, i synnerhet i svenska media (men även annorstädes) - och hur presentationen och urvalet i många fall snarast kan betecknas som "alternativa fakta", det vill säga precis så som även svenska media idag gör sig lustigt över när Trump och hans team presenterar sin version av verkligheten.
Svensk public service är så snart det har med Israel att göra inte mycket bättre. Det är för den delen inte heller TT eller annan svensk dagspress.
Det är något med Israel som gör att svenska media (bland andra) har så svårt att se sakligt på problematiken och konflikten där nere. Det är något med Israel som gör att fakta är så svåra att rapportera så att det skapar en hel bild och inte bara den som svenska media vill förmedla. Urvalet gör därför att intrycket blir en presentation av "alternativa fakta", istället för fakta.
Den svårigheten som svenska media, kanske i första hand SVT och TT, har med Israel märks också när de väljer bort sådant som i sammanhanget hade varit relevant för just sakligheten. Såsom i Rapport igår. Då var SVT:s Mellanösternkorrespondent Stefan Åsberg på Gazaremsan och gjorde där ett reportage om en cancersjuk palestinsk flicka som inte fick åka till Västbanken för att få den bättre vården hon behövde för att ha en chans att bli frisk. Varför hon inte fick åka till Västbanken framgick inte men det insinuerades att det var Israel som satte stopp. Att Gazaremsans sjukhus hade brist på mediciner sades bero på blockaden och ånyo insinuerades att det var Israels fel att den sjuka flickan inte fick den vård hon behövde. Ingen ställdes till svars, Israel tillfrågades inte heller, och inga förklaringar fick man till vad skälet egentligen var att flickan inte fick åka till Västbanken för att få vård. Varför valde man insinuationer istället för att presentera fakta?
Att blockaden beror på att Gazaremsan styrs av en terrororganisation (Hamas) nämndes inte, inte heller att Israel regelmässigt tar emot svårt sjuka patienter från både Gazaremsan och Västbanken för vård på sjukhus i Israel. Och i linje med det nämns naturligtvis heller aldrig att Israel ger vård åt krigets offer från Syrien. Förmodligen för att det skulle få Israel att framstå i en alldeles för god dager.
Sammantaget blir därför bilden en presentation av "alternativa fakta" istället för en bild av verkligheten som den ser ut. Man presenterar alltså en verklighet som man vill att den ska se ut, ungefär som när Trump ser solen skina på sin presidentinstallation, medan alla andra ser att det regnar.
Denna syn om verkligheten i relation till Israel är på inget sätt något nytt, tvärtom. Som när jag som generalsekreterare och informationschef för Svensk Israel-Information på 90-talet föreläste i bland annat skolor om det som då var ett nytt fenomen - Jihad4Kids. Det var klipp från den palestinska myndighetens egen TV-kanal som hjärntvättade barn (och vuxna) med jihadpropaganda för att få dem att vilja fortsätta strida mot judarna, mot israelerna, mot Israel och som visade att Osloöverenskommelsen i stort sett bara vara ord på ett papper.
Jag visade klippen, jag ville visa hur den palestinska myndigheten inte var så intresserad av fred (utan mest av territorium) som världen ville få det att se ut, att den palestinska myndigheten uppviglade sin befolkning på arabiska som västmedia ofta inte kunde och sedan sa något helt annat på engelska som västmedia förstod och världen ville höra.
Trots att det var autentiska bilder och korrekta citat vägrade lärare ute på ett par av skolorna tro på vad de såg och hörde. Istället valde de att skjuta på budbäraren. Alltså mig. Man ville inte ta till sig av den sakliga informationen, utan hade sin uppfattning redan klar av vad som inte kan betraktas som annat än "alternativa fakta", det vill säga en egen bild av verkligheten som inte fick störas av fakta.
En annan variant på hur fakta kan hanteras illustrerades av när jag i morgonstudion på SVT debatterade mot dåvarande utrikesministern Sten Andersson (s) som då det begav sig gärna gick hand i hand med PLO-ledaren, tillika palestinska myndighetens president, Yassir Arafat.
Jag hade tagit med mig en video med Jihad4Kids till studion, alltså klipp från palestinsk TV och kuppade in frågan till Sten Andersson om han verkligen inte kände till uppviglingen. Han skruvade på sig och sa att jo, det gjorde han ju. Det blev aldrig någon riktig diskussion av det och Marianne Rundström som var programledare var märkbart besvärad.
