Färgkletande epitet

Detta med att kleta epitet på folk efter deras leverne eller åsikter - eller för all del både och - är ett intellektuellt otyg. Inskränkt rentav. Det handlar om allt från brunkletande rasistanklagelser för synpunkter på invandringspolitik (då har man för övrigt inte en susning om vad rasism är) till rödkletande kommunistanklagelser för att man är vegan (då har man för övrigt ingen aning om vad kommunism är).

Mest obegripligt i detta är att människor är så villiga att blottlägga sin okunskap och så naket framställa sig som idioter. Kanske är det symptomatiskt för den ignoranta tid vi lever i, vilket i sig inte gör saken bättre, där retuscherade bilder av verkligheten är viktigare än att se verkligheten som den är och hantera den därefter.

För tydlighetens skull, att vara vegan betyder inte per automatik att man bekänner sig till en vänsterideologi (och nej, Hitler var inte vegan för dem som skulle ge mig rätt och hävda att det istället vore att likställa med nazism - Hitler som vegan är en myt), och att kritisera en befängd invandrings- eller asylpolitik är inte rasism, det kommer inte ens i närheten. Inte heller är det främlingsfientligt. Den typen av argument är bara hållbara på dem som anser att människor inte har lika värde och har inget att göra med huruvida det är rimligt att dra en gräns för vilka som ska ha rätt att befinna sig i ett land.

En typ av verkshöjd borde kunna begäras på debatter och diskussioner om den här atlantångaren till land någonsin ska kunna styras bort från det annalkande isberget. Okunskapen om alldeles för mycket är direkt förödande. Kanske krävs det att atlantångaren först kraschar för att så många som det berör ska fatta att vi inte är på rätt kurs. I något avseende.

Ska jag tycka synd om mördare?

Människor, eller en mer passande beskrivning är kanske neanderthalare, ger sig ut i skogen med vapen i hand och har ihjäl oskyldiga individer. I just det här fallet kallar de det för "björnjakt". Jag kallar det massmord. Neanderthalarbeteende.

Självinsikten hos de här mördarna och deras patrask till anhängare är dessutom noll och intet, vilket med önskvärd tydlighet framgår när de begär sympati för att de attackerats av en jagad björn under den pågående slakten och går ut i kvällspressen och tycker synd om sig själva. Tycker att vi ska tycka synd om dem.

Det gör jag inte. Inte ett dugg. Bara tvärtom.

Låt björnarna vara ifred och hota dem inte i deras hem eller annorstädes så ska ni se att de också låter er vara ifred.

Nu slutade dessvärre den här historien med att björnen mördades (och fler med den) och att mördarna stoltserade med sitt offer på en bild i tidningen.

Allt sammantaget är detta helt enkelt bara avskyvärt. Och osmakligt. Och vidrigt.

Inte konstigt att världen ser ut som den gör när den befolkas av dårar - och det är tamejtusan inte djurens fel.

Europeiskt högmod

Att det europeiska högmodet var stort och omfattande, det visste jag, att EU-toppar saknar verklighetsförankring, det visste jag också, men jag visste inte att det var så illa som den utgående EU-ambassadören till Israel Ambassador Lars Faaborg-Andersen visade prov på vid sin avskedstillställning i Tel Aviv. Han tycker tydligen att Europa varit framgångsrikt i att bekämpa terror och med att avradikalisera islamister, och han tycker, läs och häpna, att Israel har en del att lära av Europa. 

"Europe has adopted a more holistic approach to the war on terror—and Israel can definitely learn from European experience."

Jupp... 

Vad det där "holistiska tillvägagångssättet" innebär är jag nyfiken på. Är det något vår egen myndighet mot våldsbejakande extremism också använder sig av? 

Så här bara dagar efter Barcelona-attacken och attacken i Åbo är det svårt att se den europeiska framgången och ännu svårare är det att se hur EU-toppen har mage att slå sig för bröstet när han samtidigt medger att israelerna har de bästa underrättelserna om Daesh och andra islamistiska organisationers planer på att attacker mot Europa. Israelerna räddar européerna från sig själva och EU slår sig för bröstet när de lyckats stoppa en attack? Det är chutzpah av rang.

Ett gränslöst Europa har många innebörder.    

Vilsna själar

Är det verkligen såhär illa, har det gått så långt som Josefin Utas berättar, att partipolitisk aktivitet är så läskigt för människor att engagerade betalar ett så högt pris privat i sin strävan för det de tror på? Medborgerlig Samling är ju inte precis något extremparti - så vad är det med alla dessa skräckslagna människor som inte vågar umgås med någon som vill jobba för att göra det här samhället bättre, eller till och med försöka rädda vad som är kvar av det?

Ändå är jag inte överraskad, inte mer än över att det blivit ännu värre nu än när jag var ute i debatten, men då om Israel och den arabisk-israeliska konflikten. Jag stämplades som "högerextrem" ända uppe på UD, för att inte tala om hur det var vid universitetet.

Samtidigt jobbade den dåvarande socialdemokratiska regeringen för att bjuda in Hamas till ett partipolitiskt ungdomsläger genom LSU, de ville legitimera terrororganisationen (precis som de gjorde med PLO) till att ses som vilket politiskt parti som helst. Trots turbulensen som blev när planerna avslöjades bjöds representanter för denna islamistiska terrororganisation till Sverige. Det var i slutet av 90-talet.

Men det är ändå då man förstår var gränserna för extremism går - åt det ena och det andra hållet.

Det här landet tappade sin kompass för länge sedan och det är väl därför så många har gått vilse.

Misstroende mm

Idag presenterade så till slut oppositionen en skopa handlingskraft när den meddelade att misstroende kommer att riktas mot tre ansvariga ministrar; Johansson, Ygeman och Hultqvist.

Det var mer än vad någon vågat hoppas på och uppenbarligen var varken statsministern eller hans anhängare heller beredda. Tystnaden som följde från Rosenbad var total.

Medan statsministern planerade sitt motdrag drog hans vapendragare ut i verbal strid; de skyllde på Alliansen, skyllde på outsourcingen som sådan, skyllde på allt och alla och kallade Alliansens drag för oansvarigt och krigslystet och journalister undrade om det inte var oproportionerligt att rikta misstroende mot så många ministrar. Det hade ju aldrig någonsin tidigare hänt.

Nej. Men det har heller aldrig tidigare hänt att så många ministrar varit ansvariga för att säkerhetsklassade uppgifter av den magnitud detta handlar om har läckt ut till allmän beskådan och tillgång till uppgifterna getts främmande makt.

Jag skulle därför istället vilja påstå att det är i underkant att rikta misstroende mot enbart tre statsråd, för stämmer det som det beskrivits att statsministern inte har haft koll på detta hot mot rikets säkerhet då faller ansvaret helt och hållet på honom och hans ledarskap och då ska han och hela regeringen avgå.

De förklaringar som getts är emellertid inte trovärdiga och det förefaller helt orimligt att statsministern inte har känt till detta. Det är inte trovärdigt att han inte informerats av de statsråd som har känt till det. Och förhåller det sig på det sättet och han har underlåtit att informera riksdagen och svenska folket om haveriet, så är ansvaret fortfarande helt och hållet hans och hela regeringen borde därför frivilligt avgå - eller annars fällas.

Hade statsministern på allvar förstått vad omdöme och ansvar innebär och inte bara varit intresserad av makten för maktens egen skull så skulle han tagit alla sina statsråd i hampan för länge sedan och avgått. Men det har inte skett vilket i övrigt är symptomatiskt för hur regeringen ser på situationen, sin roll och sin egen fullkomlighet. Den anser sig ha rätt att styra och bestämma till varje pris alldeles oavsett vilka konsekvenser det leder till för landet - och folket.

Så möjligen är misstroendet som riktas mot tre statsråd oproportionerligt, men då i motsatt mening till vad som från diverse håll påståtts idag.

Jamen, äntligen...

Äntligen fick så Margot sin chans, äntligen får hon vara med och kalla ihop FN:s säkerhetsråd för att prata om den nya oroliga situationen i Jerusalem. Hur ska hon rösta, vad ska hon säga? Kanske att det är Israel som har provocerat, att det är bosättningarnas fel att israelerna satt upp metalldetektorer på Tempelberget, att vore det inte för bosättningarna så hade de tre israelerna ur Solomon-familjen i Halamish inte mördats av den där terroristen, att israelerna får skylla sig själva när de mördas, att palestinierna bara försvarar sig när de mördar israeler?

Eller nåt sånt.

Ett förslag, tala inte om för Israel hur Israel ska sköta sin säkerhet när ni inte ens vet vad säkerhet är (eller när den är hotad, läs: Transportgate, läs: Försvarspolitik) och tala inte om för Israel hur Israel ska sköta sin säkerhet när ni hela tiden underblåser hoten tillsammans med den terroristvurmande palestinska myndigheten och när ni finansierar terrorismen med ert mångmiljardbistånd till samma myndighet.

Sverige har ställt till så mycket där nere och gjort sitt bästa under många, många år för att sabba för Israel och konsekvent försökt trycka upp hela landet mot väggen. Den svenska socialdemokratin, tätt länkad till den kristna broderskapsrörelsen som i sin tur när det muslimska brödraskapet vid sin barm (läs: Hamas et al) idkar en besatt förföljelse av Israel.

Sluta, bara sluta, med det.

Jag saknar vokabulär för det här

Jag saknar vokabulär för vad jag känner inför regeringens, och oppositionens, hantering av denna historiska, fullkomligt häpnadsväckande och utomordentligt sanslösa IT-skandal hos Transportstyrelsen.

Som om saker och ting inte redan vore nog kläcker Transportstyrelsens, denne nye på partibok utnämnde, generaldirektör att det förekommer lite överdrifter i rapporteringen om skandalen:

– Det är nästan som att man ser framför sig en trollfabrik med
hundratals personer som sitter och hackar våra datorer.
Så är det inte.

Nä. Och det var det inte heller någon som trodde. För det är
ingen som behöver hacka våra datorer när vi har myndigheter
som frivilligt och öppenhjärtigt lämnar ifrån sig alla rikets
hemligheter till främmande makt - och betalar 1,3 miljarder
kronor för det. 

