Är det verkligen såhär illa, har det gått så långt som Josefin Utas berättar, att partipolitisk aktivitet är så läskigt för människor att engagerade betalar ett så högt pris privat i sin strävan för det de tror på? Medborgerlig Samling är ju inte precis något extremparti - så vad är det med alla dessa skräckslagna människor som inte vågar umgås med någon som vill jobba för att göra det här samhället bättre, eller till och med försöka rädda vad som är kvar av det?
Ändå är jag inte överraskad, inte mer än över att det blivit ännu värre nu än när jag var ute i debatten, men då om Israel och den arabisk-israeliska konflikten. Jag stämplades som "högerextrem" ända uppe på UD, för att inte tala om hur det var vid universitetet.
Samtidigt jobbade den dåvarande socialdemokratiska regeringen för att bjuda in Hamas till ett partipolitiskt ungdomsläger genom LSU, de ville legitimera terrororganisationen (precis som de gjorde med PLO) till att ses som vilket politiskt parti som helst. Trots turbulensen som blev när planerna avslöjades bjöds representanter för denna islamistiska terrororganisation till Sverige. Det var i slutet av 90-talet.
Men det är ändå då man förstår var gränserna för extremism går - åt det ena och det andra hållet.
Det här landet tappade sin kompass för länge sedan och det är väl därför så många har gått vilse.