Men av detta blev sedan ändå ingenting. Trots att ämnet redan då var både relevant och intressant följdes det aldrig upp av SVT, frågan sopades under mattan även om orsakerna till de våldsspiraler som kontinuerligt pågick och fortfarande pågår med olika intensitet hade kunnat få en bättre belysning av dessa fakta. Istället valde man, då som nu, att fokusera på sånt som bosättningar och omöjliga högerledare som orsak till både våldet och allt annat som drabbar palestinierna som praktiskt taget alltid tycks vara utan skuld. De är bara offer.
Någonstans och någon gång inser även mediekonsumenter att det är något som inte stämmer och när man förstått det börjar förtroendet för medias bevakning naggas i kanten. Då spelar det inte längre någon roll hur mycket statistik som presenteras om hur högt det förtroendet egentligen är. Det är nämligen som vilka opinionsundersökningar som helst nuförtiden, man måste ta dem med en nypa salt. Vad man inte kan ta med en nypa salt är däremot hur verkligheten ser ut - och det är den som SVT och alla andra mediebolag - och politiker - måste förhålla sig till, alldeles utan att lägga in egna personliga värderingar i hur den borde vara.
Okej. Israel bär självfallet också sin del av ansvaret för hur saker och ting ser ut, Israel är inte oskyldigt eller ens felfritt. Det går inte att komma ifrån för det finns alltid två parter i en konflikt, och principiellt är det svårt att till och med säga när konflikten började, för den bär trots allt med sig 5000 år av historia.
Men det är inte riktigt det som är poängen. Istället är den hur konflikten presenteras, i synnerhet i svenska media (men även annorstädes) - och hur presentationen och urvalet i många fall snarast kan betecknas som "alternativa fakta", det vill säga precis så som även svenska media idag gör sig lustigt över när Trump och hans team presenterar sin version av verkligheten.
Svensk public service är så snart det har med Israel att göra inte mycket bättre. Det är för den delen inte heller TT eller annan svensk dagspress.
Det är något med Israel som gör att svenska media (bland andra) har så svårt att se sakligt på problematiken och konflikten där nere. Det är något med Israel som gör att fakta är så svåra att rapportera så att det skapar en hel bild och inte bara den som svenska media vill förmedla. Urvalet gör därför att intrycket blir en presentation av "alternativa fakta", istället för fakta.
Den svårigheten som svenska media, kanske i första hand SVT och TT, har med Israel märks också när de väljer bort sådant som i sammanhanget hade varit relevant för just sakligheten. Såsom i Rapport igår. Då var SVT:s Mellanösternkorrespondent Stefan Åsberg på Gazaremsan och gjorde där ett reportage om en cancersjuk palestinsk flicka som inte fick åka till Västbanken för att få den bättre vården hon behövde för att ha en chans att bli frisk. Varför hon inte fick åka till Västbanken framgick inte men det insinuerades att det var Israel som satte stopp. Att Gazaremsans sjukhus hade brist på mediciner sades bero på blockaden och ånyo insinuerades att det var Israels fel att den sjuka flickan inte fick den vård hon behövde. Ingen ställdes till svars, Israel tillfrågades inte heller, och inga förklaringar fick man till vad skälet egentligen var att flickan inte fick åka till Västbanken för att få vård. Varför valde man insinuationer istället för att presentera fakta?
Att blockaden beror på att Gazaremsan styrs av en terrororganisation (Hamas) nämndes inte, inte heller att Israel regelmässigt tar emot svårt sjuka patienter från både Gazaremsan och Västbanken för vård på sjukhus i Israel. Och i linje med det nämns naturligtvis heller aldrig att Israel ger vård åt krigets offer från Syrien. Förmodligen för att det skulle få Israel att framstå i en alldeles för god dager.
Sammantaget blir därför bilden en presentation av "alternativa fakta" istället för en bild av verkligheten som den ser ut. Man presenterar alltså en verklighet som man vill att den ska se ut, ungefär som när Trump ser solen skina på sin presidentinstallation, medan alla andra ser att det regnar.