Jag orkar inte längre. 

Sverige är ingen bananrepublik...

... Sverige är en monarki av rang med ett gäng kejsare som försöker styra ett sjunkande skepp på en stormig ocean utan skepparexamen eller ens en tråd på kroppen.

Vi ser det, de vet det, men likt förbannat fortsätter de hitta på, bortförklara, ducka och ljuga - allt från ministrar till generaldirektörer till underhuggare av olika dignitet. De hänger i masten, står framme i fören, de sitter på akterdäck, och alla försöker de tuta i oss att allt är lugnt, att läget är under kontroll och att vi slörar fram i medvind.

Mmm. Ungefär som jag i mina tonår inför min mamma när jag kom hem efter att ha plankat på tåget ner till Köpenhamn och liftat resten av vägen till Roskilde (och liftat därifrån tillbaka till Sverige med folk vi inte kände som hade gömt marijuana bakom radion när vi åkte genom tullen...). I förbifarten, just innan mamma skulle iväg på en jobbresa till Frankfurt och inte hade en chans att stoppa mig, var jag ändå sådär förslaget omtänksam på en tonårings speciella vis och sa att jag skulle ut med kompisar och åka båt den helgen. Jag visste ju att jag inte skulle få åka till Roskilde. Det hade jag redan frågat ett par månader innan och svaret jag fick var ett stort skratt. Inte ens ett förhandlingsbart nej. Hon hade ju bara blivit orolig om jag sagt som det var.

Mamma: "Vart åkte ni då?"
Jag: "Lite överallt, Nåttarö, Sandhamn å så."
Mamma: "Sandhamn? Var det mycket båtar där?"
Jag: "Njae, sådär."
Mamma: "Hm... Och vädret, hade ni bra väder?"
Jag: "Njae, sådär."
Mamma: "Marie-Hélène. Det har varit storm på Östersjön, vädret har inte varit sådär, det har varit Gotland Runt och då ligger båtarna fyra i rad, det har inte varit "sådär" med båtar, man kommer inte ens in till bryggan en sån helg. Du har inte varit ute och åkt båt.  Så var har du varit?"

Till skillnad från våra kejsare på skeppet här ovan, insåg jag när mina lögner inte längre landade där de skulle. Jag kapitulerade, loppet var ju kört. Men i likhet med våra nakna kejsare var jag lika oförberedd att klara ett förhör som de har varit att ratta det här landet.

Jag fick utegångsförbud en vecka på sommarlovet.

Det långa och pågående bedrägeri som den svenska regeringen utsätter både land och folk för kräver mycket mer än en veckas utegångsförbud.

Så snälla någon gör något nu; avsätt den, se till att vi får börja på nytt, se till att det blir rätt och bränn nu dessa korrumperade partiboksutnämningar, bannlys ryggdunkeriet och alla ja-sägare, tillsätt folk på meriter, på riktiga meriter, inte såna som de fuskat sig till, tillsätt folk som vet hur man använder hjärnan, som förstår vilka konsekvenser deras handlingar får, som förmår att göra analyser och ser bortom den egna horisonten, tillsätt folk som vet att agera för folkets bästa. Tillsätt folk som förstår vem de tjänar.

Vi kan inte ha en polisledning som säger en sak utåt och fattar motsatta beslut internt, vi kan inte ha ministrar som ljuger folket rakt upp i ansiktet och påstår att de inte visste, eller ministrar som säger att verkligheten inte ser ut som vi ser den, som insinuerar att vi ser fel, att vi hallucinerar.
Vi kan inte ha ministrar och utnämnda myndighetschefer som inte ens tar verkligheten på allvar. Vi kan inte ha sjukhusledningar som säger att allt funkar fint, det är lite ansträngt just nu bara och inget som påverkar patientsäkerheten, när personalen på golvet säger motsatsen. Raka motsatsen.

När det efter mer än ett år till slut dessutom uppdagas att en myndighet uppsåtligen (TV4 kallade det "slarvat" på Nyheterna ikväll men då har man inte insett vare sig vad som inträffat, hur det skett eller allvaret i det som skett) lämnat ut säkerhetsklassade uppgifter om riket och stora delar av befolkningen till icke säkerhetsklassade personer och i berått mod brutit mot lagar och regler, då korsades till slut den där röda linjen också för ministern i fråga, för hennes kollegor och för hennes chef.

Kort sagt kan det inte fortsätta så här. Det är dags för den här praktikantregeringen att avsluta sin praktik, att ta sina underhuggare med sig och att ta varsin nummerlapp hos Arbetsförmedlingen.
Den här mardrömmen måste ta slut nu.

Så spännande...

Grön salt - en spänningsroman i tiden

... om vår samtid, och om vad korruption kan leda till för ett land, vilket är lika giltigt för Israel där det mesta i boken utspelar sig, som för Sverige och vilket annat land som helst nuförtiden, och om vad som kan hända med dem som vägrar spela med. Den borde göras film av. Nu väntar jag först på uppföljaren.
.

Den postmoderna planeten Kaos

Tusentals papperslösa arbetar vitt – utan tillstånd

Så lyder en rubrik i SvD denna afton - och beskriver förmodligen alldeles korrekt detta kafkaistiska samhälle som tagit form. För fritt översatt står det att:

 
"Tusentals illegala arbetar lagligt - illegalt."

Allt prat om ordning och reda är alltför omodernt på den postmoderna planeten Kaos. Såna deviser kommer inte kunna slå rot här.

Koldioxidfritt Frankrike?

Den franske presidenten Emmanuel Macron ska förbjuda alla bensin- och dieselbilar till 2040 och även göra Frankrike fritt från kolberoende. Det berättar SVT idag. 
Ambitionen är att landet ska bli fritt från koldioxid.

Det är en fantastisk ambition och ett lika fantastiskt mål.

Men ännu har jag varken hört Macron eller någon annan politisk miljöaktivist på den nivån ens yppa den koldioxidproblematik som omgärdar djurindustrin som står för den största andelen utsläpp, som orsakar regnskogsskövlingen för att skapa odlingsmark för djurfoder till djur som sen äts upp, och kostar mängder av utsläppsenergi för bevattning. Plus att djuren som sedan mördas för att bli mat dricker enorma mängder vatten själva. Även vattenproduktion kostar energi och så länge den energin inte produceras utan koldioxidutsläpp är drickandet i sig en miljötjuv.

Klockan är fem i tolv och ändå fortsätter politikerna att hyckla kring denna för planeten livsavgörande fråga genom att lägga ut storslagna omtag som dimridåer i klimatpolitiken och bara bortser från det största problemet.

Veganism är inte enbart en etiskt viktig fråga, den är även central i klimatfrågan. Dags att bli tydlig om det.

Mansfria festivaler är en riktigt dålig idé

”Att detta ens är kontroversiellt, alltså... Förtydligande: Blev du mer upprörd över detta än över våldtäkterna från första början så är du en del av problemet.”

Uttalandet handlar om idén att arrangera en festival med enbart män och återges i en artikel i Aftonbladet idag.

Men den ena upprördheten behöver inte utesluta en annan; två fel blir inte automatiskt ett rätt. 

Så. Jag kan vara, och är, upprörd över att det ska vara så jävla svårt för vissa män, unga eller gamla och oavsett ursprung att inte respektera flickors och kvinnors rätt till sina kroppar varhelst de visas upp; påklädda, halvklädda, avklädda, och i vilken färg eller form som helst. Jag kan vara, och är, upprörd över att det är så urbota omöjligt för vissa män att be om tillstånd innan de gör närmanden av diskuterat slag. Men jag tycker inte därför att en mansfri festival är en bra idé. Jag tvivlar till och med på att den skulle vara laglig, för det är inte lagligt att diskriminera någon på grund av kön. Att arrangera en festival som helt stänger ute män på grund av kön, det skulle vara olaglig diskriminering. 

Om sådan brukar vi kvinnor gapa högt när vi drabbas. Och det gör vi. Men i konsekvensens namn (och börja inte gapa om könsförtryckande samhällsstrukturer nu, den typen av resonemang hör inte hemma här) ska inte kvinnor diskriminera män på grund av deras kön heller. 

Som sagt. Två fel gör inte ett rätt. 

Vissa är terroroffer, andra är... ja, vaddå?

Det som av Israel betecknas som en terrorattack?

TT är sin vana trogen, relativiserar terrorvåldet mot israeler när det begås av muslimer. Det finns en definition av terrorister, det finns en definition av terror. Hur kommer det sig att den inte tillämpas när det handlar om israeler?

When I go: Aaawwww

När jag fastnar hos Esther och tittar på bilderna, filmklippen och läser "hennes" kommentarer blir jag precis så: Aaawwww. Ofta skrattar jag också högt och ibland är jag otröstlig när någon av djuren gått bort, som när Bear häromveckan somnade in för gott.

Men till gänget på HEEFS, alltså Happily Ever Esther Farm Sanctuary, har det nyligen också kommit en kalkon, Cornelius, en ståtlig herre, och av någon anledning får jag associationer till Oscar Wilde när jag ser honom, absolut störtskön, vill vara med överallt och smyger fram mot kameran och hänger med på promenad med de andra, ett klipp som för övrigt har setts närmare 2 miljoner gånger nu. Fler än jag alltså. Stället är som en enda stor Noaks Ark och den som inte ser att alla dessa djur är individer, riktiga personligheter med verkliga känslor, har problem med sin förmåga till inkännande och empati.

Så det är många som fortfarande har skäl att tänka över sina matval och just när det handlar om att taga liv av daga för förtäring borde valet inte vara fritt. Faktiskt är det helt sjukt att det argumentet i sammanhanget ens förs fram, att det skulle vara upp till var och en att äta vad den vill.

Gränsen borde med automatik gå vid mord.

....

PETA's film om hur de bruna mjölkprodukterna tas fram.

Förresten borde gränsen, per automatik, naturligtvis gå vid djurplågeri. Vid misshandel alltså. Det är genom misshandel som människan får sin industriellt framtagna animaliska föda. Genom grov misshandel. Oacceptabelt. Ett exempel är den där brunmjölken.
Veganskt är faktiskt den enda etiskt försvarbara födan. Ingen kan längre säga att man inte visste. Det enda en mänsklig karnivor idag kan förklara sitt födointag med är att han eller hon helt enkelt inte bryr sig om andras liv eller lidande.

As simple and scary as that.

Vinster i välfärden

Istället för det allmänna strösslet med skattepengar till välfärdsbolag och skolor bör den typen av tjänster upphandlas för ändamålet och med kontroll av verksamhetens bokföring och innehåll.

Blir jobbet gjort för den peng som avtalats är det inget problem om företaget också gör vinst även i välfärdssektorn precis som i andra upphandlingar. Men den vilda väst som nu råder på området när man inte ens har kontroll över verksamheterna, varken över deras ekonomi eller vilka som driver dem, och när företag istället ges utrymme att dränera statskassan utan att uppfylla avtalet, då har jag ett stort problem med vinster i välfärden.

Kommuner upphandlar avtal för jobb som ska göras på alla upptänkliga områden var och varannan dag hos företag som är vinstdrivande. Det finns inga skäl att frångå det systemet för välfärdssektorn, annat än möjligen av bekvämlighet.

Skoprotesterna mot nazister

Jag tycker det är alldeles utomordentligt att protester, tysta som högljudda, förs fram mot nazister och nazistiska organisationer. 

Jag tycker däremot att det är för mycket spektakel och hyckleri kring det när det bara sker vid ett tillfälle som när nazister får en "monter" i Almedalen. Det blir liksom bara ett spel för gallerierna. Ännu mera spel för samma gallerier framstår det som när det aldrig framförs motsvarande protester mot islamister och islamistiska organisationer. Deras syn på samhället och folk som inte tror på samma sak och sätt som de gör är densamma som nazisternas.

Men istället för att protestera finansierar vi islamisterna med skattemedel och uppmanas möta dem med hjärtan och kärlek.

Känns sådär.

Clueless people

Musikscout på radiostation erbjuder Annie Lennox en karriär. Tror vi att legendaren har en chans med 80-90 miljoner sålda album och en sisådär fyrtio år i branschen?

Hilarous. Men det är väl ännu en utan meriter som fått ett spännande jobb genom kontakter och "nätverk". Säkert socialt kompetent. Fint ändå att hon så generöst erbjuder framgång åt andra. För hennes egen del ser kanske karriären inte längre ser lika ljus ut.  

Bulls**t

Klart de vet vad de inbjudna föreläsarna står för. Den bortförklaringen har företrädare för moskéer och andra islamiska kulturinstitutioner kommit undan med alldeles för länge. Frågan är om någon fortfarande tror på den och vad tänker man i så fall göra åt det? Från myndigheternas sida, denna gång. För företrädarna för moskéerna kommer inte att göra ett jota åt uppviglingen - eller åt uppviglarna. Denna gång heller.

"Moskéns företrädare vill att judar mördas."

Magda Gad

Magda Gad är nog den viktigaste och modigaste journalist som jag läst. Någonsin.

Dagens berättelse i Expressen om de krigsbrott som irakiska armén begår i Mosul, metoder och beteenden som hon anar har använts i Irak under årtionden, är nog ett av de viktigaste avslöjanden hon gjort - kanske som någon krigskorre gjort. Åtminstone av det som nått oss här.

Krig demoraliserar människor, men under diktatur blir många redan innan empatiskt förstörda. Det betyder inte att det Magda Gad berättar om ska ursäktas och passera. Tvärtom. Men det räcker inte med några krigstribunaler. Detta tillsammans med alla de brott mot mänskligheten som Daesh med flera gjort sig skyldigt till å deras sida och Syriens al-Assad å hans, måste en gång för alla öppna västvärldens ögon.

Mellanöstern behöver en genomgripande demokratisk make-over om inte allt därnere ska gå åt helvete. Demokrati och fred där skulle tjäna även oss här väl.
 

Maktelitens arrogans

Efter Expressen-artikeln om att det finns ett nytt borgerligt parti som siktar på Riksdagen i nästa val har etablissemangsrepresentanter fällt syrliga kommentarer om att partiet inte har en chans att få ens 0,5 % av rösterna. Likadant fnös man när SD fortfarande var i sin linda.

Jag minns tydligt en kväll 1988, jag var 22 år och ny juridikstuderande och ringde hem till mamma från studentkorridoren i Flogsta och grät för att jag var livrädd att det nya nynazistiska partiet Sverigedemokraterna skulle kunna komma in i riksdagen. Men ingen röstar på skinnskallar i bomberjackor och Doctor Martin-kängor, hette det då, alldeles utan tanke på att håret kunde växa ut och att det fanns kostymer att köpa för ändamålet. Mamma tröstade och etablissemanget fnös, sa att risken var obefintlig att SD skulle få makt. Till och med nazistforskaren Helén Lööw har på senare tid medgivit att inte ens hon förstod varthän det barkade.

Det vore klädsamt om i alla fall dagens etablissemangsrepresentanter lärde sig något av historien. Alldeles utan jämförelse i övrigt borde de börja ta folk på allvar och fundera på vad behovet av nya partier kommer ifrån istället för att manifestera sin arrogans. För av deras kommentarer att döma har de verkligen inte en aning.

Med örat mot marken

Igår läste jag Susanna Birgerssons text om Medborgerlig Samling i Expressen. Hon tror att det nya partiet är för sansat för att det ska nå framgång i valet. Jag tror tvärtom, och jag tror att hennes analys inte är gjord med ett öra mot marken. För det jag hör är att folk är löjligt trötta på allt clowneri i politiken, trötta på lögner och papegojor, på PR-kupper och korruption, på slöseriet, ansvarslösheten och på frånvaron av en trovärdig opposition - det visar inte minst strömmen till SD. För allt missnöje som fått människor att folkvandra dit handlar inte bara om migration, det handlar också mycket om allt spel för gallerierna, det politiska hyckleriet och att inte mycket längre fungerar som man ska kunna förvänta sig i en välfärdsstat. Polisen drar ner och stänger när de behövs som mest, sjukvården likaså, äldreboenden samma sak, och politikerna påstår att skattepengarna inte räcker trots att Sverige går så bra och statsfinanserna är starka. När lögnerna blir för flagranta och genomskinliga tröttnar folk till slut.

Så de som inte vill rösta på ett parti som föddes ur 80-talets nynazism (vilket jag och många med mig absolut inte vill som var med då och på avstånd såg förlossningen) men håller med om allt det andra och vikten av ett i alla avseenden rimlig sk migrationspolitik, har fått ett vederhäftigt och mycket välkommet alternativ med MED. Det som behövs är nämligen ett sansat parti med fötterna i verkligheten, med örat mot marken och som är villigt att ta ansvar och ställa ansvariga till svars. 

När den nye partiordföranden Ilan Sadé dessutom blir varm i kläderna och trygg i sin nya roll är jag övertygad om att han kommer att kunna överglänsa Macron. För av det som jag har sett av honom i youtube-klippen så har han potentialen. 

Och jag hoppas verkligen att MED aldrig kommer att hemfalla åt spektakel à la Gudrun et al för att få uppmärksamhet. Det skulle dessutom rimma illa med det de skriver i idéprogrammet om konservatism och motståndet till revolutioner. Hållbar framgång byggs ju från grunden, peu en peu. 

Yehiyeh beseder, yehiyeh tov, yehiyeh metsujan.

Äntligen ett ljus i tunneln

Jag har verkligen inte haft en susning om vad jag skulle rösta på i nästa riksdagsval, och på allvar började jag luta mig tillbaka i soffan där jag tänkte stanna. Men så igår, av en slump, såg jag något någonstans om att Medborgerlig Samling (MED) JO-anmält MSB för att inte gå vidare med kartläggningen av islamismen i Sverige. Den enda myndigheten som ska skydda oss mot påverkanskampanjer klappade ihop av just en sådan. Trycket från islamisterna och deras anhang fick MSB att backa, tacka för sig och lägga ner ambitionen att göra en fördjupad studie. För detta vill MED ställa myndigheten till ansvar. Det bådar gott. Det är alldeles för få i etablissemanget idag som ställs till ansvar och som tar ansvar. Det är för övrigt något MED generellt vill ta itu med. Det är som musik i mina öron.

MED visar sig alltså vara ett nytt politiskt parti med seriösa svar och trovärdiga budskap. De tar samhällets förfall på allvar, ger raka svar och tycker det är hög tid att byta ut den politiska adeln.

Upptäckten var en frisk fläkt, riktigt upplyftande, och plötsligt började jag se fram emot valet som skulle kunna bli en riktig rysare.

Kunde Macron i Frankrike så kan MED göra det i Sverige.

Jag tror verkligen på det här.

Grundlurad i begreppssörja

"Ah, men du fattar ju vad jag menar!"
Nej, jag gör faktiskt inte det, inte när ett ord med en betydelse används för att uttrycka något helt annat som vanligtvis benämns med andra ord och begrepp med annan innebörd.

Ibland beror valet av ord och begrepp säkert på okunskap om innebörd och betydelse, ibland används felaktiga begrepp avsiktligt för att styra in tankarna på något man vill ha sagt men inte nödvändigtvis visa vad det egentligen handlar om. Två sådana exempel som jag sent omsider blivit varse om är användningen av "papperslösa" och "ensamkommande barn".

Jag medger att jag är grundlurad, på riktigt, för papperslösa, trodde jag, på riktigt, betydde att man saknade papper, att man tvingats fly hals över huvud från krig och helvete och inte fått med sig pass, födelsebevis och annat man kan behöva för att få resa in i ett annat land. Dokument man behöver för att kunna visa vem man är och varifrån man flytt.