Denna syn om verkligheten i relation till Israel är på inget sätt något nytt, tvärtom. Som när jag som generalsekreterare och informationschef för Svensk Israel-Information på 90-talet föreläste i bland annat skolor om det som då var ett nytt fenomen - Jihad4Kids. Det var klipp från den palestinska myndighetens egen TV-kanal som hjärntvättade barn (och vuxna) med jihadpropaganda för att få dem att vilja fortsätta strida mot judarna, mot israelerna, mot Israel och som visade att Osloöverenskommelsen i stort sett bara vara ord på ett papper.
Jag visade klippen, jag ville visa hur den palestinska myndigheten inte var så intresserad av fred (utan mest av territorium) som världen ville få det att se ut, att den palestinska myndigheten uppviglade sin befolkning på arabiska som västmedia ofta inte kunde och sedan sa något helt annat på engelska som västmedia förstod och världen ville höra.
Trots att det var autentiska bilder och korrekta citat vägrade lärare ute på ett par av skolorna tro på vad de såg och hörde. Istället valde de att skjuta på budbäraren. Alltså mig. Man ville inte ta till sig av den sakliga informationen, utan hade sin uppfattning redan klar av vad som inte kan betraktas som annat än "alternativa fakta", det vill säga en egen bild av verkligheten som inte fick störas av fakta.
En annan variant på hur fakta kan hanteras illustrerades av när jag i morgonstudion på SVT debatterade mot dåvarande utrikesministern Sten Andersson (s) som då det begav sig gärna gick hand i hand med PLO-ledaren, tillika palestinska myndighetens president, Yassir Arafat.
Jag hade tagit med mig en video med Jihad4Kids till studion, alltså klipp från palestinsk TV och kuppade in frågan till Sten Andersson om han verkligen inte kände till uppviglingen. Han skruvade på sig och sa att jo, det gjorde han ju. Det blev aldrig någon riktig diskussion av det och Marianne Rundström som var programledare var märkbart besvärad.
Men av detta blev sedan ändå ingenting. Trots att ämnet redan då var både relevant och intressant följdes det aldrig upp av SVT, frågan sopades under mattan även om orsakerna till de våldsspiraler som kontinuerligt pågick och fortfarande pågår med olika intensitet hade kunnat få en bättre belysning av dessa fakta. Istället valde man, då som nu, att fokusera på sånt som bosättningar och omöjliga högerledare som orsak till både våldet och allt annat som drabbar palestinierna som praktiskt taget alltid tycks vara utan skuld. De är bara offer.
Någonstans och någon gång inser även mediekonsumenter att det är något som inte stämmer och när man förstått det börjar förtroendet för medias bevakning naggas i kanten. Då spelar det inte längre någon roll hur mycket statistik som presenteras om hur högt det förtroendet egentligen är. Det är nämligen som vilka opinionsundersökningar som helst nuförtiden, man måste ta dem med en nypa salt. Vad man inte kan ta med en nypa salt är däremot hur verkligheten ser ut - och det är den som SVT och alla andra mediebolag - och politiker - måste förhålla sig till, alldeles utan att lägga in egna personliga värderingar i hur den borde vara.
fredag 3 februari 2017
Utomrättsligt eller legitimt, Margot?
Näe, utrikesminister Margot, vad ska vi nu säga om detta? Fransk polis som skjuter en stackars knivbeväpnad person utanför Louvren, va?
Ska inte folk få gå omkring och attackera folk med kniv utan att behöva bli skjutna - kanske till och med till döds?
Det anses ju vara en mänsklig rättighet för palestinier som attackerar israeler, så varför ska inte samma princip gälla i Paris eller för den delen i Göteborg?
När är det utomrättslig avrättning, Margot, och när är det legitimt självförsvar?
Beror det möjligen på vem förövaren är och i vilken del av världen händelsen äger rum? För vissa tycks det onekligen vara så man ska se på saken.
Ska inte folk få gå omkring och attackera folk med kniv utan att behöva bli skjutna - kanske till och med till döds?
Det anses ju vara en mänsklig rättighet för palestinier som attackerar israeler, så varför ska inte samma princip gälla i Paris eller för den delen i Göteborg?
När är det utomrättslig avrättning, Margot, och när är det legitimt självförsvar?
Beror det möjligen på vem förövaren är och i vilken del av världen händelsen äger rum? För vissa tycks det onekligen vara så man ska se på saken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)