Jag kan själv föreställa mig den situationen om kriget kommer hit. Det är inte precis en charterresa man packar för då. Men: Papperslös i Sverige betyder inte att man saknar papper, pass och andra nödvändigheter för att bevisa sin identitet. Papperslösa här i landet, och det gick upp för mig efter terrorattacken på Drottninggatan i april, betyder att man saknar tillstånd att vistas här, att man fått avslag på sin asylansökan eller ansökan om uppehållstillstånd. Terroristen, den där Akilov som lastbilade sig in på Drottninggatan i april, var papperslös. Han hade fått avslag på sin ansökan om asyl och saknade tillstånd att vistas i landet.

Vem är det som myntar den typen av begrepp som kan lura en hel befolkning (nåja, i alla fall mig och en massa andra) till sympati för människor som med ont uppsåt eller ej uppehåller sig i landet illegalt?

Och så har vi begreppet "ensamkommande barn". När jag hör det tänker jag på lille drunknade Alan Kurdi, ett barn på flykt som dog alldeles för tidigt under omänskliga förhållanden i en omänsklig situation.

De "ensamkommande barn" som tog sig till Sverige under stora flyktingvågen 2015 är inte barn, de är inga halvmetersungar som föräldrarna skickat i förväg i ett desperat försök att först rädda barnet och sedan komma efter för att rädda sig själva. Vore det så hade det varit behjärtansvärt, och vore det så skulle både hjärtan, famnar och gränser fortfarande varit öppna. Hoppas jag.

Men de som här betecknas "ensamkommande barn" är inte barn, i de allra flesta fall inte heller särskilt hjälplösa. De är ungdomar, ibland förslagna unga vuxna som ljuger om sin ålder, och i väldigt många fall förefaller de framförallt inte ha flytt från krig. De är afghaner, födda i Iran, som fått för sig att de ville vidare i livet och då tagit sig till Sverige. De är marockaner som tyckte att livet i Marocko inte var någon höjdare och ville pröva lyckan i annat land och kommit till Sverige.

Ingen av dessa ungdomar har flytt från krig, de är inte ensamkommande, de kommer i gäng, och de är inga barn, men mig lyckades våra myndigheter länge lura att de var barn med skyddsbehov.
Varför väljer man begrepp som så uppenbart missleder människor?

Det finns förstås även andra situationer när begrepp med olika innebörd och betydelse används som synonymer och skulle göra ordvrängare som Robert Broberg och Povel Ramel gröna av avund, såsom en dom från Förvaltningsrätten som min mamma fick häromdagen i ett överklagat skatteärende.

Där konstaterar rätten först att en försäljning har skett, några stycken senare att det handlar om ett återköp och i sista stycket att det rör sig om en återförsäljning (sic!). Som om min mamma plötsligt startat detaljhandel med fastigheter.

På en direkt fråga till föredragande notarie (som förstås är den som också skrivit domen) om vilket begrepp och således vilken grund som rätten egentligen baserat sin slutsats på svarade notarien att de tre orden betyder samma sak.

Så nu vet vi att försäljning, återköp och återförsäljning är samma sak. Det fattar ju vem som helst, och vi fattar till och med att vilket begrepp som helst kan användas bara det i slutänden inte betyder befrielse från skatt. Det är svensk rättssäkerhet som kan jämföras med att det i en brottmålsdom konstateras att den åtalade gjort sig skyldig till mord, i nästa stycke till dråp och slutligen kommer fram till att offret kanske inte ens har dött men dömas ska den åtalade ändå. Det är svensk rättssäkerhet som också kan jämföras med att rätten i ett förmögenhetsrättsligt åtal först konstaterar att den åtalade för en och samma händelse gjort sig skyldig till stöld, i nästa stycke till bedrägeri och slutligen till häleri.

Alla rubriceringarna betyder samma sak och är du inte nöjd så kan du överklaga. För du fattar ju vad jag menar, något är du i alla fall skyldig till.

Min fiendes fiende...

... är min vän?

Det har ryktats en tid nu och på det har följt diverse obekräftade rapporter, att Israel och Saudiarabien börjat närma sig varandra. Enligt Ynet uppger nu även British Times att israeliska företag ska få börja etablera sig i gulfen.

Vi lever i en tid när inte mycket annat än pengar och tillväxt räknas, alldeles oavsett vilka konsekvenser affärer utan bredare, djupare och längre perspektiv kan få. Israels ekonomiska intresse av Saudi är förstås bara en fortsättning på vad både Sverige, USA och resten av västvärlden pysslat med under många år; genom deras handel, vandel och vänskap förlängs diktaturens förtryck av sitt folk, samtidigt som västvärlden på det sättet också främjar både krig och export av terror och terrorism.

Nu dementerar förstås Saudiarabien även den här senaste i raden av uppgifter om lättnader mellan kungahuset Saud och israelerna, men det betyder inte att uppgifterna är falska. För i det här fallet handlar det även om annat än bara pengar, nämligen Israels och Saudiarabiens gemensamme fiende: Iran och landets regionala stormaktsambitioner.

Men Saudiarabien har samma ambitioner och på motsvarande vis som Iran exporterar sin islamiska revolution, exporterar Saudiarabien sin extrema ideologi. Om detta pratas det för övrigt alldeles för lite om här för ideologiskt är Saudiarabien samma sak som IS, alltså samma sak som Islamiska Staten, som Daesh, och det är den ideologin som kungahuset Saud lagt och lägger fortfarande miljontals dollar på för att sprida över hela världen, vilket det gör genom finansiering av moskéer och kulturcentra. Sen blir vi förvånade över varifrån alla dessa jihadister plötsligt kom ifrån. Islamiska Staten försvinner kanske med återerövringen av Raqqa och Mosul, men den kommer att återuppstå någon annanstans igen - och terrorn kommer att fortsätta, säkert kommer den efter IS fallit också intensifieras. Det pågår ju ett ¨heligt krig¨.

Saudiarabien är wahabismens moderskepp och det faller på sin egen orimlighet att det med sin ideologi skulle kunna vara vän med en judisk stat. Israel spelar ett farligt spel.

Monologer, debatter - och diskussioner

Har ni tänkt på det? Att vi inte längre diskuterar.

Vi häver ur oss monologer, på 140 tecken eller så, och söker oss till likasinnade för bekräftelse. På hur rätt vi har. På hur rätt vi är.

I bästa fall debatterar vi. Må bäste man eller kvinna vinna och den andre försvinna. En ligatitel till samlingen. En vunnen debatt, en krossad motståndare.

Men vart leder det oss, varthän leder det ett samhälle som inte längre diskuterar, som inte längre lyssnar på den andre, som inte tar sig tid att humma eftertänksamt, ta in argumenten, väga synpunkterna i huvudet och låta dem landa, pröva de egna, se hur de tas emot, lyssna, kanske få gehör. Att tillsammans skotta upp vägen framåt.

Finns det inte längre tid för det, finns det inte längre tid för eftertanke och reflektion?
Hur intellektuellt utarmade blir vi då, och hur mår, hur blir ett samhälle, människorna i ett samhälle, i en värld, som inte har tid att stanna upp och reflektera?
Och var hamnar vi då?

Åsikter och olika åsikter

Att med tystnad bemöta åsikter man inte delar dödar en diskussion och i förlängningen kan det tysta ett helt samhälle.

Det är bara så sorgligt

Det är bara så sorgligt. Den ena attacken efter den andra, det ena kriget efter det andra, gasattacken i massakrernas Syrien, terrormassakern i Stockholm. Barn och djur, de oskyldigaste av alla, de som aldrig haft någon möjlighet att påverka någonting i den här världen, de som med sin blotta existens bara gör den här världen lite bättre att vistas i. De finns, existerar och lever på andras villkor, på våra villkor, på villkor som vi kan påverka, inte de. De offras i det urskillningslösa mördandet, ett mördande och som bara handlar om att kuva andra och ta makt.

Nu finns de inte de här barnen eller djuren mer med oss och de lämnar många människor bakom sig med mammor och pappor, hussar och mattar i sorg och saknad. Vi är många som sörjer med dem i den vackra samling som stockholmare och andra slutit upp i för att hedra dem.

Allt detta dödande, allt detta lidande, när ska det ta slut?
När ska de som vi valt att bestämma över den här jävla skitvärlden bestämma sig för att sätta stopp? När tycker de att enough is enough?
Jag tycker för länge sedan.
Det här gör så ont.

Ska Israel gå in i Damaskus?

Efter kemvapenattacken i syriska Idlib i förrgår har röster i Israel nu börjat höras för en intervention i Syrien som kan stoppa Assads fortsatta massmord på civila.

Den förre överrabbinen Meir Lau, en Förintelseöverlevare, är en av dem som säger att det som pågår i Syrien är jämförbart med Förintelsen och tycker att Israel ska intervenera av moraliska skäl. Jag håller med. I sak. Men är ambivalent till om det kommer att lösa problemet. En annan, Yossi Yehoshua, som är kolumnist i militära frågor i Yediot Ahronot, tycker att Israel ska avvakta med att gå in i Damaskus. Åtminstone för nu.
För det är en riktig röra där inne och Israel måste se till sina egna taktiska och strategiska intressen.

Iran håller som bäst på att etablera ett fäste i Syrien och positionerar sig vid Israels norra gräns mot Syrien. Libanesiska Hizbollah är också insyltat i Syrien men upprustar samtidigt på sin sida av gränsen och förbereder sig för nästa krig mot Israel. Båda dessa strider på Assads sida.
Och så finns i Syrien förstås också Daesh och tidigare Nusrafronten (al-Qaida), liksom en mängd andra anti-Assad-rebeller som inte är islamister och jihadister men som åtminstone jag inte vet hur de skulle ta emot en israelisk invasion.

Risken kan vara att Israel skulle bli det kitt som de alla till slut enade sig mot och det skulle kunna vara förödande. För Israel. I värsta fall gör de gemensam sak och krossar Israel, i bästa fall fastnar Israel i den syriska geggan i likhet med det som hände efter invasionen i Libanon när Israel drev bort PLO därifrån 1982. Israel satt fast i södra Libanon ända till år 2000 och ändå var problemet inte löst när man till slut lämnade.
Och med Syrien vore situationen än mer komplicerad.

Vad som trots allt ändå borde övervägas är en kombo av israeliska och amerikanska specialstyrkor eller en flygattack mot presidentpalatset för att helt enkelt få bort Assad. En gång för alla. Det skulle inte lösa allt eller ens få ett slut på kriget från en dag till en annan, men det skulle åtminstone skapa ett momentum så att syrierna ges en möjlighet att starta om. Men samtidigt skulle det kunna bli startskottet för ett fullständigt iranskt övertagande av Syrien när det iranska revolutionsgardet nu konstant utökar sin närvaro på marken och mullorna därigenom sitt politiska inflytande. Det gäller såväl i Irak som i Syrien.

För både Israel och det syriska folket är Assad å ena sidan och de iranska mullorna å den andra ett val mellan pest och kolera. Men det fina i det är att de båda går att bota. Det som krävs är beslutsamhet från en stark och enad västvärld. I den ingår även Israel.

Har vi råd att fortsätta att inte göra något?

Assad måste bort

Världen säger att kemvapenattacken i förrgår var lite för magstark för dess smak, men fortsätter ändå att göra:
Ingenting.
Den babblar. FN:s säkerhetsråd är en enda stor pratbubbla, hela FN är en enda stor pratbubbla. Denna organisation, vars själva syfte är att främja internationell fred och säkerhet och att stävja hot mot densamma kommer bara överens när inget egentligen står på spel. Sen tittar den på medan medlemsstater mördar sitt eget folk - och varandras.

FN är en korrupt organisation som värnar sina egna intressen. Och på annat sätt kan det heller inte vara; de stater som organisationen ska styra upp är samtidigt dess medlemmar så därför kan den inte vara starkare än sin svagaste länk: Diktaturerna och deras egenintressen.

Det har länge varit hög tid att någon eller några rättsmedvetna stater klev ur säkerhetsrådets tvångströja och istället agerade utanför FN. Nu måste det också ske. Förlamningen måste hävas, Bashar al-Assad måste bort, kriget måste ta slut.
It's time to bring peace to its doors. 

Uppdatering: Israel genom Avigdor Lieberman kommenterar den syriska massakern och världssamfundets passivitet i Ynet. Ord och inga visor.

Islamisterna är en global farsot

Kvinnor får inte gå ut själva, inte ha parfym, de måste täcka sin kropp från topp till tå och det är medierna som göder global islamofobi. 

Jojo. Men nej. Det är brist på självinsikt hos imamer och inbjudna shejker till Sveriges Förenade Muslimer som inte begriper att det är deras fundamentalistiska förtryck, deras salafistiska påbud, som gör att folk blir skitskraja. Det är ju det som fobi handlar om. Rädsla. SFM provar på det nygamla greppet att skjuta på budbäraren; om bara media hållit käften om vad som pågår i den islamistiska verksamheten så hade allt varit frid och fröjd. För förtryckarna i alla fall, men knappast för de förtryckta.

Och jag medger. Jag blir rädd när jag hör dem öppet propagera sitt kvinnoförtryck och jag blir på riktigt mörkrädd när jag ser hur det ser ut i våra förorter, närmast nu dem kring Järvafältet som Kalla Fakta visade ett reportage om igår. Moralpoliser som trakasserar kvinnor och hotar dem för att de vill leva ett helt vanligt liv med svenska demokratiska rättigheter.

Men jag blir precis lika skraj, eller kanske är det mer förbannad, när jag hör våra politikers flata förhållningssätt inför detta. De tycker att det är oacceptabelt, säger de, men levererar inte ett jota i handling mer än möjligen mer pengar till kvinnojourerna, vilket är jämförbart med att flytta ett mobbningsoffer från en skola istället för att flytta mobbaren.
Varför ska kvinnorna ens behöva kvinnojourer? Bättre vore om man tog tag i grundproblemet, bland annat könsapartheiden.

Börja i hemmen. Förbjud slöjan, för enda skälet till att kvinnan väljer att ha den på sig när hon går ut är för att ha lugn och ro när hon kommer hem. Tillåts hon inte ha den på sig i det svenska offentliga rummet så blir det svårt för mannen och de manliga släktingarna att tvinga henne. Förmå kvinnorna att delta i aktiviteter utanför hemmet om det så är arbete eller annan förkovran. För om inte samhället ser till att hon kommer ut så kan ett slöjförbud få mannen och de manliga släktingarna att förbjuda henne att lämna hemmet.

Och så skolan.
Skolledarna skyller på att killarna tar plats och uppdelade lektioner eller uppdelning på skolbussen (sic!) är för att skapa plats åt flickorna, för att ge dem lugn och ro.
Skitsnack. Och är det någon gång som tjejerna ska lära sig att konkurrera med killarna inför de utmaningar som de möter senare i livet (för de kommer) så är det väl i skolan. Och det är i skolan som killarna måste börja lära sig att förstå att det är två kön (minst) i det här samhället och att vi lever här på lika villkor. Det här är inte och skall inte bli ett Saudiarabien eller Iran.

Detta daltande måste upphöra och det måste stats- och kommunbidrag också göra till dessa föreningar som alldeles uppenbart bedriver subversiv verksamhet stick i stäv med demokratiska värderingar, stick i stäv med grundläggande mänskliga rättigheter.

Det är helt okej om man inte vill vara eller bli "svenne" för att bo och leva i Sverige, och det är helt okej att vilja hålla på sina traditioner - så länge de är förenliga med demokratiska värderingar och inte inkräktar på andras liv. När man börjar motverka integration så att det skapar farliga motsättningar mellan människor och grupper i samhället då är man fel ute och frågan är då när våra politiker ska inse det och ta tag i problemen som nu börjar växa sig ohanterliga innan det är alldeles försent?
Det räcker liksom inte bara att säga att det är "oacceptabelt" eller att "i Sverige åker vi buss tillsammans". Det behövs resolutare åtgärder nu.

Nipprigheten tar form

Det börjar bli lite nipprigt här i landet, tycker jag.
En stackars arborist får till exempel sitt hotellrum stormat av insatsstyrkan mitt i natten. Den vill se en film som arboristen tagit under dagen. På moln. Tydligen har han också fått med en militärmast.

Polisen visste uppenbarligen vem arboristen var, var han befann sig och vad han filmat (bland annat), kunde de inte bara lite civiliserat knackat på och vänligt bett att få ta del av bilderna? Finns det någon rim och reson i att överhuvudtaget överväga en stormning, med flash-bangs dessutom, och skrämma slag på människan som kommer att ha men en lång tid framöver?

Från ett rättssäkerhetsperspektiv känns det här inte alls särskilt lovande. Vem stormar de in hos nästa gång? En romanförfattare som gjort research om kärnvapen och terrorister på nätet?

Och detta att medierna inte ska publicera några aprilskämt idag, lurendrejardagen till ära, för att det är så mycket "fake news" och "alternativa fakta" att de inte vill spä på problemen.

Vilken restriktion kommer härnäst? Att förlagen slutar publicera romaner, att domstolarna inte håller förhandlingar, att stand-up-comedy inte kan visas på TV?
Och så detta med "bilden" av sanningen i förhållande till sanningen, för vems sanning och vems bild är egentligen den sanna, och vem ska bestämma vad som är sant och giltigt för alla?

"Fake news" och "alternativa fakta" är liksom en del av samhället, sånt finns överallt, hela tiden, men nu har man börjat stirra sig blind på fenomenet och visar inget som helst förtroende för att vanligt folk ska kunna skilja på sant och falskt, rätt och fel eller överhuvudtaget använda hjärnan själva för att avgöra vad som är rimligt. Och hur ska det bli med tolkningar framöver, sånt som jurister alltid ägnat sig åt? Tolkningar handlar också om alternativa fakta, det vill säga olika sätt att se på saker. Var drar vi gränsen och är det inte dags att det slutar daltas i skolan så att eleverna får kunskap och utifrån den lär sig skilja på vad som är vad?

För vad är annars nästa steg, Fahrenheit 451 2.0?

Stoppa islamisterna och släpp fram reformisterna

Äntligen, säger jag om dagens debattartikel i SvD där ett antal svenska muslimer (och ex-muslimer) kliver fram och ger sitt stöd åt Norell et als förstudie om islamismen i Sverige som sågades av ett gäng kritiker som alltid tagit just islamister i försvar och kallat all kritik mot dem för islamofobi.

I flera år drev jag frågan om att media och politiker bör släppa fram muslimska reformister som en undanträngande motkraft till islamister och islamismen men resultatet var blekt och magert. Det fanns liksom ingen vilja, inget intresse och på något vänster verkade man inte heller förstå poängen. Det var innan IS, innan flyktingströmmarna och innan terroristerna börjat ösa sina offers blod också över Europa.

Men det är reformisterna, de muslimska moderata krafterna, som på allvar kan knäcka islamismen i grunden, såväl i Mellanöstern som i väst, men de behöver stöd - från hela västvärlden. Vid det här laget borde de flesta ha insett allvaret och faran med islamismen liksom förstått att problemet vi har att hantera inte handlar om muslimer överlag. Därigenom bör man då också inse att ett kraftfullt stöd åt de moderata muslimska krafterna vore en både billig och effektiv hjälp till självhjälp.
För dem och för oss.

Det är alltså dags att stjälpa alla former av apologetiskt stöd åt islamisterna för att istället helt fokusera på att stödja de reformistiska krafterna, här och i Mellanöstern. Till fullo och utan undanflykter. Det är dessa demokratiska krafter vi behöver i våra förorter och de krafter vi också vill se på styrande positioner i ett framtida demokratiskt Mellanöstern där islam har moderniserats och uppdaterats i en version anpassad för det tjugoförsta århundradet, moderniseringar som de två andra monoteistiska men några tusen år äldre religionerna redan har gått igenom.

Det är tid nu. Hög tid.

Underbara Malin Wollin

Aftonbladets krönikör Malin Wollin vilar inte på hanen när hon går åt grisbondens självpåtagna rätt att få stoppa upplysningen om köttindustrins åverkan på klimatet.

Bäst av allt är när hon krasst konstaterar att hon då inte ens nämnt grisens rätt till sitt liv.

Sånt ska inte vara kontroversiellt, men i den empatilösa värld vi på något vänster hamnat i är det ändå det.

Så hatten av för Malin Wollin, för jag antar att hon får hela den mördande köttindustrin över sig nu.

Men vi blir fler och fler, vi som inte ställer upp på att djur är mat. Djur är individer, var och en för sig med helt egna personligheter. Titta bara på Esther.  De har alla rätt till sitt liv.

IKEA Israel

IKEA Israel har fått för sig att det måste göra en särskild katalog för den religiösa delen av befolkningen och för att den ska vara "i enlighet med deras livsstil" har bilder på kvinnor (och även sekulära män) helt uteslutits. 

Vad är det för jävla trams?!

IKEA ska inte bidra till att legitimera den religiösa manschauvinismen och bidra till att göra Israel till ett judiskt Iran.

Israel är en demokrati med lika rättigheter och skyldigheter för båda könen och det är bra om den så får förbli. Det finns i övrigt ingen anledning att stryka den religiösa ultraortodoxin medhårs och utesluta majoriteten av befolkningen i tron om att man kommer tjäna mer pengar. De religiösa kommer att handla på IKEA alldeles oavsett så länge det är möbelmässigt och prismässigt konkurrenskraftigt.

Ömkansvärda jägare?

Läser i Expressen om att en jägare fått hatiska kommentarer för att hon mördar djur och det framställs i artikeln som att det är synd om henne, att vi borde tycka synd om henne.
Jag gör inte det. Jag tycker väldigt sällan synd om människor som har ihjäl försvarslösa och oskyldiga individer. Det händer faktiskt aldrig.

Jägaren ifråga försvarar sig med att hon inte bryter mot några regler eller lagar, varken när hon har ihjäl djuren ute i skogen eller när hon lägger upp bilder på sina offer på Instagram.

Det är möjligt, men allt som är tillåtet kanske inte borde vara det, och att reagera på sånt som är moraliskt fel, väldigt fel, vilket detta handlar om när det är de allra mest försvarslösa som jägaren våldför sig på, alltså dem som inte har någon egen röst att lobba i riksdagen med, då tycker jag det är helt rätt. Då ska man reagera. Då ska man skapa dålig stämning. För i förlängningen kan det rädda liv. Någonstans borde till och med en jägare inse att det inte är rimligt att ha ihjäl andra för sitt eget höga nöjes skull.

Peace by peace.

Moderaternas no-go-zoner

Moderaternas senaste och till synes desperata utspel om kriminella no-go-zoner är ju faktiskt häpnadsväckande beklämmande.

De slänger nu ur sig att det borde finnas zoner där kriminella inte ska få pyssla med kriminaliteter, eller som moderatledaren uttryckte det i frågan om förskolebarnen som trängts undan för att knarkhandel hade bedrivits på den plats där barnen skulle hämtas, att "då tycker jag att det är knarkhandeln som ska flytta på sig."

Knarkhandeln ska flytta på sig? Har moderaterna alldeles resignerat inför brottsligheten? Det är okej att knarkhandeln bedrivs på ett ställe men inte på ett annat och det är detta andra ställe som ska förklaras vara en no-go-zon?

Förlåt, men det här andra stället där de kriminella får bedriva sin knarkhandel blir det då en no-go-zon för oss andra? Är det moderaternas avsikt att samhället ska delas upp i diverse no-go-zoner där å ena sidan de kriminella får vara och inte vara, å andra sidan där vi andra får vara och inte vara?
Vad hände med att bekämpa brottsligheten istället?

Mitt tips till moderaterna är att inte bara att tänka om och tänka rätt, utan bara kort och gott: Tänk!

Hur man inte förebygger konflikter

Det är svårt att säga om den svenska regeringen bara är naiv, om den är rent ut sagt korkad, okunnig och inkompetent eller om det helt enkelt enbart handlar om pengar. Pengar, pengar, pengar. Men även om det bara handlade om pengar så kvarstår frågan när den svenska regeringen nu fortsätter sin världsomspännande resa med att legitimera förtryck och terroriststödjande (och utövande) diktaturer.

Det började med erkännandet av "Palestina". Vilket Palestina Sverige erkände vet vi egentligen fortfarande inte, men vi får väl utgå ifrån efter utrikesminister Wallströms besök i Ramallah nyligen att det inte handlar om ett avgränsat territorium utan istället om erkännandet av en regim, alltså den med säte i Ramallah på Västbanken och inte den på Gazaremsan där Hamas styr. Fast den var ju på sätt och vis redan erkänd av Sverige. För länge sedan. Och för den som inte visste det när diskussionerna om Jerusalems status ånyo var på tapeten så var syftet med det svenska generalkonsulatet i Jerusalem när det öppnades för många år sedan att bli den svenska ambassaden i "Palestina".

Inte desto mindre erkände Sverige 2014 en terrorstödjande regim och därigenom förmedlat budskapet att terror lönar sig.

Nästa resa som denna feministiska svenska regering gjorde gick till Saudiarabien och den människoförtryckande wahabitiska regimen som gör sitt bästa för att sprida den mest extrema formen av islamism runtom i världen, bland annat genom finansiering av moskéer och kulturcentra. Även i Sverige.

Den här feministiska regeringen säger sig kunna påverka Saudiarabiens respekt för mänskliga rättigheter genom att handla med landet. Genom att leverera vapen till regimen. Efter alla dessa år som Sverige handlat med Saudi, hur tycker regeringen att det har gått? Har Saudi blivit bättre på just mänskliga rättigheter, utdömer den färre spöstraff, hugger av färre händer och huvuden på chop-chop-torget i Riyadh?

Och så nu senast Iran. Som ordförande i FN:s säkerhetsråd har den svenska regeringen sagt att den vill satsa på att förebygga konflikter. Bra så. Men hur menar den då när den kastar sig i famnen på en teokratisk diktatur som hänger folk i lyftkranar till allmänhetens beskådande och legitimerar regimen genom att underteckna handelsavtal i kvinnoförtryckande slöja?

Förstår inte den svenska regeringen att den här typen av relationer bara stärker diktaturen och att diktaturer är själva orsaken till att väpnade konflikter bryter ut? Hur hänger det ihop med att förebygga konflikter?

Den svenska regeringen inbillar sig väl inte att handeln med en av världens mest korrumperade länder (131 i Transparency Internationals korruptionsindex) kommer den iranska befolkningen till del där revolutionsgardet styr landets affärer, revolutionsgardet som dessutom handlar med droger och ägnar sig åt mord och utpressning? Och hur menar den svenska regeringen att öppnandet av en Scaniafabrik i Iran skulle gagna svenska jobb?

Ann Linde förstod inte logiken i kritiken som framförts mot henne om att handla med ett land som kränker mänskliga rättigheter och tillämpar dödsstraff: "Vi kan vara precis lika mycket emot dödsstraff, och ta upp det, samtidigt som vi bedriver handel. Det blir inte mindre chans att de gör något åt dödsstraffet för att vi är där. Helt ärligt förstår jag inte den logiken", säger hon i Aftonbladet.

Handelsministern slår alltså ut med händerna och tycker inte att chansen minskar att den iranska regimen gör något åt dödsstraffet för att Sverige handlar med landet - och då kan Sverige lika gärna handla med dem. Jaha. Så Sverige som vill vara en humanitär stormakt ska säga ajabaja åt dödsstraff och förtryck med vänsterhanden och sedan skriva på lukrativa handelsavtal med den högra.

För att använda Ann Lindes egna ord: Helt ärligt förstår jag inte den logiken. Kanske är det för att logiken saknas. Den iranska regimen kommer nämligen att stärka sin ställning genom handeln och därigenom även stärka sitt grepp om såväl oppositionen som hela folket, och den kommer att stärka sina regionala stormaktsambitioner i Mellanöstern. Genom handeln med de båda antagonisterna Saudi och Iran i kampen mellan Shia och Sunni stärker Sverige de båda istället för att försvaga dem.

Vad detta kan sluta i vill ingen tänka på, men denna feministiska regering borde göra det, för som den nu agerar förebygger den inga konflikter - den eldar på dem.

För allt kan offras på den store pengagudens altare.

Till sist: Vad menar Ann Linde med detta?:
"Det är deras lag, till skillnad mot i Saudiarabien där det inte är lag på att bära slöja. Jag ska åka till Saudiarabien i nästa månad och då kommer jag naturligtvis inte att bära slöja, säger hon till TT", står det i Aftonbladet.

Tror den svenska handelsministern på fullt allvar att könssegregationen och alla kvinnors användande av heltäckande abaya och niqab är frivilligt i den wahabitiska diktaturen, att det inte är lag på det? 

Frågan kvarstår alltså, är den svenska regeringen naiv, rent av helt korkad, fullkomligt inkompetent och okunnig eller möjligen en kombination av allt? Men även om svaret är bara ett av alternativen så har dess agerande hittills bara bidragit till att befästa förtrycket i dessa diktaturer vilket därmed är raka motsatsen till att förebygga väpnade konflikter. 

Alternativa fakta - ett gammalt faktum

Jag läser om Lars Adaktussons berättelse från sin tid som utrikeskorre på SVT, om hur han tillrättavisades av hemmaredaktionen för hans rapporter om hur (och att) Israel besköts med raketer från Gazaremsan, om att han inte fick säga att det var Hizbollah som startade kriget mot Israel 2006 och om hur det i allmänhet aldrig fick framstå som att Israel var oskyldigt.

Okej. Israel bär självfallet också sin del av ansvaret för hur saker och ting ser ut, Israel är inte oskyldigt eller ens felfritt. Det går inte att komma ifrån för det finns alltid två parter i en konflikt, och principiellt är det svårt att till och med säga när konflikten började, för den bär trots allt med sig 5000 år av historia.

Men det är inte riktigt det som är poängen. Istället är den hur konflikten presenteras, i synnerhet i svenska media (men även annorstädes) - och hur presentationen och urvalet i många fall snarast kan betecknas som "alternativa fakta", det vill säga precis så som även svenska media idag gör sig lustigt över när Trump och hans team presenterar sin version av verkligheten.

Svensk public service är så snart det har med Israel att göra inte mycket bättre. Det är för den delen inte heller TT eller annan svensk dagspress.

Det är något med Israel som gör att svenska media (bland andra) har så svårt att se sakligt på problematiken och konflikten där nere. Det är något med Israel som gör att fakta är så svåra att rapportera så att det skapar en hel bild och inte bara den som svenska media vill förmedla. Urvalet gör därför att intrycket blir en presentation av "alternativa fakta", istället för fakta.

Den svårigheten som svenska media, kanske i första hand SVT och TT, har med Israel märks också när de väljer bort sådant som i sammanhanget hade varit relevant för just sakligheten. Såsom i Rapport igår. Då var SVT:s Mellanösternkorrespondent Stefan Åsberg på Gazaremsan och gjorde där ett reportage om en cancersjuk palestinsk flicka som inte fick åka till Västbanken för att få den bättre vården hon behövde för att ha en chans att bli frisk. Varför hon inte fick åka till Västbanken framgick inte men det insinuerades att det var Israel som satte stopp. Att Gazaremsans sjukhus hade brist på mediciner sades bero på blockaden och ånyo insinuerades att det var Israels fel att den sjuka flickan inte fick den vård hon behövde. Ingen ställdes till svars, Israel tillfrågades inte heller, och inga förklaringar fick man till vad skälet egentligen var att flickan inte fick åka till Västbanken för att få vård. Varför valde man insinuationer istället för att presentera fakta?

Att blockaden beror på att Gazaremsan styrs av en terrororganisation (Hamas) nämndes inte, inte heller att Israel regelmässigt tar emot svårt sjuka patienter från både Gazaremsan och Västbanken för vård på sjukhus i Israel. Och i linje med det nämns naturligtvis heller aldrig att Israel ger vård åt krigets offer från Syrien. Förmodligen för att det skulle få Israel att framstå i en alldeles för god dager.

Sammantaget blir därför bilden en presentation av "alternativa fakta" istället för en bild av verkligheten som den ser ut. Man presenterar alltså en verklighet som man vill att den ska se ut, ungefär som när Trump ser solen skina på sin presidentinstallation, medan alla andra ser att det regnar.

Denna syn om verkligheten i relation till Israel är på inget sätt något nytt, tvärtom. Som när jag som generalsekreterare och informationschef för Svensk Israel-Information på 90-talet föreläste i bland annat skolor om det som då var ett nytt fenomen - Jihad4Kids. Det var klipp från den palestinska myndighetens egen TV-kanal som hjärntvättade barn (och vuxna) med jihadpropaganda för att få dem att vilja fortsätta strida mot judarna, mot israelerna, mot Israel och som visade att Osloöverenskommelsen i stort sett bara vara ord på ett papper.

Jag visade klippen, jag ville visa hur den palestinska myndigheten inte var så intresserad av fred (utan mest av territorium) som världen ville få det att se ut, att den palestinska myndigheten uppviglade sin befolkning på arabiska som västmedia ofta inte kunde och sedan sa något helt annat på engelska som västmedia förstod och världen ville höra.

Trots att det var autentiska bilder och korrekta citat vägrade lärare ute på ett par av skolorna tro på vad de såg och hörde. Istället valde de att skjuta på budbäraren. Alltså mig. Man ville inte ta till sig av den sakliga informationen, utan hade sin uppfattning redan klar av vad som inte kan betraktas som annat än "alternativa fakta", det vill säga en egen bild av verkligheten som inte fick störas av fakta.

En annan variant på hur fakta kan hanteras illustrerades av när jag i morgonstudion på SVT debatterade mot dåvarande utrikesministern Sten Andersson (s) som då det begav sig gärna gick hand i hand med PLO-ledaren, tillika palestinska myndighetens president, Yassir Arafat.
Jag hade tagit med mig en video med Jihad4Kids till studion, alltså klipp från palestinsk TV och kuppade in frågan till Sten Andersson om han verkligen inte kände till uppviglingen. Han skruvade på sig och sa att jo, det gjorde han ju. Det blev aldrig någon riktig diskussion av det och Marianne Rundström som var programledare var märkbart besvärad.

Men av detta blev sedan ändå ingenting. Trots att ämnet redan då var både relevant och intressant följdes det aldrig upp av SVT, frågan sopades under mattan även om orsakerna till de våldsspiraler som kontinuerligt pågick och fortfarande pågår med olika intensitet hade kunnat få en bättre belysning av dessa fakta. Istället valde man, då som nu, att fokusera på sånt som bosättningar och omöjliga högerledare som orsak till både våldet och allt annat som drabbar palestinierna som praktiskt taget alltid tycks vara utan skuld. De är bara offer.

Någonstans och någon gång inser även mediekonsumenter att det är något som inte stämmer och när man förstått det börjar förtroendet för medias bevakning naggas i kanten. Då spelar det inte längre någon roll hur mycket statistik som presenteras om hur högt det förtroendet egentligen är. Det är nämligen som vilka opinionsundersökningar som helst nuförtiden, man måste ta dem med en nypa salt. Vad man inte kan ta med en nypa salt är däremot hur verkligheten ser ut - och det är den som SVT och alla andra mediebolag - och politiker - måste förhålla sig till, alldeles utan att lägga in egna personliga värderingar i hur den borde vara.

Utomrättsligt eller legitimt, Margot?

Näe, utrikesminister Margot, vad ska vi nu säga om detta? Fransk polis som skjuter en stackars knivbeväpnad person utanför Louvren, va?
Ska inte folk få gå omkring och attackera folk med kniv utan att behöva bli skjutna - kanske till och med till döds?
Det anses ju vara en mänsklig rättighet för palestinier som attackerar israeler, så varför ska inte samma princip gälla i Paris eller för den delen i Göteborg?

När är det utomrättslig avrättning, Margot, och när är det legitimt självförsvar?
Beror det möjligen på vem förövaren är och i vilken del av världen händelsen äger rum? För vissa tycks det onekligen vara så man ska se på saken.

 

Moderat inkonsekvenstänk

Moderaterna i Skåne anklagas för antisemitism när de tillsammans med SD ska stoppa omskärelse av barn och hävdar att det görs med hänvisning till religionsfriheten; ett barn ska ha rätt att välja.

"Barnet är min utgångspunkt. Barnet förtjänar också någon form av religionsfrihet, eller hur? Alla ska ha en religionsfrihet. Ett barn som växer upp vill kanske vara ateist eller vara muslim eller jude. Men barnet själv ska kunna välja det", säger Carl Johan Sonesson, moderat regionråd i Skåne, till Expressen.

Men säg mig, Carl Johan Sonesson, är dopet ett sådant eget val som barn får göra, eller faller inte kristendomen in under den bevekelsegrunden om religionsfrihet med barnets bästa för ögonen? 

I konsekvensens namn ska, med Sonessons resonemang, i så fall alla religiösa yttringar gentemot barn förbjudas annars får man gärna intrycket att det inte alls handlar om barnets bästa utan om något helt annat, såsom just antisemitism. 

Bland annat.

En historielös och farlig presidentorder

För ungefär ett decennium sedan kunde vi se tecken på att världen på olika håll, även Sverige, äntrade en nyfascistisk era. Nu har tecknen börjat forma stora mönster. Nu är det på allvar. På riktigt. Igen.

Visst. Det är som Homeland Security skriver i sitt försvarstal för Trumps verkställighetsorder som han undertecknade i fredags, att ingen kan kräva att få resa in i något land som inte är ens eget.

Men det är inte den synpunkten jag har problem med, det är de historielösa generaliseringarna med den unkna lukten från 1930-talet som nu handlar om att ingen med medborgarskap eller ursprung i Syrien, Libyen, Yemen, Somalia, Sudan, Iran och Irak får komma in i USA. Människor med ursprung i dessa länder ska inte ens besvära sig med att komma till bokade viseringsintervjuer på ambassaden.
Inreseförbudet sker med hänvisning till nationens säkerhet och hotet om terror.

Det ekar ihåligt.

Presidentordern hänvisar till elfte-september-attackerna men de som utförde dem var från Saudiarabien, Libanon, Egypten och Förenade Arabemiraten. Femton av de nitton kaparna var från Saudiarabien, wahabismens hjärta och bin Ladens födelseland. Inget av dessa länder finns med på Trumps svarta lista, framförallt inte Saudiarabien.

Men det är som med det mesta nuförtiden, man silar mygg och sväljer kameler, såsom den amerikanska avlyssningsverksamhetens modus operandi där man kastar ut stora finmaskiga nät för att få med allt. Kanske är det därför man också missar så mycket, och kanske missar man också så mycket för att terrorister vet att de inte ska prata i telefon eller maila till varandra, och kanske vet terrorister hur de ska undvika att fastna i den typen av nät som de amerikanska säkerhetstjänsterna lägger ut.

Varken Trump eller Homeland Security kan ha missat att det finns en uppsjö av pass att köpa på svarta marknaden och det räcker ju med att det inte står något om Syrien, Libyen, Yemen, Iran, Irak, Somalia eller Sudan i det passet. En slipad och målmedveten terrorist vet hur den ska agera så det här inreseförbudet drabbar bara oskyldiga utan ont uppsåt, och det drabbar sådana som söker skydd från just dem som USA säger sig vilja stoppa.

Hade det här inte varit så rasistiskt, för det är det med denna typ av generaliseringar, så hade det bara varit absurt och löjligt kafkaistiskt. Men det är inte löjligt, det är en riktigt farlig politik han har slagit in på den nye amerikanske presidenten och det går inte längre att blunda för att han till och med kan vara vår tids Hitler. Vi har ett sammanhängande mönster av fascistiska tecken och snart fler sådana ledare även i Europa.

Vi behöver inte längre fråga oss vart vi är på väg - det vet vi nu. Frågan handlar istället om hur vi stoppar utvecklingen innan det verkligen är försent.

"Representationsjakt"?

När jag läser om mutmisstankarna mot skogsbolaget Holmen, Fredrik Lundberg och Anders Borg inser jag hur långt ifrån jag är från vissa delar av verkligheten, eller näringslivets ankdamm som Birgitta Forsberg på DN benämner den.

I Dagens Industri beskriver Holmens VD Henrik Sjölund klövviltsjakten som helt naturlig, det är "representationsjakt" och det är bra att Fredrik Lundberg bygger Holmens varumärke. 

I näringslivets ankdamm bygger man alltså varumärken på att mörda - och det anses vara positivt?! Man kallar dödandet av helt oskyldiga individer ute i skogen för representation?

Det är något mycket stört över detta. Att man tycker det är fint att mörda. Det är det inte. Det är maffia. Det är förtryck. Det är att utnyttja sin makt mot dem som inte kan försvara sig. Det är ynkligt, det är fegt och det säger en hel del om dem som ägnar sig åt detta: De går bokstavligen över lik för att nå dit de vill och de har lyckats få det här samhället att se på den typen av människor som framgångsrika.

Men det är bara ett samhälle som förlorat sin moral och hederlighet till förmån för girighet och egoism som kan se det så.

EU:s blame game med både skygglappar och öronproppar

Det är faktiskt ganska oerhört; Europaparlamentet antar en rapport som klandrar Israel för den palestinska misären på Gazaremsan medan palestinierna själva anklagar Hamasstyret för situationen. Europaparlamentet drar sig inte heller för att anklaga Israel för "Cases of the deliberate fatal shooting of individuals who posed no imminent danger to life amounts to an appalling pattern of apparently systematic unlawful killings." 

Var har européerna fastnat under de tolv år som gått sedan Israel, civila såväl som militär, lämnade Gazaremsan 2005? Har man helt missat tillbakadragandet och att det faktiskt är brödraskapets och Iransponsrade Hamas som styr den där remsan?

Europaparlamentet tycks befinna sig i en ideologisk bunker med både skygglappar och öronproppar där den bedriver politik under devisen: I've already made up my mind, don't come and disturb me with facts.

Jojo...

Bitter bismak i politiskt mörker

Den nye amerikanske presidentens installationstal idag lämnade mig perplex, eller kanske var det mer skrämd jag blev. För jag trodde faktiskt, på riktigt, att han skulle skärpa till sig, att han skulle bli mer statsmannalik i takt med att allvaret infann sig. På valdagen, då när det stod klart att han vunnit, kunde man skymta det, ana det, att nu var kampanjsmutsen bortborstad och försoningens tid inne, men av den lilla, tunna ljusglimten syntes idag inget. Inte en skymt. Istället andades talet 30-tal när han pratade om hur han skulle ordna jobb åt folket genom att bygga nya vägar, att han skulle skapa ett storslaget land (det fjärde riket?), och på det detta konfrontatoriska språkbruk. Trump tycker säkert att han låter handlingskraftig och vill framstå som effektiv. Jag tycker bara han låter otäck.

Så jag förstod Michelle Obamas olust när hon stel som en fura utan leende tog avsked och inte ens vände sig om och vinkade innan hon gick in i helikoptern. Jag förstod däremot inte hennes mans hyllning till Trump när han sa "Good job" efter installationstalet. Good job?!

Men ändå finns det saker jag både förstår och håller med Trump om, som att de amerikanska skattebetalarna inte ska behöva betala för Europas försvar. De övriga NATO-länderna - och Sverige genom PFF - åker snålskjuts på USA:s försvarsförmåga när ingen av oss ens proportionerligt bidrar med lika mycket som USA till försvarsalliansen men samtidigt vill ha alla fördelarna av den säkerhet som organisationen ger. Det är ynkligt att Europa, att EU, inte kan skramla ihop till ett eget gemensamt och starkt försvar om man nu ska vara en union utan istället göra sig beroende av andra, att man snyltar på andras tillgångar. Ett eget starkt försvar eller åtminstone proportionerligt betalande till NATO lär vi bli tvungna att ombesörja nu, både för Trumps pro-ryska hållning där vi förmodligen inte kommer att kunna räkna med något stöd när det kniper och för att Trump retirerar från det europeiska försvarssamarbetet.

Jag kan inte heller klandra Trump för att vara nationalist, eller för att sätta sitt eget land främst. Det gör alla ledare, det är det de är till för, att föra en politik som i första rummet gagnar den egna befolkningen. Men det finns olika sätt att göra det på.

Jag har också förståelse för Trumps syn på FN, även om han inte nämnde organisationen i sitt tal idag. Tidigare har han emellertid sagt att FN inte främjar fred eller består av demokratier, och det är ju en korrekt beskrivning. FN är en pratbubbla som inte åstadkommer vad den är avsedd för. Det har inte minst kriget i Syrien med (icke) önskvärd tydlighet visat.

Jag har också förståelse (förstås) för Trumps syn på Israel. Israel är inte bortskämd med goda vänner i världen. Tvärtom. Men jag vill inte ha vänner som Trump, och det är inte alldeles solklart att han ens kommer att vara en vän i skarpt läge. Han är en oförutsägbar, oförskämd, ouppfostrad och rasistisk misogyn. Och även om han inte nämnde något om sin syn på kvinnor i sitt tal idag så visade attityden och det han faktiskt sa att han inte lämnat kampanjretoriken bakom sig varför vi nog kan dra slutsatsen att kvinnoföraktet inte bara var saker han hasplade ur sig i stridens hetta.

Etablissemanget har missat allt det som banat vägen för Trump, det har inte tagit människors missnöje på allvar och detta straffas nu vi alla för. Vad värre är att etablissemanget i Europa fortfarande inte har greppat problemet eller problematiken så missnöjet fortsätter att växa även här och i takt med det växer också anti-etablissemangspartierna. För egen del har jag idag inte en aning om vad jag ska rösta på i det svenska valet 2018. Men hur missnöjd jag än vore skulle jag inte förmå mig att rösta på ett parti som i grunden har en rasistisk åskådning. Då kan det vara hur många frågor som helst i övrigt som jag delar deras syn på, men det går inte. I det avseendet finns ingen vågskål med x antal plus och minus att väga frågornas betydelse i. Eller så finns det en sådan skål där rasism alltid kommer att vara det tyngsta minuset som sänker skålen alldeles oavsett hur många plus som läggs i den andra.

Rasismen eller den generaliserande främlingsfientligheten är en dealbreaker. Där går min gräns. Så hur jag ska visa mitt missnöje med etablissemangets verklighetsfrånvändhet i alla de frågor där jag anser att Sverige idag är ute och cyklar och oppositionen visar ointresse eller saknar trovärdighet för att kunna förändra återstår att se.

Kanske blir det en riven valsedel från vart och ett av partierna som jag stoppar ner i kuvertet men som gör min röst ogiltig. Då har jag i alla fall gjort något, på mitt sätt sagt något - men utan att någon kommer att bry sig heller om det eller ens reflektera över vad den markeringen betydde.

Esther, den underbara grisen

Det kanadensiska paret Derek och Steve, "daaaads...", trodde de köpte en minigris... som växte... och växte... och... ja, växte. Men så vacker hon är hela världens (nåja, nästan i alla fall) nya kelgris som bär med sig ett budskap och har en egen Facebooksida med över en miljon följare.
"Pigtastic!"

Politiskt uttryckslexikon

Vi ska se över våra rutiner = Någon har klantat sig men jag har ingen aning vad det beror på och tänker inte ta något ansvar för det.

Vi ska säkerställa att det inte händer igen = Allt har gått åt helvete och jag ska se vem jag kan hitta som jag kan skyffla över ansvaret på.

Vi ska försöka nå samsyn i den här frågan = Vi ska se till att de andra håller med oss och delar vår uppfattning.

Läget är bekymmersamt = Det finns ett problem men det är inte mitt.

Enligt internationell lag är bosättningarna olagliga = Jag har ingen aning om vad jag pratar om men om FN säger att det är så, så är det så. (Internationell rätt, heter det, internationell rätt!)

Människor måste arbeta mer och längre = Om jag ska kunna fortsätta få min lön och behålla mina privilegier så kan inte folk hålla på och vara obotligt sjuka eller gå i pension.

Vi måste höja skatterna = Jag måste ju höja min lön och statsrådspension, behålla konsulterna, fortsätta resa i tjänsten och ordna fester.

Vi har tillsatt en utredning = Det är en alldeles för komplicerad fråga och jag har ingen aning om hur jag ska hantera den och samtidigt behålla makten så jag skjuter upp problemet så att det i alla fall ser ut som jag gör något.

Frågan ligger på EU-nivå = Tack och lov att vi gick med -94 så jag slipper ta ansvar och kan skylla på någon annan.

Vi har en feministisk utrikespolitik = Vi åker till Saudiarabien och Iran och lär av dem.

Vi har en human flyktingpolitik = Vi stänger gränserna, låter flyktingar drunkna i Medelhavet eller stänger in dem i Turkiet.

Vi värnar mänskliga rättigheter = Vi tittar på när civila dör i krig och håller tummarna för att de ansvariga ställs inför rätta tjugo år senare.

Tyst diplomati = Vi håller käften om brott mot mänskligheten så vi inte förargar någon.

Vår alliansfrihet har gagnat oss väl = Vi vänder kappan efter vinden och hoppas att vinden inte vänder.

Obama - persona non grata

Det där gillar jag, det är krut i den washingtonska judenheten som stänger dörren för Obama till golfklubben som reaktion mot den Israelpolitik han fört under sina år som amerikansk president.

De förklarar honom helt enkelt persona non grata för, som det står i Expressen-artikeln, hans agerande i FN:s säkerhetsråd när han spelade bakom ryggen på israelerna och la ner rösten i bobyggarfrågan och såg därigenom till att Israel fördömdes för bosättningspolitiken.

Jag antar emellertid att utfrysningen även har med Iran-avtalet att göra, det om Irans kärnvapenprogram som Obama i sitt sista tal som president skröt om att han lagt ner utan att avlossa ett enda skott.

Det borde Obama inte skryta om. Han borde skämmas. För med det avtalet godkände Obama mullornas, revolutionsgardets, kort och gott den islamska diktaturens fortsatta kärnvapenutveckling och låste samtidigt upp deras dörr till de väntande mångmiljardkontrakten med den depraverade västvärlden.